Vår vän Anne/Kapitel 07

←  På besök hos familjerna

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Pliktens väg

Tvillingarna anlända  →

VII.
Pliktens väg.

Anne satt en mild oktoberkväll tillbakalutad i sin stol och suckade. Framför sig hade hon ett bord, betäckt med läseböcker och skrivövningar, men de tättskrivna pappersarken framför henne hade tydligen ingenting att göra med vare sig hennes egna studier eller skolarbetet.

— Hur är det fatt nu då? frågade Gilbert, som stannat i den öppna köksdörren just lagom för att höra sucken.

Anne rodnade och sköt undan pappersarken bakom en hög med uppsatsböcker från skolan.

— Åh, inte är det någonting så förfärligt, just … Jag bara sitter och ska försöka skriva ned mina tankar, som professor Hamilton rådde mig till, men jag får dem rakt inte som jag vill … De bli så tunga och dumma, så fort jag fått dem nedskrivna på vitt papper med svart bläck. Så’nt där, som far genom ens huvud — det är precis som skuggor, man kan inte ta fatt dem och fånga dem, så spelande och flyktiga äro de … Men kanske jag en vacker dag lär mig hemligheten, om jag är ihärdig. Jag har för resten inte många lediga stunder. När jag har slutat med att rätta alla stavövningar och diktamensskrivningar, är jag sällan hågad att skriva någonting för egen del.

— Du sköter dig utmärkt i skolan, Anne. Alla barnen tycka om dig, sade Gilbert och satte sig ned på stentrappan.

— Nej, inte alla, Anthony Pye gör det inte och kommer heller aldrig att göra det. Vad värre är, han har ingen respekt för mig — nej du, det har han inte. Han helt enkelt missaktar mig, och jag skäms inte för att berätta för dig, att det grämer mig förskräckligt … Han är inte så värst stygg, nej bevars — han är bara odygdig, men inte värre än många av de andra. Han är sällan olydig mot mig, men han lyder mig med en hånfullt nedlåtande min, som om han ville säga: »inbilla dig ingenting, därför att jag nu händelsevis gör som du säger» — och det har en dålig inverkan på de andra barnen. Jag har försökt alla möjliga sätt att vinna honom, men nu fruktar jag, att det aldrig kommer att gå. Jag skulle i alla fall bra gärna vilja det, för han är en pigg och trevlig liten pojke, fastän han heter Pye, och jag kunde nog tycka om honom, bara han ville låta mig göra det.

— Förmodligen är det bara följden av vad han får höra hemma.

— Ne-ej bevars. Anthony är en oberoende liten karl och bildar sig själv sina åsikter. Han har hittills alltid haft manliga lärare och säger, att flickor duger inte. Vi få nu se, vad tålamod och vänlighet kunna uträtta. Jag tycker om att övervinna svårigheter, och undervisning intresserar mig verkligen riktigt mycket. Och Paul Irving håller mig skadeslös för allt vad jag kan sakna hos de andra. Det är det älskligaste barn du kan tänka dig, Gilbert, och därtill så begåvad. Jag är övertygad om, att världen en gång får höra talas om honom, slöt Anne i en ton av den livligaste övertygelse.

— Jag tycker också om att undervisa, sade Gilbert. — Först och främst är det en utmärkt god övning. Vet du, Anne, under de få veckor jag undervisat i Vitsand, har jag lärt mig mera än under alla de år, då jag själv gick i skolan. Nå, det tycks ju gå bra för oss allihop … Jane är omtyckt i Nybro, det har jag hört, och jag tror, att Vitsand är så där tämligen belåtet med undertecknad — alla utom herr Andrew Spencer. Jag mötte fru Blewett på min hemväg i går afton, och hon sade mig, att hon ansåg för sin plikt att meddela mig, att herr Spencer inte gillade mitt sätt att undervisa.

— Har du någonsin lagt märke till, sade Anne fundersamt, att när folk säger, att det är deras plikt att tala om någonting för en, så får man bereda sig på, att det är någonting obehagligt. Varför tyckas de aldrig anse som sin plikt att tala om de vänliga och glädjande saker de höra om en? Fru Donnéll — med tonvikt på slutet — var i skolan igen i går och sa’ mig, att hon ansåg det för sin plikt att meddela mig, att fru Harmon Andrews inte gillar, att jag läser sagor högt för barnen, och att herr Rogerson tyckte, att hans Prillie inte gör nog snabba framsteg i räkning … Om Prillie ville öda mindre tid på att göra gubbar över sin griffeltafla åt pojkarna, skulle hon lära sig vida mera. Jag är övertygad att Jack Gillis räknar ut talen under timmen åt henne, fastän jag aldrig lyckats ertappa honom på bar gärning.

— Har du lyckats försona fru Donnélls förhoppningsfulle son med det namn han bör lystra till?

— Ja, skrattade Anne, men det satt hårt åt, må du tro. I början, när jag kallade honom Saint Clair, låtsade han som ingenting, och se’n, när de andra pojkarna knuffade på honom, såg han upp med en sådan bedrövlig min, som om jag kallat honom John eller Charlie eller någonting annat, som han absolut inte kunde kännas vid … Då höll jag kvar honom en afton efter skolans slut och talade vänligt med honom. Jag sade honom, att hans mamma ville, att jag skulle kalla honom Saint Clair och att jag inte kunde handla tvärt emot hennes önskningar. Nå, det där lyckades jag klargöra för honom — han är en mycket snäll och förståndig liten pys — och så sade han, att jag fick kalla honom Saint Clair, men pojkarna skulle han »dänga», både gula och blå om de understode sig att göra det. Ja, då fick jag ge honom en liten extra uppsträckning för det … Sedan har jag kallat honom Saint Clair och pojkarna kalla honom Jake, och allting går utmärkt. Mig har han underrättat om att han ämnar bli snickare, men fru Donnéll säger, att jag ska göra en högskoleprofessor av honom.

Ordet »högskola» gav en ny riktning åt Gilberts tankar, och de talade nu en stund om sina planer och önskningar — allvarligt och förhoppningsfullt så som ungdomen älskar att tala, medan framtiden för dem ännu är en otrampad stig, full av underbara möjligheter.

Gilbert hade omsider fattat sitt beslut — han ville om möjligt bli läkare.

— Det är ett härligt levnadskall, sade han full av hänförelse. — Man har någonting att kämpa emot så länge man lever — mot sjukdom och plåga och okunnighet, människans naturliga fiender. Jag vill uträtta min andel av ärligt, duktigt arbete i världen, Anne — lägga litet till den summa av mänsklig kunskap, som alla goda människor samlat från världens begynnelse. De, som ha levat före mig, ha gjort så mycket för mig, att jag vill visa min tacksamhet genom att göra någonting för dem, som komma efter mig. Det tycker jag är enda sättet, varpå man kan betala sin skuld till människosläktet.

— Jag skulle gärna vilja skänka livet litet mera skönhet, sade Anne drömmande. — Jag bryr mig inte om att skaffa människorna större vetande — fastän jag nog vet, att all vår ärelystnad borde gå i den riktningen — men jag skulle bra gärna vilja öka deras trevnad — skaffa dem någon liten lycka eller fröjdefull tanke, som inte hade funnits till, om inte jag hade blivit född till världen …

— Den önskningen tycker jag du kan se gå i fullbordan varenda dag, sade Gilbert med en beundrande blick på henne.

Och han hade rätt. Anne var ett av dessa livets solskensbarn, som besitta en medfödd förmåga att sprida ljus och glädje. Ett vänligt ord, ett leende från henne var i stånd att hos den, med vilken hon kom i en aldrig så flyktig beröring, förvandla en tung och bitter stämning till spänstig hoppfullhet.

Slutligen reste Gilbert sig motvilligt.

— Nu skall jag kila upp till Mac Phersons. Moody Spurgeon kom hem i dag från seminariet över söndagen, och han har med sig en bok, som jag har fått låna av professor Boyd.

— Och jag får lov att göra i ordning Marillas te. Hon gick för att hälsa på fru Keith nu på eftermiddagen, och hon kommer tillbaka rätt vad det lider.

Anne hade teet färdigt, när Marilla kom hem. Elden sprakade muntert, en vas med lätt frostbitna ormbunkar och rubinröda lönnlöv prydde bordet, och en aptitlig doft av bräckt skinka och rostat bröd spred sig i rummet. Men Marilla sjönk ned i sin stol med en djup suck.

— Värka dina ögon? Har du ont i huvudet? frågade Anne oroligt.

— Nej, jag är bara trött — och ledsen. För Marys och barnens skull. Mary är döende — det kan omöjligt räcka länge. Och vad tvillingarna anbelangar — jag anar inte, vad som skall bli utav dem …

— Har deras farbror inte svarat?

— Jo, Mary har fått ett brev från honom. Han arbetar med skogshygge och timmeravverkning och säger, att han kan platt omöjligt taga barnen förrän till våren. Då ämnar han gifta sig, så att han får ett hem att hämta dem till, och så säger han, att intill dess får hon be någon av grannarna ta hand om dem. Men det säger hon, att hon omöjligen kan … Mary har just aldrig dragit jämnt med folket i East Grafton. Summan av det hela är, Anne, att jag är säker på, att Mary vill att jag ska ta barnungarna — hon sa’ det inte med ord, men hon såg så ut.

— Åh! — Anne slog ihop i händerna, utom sig av glad förväntan. — Och det gör väl Marilla naturligtvis — säg?

— Jag har ännu inte beslutat mig, sade Marilla litet vresigt. — Jag ger mig inte in på saker och ting så besinningslöst som du brukar göra, Anne. Jag får nu säga, att för släktskapens skull — vi ä’ bryllingar — är jag bra litet skyldig att göra någonting. Och det blir ett förskräckligt ansvar att få två sex års barnungar att se efter — tvillingar, jo jag tackar!

Marilla hyste den föreställningen, att tvillingar voro dubbelt så svåra som »udda» barn.

— Det är mycket intressant med tvillingar, åtminstone när det bara är ett par, sade Anne. — Det är först när det är två eller tre par, som det blir enformigt. Och jag tror, att det blir riktigt bra för Marilla att ha någonting att roa sig med, när jag är borta i skolan.

— Åh, kära du, för den delen så vet jag just inte vari nöjet skulle bestå … Bara ökat bråk och besvär, skulle jag förmoda. Om de åtminstone vore så pass försigkomna som du var, när jag tog dig. Dora har jag inte så mycket emot — hon förefaller stillsam och beskedlig. Men den där Davy är en ryslig bråkstake.

Anne var barnkär, och det gjorde henne innerligt ont om de Keithska tvillingarna. Minnet av hennes egen försummade barndom stod ännu mycket livligt för henne. Hon visste, att Marillas enda sårbara punkt var hennes nitiska uppgående uti vad hon ansåg vara sin plikt, och Anne ledde nu sin bevisföring helt skickligt in i denna fåra.

— Om Davy är vanartig, så är det väl så mycket större skäl för att han får god handledning, inte sant, Marilla? Om inte vi ta dem, kunna vi ju rakt inte veta, vem som gör det eller vad för slags inflytelser, som komma att omge barnen. Tänk om fru Keiths närmaste grannar, Sprotts, toge dem! Fru Lynde påstår, att Henry Sprott är den gudlösaste karl, som går i ett par stövlar, och barnen ljuga så det är synd och skam … Skulle det inte vara hemskt att ha tvillingarna i en sådan omgivning och låta dem få lära sådant? Eller om de kommo till Wiggins! Fru Lynde säger, att Wiggins säljer allting i hemmet, som kan säljas, och föder upp familjen med blå skummjölk. Du skulle inte tycka om, att dina släktingar finge svälta, Marilla, även om det bara är bryllingar … Jag tycker, att det är vår klara plikt att ta dem.

— Det är väl det, då, medgav Marilla dystert. — Jag får väl säga åt Mary, att jag tar dem. Du behöver inte se så förtjust ut, Anne. Det här innebär betydligt mera arbete för dig. Jag förmår inte sy ett stygn för mina ögons skull, så du får åta dig att sy deras kläder och längre fram laga dem. Och du är inte road av sömnad.

— Nej, se det är jag då rakt inte, sade Anne lugnt, men om du är villig att ta hit barnen av pliktkänsla, så kan väl också jag sy deras kläder och lappa och stoppa av pliktkänsla. Det gör människor gott att få göra saker, som de inte tycka om — med måtta, förstås …