Hoppa till innehållet

Waverley/Kap 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  35. En frivillig för sextio år sedan
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

36. En vigtig tilldragelse
37. Waverley är ännu stadd i nöd  →


[ 274 ]

TRETTIOSJETTE KAPITLET.
En vigtig tilldragelse.

Det var omkring klockan fyra en vacker hösteftermiddag, som mr Gilfillan anträdde sin marsch, i förhoppning att samma dag uppnå det aderton mil derifrån belägna Stirling, i fall han toge en eller två timmar af natten till hjelp. Han ansträngde derför alla sina krafter och marscherade stolt i spetsen för sin trupp, i det han allt emellanåt kastade en blick på vår hjelte, liksom han önskat ingå i ett samtal med honom. Slutligen kunde han ej längre motstå frestelsen, utan saktade sin gång, tills han kom vid sidan af sin fånges häst, då han, efter att hafva gått några steg i jemnbredd med honom, plötsligt frågade: »kan ni säga, hvad det var för en karl i svarta rocken och det mjöliga håret, som var tillsammans med lairden af Cairnvreckan?»

»En presbyteriansk prest,» svarade Waverley.

»En presbyterian? En eländig erastian eller snarare en hemlig anhängare af episkopalkyrkan — en förfäktare af den skändliga toleransen — en af dessa stumma hundar, som ej kunna skälla; som i sina predikningar utan någon kraft eller något lif pladdra om förskräckelse och prata om hugsvalelse! — Ni har blifvit uppfödd i ett sådant fårahus, gissar jag?»

»Nej, jag tillhör den engelska kyrkan.»

»Ja, de äro just lika goda kålsupare, och det är inte att undra på, om de komma så väl sams. Hvem skulle [ 275 ]väl ha trott, att den skotska kyrkans herrliga bygnad, som år 1642 uppfördes af våra fäder, skulle bli så vanstäld af timliga ändamål och tidens förderf; — ja, hvem skulle väl ha trott, att helgedomens bildsnideri så snart skulle bli nedhugget!»

Som vår hjelte ej ansåg nödigt att lemna något svar på denna klagovisa, hvari ett par af truppen instämde med ett djupt stönande, beslöt mr Gilfillan, att Waverley åtminstone skulle blifva en åhörare, om han också ej ville inlåta sig i någon ordstrid, och fortsatte derför sin jeremiad.

»Och är det väl underligt, att när prester, af brist på öfning i sitt presterliga kall, förfalla till syndig eftergifvenhet för patronaträttighet, eder och andra styggelser — är det väl underligt, säger jag, att ni, sir, och andra sådana olyckliga personer skola arbeta på att uppbygga ert gamla orättfärdighets Babel, liksom i de blodiga, förföljande, helgonmördande tiderna? Om ni ej vore förblindad af denna onda verldens lustar och begärelser, sträfvanden och njutningar, tror jag mig om att med Skriftens ord kunna bevisa er, till hvilka orena slarfvor ni sätter er förtröstan; och att era prestkappor och messhakar blott äro aflagda kläder, som tillhört den stora skökan, hvilken sitter på de sju kullarna och dricker ur styggelsens kalk. Men jag är säker på, att ni är döf, liksom huggormen, på denna sidan af hufvudet; ja, ni är bedragen af hennes trolldom, köpslår med hennes varor och är drucken af hennes boleris orenlighet!»

Det är ovisst, huru länge denne krigiske teolog kunde fortsatt sin förkastelsedom, hvari han skonade ingen utom den spridda qvarlefvan af kullarnes folk, som han kallade dem. Hans ämne var rikt, hans röst kraftig och hans minne starkt, så att det var föga hopp om, att han skulle slutat sin straffpredikan, förrän de framkommit till Stirling, om ej hans uppmärksamhet blifvit fäst på en vandrande krämare, som från en korsväg förenat sig med tåget och med mycken regelbundenhet suckade eller snarare stönade vid hvarje passande afbrott i hans föredrag.

»Hvem är ni, min vän?» sade Gilfillan.

»En stackars krämare, som ämnar sig till Stirling och ber om ers nåds beskydd i dessa farliga tider. Ack, [ 276 ]ers nåd har en utmärkt gåfva att utforska och förklara det förborgade — ja, de dunkla och obegripliga orsakerna till landets affall — sjelfva roten och upphofvet till det onda.»

»Vän,» sade Gilfillan i en vänligare ton, än han dittills användt, »kalla inte mig ers nåd; jag går inte ut på parkvägar eller i förpaktargårdar och köpstäder för att få borgare och bönder att lyfta på mössan för mig, som de göra för major Melville på Cairnvreckan, och för att de må kalla mig laird eller kapten eller hans nåd. Nej, min lilla förmögenhet, som inte stiger öfver tjugu tusen mark, har välsignats med förkofran; men mitt hjertas högmod har ej förökats med den, ej heller finner jag något nöje i att kallas kapten, fast jag har en af den gudfruktige adelsmannen, grefven af Glencairn, underskrifven fullmakt, hvari jag benämnes med denna titel. Så länge jag lefver, är jag och vill jag bli kallad Habakuk Gilfillan, som, så länge han har en styfver i sin börs eller en blodsdroppa i sin kropp, skall strida för den sanna läran, sådan den blifvit faststäld af den fordom ryktbara skotska kyrkan, innan hon köpslog med den gudlöse Achan.»

»Ack,» sade krämaren, »jag har sett er gård vid Mauchlin — en fruktbar fläck! Er lefnadslott har fallit i en ljuflig trakt — och en sådan boskapsafvel fins inte på någon lairds egendom i Skottland.»

»Ni säger sant — ni säger sant, vän», genmälte Gilfillan ifrigt; ty han var inte otillgänglig för smicker i detta fall, »ni säger sant; kreaturen äro äkta Lancashirare, och det fins inte en gång maken till dem på Kilmaurs.» Derpå ingick han i en afhandling om boskapens förträfflighet, hvilken sannolikt är lika likgiltig för läsaren, som den var för vår hjelte. Efter denna utflykt återvände han till sina teologiska undersökningar, medan krämaren, som var mindre hemmastadd i dessa mystiska frågor, åtnöjde sig med att vid passande uppehåll uttrycka sin uppbyggelse medelst suckande.

»Hvilken uppbyggelse skulle det ej vara för de arma, förblindade påfviska nationerna, bland hvilka jag vistats, att ha ett sådant ljus på sina stigar! Jag har på mina handelsfärder varit ända till Ryssland och vandrat genom Frankrike och Nederländerna, hela Polen och största delen [ 277 ]af Tyskland. Ack! det skulle smärtat ers nåds själ att höra det pladdrande och sjungande och messande, som är i kyrkorna, och det pipande som är i koret, och att se det hedniska dansandet och spelandet på sabbaten!» Detta förde Gilfillan in på kapitlet om trosförbundet och protestanterna, om prestförsamlingen i Westminster, om stor- och lillkatekesen, om bannlysningen vid Torwood och erkebiskop Sharps mord. Det sista ämnet förde honom åter in på lagligheten af ett väpnadt försvar, öfver hvilket ämne han yttrade mycket sundare åsigter, än man kunnat vänta sig af andra delar af hans tal, så att till och med Waverley, som dittills varit försjunken i sina egna sorgliga betraktelser, började lyssna till honom. Mr Gilfillan undersökte derpå lagligheten af att en enskild man uppstod såsom hämnare af allmänt förtryck, då, just som han med mycken ifver höll på att utreda James Mitchells sak, en tilldragelse inträffade, som afbröt hans oration.

Solens strålar dröjde vid sjelfva randen af horisonten, då truppen tågade uppför en brant hålväg, som ledde [ 278 ]till spetsen af en kulle. Landet var oinhägnadt och utgjorde en del af en vidsträckt hed eller allmänning; men det var långt ifrån slätt, utan framvisade på flere ställen dälder, uppfylda med ginst och enbuskar, och på andra små grupper af marskog. En dunge af det senare slaget krönte spetsen af höjden, uppför hvilken tåget nu gick. De främsta af truppen, som voro de starkaste och raskaste, hade gått på, så att de redan kommit öfver höjden och för ögonblicket voro ur sigte. Gilfillan jemte krämaren och den lilla afdelning, som utgjorde Waverleys omedelbara bevakning, voro nära spetsen af höjden, och återstoden af truppen kom efter dem på ett betydligt afstånd.

Så stodo sakerna, då krämaren, hvilken, enligt hvad han sjelf uppgaf, saknade en liten hund, som han haft med sig, började stanna och hvissla efter djuret. Denna flere gånger upprepade signal föreföll hans följeslagare anstötlig, och detta så mycket mer, som det tycktes antyda en ringaktning af de håfvor af andlig kunskap, han utgöt till krämarens uppbyggelse. Han lät honom derför vresigt förstå, att han ej kunde förspilla sin tid med att vänta på en onyttig hundracka.

»Men om ers nåd behagade erinra sig Tobias' hund —»

»Tobias!» utropade Gilfillan med mycken hetta; »Tobias och hans hund äro båda två alldeles hedniska och apokryfiska, och ingen annan än en prelatist eller papist skulle kunna sätta dem i fråga. Jag fruktar, att jag misstagit mig på er, min vän.»

»Det kan nog hända,» svarade krämaren helt lugnt; men icke dess mindre skall jag taga mig friheten att ännu en gång hvissla efter stackars Bawty.»

Den sista signalen besvarades på ett oväntadt sätt; ty sex eller åtta högländare, som varit dolda i småskogen och busksnåren, störtade fram på hålvägen och började hugga omkring sig med sina claymorer. Gilfillan, som ej förfärades af denna obehagliga syn, utropade manhaftigt: »Herrans och Gideons svärd!» i det han tillika drog sitt eget bredsvärd och säkert skulle gjort lika mycken heder åt den gamla goda saken, som trots någon af dessa tappra kämpar vid Drumclog, då, se! krämaren ryckte en musköt från den af eskorten, som stod honom närmast, och med kolfändan gaf sin undervisare i den cameronianska tron ett [ 279 ]så eftertryckligt slag öfver hufvudet, att han genast fäldes till marken. I den derpå uppkomna förvirringen sköts hästen, hvarpå vår hjelte red, af en bland Gilfillans trupp, som på måfå aflossade sitt gevär, hvarvid Waverley föll under djuret och fick flere svåra kontusioner. Men han befriades nästan genast från den fallna hästen af två högländare, som fattade honom en i hvardera armen och bortförde honom ur handgemänget och från landsvägen. De sprungo med mycken skyndsamhet, i det de halft stödde och halft släpade vår hjelte, som likväl kunde höra några spridda skott afskjutas i närheten af det ställe, han lemnat. Dessa skott härledde sig, som han sedermera erfor, från Gilfillans trupp, hvilken nu blifvit samlad, sedan de framför och bakom befintliga afdelningarna kommit fram till stridsplatsen, hvarvid högländarne drogo sig tillbaka, sedan de likväl först plundrat Gilfillan och ett par af hans folk, som svårt sårade lågo på platsen. Några skott vexlades mellan högländarne och de frivilliga, som, utan befälhafvare och befarande ett nytt bakhåll, ej gjorde något allvarligt försök att återtaga sin fånge, utan ansågo det klokare att fortsätta sin marsch till Stirling, dit de medförde sin sårade kapten och sina kamrater.