Vallfart och vandringsår/I den röda staden
| ← Ensamhetens tankar |
|
I det tysta landet → |
I den röda staden.
I.
Den fjortonde juli.
Allvarets döda
tankar, som gnaga
släktet till benen,
frukta att draga
med till den röda
staden vid Seinen.
Glädjen är lag.
Våga en cancan!
Eros och rankan
längta förgylla din ande i dag.
Glädjeropen luften skaka.
Granna jättesolar snurra.
Blusmän hurra.
Kornblå stjärnraketer braka.
Sista sou'n får gå ur fickan
till att köpa franska fanan
och ett Kanan
på ett utvärdshus med flickan.
Dagen skall hyllas.
Sorgen skall låsas
inne där hemma.
Dans skall det blåsas.
Glaset skall fyllas.
Har du en femma,
dränk den som jag!
Skulle den röda
druvan ej blöda,
Frankrike blödde fordom i dag!
Dystert skymtar som en vålnad,
som en änka under sorgen,
kejsarborgen,
svart, förgäten och förkolnad.
Ringdans ordnas. Stoj och väsen.
Borgens öde sörjer ingen.
Kom i ringen!
Låt oss sjunga marseljäsen!
Här, där vid toner
ystert vi plundra
månglarekorgens
grupp av meloner,
blossade torgens
stenar av hundra
heligas blod.
Lämna din flaska!
Drick ur de raska
minnenas bägare glädje och mod!
II.
De glada konstnärerna.
Ja, människorna, dessa bylten, som
vi se på torg och gata allt sen det begav sig,
att släktets första kjorteltanke kom,
ha både form och färg, om de klä av sig.
Jag spände upp en duk. Jag tog ett kol.
Modellen steg i jättefönstrets kalla
och blågrå ljus och lät sin klänning falla,
en naken skönhet, alla blickars mål.
Vi sutto runt omkring, en munter skara,
och genom fönstret, som var täckt med is,
ljöd åskan dov från Seinens Niagara
mångtusenstämmigt rykande Paris.
I ateljén var jag den yngste då.
Hur glad, hur lustig lever i mitt minne
den första veckan då som »le nouveau»
jag nöddes dansa rummet runt där inne
med en ofantlig frygisk luva på.
Vart artigt bedd att gå och köpa tvål
men lovad stryk, om bagatellen glömdes.
Fick be mig själv välkommen med en bål
men torrmynt se, hur den av andra tömdes.
Fick passa upp vår Baal, vår kamin,
som sken av kokes som en prelat av vin.
Jag fick, när sist man drog ur mina fickor
en liten stryksticksask i blått och gult,
i timmar stava Sä-ker-hets-tänd-stickor
och dom, »att svenska lät förtvivlit fult».
Nu vann jag vänner och vad mer än så,
jag såg en dag min unga lycka rågas,
när över tröskeln slank en färsk nouveau,
och jag fick ro, i det att han fick plågas.
Vi voro glada såsom ystra gossar.
Säg, vilken målare är ej till reds
att genast driva glädjen till sin spets,
då bålen flammar och hans tobak blossar!
Det var en sorglös stämning i vår krets
som på en solig morgon när det snögat.
Vad stoj kring bordet på buvetten Stjärnan
bland dessa män, som lagt för fäfot hjärnan
och se sin hela vackra värld med ögat!
De se behagligt över penselskaften
den granna staden, damernas gestalt,
de höga handskarna, brokaden, taften;
och deras ögas glädje är dem allt.
Men deras hantverk kunde aldrig fylla
mitt sinne helt, hur med mitt kol jag stred.
Jag hade böcker hemma på min hylla.
Jag skönjde världen genom tryckarsvärta
och genom trasorna, som hängde ned
kring tiggarns bröst. Jag såg den evigt med
min kalla tanke och mitt varma hjärta.
Jag hörde tidens härskri genom skrålet.
Jag vred, jag knep mitt kolstift som i hopp
att få det glöda; och så drog det opp
— en fot, en häl! Då bröt jag sönder kolet.
Den röda staden, den begrät jag föga,
men trist, men avundsjuk bjöd jag farväl
åt män, som oftast, utan snillets själ,
fått snillet samlat ensamt i sitt öga.
III.
Spegeln.
I döda Versailles, där mätresser och kungar
byggt hovsybariternas Sybaris,
men ekot nu sitt gapskratt slungar
i ryggen på Bædekersläsande miss;
där visar man gärna de kamrar, hvari
den sextonde Ludvigs pudrade maka
från upptåg och fester drog sig tillbaka
med sina väninnor och sitt broderi.
Där sitter en spegel bland listverk i muren;
så konstrikt slipad hans yta är,
så sinnrikt beräknad och passad och skuren,
att tänker du söka din avbild där,
då torde du snarligen komma till korta.
Du ser dina händer, ditt bröst du ser
och höfter och skuldror, men föga mer,
ty huvudet, det är som borta.
Det var en afton. Och hundra år
ha flugit sin kos sedan dess som fjäder
från en påse, som öppnats för himmelens väder,
och varje »i morgon» har blivit »i går».
Hos drottningen satt på den blå kanapén
en hovman behagligt mot dynorna lutad.
Att nyss en besvärande räkning var slutad
det såg man på arket, som låg på hans knän.
»Min drottning,» begynte han, »döm av det här!
Er börs är dessvärre till botten plundrad.
Parbleu, Madame, var icke förundrad,
det kostar att vara så rik som ni är.
Jag hoppas, att icke er onåd jag väcker,
men, sanning att säga, er kassa hon räcker
ej både till spegeln, som sinnrik fast dyr
ni önskar er gjord i modernaste stilen,
och gåvorna till den där vackra asilen
för värnlösa barn, som er godhet bryr.
Vi få ej förgäta den gyllene regeln:
för litet till ett kan ej räcka till två.
Endera, min drottning, vi offra få,
endera — asiln eller spegeln.»
I läppen drottningen harmset bet
och sidentofflorna knarra lät.
Hon skönjde små späda och hungrande munnar,
som bådo om bröd och som ropade: »Unnar
du aldrig en smula åt oss, vi små,
som arma på tröskeln till livet stå?»
Men sedan såg hon i präktig förgyllning
den löjliga spegeln och hovets hyllning.
Den tanken förjagade nästan den förre,
men riktigt besinna sig gick ej så fort,
ty hjärtat var kanske välment och stort,
men alltid blev slutligen fåfängan större.
Hon tog ridikyln och reste sig tvärt.
»Nåväl, monseigneur, jag finner ej värt
att penningar mer genom fönstret vräka.
Låt göra mig spegeln!» Hon lyfte sin bleka
och nobla profil och gick kungligt ut.
Så kom där en morgon. I bäddens ro
sitt huvud den sovande drottningen gömde
och herdekalaser och baler glömde
— då spratt hon med ens ur sin sömn. Mån tro,
att örat hört miste, att bara hon drömde?
Hon gned sina ögon. Hon satte sig opp.
Det var dock ett sorl av röster, som lopp
från slottets gårdar, ett avlägset muller.
Det växte. Det kom som en åskbys buller.
Ur värmande täcket hon gjorde sig lös.
Den mjällvita foten på mattan rös.
Hon gned från rutan den kvillrande imman
och spejade ut i den tidiga timman.
På gården, där fordom hon endast sett
lakejer och pager och prinsar och grevar,
var trängsel av kvinnor med knutna nävar
och rakor och kvastar och käppar och spett.
Hon såg blott skepnad vid skepnad trängd
av skrattande, ropande, rasande kvinnor.
Hon såg ej längre en människomängd
men ett koppel hundar, en flock varginnor.
I blåsten fladdrade trasiga schalar
som fanor av lump, och i dagningen ljöd
från vägar och uppe från trappor och salar
ur tusen vrålande munnar: »Bröd!»
Här gällde det livet och tiden var kort.
Hon flög som ett moln över mattorna bort.
Det långa håret ur mössan sig vridit
och tumlade ned utan puder och kam.
Från armen det luftiga linnet glidit,
och axeln stack bar över linningen fram.
Hon glömde sin blygsel, den unga kvinnan,
där bort genom rummen hon ilade, innan
hon gömt i kläder hur vacker hon var.
Ren stod hon vid trappan, som avskild bar
till konungens våning, ren drog hon regeln
från trappans dörr, men där satt just kvar
i gyllne panelen den ryktbara spegeln.
Då kom hon att kasta i spegeln en blick
— en kropp utan huvud hon skåda fick.
De ord borde djupt hon i glaset ha präglat,
som hon snyftade fram med stelnade drag,
när då i sin fåfängas nyck hon såg speglat,
som själv hon beställt det, sitt spöklika jag.
IV.
Förnuftets Gudinna.
Den vise mannen skrev ett brev.
Det blev för muntert hur det blev.
Han såg det samma mer i svart;
det vart för dystert hur det vart.
»Vilket,» frågade han sig själv, »är förnuft, att se världen i ljust eller i svart? Är Förnuftets Gudinna en furie, som i förtvivlan vrider sina händer, eller en seraf, som strålande av glädje och tacksamhet ser upp mot höjden?» Han kastade sin penna och lämnade rummet. Från Seinestadens julibrännande gator steg han in i din källarluft, Notre Dame!
Nu Den Vise Mannen.
Du skumma, du grå Notre Dame!
Ditt namn har klang som ett slag i din klocka.
Dina murar locka
i din tysta skymning syner fram
från de år av jublande tillförsikt,
då historiens blad blev en frihetsdikt;
då helgonbilden i gatan sank,
men kristushuvudet hejdade pöbelns yxor;
då präster kastade skrud för konventets skrank
och bispekåpor skuros till byxor;
då revolutionen, som ej fick frid
till långsamt värv som sagans droppe,
sprang om sig själv, sprang om sin tid
och slog Den Äldste där oppe
och diktade fram,
till stilen i tidens tycke,
det skaldevilt granna teaterstycke,
som gavs nittitre i ditt kor, Notre Dame!
Då sken, där marmorvit Vår Fru
på altaret skiner nu,
ett tempel med grekisk tinne
och grekisk kapitäl.
Det stod i dômen här inne
som ett leende barndomsminne
i en syndares mörka själ.
I hundra facklors spökbelysning
satt framför templet en levande kvinna.
Det var Förnuftets Gudinna.
Vi minnas den dagen med rysning.
Men bland de tusen dagars rad,
som stå på krönikebokens blad,
var kanske den den största.
Den dagen var den första,
då utan överjordiskt bistånd människan,
som med korsade armar en man
på ett berg i stjärnklar luft,
stod ensam med sitt förnuft.
Vad mången drömt med ögat sänkt
och hemligt knappt vågat kalla
sin käraste dröm, vad snillet tänkt,
blev denna dagen tänkt av alla.
När kom en sådan dag igen!
Vi minnas den
med handen våt
av glädjens gråt.
Herr Robespierre steg sirligt fram
med blomma på tungan och rocken…
Förnuftet sattes i stocken.
Och här i Gudinnans forna hem,
i Notre Dame
sjöng konkordatet hennes requiem.
Men så som på helgon man fordom fann,
hur skägget växte under kistans lakan,
så får en jordad sanning skägg på hakan.
Som pojke gravlagd, står den upp som man.
Förnuftets dag, som glänste och försvann,
skall vakna till en ny i tidens slut.
Gudinnan bor ej längre under tak.
Hon går i landsflykt för sin fallna sak.
Men hurudan? Hur ser hon ut?
Den frågan tränger sig beständigt fram;
den är mitt liv, min glädje och min plåga.
Säg, Notre Dame,
kan du måhända reda denna fråga?
Att slumpvis fånga ur den tomma luft
ett litet ord och kalla det förnuft,
är viga första bästa stut till Apis,
är bli en ljusens riddare för dagen
och nästa morgon vakna skydd och slagen.
Det är att suddla fingrarna med lapis:
det är först nästa dag som man blir svart.
Nej, jag vill se gudinnan som hon vart.
Säg, för det första, om hon jämt har mod
att dricka mänsklighetens skål i blod.
Säg, för det andra, om hon hjälplöst sport
min samtids sorg och, för det tredje,
om hon är tacksam för allt gott och stort.
Är hon förtvivlan eller outsäglig glädje?
Han erinrade sig, att de flesta sanningar, som levat kvar i tiden och bibehållit sin ursprungliga friskhet, varit löjen. I detsamma såg han tätt bakom en järnstake, i vilken ljusen brunno för de dödas själar, en skrattande äldre fru. Hon hade liksom två utseenden, ty halva ansiktet var illparigt och elakt, halva ansiktet sorgset godmodigt.
— Du är Förnuftets Gudinna! tänkte han. Hon är varken blodtörst, förtvivlan eller glädje. Hon är två skratt: det elaka och det godmodiga. Den som aldrig drar på munnen kan aldrig tala förnuft.