Waverley/Kap 20
| ← 19. Höfdingen och hans bostad |
|
21. Höfdingens syster → |
TJUGONDE KAPITLET.
En högländsk fest.
Innan Waverley inträdde i gästabudssalen, erbjöds honom den patriarkaliska förfriskningen af ett fotbad, hvilket den starka värmen och morasen, han genomvandrat, gjorde högligen angenämt. Han blef väl ej vid detta tillfälle lika yppigt uppassad, som de resande hjeltarne i Odyssén; emedan tvagningsbestyret ej verkstäldes af en skön jungfru, van att
Lemmarna gnida och med doftande oljan begjuta,
utan af en inrökt, skinntorr, högländsk käring, som ej tycktes anse sig mycket hedrad af sitt åliggande, utan mumlade mellan tänderna: »våra fäders hjordar betade ej så nära hvarandra, att jag skulle göra er denna tjenst». En liten gåfva försonade likväl fullkomligt den gamla tjenarinnan med den förmenta förnedringen, och då Edward gick till salen, gaf hon honom sin välsignelse med det gaeliska ordspråket: »må den öppna handen alltid förbli den rikligast fylda!»
Salen, hvari festen var anordnad, intog hela första våningen af Ian nan Chaistels ursprungliga byggnad, och ett väldigt ekbord sträckte sig genom hela dess längd. Tillredelserna för måltiden voro enkla ända till råhet, och sällskapet talrikt, så att det nästan trängdes. Öfverst vid bordet sutto höfdingen sjelf jemte Edward och två eller tre höglandsgäster från angränsande claner. Dernäst sutto hans egen stams äldste, kallade wadsetters och tacksmen, hvilka såsom arrendatorer eller förpaktare innehade delar af hans egendom, och nedanför dem deras söner, brorsöner och fosterbröder. Sedan kommo höfdingens hustjenare, hvar och en efter sin rang, och sist af alla de bönder, som verkligen odlade jorden. Äfven bortom denna långa rad kunde Edward genom de stora dubbeldörrarna varseblifva på den utanför befintliga gröna planen en mängd högländare af ännu lägre rang, hvilka det oaktadt ansågos som gäster och fingo sin andel af värdens ynnest och dagens undfägnad. På afstånd och rundt omkring denna lägsta afdelning af gäster svärmade en rörlig grupp af qvinnor, trasiga pojkar och fickor, unga och gamla tiggare, stora vindhundar, stöfvare och vanliga gårdshundar, hvilka alla togo en mer eller mindre liflig del i hufvudaktionen i pjesen.
Denna till utseendet obegränsade gästfrihet hade likväl sim ekonomiska gräns. Man hade gjort sig ett visst besvär med tillagningen af de rätter af fisk, vildt med mera, som stodo vid öfra ändan af bordet och omedelbart under den engelska gästens ögon. Längre ned befunno sig ofantliga stycken af får- och oxstek, som, om ej det af högländarne afskydda fläsket saknats, skulle liknat Penelopes friares råa gästabud. Men hufvudrätten bestod af ett helstekt, årsgammalt lam, hvilket, med en knippa persilja i munnen, stod på sina ben och sannolikt var anrättadt i denna form för att smickra kockens stolthet, hvilken satte en större ära i öfverflödet på sin herres bord, än i dess prydlighet. Det stackars djurets sidor angrepos ifrigt af clansmännen, somliga beväpnade med dolkar och andra med knifvar, som vanligen voro instuckna i samma slida som dolken, så att det snart framstälde en sargad och bedröflig anblick. Ännu längre ner syntes födoämnena, ehuru för handen i rikligt mått, vara af en ännu gröfre beskaffenhet. Bröd, lök och ost samt lemningarna från bordet utgjorde undfägnaden för de Ivors söner, som spisade i fria luften.
Dryckesvarorna utdelades i samma förhållande och enligt samma anordning, så att utmärkt klaret och champagne frikostigt flödade för höfdingens omedelbara grannar, medan ren eller blandad whisky och starkt öl förfriskade dem. som sutto närmare nedre ändan af bordet. Ej heller syntes denna olika fördelning förefalla någon det ringaste stötande. Hvar och en af gästerna insåg, att hans smak måste rätta sig efter den rang, han innehade vid bordet, och följaktligen förklarade arrendatorerna och deras underordnade vinet vara för kallt för deras magar och begärde, synbarligen af eget val, den dryck, som af hushållning var bestämd för dem. Säckpipsblåsarne, tre till antalet, uppstämde under hela middagen en larmande krigsmarsch, och det hvälfda takets eko samt det celtiska språkets gälla toner frambragte en sådan babylonisk förbistring, att Waverley befarade, att hans öron aldrig skulle hemta sig derifrån. Mac-Ivor sökte äfven ursäkta sig för den förvirring, som uppstod genom ett så stort sällskap, i det han hänvisade på sin ställning, hvilken nödvändigt ålade honom en obegränsad gästfrihet som en hufvudpligt. »Dessa mina tappra, men sysslolösa stamförvandter», sade han, »anse min egendom såsom endast bestämd för deras underhåll, och jag måste skaffa dem kött och öl, medan de skälmarne ej göra någonting annat än öfva sig i att fäkta eller vanka omkring bland bergen för att jaga, fiska, dricka och kurtisera nejdens flickor. Men hvad kan jag göra, kapten Waverley? Allting följer sin natur, vare sig att det är en falk eller en högländare.» Edward gaf det väntade svaret, i det han lyckönskade honom till att ega så många tappra och tillgifna anhängare.
»Ah ja», svarade höfdingen, »om jag, som min far, vore hogad att utsätta mig för att få ett hugg eller två i hufvudet, så tror jag nog, att de slynglarne skulle försvara mig; men hvem tänker väl på det nu för tiden, då grundsatsen är: “bättre en fogel i handen än tio i skogen”?» Derpå vände han sig till sällskapet och föreslog en skål för kapten Waverley, en värdig vän till hans gode vän och bundsförvandt, baronen af Bradwardine.
»Om han kommer från Cosmo Comyne af Bradwardine, är han välkommen hit», sade en af de äldste.
»Det säger jag nej till», yttrade en gammal man, som ej tycktes ärna dricka skålen; »jag säger nej dertill — så länge skogen bär gröna löf, fins det svek hos en Comyne.»
»Baronen af Bradwardine är idel heder», svarade en annan af de gamle, »och den gäst, som kommer hit från honom, borde vara välkommen, om han också komme med blod på sina händer, så framt det ej vore Ivors söners blod.»
Den gamle mannen, hvars bägare stod orörd framför honom, svarade: »det har varit tillräckligt af Ivors blod på Bradwardines hand».
»Ack, Ballenkeiroch!» svarade den förste talaren, »ni tänker mera på blixten från karbinen vid Tullv-Veolan än på glansen af svärdet, som vid Preston fäktade för den goda saken.»
»Ja, det må jag väl», svarade Ballenkeiroch; »blixten af geväret kostade mig en ljuslockig son, och glansen af svärdet har föga gagnat kung Jakob.»
Höfdingen upplyste Waverley i några få ord på franska, att baronen för ungefär sju år sedan dödat den gamle mannens son i en skärmytsling vid Tully-Veolan, och skyndade derefter att undanrödja Ballenkeirochs fördom genom att underrätta honom, att Waverley var en engelsman, som hvarken genom sin börd eller genom giftermål var beslägtad med Bradwardineska familjen, hvarpå den gamle mannen fattade sin dittills orörda bägare och artigt drack hans skål. Sedan denna ceremoni blifvit lyckligt och väl fullgjord, gaf höfdingen säckpiporna ett tecken att tystna och sade högt: »hvar är sången dold, mina vänner, att ej Mac-Murrough kan finna den?» Mac-Murrough, familjebarden, en gammal man, lydde genast vinken och började i ett lågt och hastigt föredrag sjunga en mängd celtiska verser, som af åhörarne mottogos med hänförelsens hela bifall. Alt efter som han fortskred i sitt föredrag, tycktes hans ifver ökas. I början hade han sjungit med ögonen fästa på golfvet, men nu blickade han omkring sig på ett sätt, liksom han utbedt sig, och strax derpå, som om han befalt uppmärksamhet, och hans toner höjde sig till vilda, passionerade ljud, beledsagade af motsvarande åtbörder. Edward, som med spändt intresse åhörde honom, tyckte honom uppräkna en mängd namn, beklaga de döda, tilltala de frånvarande, uppmuntra, elda och besvärja de närvarande. Han trodde sig äfven urskilja sitt eget namn och blef öfvertygad, att hans gissning var riktig, derigenom att sällskapets blickar på en gång riktades på honom. Skaldens värma syntes meddela sig till hans åhörare. Deras vilda, solbrända ansigten antogo ett stoltare och mera lifvadt uttryck; alla lutade sig emot sångaren, många sprungo upp och svängde sina armar i hänryckning, och några lade händerna på sina svärd. Då sången upphörde, vardt en djup tystnad, hvarunder åhörarnes och skaldens upprörda känslor småningom sjönko tillbaka inom sin vanliga bädd.
Höfdingen, som under hela detta uppträde snarare tycktes gifva akt på de sinnesrörelser, som väcktes, än dela de andras lifliga hänförelse, fylde nu en liten silfverbägare, som stod bredvid honom, med klaret. »Gif denna», sade han till en uppassare, »till Mac-Murrough nan fohn[1] och bed honom, sedan han druckit saften, behålla det omgifvande skalet för Vich Ian Vohrs skull.» Gåfvan mottogs med djup tacksamhet af Mac-Murrough, och sedan han utdruckit vinet, kysste han bägaren och inhöljde den med vördnad i sin plaid, som var svept öfver hans bröst. Han utbrast derpå i hvad Edward riktigt förmodade vara en improviserad utgjutelse till hans höfdings lof. Den mottogs med bifall, men frambragte ej samma verkan, som hans första skaldeqväde. Det var likväl tydligt, att clanen skänkte sin höfdings frikostighet sitt högsta gillande. Derpå föreslogos flere med bifall mottagna gaeliska skålar, och höfdingen gaf sin gäst följande öfversättning af några bland dem:
»För den, som ej vänder ryggen hvarken åt vän eller fiende.» — »För den, som aldrig öfvergaf en vän.» — »För den, som aldrig köpt eller sålt rättvisa. » — »Gästfrihet mot den landsflyktige och undergång åt tyrannen.» — »För gossarne med koltarne[2].» — »För högländarne skuldra vid skuldra» — med flere kraftiga och kärnfulla yttranden af samma slag.
Edward var isynnerhet angelägen att få veta innehållet af den sång, som tyckts frambringa en sådan verkan på sällskapets lidelser, och han lät sin värd förstå sin nyfikenhet. »Som jag märker», sade höfdingen, »att ni låtit buteljen gå förbi er under de tre sista hvarfven, ärnade jag föreslå er, att vi skola bege oss till min systers tébord; hon kan bättre än jag lemna er upplysning derom. Fast jag ej kan hejda min clan i det vanliga loppet af dess gästabudsglädje, är jag likväl hvarken sjelf fallen för att öfverlemna mig åt dess öfverdrift, ej heller», tillade han leende, »håller jag någon björn att uppsluka förståndet hos dem, som kunna göra bättre bruk deraf.»
Edward samtyckte beredvilligt till detta förslag, hvarpå höfdingen, åtföljd af Waverley, lemnade bordet efter att hafva sagt några ord till dem, som sutto närmast omkring honom. Då dörren tillslöts bakom dem, hörde Edward Vich Ian Vohrs skål föreslås med ett vildt, enhälligt hurrarop, som uttryckte gästernas tillfredsställelse och djupet af deras hängifvenhet i hans tjenst.