Vår vän Anne/Kapitel 19

←  Nya äventyr

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen En lycklig dag

När man minst väntar det  →

XIX.
En lycklig dag.

— Jag tror i alla fall, hade Anne en gång sagt till Marilla, att de trevligaste och ljuvligaste dagar äro de, då det inte händer någonting så särskilt märkvärdigt eller spännande, utan man bara njuter av sina enkla små nöjen, som komma glidande så fint och nätt efter varandra som pärlorna på ett pärlband.

Livet på Grönkulla var fullt av just sådana dagar, ty Annes äventyr, vare sig av den roande eller den förtretliga sorten, hände, som väl var, ej alla på en gång, utan voro spridda utöver hela året, med långa mellanperioder av oskyldiga, lyckliga dagar, fyllda med arbete och drömmar och skratt och läxor.

En sådan dag kom i slutet av augusti. På förmiddagen rodde Anne och Diana de förtjusta tvillingarna över sjön bort till sandstranden, där de fingo plocka dallergräs och springa barbenta i vågsvallet, över vilket vinden sjöng en gammal melodi, som den lärde, när världen var ung.

På eftermiddagen vandrade Anne ned till gumman Irvings stuga för att hälsa på Paul. Hon fann honom utsträckt på den gräsbevuxna sandvallen invid den tjocka furuskog, som gav stugan skydd mot norr, fördjupad i en sagobok. När han fick syn på henne, sprang han glädjestrålande upp.

— O, så roligt det var, att fröken kom, sade han ivrigt. — Farmor är borta. Ni kan väl stanna och dricka te med mig, säg? Det är så tråkigt att äta kvällsvard alldeles ensam — det förstår nog fröken. Jag hade smått funderat på att bjuda in Mary Joe att dricka te i sällskap med mig och prata, men jag tror inte farmor skulle tycka om’et. Hon säger, att di franske ska man hålla kort … Det är för resten rätt svårt att prata med Mary Joe. Hon bara skrattar och säger: »Maken till honom har jag då aldrig i min dar skådat.» Och det är inte vad jag menar med samtal.

— Visst ska jag stanna och äta kväll med dig, sade Anne glatt. — Jag riktigt satt och längtade efter att du skulle be mig … Alltse’n jag var här förra gången, har det vattnats så i munnen på mig efter litet mera av din farmors rara vörtlimpa.

Paul såg mycket allvarsam ut.

— Ja, fröken, berodde det på mig, sade han och blev stående framför Anne med händerna i fickorna och en bekymrad min i sitt vackra lilla ansikte, så skulle vi skära upp en hel halv limpa … Men det är Mary Joe, som bestämmer det. Innan farmor reste, så hörde jag henne säga till Mary Joe, att hon inte skulle få ge mig nå’n vörtlimpa, för den var för mäktig för min lilla mage … Men kanske Mary Joe skär upp litet åt er, om jag lovar att inte äta någon. Låt oss hoppas det bästa.

— Ja, låt oss det, sade Anne, som fann denna gladlynta filosofi högst tilltalande. — Och om Mary Joe visar sig hårdhjärtad och inte vill ge mig nå'n vörtlimpa, så gör det inte det allra minsta, så det ska du inte vara orolig för.

— Är ni säker på, att ni inte blir ledsen? frågade Paul ängsligt.

— Alldeles säker, min kära lilla pys.

— Då ska jag inte oroa mig på förhand, sade Paul med en djup suck av lättnad, i synnerhet som Mary Joe mycket väl låter tala med sig … Hon är av naturen rätt beskedlig, men hon har fått lära sig här i huset, att det duger inte att göra tvärtemot vad farmor befallt … Farmor är en präktig människa — men man är tvungen att göra vad hon säger en … Hon var mycket nöjd med mig i morse, därför att jag verkligen lyckades få ned hela min tallrik med gröt … Det kostade väldigt på, men det gick ändå … Farmor tror, att hon ändå till sist ska göra en duktig karl av mig … Men nu ville jag gärna göra fröken en mycket viktig fråga. Och fröken svarar ju på den som sanningen ä’, va’?

— Jag ska försöka, svarade Anne.

— Tror fröken, att jag är konstig i knoppen? frågade Paul, som om hela hans tillvaro berodde på hennes svar.

— Kära barn, hur kan du fråga! utbrast Anne häpen. — Inte är du det. Hur kommer du på sådana orimliga tankar?

— Det var Mary Joe — men hon visste inte, att jag hörde henne. Fru Sloanes hjälpflicka, Veronica, kom och hälsade på Mary Joe i går kväll, och jag hörde dem tala i köket, när jag gick genom förstugan. Jag hörde Mary Joe säga: »Den där Paul, det är den underligaste unge, som kan gå i ett par skor. Han pratar så besynnerliga saker. Han måtte bestämt vara konstig i knoppen» … Jag kunde inte somna förrän sent i natt, så låg jag och tänkte på det och undrade, om Mary Joe hade rätt. Jag ville inte precis fråga farmor, utan så föresatte jag mig, att jag skulle fråga er. Jag är så glad att ni inte tror det är något på tok med mitt förstånd.

— Åh, hur kan du tänka det! … Mary Joe är just en dumsnut, och du behöver aldrig lägga på sinnet något som hon säger, sade Anne harmset.

I hemlighet fattade hon den föresatsen att ge gamla fru Irving en liten vink om att hon borde varna Mary Joe för att inte prata bredvid munnen.

— Ack, vad jag känner mig mycket lättare till mods nu, fröken, sade Paul. — Nu är jag lycklig och glad igen, och det har jag er att tacka för. Det skulle inte vara för roligt att vara konstig i knoppen, säg, fröken? … Orsaken till att Mary Joe tror det måtte nog vara, att jag ibland säger henne, vad jag tänker om saker och ting.

— Ja du, det kan vara rätt farligt ibland, sade Anne, som hade egna erfarenheter i denna väg.

— Längre fram ska jag berätta för er, vad jag sa’ åt Mary Joe, så får ni själv höra, om det var någonting besynnerligt med det, sade Paul. — Men jag börjar inte, förrän det har mörknat. Just då är det jag så mycket längtar efter att få förtro mig åt någon, och när ingen annan finns till hands, är jag rent av tvungen att ta Mary Joe … Men hädanefter ska jag inte göra det, om hon ska gå och inbilla sig, att jag är konstig i knoppen … Jag får längta och hålla tillbaka ändå.

— Om det blir för svårt för dig, kan du komma upp till Grönkulla och förtro mig dina tankar, föreslog Anne med denna förmåga att följa en annans tankegång, som gjorde henne kär för alla barn. Barn älska ju så mycket att bli tagna på allvar.

— Ja tack, får jag det. Men jag hoppas Davy inte är inne, när jag kommer, för han gör grimaser åt mig. Jag bryr mig inte så värst mycket om det, för han är en sådan liten pojke, och jag är ju riktigt stor, men det är ändå inte trevligt, när folk gör gubbar åt en. Och Davy göra så’na rysliga ena .. Ibland är jag riktigt rädd för att han inte ska få ansiktet slätt igen … Han gör det också i kyrkan, då han borde tänka på Guds ord … Men Dora tycker om mig, och jag tycker om henne, fast inte så bra som jag gjorde, innan hon sa’ till Minnie May Barry, att hon ämnade gifta sig med mig, när jag blivit stor. Nog för jag ämnar gifta mig, när jag blir stor, men ännu så länge är jag mycket för ung för att tänka på’t — tycker inte fröken det?

Jo, det tyckte fröken.

— När vi tala om giftermål, så kommer jag också ihåg någonting annat, som jag har grubblat på den sista tiden, fortfor Paul. — Fru Lynde var här en dag i förra veckan och drack te med farmor, och farmor hade mig att visa henne porträttet av min lilla mamma — det, som pappa skickade mig till födelsedagspresent. Jag var inte så vidare angelägen om att visa det för fru Lynde. Fru Lynde ä’ nog mycket snäll och bra, men hon ä’ inte en så’n slags människa, som man vill visa sin mammas porträtt för … Fröken förstår nog …

Men jag lydde förstås farmor. Fru Lynde sa’, att hon var mycket vacker, men påminde något om en teaterdam, sa’ hon, och måste ha varit fasligt mycket yngre än pappa. Se’n sa’ hon: »Endera dagen går nog din pappa och gifter om sig. Vad tycker du om att få en ny mamma, min gubbe lilla?» — Vet fröken, det var nästan så att andedräkten förgick mig, men inte ville jag låta fru Lynde se det … Jag tittade henne rakt in i ansiktet — så här — och så sa’ jag: »Fru Lynde, min pappa gjorde ett mycket gott val, när han valde min första mamma, och jag kan nog lita på, att han väljer ut en lika snäll mamma också andra gången.» Och jag kan lita på honom, det vet jag, fröken. Men jag hoppas ändå, att om han nånsin ger mig en ny mamma, han ska fråga mig till råds, innan det blir för sent … Där kommer Mary Joe för att båda oss till teet. Jag ska gå och underhandla litet med henne om vörtlimpan.

Resultatet av »underhandlingen» blev, att Mary Joe både skar upp vörtlimpa och lade upp en assiett med sylt för att »förgylla upp» kvällsvarden. Anne serverade teet, och hon och Paul hade den muntraste lilla supé på tu man hand inne i det skumma gamla vardagsrummet, vars fönster stodo öppna för havsfläktarna. Och de pratade så mycket »tok», att Mary Joe blev riktigt förnärmad och anförtrodde Veronica kvällen därpå, att »skolmamsellen» var precis lika vriden som pojken …

Efter kvällsvarden tog Paul Anne med sig upp på sitt rum för att visa henne sin mors porträtt, vilket hade varit den hemlighetsfulla födelsedagspresenten, som farmor Irving förvarat inne i lådan i bokskåpet. Pauls lilla kammare med det låga taket låg övergjuten av det milda röda skenet från solen, som höll på att gå ned i havet, och på väggen mitt emot dansade skuggorna från tallarna, som växte tätt intill de fyrkantiga fönstren i den tjocka muren. Ur denna på en gång färgrika och dämpade dager framblickade ett ljuvt, flicklikt ansikte med ömma modersögon, som hängde på väggen vid foten av sängen.

— Det är min lilla mamma, sade Paul med kärleksfull stolthet. — Jag bad farmor hänga upp henne där, så att jag kan se henne, så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Nu gör det mig ingenting att inte ha ljuset brinnande, medan jag lägger mig, för jag har liksom den känslan, att min lilla mamma finns härinne hos mig. Pappa visste nog, vad jag skulle tycka om till födelsedagsgåva, fastän han aldrig frågade mig. Är det inte underligt, så mycket pappor ändå veta?

— Din mamma ser bra älsklig ut, Paul, och du liknar henne litet smått. Men hennes ögon och hår äro mörkare än dina.

— Mina ögon ha samma färg som pappas, sade Paul och flög omkring i rummet för att hämta alla åtkomliga kuddar till den lilla bänken invid fönstret. — Men pappas hår är grått. Han har massor med hår, men det är grått. Ser fröken, pappa blir snart femtio år. Det kallar jag nästan ålderdom … Men det är bara utvändigt han är gammal … Invändigt är han lika ung som någon annan. Nu ska fröken vara snäll och sitta här, och jag ska sitta vid edra fötter. Får jag luta mitt huvud mot ert knä? Så här brukade min lilla mamma och jag sitta. Ack, det är så skönt, tycker jag.

— Nu vill jag höra, vad det var för tankar Mary Joe tycker äro så underliga, sade Anne och klappade det lilla krushuvudet bredvid sig.

Paul behövde ingen övertalning för att yppa sina tankar — åtminstone inte för besläktade själar.

— Jag tänkte dem ute i talldungen en kväll, sade han i drömmande ton. — Naturligtvis trodde jag inte på dem, men jag tänkte dem … Fröken förstår nog … Och sedan ville jag förtro dem åt någon, men det fanns ingen utom Mary Joe. Mary Joe stod i handkammaren och gjorde upp deg, och jag satte mig ned på stolen bredvid henne och sa’: »Mary Joe, vet du, vad jag tror? Jag tror, att aftonstjärnan är en fyr på den strand, där féerna bo.» Och Mary Joe sa’: »Vad är det nu han har smort ihop för slag? Inte må han tro, att det finns några féer.» Då blev jag riktigt förtretad. Nog vet jag, att féer inte finnas i verkligheten, men det behöver väl inte hindra, att jag gör upp för mig själv, att det finns … Fröken förstår nog …

Så försökte jag då igen mycket tåligt och sa’: »Nå, Mary Joe, nu ska du få höra mera vad jag tror. Jag tror, att en ängel svävar över jorden, se’n solen har gått ned — en stor, härlig, vit ängel, med silverglänsande vingar — och han sjunger blommorna och fåglarna till sömns. Också barnen kan höra honom, om de förstå att lyssna.» Då slog Mary Joe ihop händerna, som var alldeles mjöliga, och sa’: »Uschiamej — så han kan prata! Jag blir rättnu mörkrädd.» Och hon såg riktigt förskräckt ut. Då gick jag ut och viskade resten av mina tankar till trädgården. Där stod en liten björk i trädgården, som nu har gått ut. Farmor säger, att det är saltstänket från sjön, som har dödat den, men jag tror, att älvan, som bodde i trädet, var en dåraktig älva, som gick ut för att se på världen och sedan aldrig hittade tillbaka. Och då blev det lilla trädet så ensamt, att det sörjde sig till döds.

— Och när den stackars lilla dåraktiga älvan har tröttnat på världen och äntligen vänder tillbaka till sitt träd, så kommer hon att sörja sig till döds, sade Anne.

— Jaha, men om älvorna bära sig oförståndigt åt, så få de skylla sig själva, precis som människorna få göra, återtog Paul allvarligt. — Vet fröken vad jag tror om nymånen? Jag tror, att den är en liten gyllene båt, full med drömmar.

— Och när den stöter på grund på ett moln, så spillas de ut och falla ned i din sömn.

— Ack ja — fröken förstår precis … Och jag, tror att violerna äro små bitar av himlen, som föllo ned, när änglarna klippte ut hål för stjärnorna att lysa genom. Och smörblommorna ä’ gjorda av gammalt solsken, och jag tror, att luktärterna bli fjärilar, när de komma till himlen. Tycker nu fröken, att de här tankarna ä’ så fasligt besynnerliga?

— Nej, min lilla rara pys, de ä' inte alls besynnerliga … De ä’ ovanliga och därtill mycket vackra tankar för en liten gosse att tänka, och därför är det som vissa slags människor, som inte kunna tänka ut någonsin sådant, även om de försökte i hundra år, tycka att de äro »konstiga.» Men fortsätt du med att tänka dem, Paul — en gång i framtiden kanske du kommer att skriva ned dem på vers …

När Anne kom hem, fann hon en helt annan sorts pojke, som väntade på att bli lagd i säng. Davy var »murrig,» och när Anne klätt av honom, dök han på huvudet i sin säng och begrov ansiktet i kudden.

— Men Davy, du glömmer ju att läsa dina böner, sade Anne förebrående.

— Nej vars — jag har inte glömt det, sade Davy trotsigt, men jag bryr mig inte om att läsa aftonböner någe’ mera. Och jag ämnar höra upp med att försöka vara snäll, för hur snäll jag än är, tycker du ändå bättre om Paul Irving. Då kan jag lika väl vara stygg och ha lite livat nå’n gång.

— Jag tycker inte bättre om Paul Irving, sade Anne helt allvarligt. — Jag tycker lika bra om dig, fastän på ett annat sätt.

— Men jag vill du ska tycka om mig precis på samma sätt, sade Davy och trutade med munnen.

— Du begriper väl, att man inte kan tycka om olika människor på samma sätt. Inte tycker du om Dora och mig på samma sätt, va’?

Davy satte sig upp och funderade.

— Ne-ej, medgav han slutligen, jag tycker om Dora därför att hon ä’ min syster, men dig tycker jag om, därför att du ä’ du.

— Där ser du! Och jag tycker om Paul, därför att han är Paul, och Davy därför att han är Davy, sade Anne muntert.

— Då nästan önskar jag, att jag hade läst mina aftonböner, sade Davy, besegrad av denna logik. — Men nu är det för besvärligt att krypa upp och läsa dem. Jag ska läsa dem två gånger i morgon bittida i stället, Anne. Duger inte det lika bra?

— Nej, min gubbe lilla! Upp med dig nu bara!

Davy kröp alltså upp ur sin säng och lade sig på knä framför Anne. När han gått igenom sina böner, böjde han sig tillbaka mot sina små nakna bruna hälar och tittade upp på henne.

— Anne, jag är snällare nu än jag brukade vara förut.

— Ja då, det är du visst, Davy lille, sade Anne, som aldrig tvekade att ge ett erkännande, där sådant var välförtjänt.

— Jag vet, att jag är snällare, sade Davy förtroligt, och nu ska du få höra, hur jag kan veta det. Jo, i dag gav Marilla mig två skivor bröd med sylt på, en åt mig och en åt Dora. Den ena var rätt mycket större än den andra, och Marilla sa’ inte, vilkendera jag skulle ha. Men jag gav den största skivan åt Dora. Det var snällt av mig — tycker du inte det?

— Jo, mycket snällt — så skulle en man ha gjort, Davy.

— Ja visst, sade Davy. — Dora var inte värst hungrig, så hon åt bara halva sin skiva och gav se’n resten till mig. Men det kunde jag ju inte veta, när jag gav henne den, så jag var snäll ändå, Anne.

I skymningen vandrade Anne ned till Skogsnymfens källa och såg Gilbert Blythe komma gående genom den nu ganska mörka Spökskogen. Hon märkte plötsligt, att Gilbert ej längre var någon skolpojke. Och så manlig han såg ut — den reslige ynglingen med det frimodiga ansiktet, de klara, ärliga ögonen och de breda skuldrorna.

Anne tyckte Gilbert såg utmärkt trevlig och bra ut, ehuru han ej i minsta mån liknade hennes »ideal.» Hon och Diana hade för länge sedan gjort upp, vad för slags manligt utseende de allra mest beundrade, och de tycktes ha nästan alldeles samma smak. »Han» skulle vara mycket lång och se fin och »nobel» ut, med melankoliska, outgrundliga ögon och mjuk, välljudande röst. Gilberts ansikte hade ingenting vare sig melankoliskt eller outgrundligt, men när det bara var fråga om vänskap, så vad gjorde det?

Gilbert sträckte ut sig bland ormbunkarna bredvid källan och såg gillande på Anne. Om Gilbert blivit uppmanad att beskriva den unga kvinna, vilken stod för honom som «idealet,» skulle hans beskrivning punkt för punkt passat in på Anne — ända till de sju små fräknarna, vilkas otillåtna närvaro fortfor att gräma hennes själ. Gilbert var ännu så länge föga mer än en gosse, men en gosse har sina drömmar så väl som mången annan, och när Gilbert blickade in i framtiden, såg han alltid en flicka med stora, grå ögon, klara som stjärnor, och ett ansikte, så fint och vekt som ett blomblad.

Han hade också föresatt sig, att hans framtid skulle bli värdig den flicka, han satte så högt. Till och med i det lugna Avonlea funnos frestelser att möta och bestå. Vitsands unga män voro kända för att »leva undan,» och Gilbert var omtyckt, var han kom. Men han ämnade hålla sig värdig Annes vänskap och kanske i någon avlägsen framtid hennes kärlek, och han vakade över både ord och tanke och handling lika noggrant, som om hennes klara och oförvillade ögon skulle skärskåda dem.

Hon hade samma omedvetna inflytande, som varje flicka, vilkens ideal äro höga och rena, utövar på sina vänner — ett inflytande, som skulle äga bestånd lika länge, som hon förblev dessa ideal trogen, och som hon lika visst skulle förlora, om hon någonsin sveke dem. I Gilberts ögon låg Annes vackraste egenskap däruti, att hon aldrig nedlät sig till de små lumpna manövrer och konstgrepp, som så många av Avonleaflickorna gjorde sig skyldiga till — småaktig avundsjuka, tarvliga svek och oförfärade försök att överglänsa varandra, alltför påtagligt koketteri och mycket annat i den vägen. Anne höll sig höjd över allt sådant, ej medvetet eller med flit, utan helt enkelt därför, att det var så absolut främmande för hennes renhjärtade natur, vars bevekelsegrunder och syftemål voro klara och genomskinliga som kristall.

Men Gilbert gjorde intet försök att kläda sina tankar i ord, ty han visste redan nu av erfarenhet, att Anne skulle utan förskoning avklippa alla försök att röja några varmare känslor — eller ock skratta åt honom, vilket var tio gånger värre.

— Du ser ut som en verklig skogsnymf under det där trädet, sade han för att retas med henne.

— Jag älskar björkar, sade Anne och lutade kinden mot den smärta stammens gräddfärgade, silkeslena bark, med en av de vackra, smeksamma rörelser, vilka föllo sig så naturliga för henne.

— Då ska det glädja dig att höra, att herr Spencer har beslutit plantera en hel rad med vitstammiga björkar utmed landsvägen framför hans gård, bara för att uppmuntra A. U. S., sade Gilbert. — Det berättade han för mig i dag. Herr Spencer är den mest framstegsivrande man i Avonlea, och han har starkt sinne för det allmänna bästa … Och herr William Bell ämnar plantera en granhäck utmed sin del av stora landsvägen och uppåt sin avtagsväg. Vår förening frodas utmärkt, Anne. Nu har den kommit över försöksstadiet och är ett fullbordat faktum. De äldre begynna fatta intresse för den, och även borta i Vitsand tala de om att bilda en likadan. Till och med Eliza Wright har blivit omvänd, se’n den dagen då amerikanerna från hotellet hade sin utfärd ned till havsstranden. De berömde våra vägkanter så mycket och sa’, att ingen trakt på hela ön hade gjort så mycket för att försköna omgivningarna som just Avonlea.

— Skyddsföreningen talar om att snygga upp kyrkogården, sade Anne, och det hoppas jag verkligen de måtte göra. För vår förening lönar det sig inte att gå omkring med några insamlingslistor, alltsedan vi hade den hiskliga oturen med tingshuset. Men skyddsföreningen skulle aldrig ha lagt två strån i kors, om inte vår förening ingivit dem tanken … De där träden vi planterade på kyrkbacken ha gått utmärkt till, och skolrådet har lovat att nästa år sätta ett staket kring skolhusets tomt. Om de göra det, ska jag ha en planteringsdag, och varenda lärjunge ska få plantera ett skott. Och i hörnet nere vid landsvägen ska vi anlägga en trädgård.

— Vi ha lyckats med nästan allting, som vi föresatt oss, utom med flyttningen av det gamla Boulterska rucklet, sade Gilbert. — Om det misströstar jag nu helt och hållet. Boulter kommer »bara på kiv» att låta det stå, tills det faller av sig självt.

— Julia Bell vill skicka en ny kommitté till honom, men jag tror rakt inte vi vinna någonting därmed, sade den kloka Anne.

— Nej, det är nog rådligast att låta bli, instämde Gilbert. — Kommittéer bara förarga honom. Julia Bell tror man kan uträtta vad som helst, bara man sätter till en kommitté. Nästa år, Anne, ska vi lägga an på vackra gräsplaner. Vi ska bearbeta jordmånen — jag menar allmänna meningen — redan i vinter … Här har jag en liten bok om gräsplaner och olika sorters gräsfrö, och ur den skall jag göra ihop en kort populär uppsats. Ja, nu är sommarlovet slut i rappet. Skolan börjar om måndag. Har Ruby Gillis fått skolan i Carmody?

— Ja, Priscilla skrev, att hon själv fått skolan i sin egen hemtrakt, och då valde skolrådet Ruby i stället. Det är tråkigt, att Priscilla inte kommer tillbaka, men när nu hon är förhindrad, så är det ändå roligt att veta, att Ruby har fått platsen. Hon kommer hem över lördagar och söndagar, och då blir det precis som i gamla tider att ha henne och Diana och Jane tillsamman igen.

Marilla, som nyss återvänt hem från fru Lynde, satt på förstugutrappan åt gårdsidan, när Anne kom från sitt håll.

— Rachel och jag ha bestämt oss för att företaga vår länge beramade stadsresa i morgon, sade hon. — Thomas Lynde känner sig en smula bättre den här veckan, och Rachel vill fara, innan han får en ny attack.

— Jag ämnar stiga upp ovanligt tidigt i morgon, för jag har så vådligt mycket att uträtta, sade Anne med viktig min. — Först och främst ska jag flytta över fjädern från mitt gamla bolstervar till det nya. Det borde jag ha gjort för längesedan, men jag har skjutit upp och skjutit upp — det är sådant obehagligt göra … Det är en mycket förkastlig vana att skjuta upp med sådant som är obehagligt, och jag ska aldrig göra så mera, för annars kan jag inte med gott samvete varna mina skolbarn för att göra det … Man måste leva som man lär … Så ska jag baka en tårta åt herr Harrison och sluta min uppsats om trädgårdar åt A. U. S. och skriva till Stella och tvätta och stärka min musslinsklänning och sy Doras nya förkläde …

— Ja, blir du färdig med hälften av allt det där, så är det bra, sade Marilla och skakade på huvudet. — Ännu har jag aldrig föresatt mig att göra undan en hel mängd ting, utan att något kommit i vägen och hindrat mig.