Waverley/Kap 21

←  20. En högländsk fest

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 21. Höfdingens syster

22. Högländsk diktkonst  →

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Höfdingens syster.

Flora Mac-Ivors förmak var möbleradt på det tarfligaste och enklaste; ty på Glennaquoich var hvarje annat slags utgift inskränkt så mycket som möjligt för att upprätthålla höfdingens gästfrihet i dess fulla glans och bibehålla och föröka antalet af hans underlydande och anhängare. Men intet tecken till denna sparsamhet visade sig i damens toilett, som var elegant och till och med dyrbar samt anordnad på ett sätt, hvari parisermodet och högländarnes enklare drägt med synnerlig smak voro sammansmälta. Hennes hår var ej vanstäldt genom frisörens konst, utan nedföll i gagatsvarta lockar på hennes hals och sammanhölls endast af ett med diamanter rikt infattadt diadem. Denna egenhet antog hon för att rätta sig efter högländarnes fördomar, ty detta folk kunde ej fördraga, att ett ogift fruntimmer skulle visa sig med betäckt hufvud.

Flora Mac-Ivor hade den mest påfallande likhet med sin broder Fergus, och det till den grad, att de skulle kunnat spela Viola och Sebastian^[1] med samma uppseende, som väcktes genom mrs Henry Siddons och hennes brors uppträdande i nämnda roller. De hade samma antika och regelbundna profil, samma mörka ögon, ögonhår och ögonbryn, samma genomskinliga hy, utom att Fergus' blifvit brynt genom hans vistelse i fria luften och Floras egde den högsta qvinliga finhet. Men den högdragna och något stränga regelbundenheten i Fergus' anletsdrag var behagligt förmildrad i Floras. Deras röster voro äfven likljudande, ehuru i olika tonarter — Fergus' stämma, isynnerhet då han kommenderade sina underhafvande under deras krigiska öfningar, påminde Edward om ett favoritställe i beskrifningen på Emetrius:

Man vidt omkring förnam hans stämmas bud:
Dess klang var lik trumpetens silfverljud.

Floras deremot var ljuf och mild, »hvilket är en förträfflig sak hos en qvinna»; men då hon yttrade sig om något favoritämne, hvilket hon fullföljde med naturlig vältalighet, egde den både de toner, hvilka ingifva vördnad och öfvertygelse, och kunde på samma gång inställsamt öfvertala. Den eldiga blicken från de genomträngande svarta ögonen, som hos höfdingen syntes otålig vid hvarje äfven det ringaste hinder, hade hos systern antagit en mild tankfullhet. Hans blickar tycktes söka ära, makt och allt, som kunde upphöja honom öfver andra i mensklighetens kappränning, medan hans systers, liksom hon på förhand varit medveten af sin själs öfverlägsenhet, snarare tycktes ömka än afundas dem, som äflades efter någon vidare utmärkelse. Hennes känslor motsvarade uttrycket i hennes ansigte. Deras första uppfostran hade så väl i hennes som i höfdingens själ inplantat den djupaste tillgifvenhet för den fördrifna Stuartska familjen. Hon ansåg det för sin broders, hans clans och hvarje mans i Stor-Brittannien pligt att med hvilken personlig fara som helst bidraga till att återinsätta nämnda familj på tronen, något som chevalier de S:t George's anhängare också aldrig upphört att hoppas på. För detta var hon beredd att företaga allt, lida allt, uppoffra allt. Men liksom hennes konungskhet öfvergick hennes broders i svärmiskhet, öfverträffade den äfven den samma i renhet. Van som han var vid små intriger och nödvändigt invecklad i tusentals lumpna och sjelfviska förhållanden samt derjemte ärelysten af naturen, hade hans politiska tro erhållit en viss anstrykning af de utsigter till fördel och befordran, som så lätt förknippades dermed, och i det ögonblick han skulle draga sin claymore, torde det blifva svårt att afgöra, antingen det skedde mest i afsigt att göra Jakob Stuart till konung eller Fergus Mac-Ivor till grefve. Denna blandning af känslor tillstod han ej ens för sig sjelf, men den förefans likväl i ganska hög grad hos honom.

I Floras bröst deremot lågade konungskhetens nit rent och oblandadt af någon sjelfvisk känsla; hon skulle lika gerna kunnat göra religionen till en mask för ärelystna och egennyttiga afsigter, som bemantla dem under de åsigter, hvilka hon blifvit lärd att anse som fosterlandskärlek. — Dylika exempel på hängifvenhet voro ej ovanliga bland den olyckliga Stuartska familjens anhängare, och många bland mina läsare torde erinra sig märkvärdiga prof derpå. Men den ovanliga uppmärksamhet, som chevalier de S:t George och hans gemål visat Fergus' och hans systers föräldrar samt dem sjelfva, sedan de blifvit fader- och moderlösa, hade befäst deras politiska tro. Efter föräldrarnes död hade Fergus en tid varit page hos chevalierens gemål och behandlades för sitt vackra utseendes och lifliga lynnes skull med den största utmärkelse af henne. Denna bevågenhet utsträcktes äfven till Flora, som under någon tid uppfostrades på prinsessans bekostnad i ett af de förnämsta klostren och derifrån förflyttades till hennes egen familj, hvarest hon tillbragte nära två år; hvadan båda syskonen bibehöllo den djupaste och tacksammaste hogkomst af hennes godhet.

Sedan jag sålunda antydt grunddragen i Floras karaktär, kan jag vara kortare i det öfriga. Hon var mycket bildad och hade förvärfvat den förfinade belefvenhet, som man kunde vänta sig af en person, hvilken i sin ungdom varit en furstinnas sällskapsdam; men hon hade likväl ej lärt sig att ersätta verklig känsla med artighetens fernissa. Sedan hon blifvit bosatt i Glennaquoichs ensliga nejder, fann hon, att hennes tillgång på fransk, engelsk och italiensk literatur skulle blifva rätt knapphändig, och för att uppfylla sin lediga tid, egnade hon en del deraf åt studerandet af högländarnes musik och poetiska traditioner samt började snart i denna sysselsättning verkligen finna det nöje, hvilket hennes broder, hvars fattningsgåfva i fråga om literär förtjenst var slöare, för folkgunstens skull mera låtsade, än han verkligen erfor. Hennes ihärdighet i dessa forskningar styrktes ännu mer genom det stora nöje, hennes förfrågningar tycktes förskaffa dem, till hvilka hon vände sig för upplysningars inhemtande.

Hennes kärlek till sin clan, en tillgifvenhet, som var nästan ärftlig i hennes bröst, var, liksom hennes konungskhet, af ett renare slag än hennes broders. Han var för uteslutande statsman och ansåg alltför mycket sitt patriarkaliska inflytande såsom ett medel att befordra hans egen storhet, att vi skulle kunna kalla honom ett mönster för en högländsk höfding. Flora hyste samma åtrå att vidmakthålla och utvidga deras patriarkaliska makt, men det var med den ädelsinnade önskan att från fattigdom eller åtminstone undan brist och förtryck rädda dem, hvilka hennes broder, enligt tidehvarfvets begrepp, till följd af sin börd var berättigad att styra. Besparingarna af hennes inkomst — ty hon hade en liten pension af prinsessan Sobiesky — användes, ej till att förskaffa bönderna större beqvämlighet, ty det var ett ord, som de hvarken kände eller tycktes önska att känna, utan till att afhjelpa deras nödvändiga behof, då de voro sjuka eller nått en hög ålderdom. Vid hvarje annat tillfälle arbetade de snarare för att förskaffa något, som de, för att bevisa sin tillgifvenhet, kunde dela med sin höfding, än de väntade sig något understöd af honom, annat än det, som erhölls genom den okonstlade gästfriheten på hans slott och den allmänna fördelningen af hans egendom dem emellan. Flora var så afhållen af dem, att då Mac-Murrough författade en sång, hvari han uppräknade alla traktens förnämsta skönheter och sedan antydde hennes öfverlägsenhet genom att sluta med, »att det vackraste äpplet hängde på den högsta grenen», fick han i belöning af clanens medlemmar tio gånger mera utsädeskorn, än som behöfdes för att beså hans högländska parnass, bardens åker, som den kallades.

Både till följd af hennes ställning och af eget val var miss Mac-Ivors sällskapskrets ytterst inskränkt. Hennes förtroligaste vän hade varit Rosa Bradwardine, hvilken hon var varmt tillgifven; och då man såg dem tillsammans, skulle de erbjudit en artist två utmärkta typer för den glada och den allvarliga sångmön. Rosa omhuldades så ömt af sin far, och kretsen af hennes önskningar var så inskränkt, att ingen sådan uppstod, som han ej var färdig att uppfylla, och knapt någon, som öfversteg hans förmåga. Med Flora egde ett annat förhållande rum. Medan hon ännu nästan var barn, hade hon undergått den fullkomligaste omkastning från glädtighet och prakt till fullkomlig enslighet och jemförelsevis fattigdom; de tankar och önskningar, hon företrädesvis närde, rörde stora nationaltilldragelser och förändringar, som ej kunde åstadkommas utan fara och blodsutgjutelse, och som man derför ej fick tänka på med lättsinnighet. Hennes sätt var följaktligen allvarligt, ehuru hon beredvilligt bidrog till att med sina talanger roa ett sällskap, och hon stod också mycket högt i den gamle baronens tanke; denne brukade tillsammans med henne sjunga franska duetter mellan Lindor och Chloris och dylika sånger, som voro på modet vid slutet af den gamle Ludvig den fjortondes regering.

Det troddes allmänt, ehuru ingen vågade låta baronen af Bradwardine förstå något dylikt, att Floras böner ej litet bidragit till att blidka Fergus' vrede vid tillfället af deras tvist. Hon tog sin broder på den ömma sidan genom att först framhålla baronens ålder och derefter föreställa honom den skada, den goda saken kunde lida, äfvensom att det måste blifva menligt för hans egen karaktär i fråga om den för en politisk agent så nödiga försigtigheten, om han framhärdade i att drifva tvisten till det yttersta. Eljest är det sannolikt, att det slutat med en duell, både derför att baronen vid ett föregående tillfälle utgjutit clanens blod, ehuru saken blifvit bilagd i godo, och till följd af hans stora rykte för vapenfärdighet, hvilket Fergus nästan nedlät sig till att afundas honom. Derför hade hon yrkat på deras försoning, hvartill höfdingen så mycket hellre samtyckt, som det gynnade några af hans egna planer.

För denna unga dam, som nu tronade vid tébordet, presenterade Fergus kapten Waverley, och hon mottog honom med vanliga artighetsbetygelser.

1. I Shakespeares skådespel Trettondagsafton.