Waverley/Kap 16

←  15. Ett fiendligt öfverfall och dess följder

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 16. En oförmodad bundsförvandt uppträder

17. En höglandsröfvares kula  →

SEXTONDE KAPITLET.
En oförmodad bundsförvandt uppträder.

Då baronen vid middagstiden återkom, hade han till en stor del återvunnit sin fattning och sitt goda lynne. Han ej blott bekräftade de berättelser, Edward hört af Rosa och intendenten Macwheeble, utan tillade äfven flere anekdoter från sin egen erfarenhet rörande högländernas och deras invånares tillstånd. Han skildrade höfdingarne såsom adelsmän af stort anseende och med höga anor, och hvilkas ord gälde som lag för alla, hvilka tillhörde deras stam eller clan. »Det anstår dem verkligen ej», sade han, »såsom det på senare tiden händt, att framställa sin prosapia — en ättlängd, som mestadels grundar sig på deras seannachics' eller bhairders smickrande rim — såsom jemngod med intygen af gamla sköldebref och kungliga adelsdiplom, som af åtskilliga skotska monarker förlänats några utmärkta familjer i låglandet; men icke desto mindre äro de så förmätna, att de ringakta dem, som ega dylika intyg, liksom innehade desse sina besittningar i kraft af ett fårskinn.»

Detta förklarade, i förbigående sagdt, temligen bra orsaken till tvisten mellan baronen och hans högländska bundsförvandt. Mr Bradwardine fortfor att omtala så många märkvärdiga omständigheler rörande denna patriarkaliska folkstams sedvanor och bruk, att Edwards nyfikenhet vardt på det högsta retad, och han frågade, huruvida det vore möjligt att med trygghet kunna göra en utflykt inåt de angränsande högländerna, hvilkas mörka bergmur redan väckt hans önskan att intränga bakom den samma. Baronen försäkrade sin gäst, att ingenting vore lättare, om hans egen tvist blott vore bilagd, emedan han kunde lemna honom bref till flere af de utmärktare höfdingarne, som skulle emottaga honom med den största artighet och gästfrihet.

Medan de samtalade härom, öppnades hastigt dörren och en fullt beväpnad högländare inträdde i rummet, införd af Saunders Saunderson. Hade icke Saunders med sin vanliga afmätta hållning spelat rollen af ceremonimästare åt denna krigiska uppenbarelse, och om mr Bradwardine eller Rosa visat någon sinnesrörelse, skulle Edward säkert ansett inträngandet fiendtligt. Men äfven nu studsade han vid anblicken af hvad han aldrig förr sett, en högländare i sin nationaldrägt. Gaelen var en undersätsig, starkt bygd och mörklagd karl, hvars i vida veck fallande plaid ökade det utseende af styrka, som hans gestalt utvisade. Hans korta kolt eller kjortel visade hans seniga lemmar; getskinnspungen med dess vanliga sidokamrater, en dolk och en stålbeslagen pistol, hängde framtill; hans mössa var prydd med en kort fjäder, som tillkännagaf hans anspråk på att bemötas som en duinhé-wassel eller ett slags herreman. Ett bredt svärd hängde vid hans sida, en sköld på hans axel, och en lång spansk fogelbössa hvilade i hans ena hand. Med den andra handen tog han af sig mössan, i det baronen, som kände till deras plägseder och rätta sättet att bemöta dem, utan att stå upp och med en min af värdighet, som i Edwards tycke liknade en furstes vid en ambassadörs emottagande, genast sade: »välkommen, Evan Dhu Maccombich! — Hvad nytt från Fergus Mac-Ivor Vich Ian Vohr?»

»Fergus Mac-Ivor Vich Ian Vohr», sade ambassadören på god engelska, »helsar er, baron af Bradwardine och Tully-Veolan, och är ledsen öfver, att mellan er och honom trängt sig ett tjockt moln, som hindrar er att se och besinna den vänskap och det förbund, som från fordom varit mellan era familjer och förfäder; han ber er, att molnet måtte skingras och sakerna förblifva, som de tillförene varit mellan clanen Ivor och huset Bradwardine, då det var ett ägg mellan dem i stället för en flinta, och en knif i stället för ett svärd. Och han hoppas, att ni också skall yttra er ledsnad öfver molnet, och ingen skall hädanefter fråga, antingen det nedsteg från berget i dalen eller uppsteg från dalen till berget; ty de, som slå med slidan, få hugg af svärdet, och ve den, som vill mista sin vän för stormmolnets skull på en vårmorgon!»

Baronen af Bradwardine besvarade detta tal med passande värdighet, i det han förklarade, att han kände clanen Ivors höfding för att vara en konungens vän, och han sade sig vara ledsen öfver, att det skulle uppstått ett moln mellan honom och en adelsman af så goda grundsatser, »ty, då folk sällar sig tillsammans, är den svag, som ej har någon broder».

Som detta syntes fullkomligt tillfredsställande, befalde baronen för att på ett tillbörligt sätt besegla freden mellan dessa höga personer, att ett stop kryddbränvin skulle upphemtas. Han slog i ett glas, hvilket han drack för Mac-Ivors af Glennaquoich helsa och välgång, hvarpå den celtiske ambassadören för att besvara hans artighet tömde en väldig bägare af samma kraftiga dryck, beledsagad af hans välönskningar för huset Bradwardine.

Sedan sålunda preliminärerna för det allmänna fredsfördraget voro bekräftade, aflägsnade sändebudet sig för att med mr Macwheeble uppgöra några underordnade artiklar, hvarmed man ansåg onödigt att besvära baronen. Dessa artiklar angingo förmodligen det instälda erläggandet af skyddsafgiften, och, som det syntes, fann intendenten utväg att tillfredsställa deras allierade utan att låta sin husbonde ana, att hans värdighet derigenom blottstäldes. Åtminstone är det säkert, att Evan Dhu Maccombich, sedan de befullmäktigade tömt en butelj bränvin, hvilken tycktes göra lika liten verkan på deras härdade kroppar, som om man slagit drycken på de båda björnarne vid början af allén, tillkännagaf, att han efter att hafva imhemtat alla de upplysningar, han kunde erhålla rörande den föregående aftonens röfveri, ärnade genast bege sig åstad för att sätta efter boskapen, hvilken han förklarade ej vara så långt borta; — »de ha krossat benen», anmärkte han, »men ha ej haft tid att suga ur mergen.»

Vår hjelte, som uppmärksamt lyssnade till Evan Dhu under dennes förfrågningar, kände sig högligen förvånad

Baronen dricker för clanen Ivors lycka och välgång.

öfver den skarpsinnighet, han ådagalade vid upplysningars inhemtande, samt öfver de bestämda och sinnrika slutsatser, han drog af dem. Evan Dhu, å sin sida, var synbart smickrad af Waverleys uppmärksamhet, det intresse, han tycktes hysa för hans undersökning, och den nyfikenhet, han visade i fråga om högländernas seder och natur. Han tillbjöd derför utan mycket omsvep Edward att åtfölja honom på en tio eller femton mils vandring inåt bergstrakten och bese det ställe, dit boskapen blifvit förd; hvarvid han tillade: »om det är, som jag förmodar, så hvarken har ni sett eller kommer ni någonsin i ert lif att få se ett sådant ställe, så framt ni ej går med mig eller dylika som jag.»

Vår hjelte, som kände sin nyfikenhet eggad vid tanken på att besöka en högländsk röfvares håla, var likväl så försigtig, att han förfrågade sig, huruvida hans ledsagare var att lita på. Man försäkrade honom, att inbjudningen ej skulle skett, om den ringaste fara varit i fråga, samt att allt, han hade att befara, var litet strapatser, och som Evan föreslog, att de på återvägen skulle tillbringa en dag i hans höfdings hus, der han kunde vara förvissad om god förplägning och ett utmärkt välkommen, så tycktes det ej vara något så synnerligt fruktansvärdt i hans tillärnade företag. Rosa bleknade väl, då hon fick höra det omtalas; men hennes far, som tyckte om sin unge väns dristiga nyfikenhet, sökte ej nedslå den genom att uppskrämma honom för en fara, som ej fans till i verkligheten, och sedan en kappsäck med några få förnödenheter blifvit bunden på ryggen af en skogvaktare, begaf sig vår hjelte med en fogelbössa i handen å väg, beledsagad af sin nye vän Evan Dhu och åtföljd af nysspämnde skogvaktare samt två vilda högländare, som voro Evans följeslagare och af hvilka den ene bar på axeln en på en lång stång fäst bila, som kallades en Lochaberyxa, och den andre en lång sjöfogelsbössa. På Edwards fråga underrättade Evan honom, att denna krigiska eskort vore fullkomligt obehöflig som skyddsvakt, utan blott medföljde, såsom han sade, i det han med värdighet svepte omkring sig och ordnade sin plaid, på det han skulle kunna visa sig på Tully-Veolan på ett passande sätt och såsom det tillkom Vich Ian Vohrs fosterbroder. »Ack, om ni, sachsiske duinhé-wassel (engelske herre) blott såge höfdingen sjelf med sin svans efter sig!»

»Med sin svans efter sig?» upprepade Edward förundrad.

»Ja — det vill säga med alla hans vanliga följeslagare, då han besöker någon af hans egen rang. Först ha vi», fortfor han, i det han stannade och med stolthet rätade på sig, medan han på fingrarne öfverräknade de personer, som utgjorde höfdingens svit, »först ha vi hans hanchman eller högra hand; sen hans bhaird eller poet; hans bladier eller talare, som helsar de förnäma personer, han besöker; hans gilly-more eller vapendragare att bära hans svärd, hans sköld och hans bössa; hans gilly-casfliuch, som bär honom på ryggen öfver rännilar och bäckar; hans gilly-comstrian, som leder hans häst vid tygeln på branta och svåra stigar; hans gilly-trushharnish att bära hans kappsäck; vidare piparen och underpiparen samt kanske ett dussin raska gossar dessutom, som ej ha någon befattning, utan blott följa höfdingen och fullgöra hans nåds befallningar.»

»Och underhåller er höfding beständigt alla dessa menniskor?»

»Alla dessa? Ja, och många flere till, som ej skulle veta, hvar de skulle lägga sina hufvud, om de inte hade den stora ladan i Glennaquoich.»

Med dylika berättelser om höfdingens storhet i krig och fred förkortade Evan Dhu vägen, tills de kommo närmare de höga bergen, hvilka Edward dittills sett endast på afstånd. Det var redan inemot aftonen, då de inkommo i ett af de fruktansvärda pass, som sätta höglandet i förbindelse med låglandet. Stigen, som var ytterst brant och ojemn, slingrade sig uppför en klyfta mellan två förfärliga klippor, i det den följde samma riktning som en nedanför brusande ström, hvilken under tidernas lopp tycktes hafva urholkat denna väg åt sig. Några få sneda strålar af den nedgående solen nådde vattnet i flodens mörka bädd och gjorde det delvis synligt, der det skummade emot hundratals klippblock och bröts i hundrade fall. Sluttningen mellan stigen och strömmen var nästan fullkomligt tvärbrant, med här och der ett lösryckt granitblock eller något enstaka träd, som fäst sina vridna rötter i klippans remnor. På höger hand om stigen reste sig berget med nästan samma otillgänglighet; men på motsatta sidan var höjden beklädd med buskskog, blandad med några tallar.

»Detta», sade Evan, »är passet vid Bally-Brough, som fordomdags försvarades af tio af clanen Donnochie emot hundra af låglandsfolket. De fallnas grafvar kunna ännu ses i den der lilla dalbottnen på andra sidan om strömmen — om ni har goda ögon, kan ni se de gröna flickarne ibland ljungen. — Se, der är en örn — en sådan fogel har ni inte i England — han ärnar skaffa sig aftonmåltid på lairdens af Bradwardine egor, men jag skall skicka en kula efter honom.»

I det samma afsköt han sitt gevär, men förfelade de bevingade skarornas stolte monark, som utan att bry sig om detta försök att skada honom fortsatte sin majestätiska flygt emot södern. Tusentals roffoglar, hökar, glador, kråkor och korpar, uppskrämdes ur sina nattqvarter vid knallen af skottet och blandade sina sträfva och missljudande läten med de ekon, som upprepade det, och med bergforsens brusande. Evan, som blef litet flat öfver att hafva förfelat sitt mål, då han ärnat visa en synnerlig skicklighet, dolde sin förlägenhet genom att hvissla en bit af en säckpipsmelodi, i det han på nytt laddade sin bössa och under tystnad fortsatte sin väg uppför passet.

Det ledde till en trång dal mellan två berg, hvilka begge voro mycket höga och betäckta med ljung. Den lilla strömmen fortfor att vara deras sällskap, och de följde dess krökningar, i det de emellanåt gingo öfver den samma, vid hvilka tillfällen Evan Dhu alltjemt erbjöd Edward hans följeslagares biträde för att bära honom öfver; men vår hjelte, som alltid varit en försvarlig fotgängare, afslog den erbjudna hjelpen och steg synbarligen i sin ledsagares omdöme genom att visa, att han ej var rädd för att väta sina fötter. Han var äfven verkligen angelägen om att, så vidt det kunde ske utan tillgjordhet, undanrödja den tanke, Evan Dhu tycktes hysa om lågländarnes och isynnerhet engelsmännens veklighet.

Ifrån denna dalgång utkommo de på ett ofantligt vidsträckt, svart kärr, fullt med stora dyhål, hvilket de öfvergingo med mycken svårighet och ej utan fara, på stigar, som blott en högländare kunde spåra. Sjelfva gångstigen eller snarare den del af fastare mark, hvaröfver våra vandrare halft gimgo och halft vadade, var ojemn och tufvig samt på många ställen sumpig och bestående af gungfly. Ibland var marken så osäker, att man måste hoppa från den ena tufvan till den andra, emedan mellanrummet ej kunde bära en menniskas tyngd. Detta var en lätt sak för högländarne, som buro tunnsulade skor, hvilka passade för ändamålet, och hade en egen hoppande gång; men Edward började finna denna för honom ovana motion tröttsammare, än han väntat. Den svaga skymningen ledde dem öfver träsket, men öfvergaf dem nästan helt och hållet vid foten af en brant och stenig bergshöjd, som det dernäst var de resandes mödosamma åliggande att bestiga. Natten var likväl behaglig och ej mörk, och uppbjudande hela sin själsstyrka för att trotsa sin trötthet, fortsatte Edward raskt sin gång, ehuru han inom sig afundades sina högländska följeslagare, som utan något tecken till aftagande krafter fortsatte sitt snabba och sväfvande skridt eller snarare traf, som, enligt hans berikning, redan fört dem femton mil af deras färd.

Sedan de öfverstigit berget och nedkommit på andra sidan i en mörk skog, höll Evan Dhu en kort rådplägning med sina högländska följeslagare, till följd hvaraf Edwards medförda saker flyttades från skogvaktarens till en af högländarnes skuldror, och den förre bortskickades med den andre bergsbon i motsatt riktning mot den, de tre återstående vandrarne togo. På Waverleys fråga om meningen med denna skilsmessa, svarade man honom, att lågländaren öfver natten måste bege sig till en liten by, som låg ungefär tre mil derifrån; ty, så vida det ej var någon synnerlig vän, tyckte Donald Bean Lean — den värda person, som de trodde hafva bemäktigat sig boskapen — ej särdeles om, att främlingar nalkades hans fristad. Detta tycktes låta sannolikt och tystade en hemlig misstanke, som uppstått hos Edward, då han vid en sådan tid och på ett sådant ställe såg sig beröfvad sin ende lågländske följeslagare. Strax derpå tillade Evan, att det kanske vore bäst, att han ginge förut och underrättade Donald Bean Lean om deras besök, emedan ankomsten af en sidier roy (röd soldat) eljest torde blifva en obehaglig öfverraskning. Och utan att afvakta något svar, lade han, för att begagna ett jockej-uttryck, i väg och satte af i ett friskt traf, som inom ett ögonblick förde honom ur sigte.

Waverley var nu lemnad åt sina egna betraktelser; ty hans följeslagare med stridsyxan talade mycket litet engelska. Deras väg ledde genom en tjock och, som det tycktes, ändlös tallskog, och följaktligen var stigen alldeles omärklig i det omgifvande djupa mörkret. Högländaren tycktes likväl instinktlikt spåra den utan ett ögonblicks tvekan, och Edward följde hans steg, så nära han kunde.

Sedan de under tystnad vandrat en god stund, kunde han ej afhålla sig från att fråga, om det var långt till målet för deras färd.

»Till hålan är det en tre eller fyra mil; men efter som duinhé-wassel är litet trött, kan, det vill säga, tör — vill — skall Donald skicka en curragh.»

Detta gaf ingen upplysning. Curraghen, som utlofvades, kunde vara en karl, en häst, en kärra eller en vagn, och man kunde ej få någon annan upplysning af mannen med stridsyxan, än ett upprepande af: »ja, ja, en curragh».

Men inom kort började Edward fatta hans mening, då de utkommo ur skogen och befunno sig vid stranden af en bred flod eller sjö, hvarest hans ledsagare lät honom förstå, att de skulle sitta ned en liten stund. Månen, som nu började uppstiga, visade dunkelt den vida vattenyta, som utbredde sig framför dem, och de otydliga formerna af de berg, hvaraf den var omgifven. Sommarnattens svala och likväl milda luft uppfriskade Waverley efter hans snabba och tröttsamma vandring, och de dofter, den medförde från de i qvällsdaggen badande björkarne, voro utomordentligt välluktande.

Han hade nu tillfälle att fullt öfverlemna sig åt det romantiska i sin belägenhet. Här satt han på stranden af en okänd sjö, ledsagad af en vild inföding, hvars språk han ej förstod, stadd på ett besök till en beryktad röfvares håla, måhända en annan Robin Hood eller en Adam af Gordon, och det midt i djupaste natten, skild från sin tjenare och öfvergifven af sin vägvisare; — hvilket rikt fält för en romantisk inbillnings utflykter, och allt förhöjdt genom den högtidliga känslan af ovisshet, om ej af fara! Den enda omständighet, som ej passade rätt väl tillsammans med det öfriga, var anledningen till hans resa — baronens mjölkkor! men denna nedsättande biomständighet höll han i bakgrunden.

Medan han var försjunken i dessa drömmar, vidrörde hans följeslagare honom sakta och pekade tvärs öfver sjön, i det sade: »der borta är hålan». En liten ljuspunkt sågs glimma i den riktning, han pekade, och syntes, i det den efter hand tilltog i storlek och glans, flamma liksom en meteor vid randen af horizonten. Medan Edward betraktade detta fenomen, hördes aflägsna årslag. Det afmätta ljudet kom allt närmare och närmare, och strax derpå hördes en stark hvissling i samma riktning. Hans vän med stridsyxan besvarade genast denna signal med ett klart och gält återsvar, hvarpå en båt, bemannad med fyra eller fem högländare, styrde till den lilla viken, der Edward satt. Han gick tillika med sin följeslagare emot dem, lyftes medelst två starka bergsbors tjenstaktiga uppmärksamhet i båten och hade ej väl hunnit sätta sig, förrän de återtogo sina åror och med stor hastighet började att ro tvärs öfver sjön.