Vår vän Anne/Kapitel 20

←  En lycklig dag

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen När man minst väntar det

Lilla fröken Lavendel  →

XX.
När man minst väntar det.

Anne steg upp i god tid den följande morgonen och hälsade glättigt den nya dagen, då soluppgångens strålglans spred sig över de lätta pärlemofärgade skyarna. Grönkulla låg badande i solsken, och mellan solstrimmorna dallrade popplarnas och pilarnas skuggor. På andra sidan avtagsvägen utbredde sig herr Harrisons vetefält, en vidsträckt, blekt gyllene yta, som vattrades av de lekfulla vindkårarna. Världen var så härlig, att Anne tillbragte hela sex minuter med att sysslolös hänga över trädgårdsgrinden och inandas dess ljuvlighet.

Efter frukosten gjorde Marilla sig i ordning till resan. Dora skulle få följa med henne, hon hade för länge sedan fått löfte härom.

— Nu ska Davy försöka att vara en snäll gosse och inte vara bråkig och besvärlig för Anne, förmanade hon. — Om du har varit snäll, ska jag ha med mig några polkagrisar åt dig från stan.

Ack, även Marilla hade tyvärr börjat skatta åt den fula vanan att muta folk för att få dem snälla …

— Jag ska inte vara stygg med flit, men tänk om jag råkar till att bli det händelsevis? sade Davy i smått orolig ton.

— Du får allt akta dig för det där »händelsevis,» varnade Marilla. — Anne, om slaktaren kommer i dag, så tag en fin njurstek och en smula bringa. Kommer han inte, får du slakta en höna till middag i morgon.

Anne nickade.

— Jag bryr mig inte om att laga någon middag enkom för Davy och mig i dag, sade hon. — Vi skära litet av skinkbenet, och så står där ett par pannkaksbitar i skafferiet. Åt dig, när du kommer hem i kväll, ska jag värma upp litet stek i sin sås.

— Jag ska hjälpa herr Harrison med att hämta havstång nedifrån stranden, förkunnade Davy. — Han bad mig, och jag tänker nog han bjuder mig kvar till middag … Herr Harrison ä’ vådligt snäll … Och så artig som han ä’ se’n … Jag hoppas jag måtte bli lik honom, när jag blir stor. Jag menar i mitt sätt — jag vill inte se ut som han. Men det behöver jag nog inte vara rädd för, för fru Lynde har sagt, att jag ä’ ett mycket vackert barn … Tror Anne, att det kommer att hålla i sig? Det ville jag bra gärna veta.

— Det hoppas jag att det ska, svarade Anne allvarligt. — Du är en ganska vacker liten pojke, Davy — Marillas min uttryckte det allra starkaste ogillande — men, min kära vän, du får också lov att uppföra dig lika hyggligt och bra som du ser ut.

— Och när Minnie May grät och tjöt häromdagen, för att någon hade sagt, att hon var ful, så sa’ du till henne, att bara hon var snäll och rar, skulle ingen tänka på, hur hon såg ut, sade Davy förebrående. — Är man vacker, så ska man vara snäll; är man ful, så ska man också vara det … Är det då pin omöjligt att komma ifrån’et på något sätt?

— Vill du då inte vara snäll? frågade Marilla, som inhämtat en hel hop, men ännu inte lärt sig det fåfängliga uti att framställa dylika frågor.

— Åjo vars — men inte för snäll, sade Davy försiktigt. — Man behöver inte vara så värst snäll för att bli söndagsskolerektor. Det är herr Bell, och han är en riktigt dålig karl.

— Gud tröste mig, barn, så du talar! utbrast Marilla.

— Joho — det säger han ju själv, försäkrade Davy. — Det sa’ han, när han bad i söndagsskolan förra sönda’n. Han sa’ att han var en usel mask och en fattig syndig människa och en stor ogärningsman … Vad har han gjort för fula saker, Marilla? Har han slagit ihjäl någon? Eller stulit ur kollekten? Det vill jag bra gärna veta.

Fru Lynde kom nu lyckligtvis åkande uppåt avtagsvägen, och Marilla skyndade henne till mötes, glad att ej behöva besvara de senaste frågorna. I sitt hjärta önskade hon, att herr Bell ej måtte »ödmjuka» sig alltför mycket inför söndagskolebarnen och i sitt tal om sin egen person ej använda alltför starka bilder, som sedermera skulle behöva förklaras för frågvisa småpojkar.

Sedan Anne blivit ensam, började hon arbeta och gno av alla krafter. Golven sopades, sängarna bäddades, hönsen matades, musslinsklänningen tvättades och hängdes ut på ett streck att torka. Därefter gjorde sig Anne i ordning för att flytta fjädern från det ena bolstervaret till det andra. Hon gick upp på vinden och tog på sig första bästa gamla klänning hon fick tag uti — en marinblå ylleklänning hon gått uti, när hon var fjorton år. Den var betydligt kort och lika slankig och snäv som den märkvärdiga verkensklänningen hon burit, när hon första gången uppträdde på Grönkulla, men den var just lämplig, när man skulle handskas med fjäder och dun. Anne fullbordade sin toalett genom att om huvudet knyta en stor röd- och vitprickig näsduk, som hade tillhört Matthew. Sålunda utstyrd begav hon sig till den lilla kammaren innanför köket, dit Marilla före sin avfärd hjälpt henne att bära in fjäderbolstern.

En spräckt spegel hängde bredvid fönstret, och i ett olyckligt ögonblick tittade Anne i den. Där sutto de sju fräknarna på hennes näsa, mera utmanande än någonsin — åtminstone förekommo de henne så i det skarpa solskenet från fönstret, varifrån gardinerna voro undandragna.

— Ack, jag glömde ju gnida in min näsa med tinkturen i går kväll, tänkte hon. — Det springer jag in i handkammaren och gör nu medsamma.

Anne hade redan undergått rätt mycket lidande under sina bemödanden att taga bort dessa fräknar. Vid ett tillfälle hade hela skinnet gått av hennes näsa — men fräknarna stannade kvar. Nu hade hon för endast några dagar sedan i en illustrerad tidning hittat ett recept »mot fräknar,» och som dess beståndsdelar voro åtkomliga, blandade hon genast ihop en undergörande tinktur, till Marillas stora ogillande, vilken ansåg, att hade försynen placerat fräknar på ens näsa, var det också ens plikt att låta dem sitta kvar.

Anne skyndade in i skafferiet, som alltid var ganska skumt, därför att en stor pil växte strax utanför fönstret. Nu rådde därinne fullständigt mörker, därför att den vita gardinen var fördragen för att utestänga flugor. Anne nappade till sig flaskan med fräkentinkturen från hyllan och gned duktigt in sin näsa därmed, varvid hon använde en liten svamp, enkom avsedd för detta ändamål. Sedan hon uppfyllt detta viktiga värv, återvände hon till sitt arbete. —

Den, som någonsin varit med om att flytta över fjäder från ett bolstervar till ett annat, kan livligt föreställa sig, att när Anne äntligen slutat, tog hon sig något egendomlig ut — minst sagt. Hennes klänning var vit av dun och fjun, och hennes pannhår, som glidit fram under näsduken, var krönt av en formlig gloria av luddiga fjädrar. I detta ödesdigra ögonblick hördes en knackning på köksdörren.

— Det måste vara slaktaren, tänkte Anne. — Ja, faslig ser jag ut, men jag får lov att kila ut ändå för han har alltid så bråttom.

Anne ilade ut till köksdörren. Om någonsin ett barmhärtigt golv öppnat sig för att uppsluka en olycklig, »befjädrad» ung varelse, skulle Grönkullas källarvalv i detta ögonblick genast ha mottagit Anne i sitt mörka sköte. På tröskeln stodo Priscilla Grant, guldblond och ljushyad och sidenklädd, en kort och tjock gråhårig dam i mörk resdräkt och ännu en tredje dam, lång och ståtlig, i en förtjusande toalett, med ett vackert, själfullt ansikte och stora mörkblå ögon med svarta ögonfransar. Anne kände genast på sig, som hon skulle ha uttryckt sig i sina yngre dagar, att hon framför sig hade den ryktbara författarinnan fru Charlotta Morgan …

I denna något brydsamma belägenhet, som i sanning kunnat komma vem som helst att förlora fattningen, stod en enda tanke klar för Anne, och vid den klamrade hon sig fast som det räddande halmstrået. Samtliga fru Morgans hjältinnor voro kända för att aldrig tappa koncepterna. Vilka motgångar och förtretligheter, som än mötte dem — alltid voro de »situationen vuxna» och visade sin överlägsenhet under alla förhållanden, beroende av tid och rum. Anne kände därför, att det även var hennes plikt att utveckla all den sinnesnärvaro, varav hon var mäktig, och hon gjorde även detta i så utomordentlig grad, att Priscilla sedermera förklarade, att hon aldrig beundrat Anne Shirley mer än i detta ögonblick.

Vilka blandade känslor som än rörde sig inom henne — hon visade dem ej. Hon hälsade på Priscilla och blev presenterad för hennes följeslagerskor lika lugnt och obesvärat, som om även hon själv varit iklädd den korrektaste sällskapsdräkt. Hon blev visserligen ganska förbluffad vid upptäckten, att den charmanta damen, som hon »känt på» sig måste vara fru Morgan, alldeles inte var fru Morgan, utan en hittills okänd fru Pendexter, medan den lilla tjocka, gråhåriga damen var fru Morgan — men i jämförelse med den stora överraskningen — nej, överrumplingen — var ju den lilla av föga betydenhet.

Anne förde in sina gäster i vardagsrummet och sedan i förmaket, där hon lämnade dem och sprang ut för att hjälpa Priscilla att spänna från hästen.

— Det är bra illa gjort att komma över er så här oförberett, urskuldade sig Priscilla, men inte förrän i går afton visste jag, att vår färd hit skulle bli utav. Tant Charlotte reser sin väg om måndag, och den här dagen hade hon bort tillbringa hos en god vän inne i staden. Men i går kväll telefonerade denna goda vän, att hon inte skulle komma, ty de hade fått skarlakansfeber i huset och måste hålla sig avstängda från alla människor … Då föreslog jag, att vi skulle fara hit i stället, för jag visste, att du var så intresserad av att få se henne. Vi gjorde en avstickare till hotellet i Vitsand och hämtade där fru Pendexter. Hon är god vän med tant och bor i Newyork, och hennes man är miljonär … Vi kunna inte stanna så länge, för fru Pendexter måste vara tillbaka på hotellet klockan fem.

Flera gånger under det de selade av hästen och satte in honom i stallet märkte Anne, hur Priscilla tittade på henne förstulet och med en förläget undrande min.

— Hon behövde då inte stirra så på mig, tänkte Anne litet stucken. — Om hon inte vet, vad det vill säga att byta om fjäder i ett bolstervar, så måtte hon väl ändå kunna föreställa sig det.

När Priscilla gått in i förmaket, men innan Anne hunnit uppför trappan, steg Diana helt oväntat in i köket. Anne fattade ivrigt väninnan vid armen.

— Diana Barry, vem tror du i detta nu sitter inne i förmaket? Jo du, fru Charlotte Morgan — och en miljonärsfru från Newyork — och jag ser ut så här — och inte en matbit finns i huset till middag utom den allra sista snuten på vår rökta skinka, Diana!

Vid detta lag hade Anne kommit underfund med, att Diana stirrade på henne på alldeles samma förbryllade sätt som förut Priscilla. Nej, nu gick det verkligen för långt …

— O, Diana, titta inte på mig så där! bönföll hon. — Du åtminstone måtte väl begripa, att den snyggaste människa i världen inte kan tömma fjädern ur ett bolstervar i ett annat utan att det märks en smula på hennes yttre …

— Det — det — det är inte fjädrarna, stammade Diana. — Det — det — det är din näsa, Anne.

— Min näsa? … O Diana, det måtte väl inte vara någonting på tok med den?

Anne störtade till den lilla spegeln invid diskbänken. En enda blick gav henne lösningen på gåtan. Hennes näsa lyste bjärt skarlakansröd.

Anne sjönk ned på soffan — även hennes oförfärade livsandar hade nu fått ungefär vad de tålde …

— Hur är det fatt med den? frågade Diana, vilkens nyfikenhet omsider besegrade grannlagenheten.

— Jag trodde, att jag gned in den med min nya fräkentinktur, men i stället måste jag ha tagit den röda färgen, som Marilla har för att märka ut mönstret på de hemvävda mattorna med, blev det förtvivlade svaret. — Vad ska jag ta mig till?

— Tvätta av det, rådde Diana.

— Tänk om det inte går av i tvätten! Först färgar jag mitt hår, se’n färgar jag min näsa. Marilla klippte av håret, när jag färgat det, men min näsa vill jag sannerligen behålla … Jaha, det här är ett nytt straff för min fåfänga, och jag kan väl tro, att jag förtjänar det — fastän det ligger föga tröst i den tanken … Är det inte så man nästan vore färdig att tro, att det är förgjort för en — vad jag än tar mig till, så går det galet …

Lyckligtvis gick den röda färgen av ganska lätt, och Anne begav sig en smula tröstad in på sitt gavelrum, under det Diana sprang hem. Efter en stund kom Anne åter ned, omklädd och vid sitt vanliga goda humör. Musslinsklänningen, som hon så längtat att få bära just vid detta tillfälle, fladdrade muntert ute på sin torklina, så att hon fick nöja sig med sin bästa linneklänning. Hon hade elden tänd och tevattnet sjudande, när Diana återvände — hon åtminstone bar sin vita musslinsklänning, och hon höll dessutom ett övertäckt fat i handen.

— Mamma frågar, om du vill hålla till godo med den här, sade hon, lyfte på locket och avtäckte inför Annes glädjestrålande ögon en nätt skuren och upplagd kall kyckling.

Kycklingen förstärktes med lätt och poröst nybakat bröd, utmärkt smör och ost, Marillas fruktkaka och en skål med syltade plommon, vilka lågo där i sin gyllene sockerlag som i sommarsolsken, vilket genom någon förunderlig behandling övergått till flytande form … Så pryddes bordet för övrigt av en stor vas full med skära och vita astrar, men uppdukningen föreföll ändå torftig i jämförelse med den så rikhaltiga och verkligt konstnärliga, som en gång förberetts åt fru Charlotte Morgan …

Annes hungriga gäster tycktes emellertid ej finna, att någonting fattades, och de åto med synbart nöje av de enkla rätterna. Men efter de första minuterna tänkte inte heller Anne på vad som fanns eller inte fanns på hennes matsedel.

Fru Morgans yttre företeelse ingav måhända en känsla av besvikenhet — detta hade även hennes fasta stab av beundrarinnor nödgats medge sinsemellan — men hon visade sig vara den mest underhållande sällskapsmänniska, som gärna är tänkbart. Hon hade företagit vidsträckta resor och berättade utmärkt. Hon hade kommit i beröring med många sorters människor och framlade sina erfarenheter i en så kvick och roande form, att de förtjusta åhörarna tyckte, att de lyssnade till någon av personligheterna i hennes intressanta och spirituella böcker.

Men all denna sprakande kvickhet dolde i sig en mäktig underström av sann och kvinnlig medkänsla, en hjärtats godhet, som vann tillgivenhet med samma lätthet, som hennes lätta och lekande konversationsförmåga förvärvade sig beundran. Det var heller icke hon, som uteslutande skötte om samtalet. Hon förstod att även draga med de andra och förmå dem att tala lika osökt och naturligt som hon själv, och både Anne och Diana funno, att det ej var det minsta svårt att språka med henne.

Fru Pendexter talade ej mycket; hon endast log med sina älskliga ögon och läppar och åt kyckling och fruktkaka med sådant utsökt behag, att de som sågo henne fingo intrycket av, att hon frukosterade på ambrosia och honungsdagg. Anne anmärkte sedermera till Diana, att en person, så förtjusande vacker som fru Pendexter behövde inte tala — för henne var det nog att bara se ut …

Efter den tidiga middagen vandrade de alla framåt De älskandes stråt och Violernas dal och Björkstigen och sedan tillbaka genom Spökskogen till Skogsnymfens källa, där de satte sig ned och pratade under den förtjusande sista halva timmen. Fru Morgan ville veta, av vilken anledning Spökskogen fått sitt namn, och hon skrattade tills hon grät, när hon hörde historien jämte Annes dramatiska skildring av en viss minnesvärd vandring genom skogen i den hemska skymningstimman …

— Ja-a — det här har då varit en fest både för själen och kroppen, eller vad tycker du? sade Anne, när hennes gäster hade gått och hon och Diana åter voro ensamma. — Jag vet inte, vilketdera som roade mig mest — att höra på fru Morgan eller se på fru Pendexter. Och jag tror nästan vi hade trevligare, än om vi på förhand vetat, att de skulle komma, och tröttat ut oss med en massa tillrustningar … Gud ske lov att färgen gick av min näsa … Du stannar väl och äter kväll hos mig, Diana, så få vi prata mera om alltsamman.

— Priscilla har sagt, att fru Pendexters mans syster är gift med en engelsk earl … Och ändå tog hon om av plommonkompotten, det såg jag, sade Diana, som om dessa båda fakta omöjligen låtit sig förena.

— Jag tror inte, att själva den engelske earlen skulle ha rynkat på sin aristokratiska näsa åt Marillas plommonkompott, sade Anne stolt.

När Anne för den hemvändande Marilla redogjorde för dagens händelser, omnämnde hon ej det missöde, som drabbat hennes egen näsa. Men hon tog flaskan med fräkentinkturen och hällde ut den genom fönstret.

— Jag bryr mig aldrig om att bråka med några skönhetsmedel mera, sade hon med dyster beslutsamhet. — De kunna duga för pedantiska ordningsmänniskor, men den, som liksom jag tyckes dömd att begå det ena rysansvärda misstaget efter det andra — den ska inte fresta försynen …