Vår vän Anne/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Pliktens väg
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Tvillingarna anlända
En smakfråga  →


[ 51 ]

VIII.
Tvillingarna anlända.

Fru Rachel Lynde satt vid sitt köksfönster och virkade stjärnor till ett stort vitt täcke, alldeles så som hon suttit en afton flera år förut, när Matthew Cuthbert kommit åkande utför backen med vad fru Rachel kallade »flickungen från anstalten». Men det hade varit på våren, när Ljuvlighetens vita väg stod i blom, och nu var det sent på hösten; skogarna hade mistat sina blad och fälten lågo kala och brunsvedda. Solen gick just ned i all sin prakt och ståt av purpur och guld bakom de mörka skogarna väster om Avonlea, då en liten lätt tvåhjulig vagn, dragen av en maklig, brun ponny, kom rullande utför landsvägen. Fru Rachel tittade intresserad på den.

— Där kommer Marilla hem från begravningen, sade hon till sin man, som låg och vilade sig på den långa träsoffan i köket.

Thomas Lynde låg nu för tiden mera på soffan än han brukat göra, men fru Rachel, som hade så skarp blick för allting utanför hennes eget hems gränser, hade ännu så länge ej lagt märke härtill.

— Och tvillingarna har hon minsann med sig. — Jaha, där lutar sig Davy fram över stänkskärmen och ska nappa tag i hästens svans, och Marilla tar gunstig herrn vid armen och kör honom ned på sätet igen. Dora sitter så snällt och ordentligt som man nånsin kan begära. Hon ser alltid ut, som om hon nyss blivit stärkt och struken. Ja, den arma Marilla, hon kommer nog i vinter att få veta, att hon lever … Jag inser ändå inte, att hon [ 52 ]kunde göra annat än ta dem, under nuvarande omständigheter, och hon har ju Anne till hjälp. Anne är alldeles orimligt glad åt alltihop, och jag måste medge, att hon har ett ovanligt gott handlag med barn. Kära hjärtanes — jag tycker inte det är längre se‘n än i går, som stackars Matthew själv kom hem med Anne och alla människor skrattade åt att Marilla skulle ta sig ett fosterbarn. Och nu har hon tagit upp tvillingar. Överraskningar får man då vara med om, så länge man här vandrar …

Den feta ponnyn skumpade över bron vid Lyndes sänka och uppåt landsvägen till Grönkulla. Marillas uppsyn var ganska bister. Det var tjugo kilometer att åka från East Grafton, och Davy Keith tycktes behärskad av ett behov att ständigt vara i rörelse. Det översteg Marillas krafter att förmå honom att sitta stilla, och hon hade under hela vägen suttit i ångest för att han skulle tumla baklänges ur vagnen och bryta nacken eller ta en överhalning framåt och ramla ned mellan ponnyns hovar.

I sin förtvivlan hotade hon honom slutligen med att hon skulle ge honom en duktig risbastu, så fort de väl kommit hem. Men då klättrade Davy upp i hennes knä, utan att bry sig om tömmarna, slog sina knubbiga armar omkring hennes hals och kramade henne som om han varit en liten björn.

— Det där tror jag inte du mente, sade han och pussade ömt den skrynkliga kinden. — Du ser inte ut som ett fruntimmer, som smäller en liten pojke bara för att han inte kan hålla sig stilla. Tyckte du inte det var gräsligt svårt att sitta stilla, när du bara var så gammal som mej?

— Ne-ej, jag satt alltid stilla, när jag fick tillsägelse att göra det, sade Marilla och försökte tala strängt, ehuru hon kände sitt hjärta vekna under Davys så uppriktigt menade små smekningar.

— Nåja, det var förstås därför att du var flicka, sade Davy och äntrade tillbaka till sin plats. — Tänk, att du verkligen har varit en liten flicka en gång! .. Dora kan sitta stilla — fastän det måste vara bra besvärligt! … Det måtte allt vara rysligt långsamt att vara flicka! Pip, Dora — nu ska jag pigga upp dig litet!

Davys sätt att pigga upp systern bestod i att grabba tag om [ 53 ]Doras lockar och duktigt rycka i dem. Dora skrek till och började gråta.

— Hur kan du vara en sådan stygg pojke, när din stackars mamma har lagts i graven för bara några timmar sedan? frågade Marilla i full förtvivlan.

— Åh, hon var glad åt att få dö, sade Davy förtroligt. — Det vet jag, för det sa‘ hon till mig. Hon var så rysligt trött på att ligga sjuk och ta in de otäcka medikamenterna. Vi pratade så länge kvällen innan hon dog. Hon sa‘ mig, att du ämnade ta Dora och mig över vintern och att jag alltid skulle vara snäll. Jag ämnar visst vara snäll, men kan man inte vara snäll, när man springer ikring lika bra som när man sitter stilla? Och hon sa‘ att jag skulle alltid vara snäll mot min syster och försvara henne, och det ska jag också.

— Tycker du att du är snäll mot henne, när du drar henne i håret?

— Ja, jag ämnar då inte låta någon annan dra henne i håret — di kan försöka! sade Davy, i det han knöt sina små nävar och drog ihop ögonbrynen. — Det gjorde inte någe‘ ont alls. Hon bara lipade för det hon ä‘ flicka. Jag är glad jag är en pojke, men det är harmligt att jag ska vara tvilling … När Jimmy Sprotts syster ä‘ nosig, säger han bara: »jag är äldre än du, så det är klart, att jag vet bättre» — och så håller hon sin mun. Men det kan jag inte säga åt Dora, och alltid ska hon tycka tvärtom mot vad jag tycker. Åh, får jag köra ptro-ptron ett tag, eftersom jag är karl!

Marilla kände stor tacksamhet, när hon äntligen åkte in på sin egen gård, där höstkvällens vind dansade med de vissnade bladen. Anne stod vid grinden för att taga emot dem och lyfta ned tvillingarna. Dora fann sig lugnt i att bli kysst, men Davy besvarade Annes »välkommen» med en av sina mest stormande omfamningar och den glädjande nyheten:

— Jag är herr Davy Keith.

Vid kvällsvardsbordet uppförde sig Dora mycket skickligt och snällt, men Davys fasoner lämnade åtskilligt övrigt att önska.

— Jag är så rysligt hungrig, att jag inte kan ge mig tid att äta fint, sade han, när Marilla bannade honom. — Dora är [ 54 ]inte hälften så hungrig som jag. Jag var ju i rörelse hela tiden, medan vi åkte … Den här kakan var väldigt god — så mycket pomeransskal i den! Vi ha inte haft någon kaka hemma på vådligt lång tid, för mamma var för sjuk att baka nå‘n, och fru Sprott sa‘, att det var mycket nog att hon baka‘ brödet åt oss … Och fru Wiggins lägger aldrig pomeransskal i sina kakor. Sabla kärring! Kan jag få en bit till?

Marilla skulle ha sagt nej, men Anne skar av en försvarlig skiva åt honom. Hon nödgades emellertid påminna Davy om att man brukar tacka, när man får någonting. Davy drog blott munnen upp mot öronen och satte tänderna i hakan. När han ätit upp skivan, sade han:

— Ger du mig en bit till, ska jag säga tack.

— Nej, du har fått alldeles tillräckligt, sade Marilla i en ton, som Anne visste och Davy skulle få lära sig icke tålde några invändningar.

Davy blinkade åt Anne — därefter böjde han sig fram över bordet, nappade Doras första kakbit, varav hon endast bitit en nätt liten halvmåne, ur handen på henne, gapade, så att man kunde tro hans käkar skulle gå ur led, och slök hela biten. Doras läppar började darra, och Marilla satt mållös av fasa. Anne utbrast genast med sin värdigaste »skolfröken»-min.

— O, Davy, en fin och artig man — en gentleman — gör aldrig så.

— Det vet jag, att di inte gör, sade Davy, så fort han blev i stånd att tala, men jag är ingen så‘n — jag är en pojke.

— Ja, men du vill väl bli det? sade den förbluffade Anne.

— Ja vars. Men det kan man inte bli förrän man är vuxen.

— Jo, kära du, det kan du visst, skyndade sig Anne att säga, angelägen att så sitt goda utsäde i så god tid som möjligt. — Du kan börja att bli en gentleman redan medan du är liten pojke. En gentleman rycker aldrig till sig någonting så där från en dam — eller glömmer att säga tack — eller rycker någon i håret …

— Det märks, att de måste ha fasligt tråkigt, sade Davy uppriktigt. — Jag tror jag dröjer med att bli det, tills jag vuxit upp och blivit stor.

[ 55 ]Marilla hade med resignerad min skurit en ny kakskiva åt Dora. Hon kände sig oförmögen till en kraftmätning med Davy just nu. Det hade varit en påkostande dag för henne — den långa åkturen fram och tillbaka och så begravningen. I denna stund motsåg hon framtiden i en stämning så dyster och modlös, att den kunde ha anstått självaste Eliza Andrews.

Tvillingarna voro ej särskilt lika varandra, ehuru båda voro ljusa. Dora hade långa släta lockar, som aldrig blevo tillrufsade. Davy hade en skog av gult knollrigt hår över hela sitt runda huvud. Doras ljusbruna ögon voro fromma och milda; Davys voro lika skälmska och spelande som en älvas. Doras näsa var rak, Davys avgjort uppåtsträvande; Doras mun »trutade» för det mesta en smula, Davys log ständigt. Dessutom hade han en grop i den ena kinden och ingen i den andra, vilket gav hans ansikte ett lustigt »oregelbundet» uttryck, när han skrattade. Odygd och illmarighet lågo på lur i varenda vrå av hans lilla fysionomi.

— Nu är det bäst de gå och lägga sig, sade Marilla, som ansåg detta det lämpligaste sättet att göra sig av med dem. — Dora får ligga inne hos mig, och Davy lägger du på västra gavelrummet. Du är väl inte rädd för att ligga ensam, Davy?

— Nej, men jag ämnar inte lägga mig på fasligt lång tid ännu, sade Davy belåtet.

— Jo du, var lugn för det! Detta var allt vad den svårt prövade Marilla sade, men någonting i hennes ton gjorde till och med Davy foglig och spak. Han traskade lydigt uppför trappan med Anne.

— När jag har blivit stor, så det allra första jag ska göra ä‘ att stanna uppe hela natten för att ta reda på, hurudant det ä‘, anförtrodde han henne.

Under kommande år tänkte Marilla aldrig utan en rysning på den första veckan av tvillingarnas vistelse på Grönkulla, Den var egentligen icke mycket värre än de veckor, som följde därefter, men den föreföll så, därför att allt var så nytt och förfärande. Sällan förflöt en minut under dagens lopp, utan att Davy gjorde någon odygd eller var sysselsatt med att utfundera en sådan. Men hans första mera anmärkningsvärda bedrift utfördes två [ 56 ]dagar efter hans ankomst, en söndagsmorgon — en härlig, mild dag, med solrök och värme alldeles som i september.

Alla ämnade sig till kyrkan, och Anne klädde honom, medan Marilla hjälpte Dora. Davy opponerade sig i början på det bestämdaste mot att bli tvättad i ansiktet.

— Marilla tvättade mig i går — och fru Wiggins gnodde mig med kraftskurpulver den dagen begravningen var … Det måtte väl räcka för en vecka. Vad ska det tjäna till att vara så förskräckligt ren? Det känns då bra mycket trevligare att vara smutsig.

— Paul Irving tvättar sig i ansiktet varendaste dag, utan att man behöver tigga och be honom, sade den listiga Anne.

Davy hade vistats på Grönkulla i föga mer än fyrtiåtta timmar, men han tillbad redan Anne och hatade Paul Irving, som han hade hört Anne berömma så varmt dagen efter hans ankomst. Om Paul Irving tvättade sig i ansiktet varenda dag — ja, då var saken avgjord … Davy Keith skulle göra det också, även om han ströke med på kuppen … Detta hjältemodiga beslut förmådde honom att fogligt underkasta sig även diverse annan toalettbehandling, och han var verkligen en riktigt prydlig liten gosse, när alltsamman var färdigt. Anne kände en nästan moderlig stolthet över honom, när hon ledde in honom i den gamla Cuthbertska familjebänken.

Davy uppförde sig rätt oklanderligt till en början, upptagen som han var med att förstulet koxa ikring sig på alla små pojkar och söka utfundera, vilken som var Paul Irving. De första båda psalmerna och evangeliet voro förbi, utan att någonting inträffat. Pastor Allan läste bönerna, när det otroliga hände.

Lauretta White satt mitt framför Davy, med huvudet lätt nedlutat och det ljusa håret hängande i två långa flätor, mellan vilka på ett frestande sätt framtittade en vit hals, omgiven av ett yvigt spetskrås. Lauretta var en fet och fridsam flicka på åtta år, som uppfört sig mönstergillt i kyrkan ända från den första dagen, då hennes moder bar henne dit och hon var ett lindebarn om sex månader.

Davy stack handen i fickan och upphämtade en mask — en luden mask, som slingrade och vred sig. Marilla såg och hötte [ 57 ]åt honom med handen, men det var för sent. Davy släppte masken ned på Laurettas hals.

Rakt igenom pastor Allans bön skar en hel rad genomträngande skrik. Pastorn stannade full av fasa och spärrade upp ögonen. Vartenda huvud i hela den församlade menigheten flög upp. Lauretta White dansade fram och åter i sin bänk och krafsade och drog krampaktigt i bakre delen av sitt klänningsliv.

— Uh — uh — ih — ! Ta bort den! Uhu — u! Den otäcka pojken — uhu — släppte ned den på halsen på mig! Ih — ih! Nu trillar den längre ned — ih!

Fru White reste sig med stelnat ansikte och ledde ut den skrikande och gråtande Lauretta ur kyrkan. Skriken dogo bort på avstånd, och pastorn tog åter upp gudstjänsten. Men andakten var borta … För första gången i sitt liv brydde sig Marilla icke om texten, och Anne satt med kinder, som voro högröda av förödmjukelse.

När de kommit hem, lade Marilla Davy till sängs, och där fick han ligga resten av dagen. Någon middag fick han ej, blott en enkel kvällsvard av bröd och mjölk. Anne bar brickan in till honom och satt sorgsen bredvid hans säng, medan han mumsade med en aptit, som tycktes föga påverkad av ånger och samvetskval. Men Annes bedrövade ögon besvärade honom en smula.

— Jag kan väl tro, sade han eftersinnande, att Paul Irving inte skulle ha stoppat en mask ned på en flickas rygg i kyrkan, va‘?

— Nej, minsann … sade Anne sorgset.

— Ja, jag tycker det är liksom litet tråkigt jag gjorde det, erkände Davy. — Men det var en sådan livad och vådligt stor mask — jag hittade honom på kyrktrappen, just som vi gick in. Det skulle ha varit ett så‘nt slöseri att låta honom ligga … Säg, var det ändå inte bra skojigt att höra flickan illtjuta så där?

På tisdagens eftermiddag hade Skyddsföreningen sammankomst på Grönkulla. Anne hade mycket bråttom hem från skolan, ty hon visste, att Marilla skulle komma att behöva all den hjälp hon kunde lämna. Dora, nätt och prydlig i sin stärkta vita klänning och sitt svarta förkläde, satt inne i förmaket hos herrarna och damerna i skyddsföreningen, svarade sedesamt, när man talade till henne, teg, när ingen sade någonting åt henne, och uppförde sig [ 58 ]i varje avseende som ett mönsterbarn. Davy var smutsig och lycklig och bakade sandpastejer i närheten av ladugården.

— Jag sa‘ han fick, sade Marilla trött. — Då håller han sig kanske från värre saker … Med det smutsar han åtminstone bara ned sig. Vi dricka vårt te, innan vi ropa på honom. Dora kan få dricka med oss, men jag skulle aldrig våga låta Davy sitta till bords med hela skyddsföreningen …

Då Anne kom för att bjuda gästerna ut till det dukade tebordet, var Dora icke i förmaket. Fru Jasper Bell sade, att Davy kommit in i förstugan och ropat på henne. En hastig rådplägning med Marilla i skafferiet mynnade ut i ett beslut, att bägge barnen skulle få dricka te tillsamman längre fram.

Man satt som bäst och åt, när in i matsalen trädde en hjälplös och eländig skepnad. Marilla och Anne stirrade i stum förfäran, skyddsföreningen i outsäglig häpnad. Kunde väl detta vara Dora — denna snyftande, obestämbara varelse i en pölvåt, drypande klänning och dito hår, varifrån vattnet strömmade ned på Marillas nya hemvävda flossamatta.

— Dora, vad har hänt dig? ropade Anne med en blick full av blygsel på fru Jasper Bell, vilkens familj påstods vara den enda i världen, där »olyckshändelser» aldrig timade.

— Davy narrade mig att gå på stängslet ikring svinstian, tjöt Dora. — Jag ville inte, men då kalla‘ han mig för ett sjåp … Och jag trillade ned på svingården, och min klänning blev alldeles smutsig, och svinet sprang rakt över mig … Min klänning såg så gräslig ut, men Davy sa‘, att om jag bara ställde mig under pumpen, skulle han skölja den ren, och det gjorde jag, och han pumpade vatten över hela mej, men min klänning blev inte ett dugg renare, och mitt vackra förklä‘ och mina nya skor ä‘ alldeles fördärvade — uh!

Anne fick vara värdinna ensam vid tebordet under återstoden av måltiden, medan Marilla gick upp på vindsrummet och drog av Dora hennes genomvåta kläder. Davy infångades och skickades i säng utan kvällsvard.

Anne gick in till honom på hans rum i skymningen och talade allvarligt med honom — ett förfaringssätt, som hon hade stort förtroende till, ej utan skäl, enligt vad det senare visade sig. [ 59 ]Hon sade honom, att hon var mycket ledsen över att han kunnat bära sig så illa åt.

— Ja-a, nu är jag rätt ledsen själv, erkände Davy, men det tråkiga är, att jag aldrig är ledsen över saker och ting, förrän jag har gjort dem. Dora ville inte hjälpa mig att baka kakor, för hon var rädd att smutsa ner sina kläder, och då blev jag pin arg … Månntro Paul Irving skulle ha haft sin syster att gå på stängslet till svinstian, om han hade vetat, att hon skulle trilla i?

— Nej, du, det skulle aldrig ha fallit honom in … Paul uppför sig alltid skickligt och snällt.

Davy knep ihop ögonen och tycktes ta sig en djup funderare ovanpå detta. Sedan kravlade han sig upp i sängen, slog armarna om Annes hals och smög sitt lilla upphettade ansikte intill hennes axel.

— Anne, tycker du inte en enda liten smula om mig, fastän jag inte är så snäll som Paul?

— Jo, visst gör jag det, svarade Anne av fullaste hjärta. Hur det nu kom sig — det var omöjligt att låta bli att tycka om Davy. — Men jag skulle tycka ännu bättre om dig, om du inte vore så fallen för dumma påhitt.

— Jag — jag har gjort nå‘nting mera i dag, fortfor Davy med halvkvävd röst. — Det är jag ledsen för, men jag är i alla fall så rädd för att tala om det för dig. Du blir väl inte mycket ond, säg? Och du talar ju inte om det för Marilla, va‘?

— Jag vet inte, Davy. — Kanhända jag borde berätta det för henne … Men jag tror, att jag kan lova dig att inte göra det, om du lovar mig att inte göra om‘et igen, vad det nu må vara.

— Nej, det ska jag inte göra. Jag lär nog för resten inte hitta några flera i år. Den här hittade jag i källartrappan.

— Davy, vad har du gjort?

— Jag har lagt en ödla i Marillas säng. Du får gå och ta bort den, om du vill. Men Anne, hör du — nog vore det bra skojigt att lämna kvar den.

— Men Davy! Jag tror du är alldeles rosenrasande!

Anne frigjorde sig ur Davys ömma famntag och flög tvärs över förstugan till Marillas rum. Överlakanet var en liten [ 60 ]smula tillskrynklat. Med ängslig brådska kastade hon tillbaka både det och täcket — ja, där var sannerligen ödlan, som blinkade mot henne med sina svarta ögon och fick brått att kila upp under huvudkudden.

— Hur ska jag få bort det otäcka kräket? jämrade sig Anne med en rysning.

Kolskyffeln föreföll henne lämplig, och hon smög sig ned för att hämta den, medan Marilla stökade inne i handkammaren. Anne hade mycket besvär med att forsla ödlan utför trappan, ty den hoppade av skyffeln tre gånger, och en gång höll hon på att inte alls hitta den i förstugan. När hon slutligen släppte den ute bland körsbärsträden, drog hon en lång suck av lättnad.

— Om Marilla visste av detta, skulle hon dra sig för att stiga i sin säng så länge hon lever … Det var då för väl, att den lille syndaren ångrade sig i tid. — Där signalerar Diana till mig från sitt fönster. Det var roligt … jag känner, att jag verkligen behöver litet förströelse, för med Anthony Pye i skolan och Davy Keith hemma få mina nerver jämt upp så mycket som de kunna stå ut med på dagen.