Waverley/Kap 50
| ← 49. Den engelske fången |
|
51. Intriger i kärlek och politik → |
FEMTIONDE KAPITLET.
Temligen ovigtigt.
»Jag måste vända om», sade Fergus till Edward, »till följd af ett budskap från prinsen. Men jag förmodar, att ni känner värdet af den ädle öfverste Talbot såsom fånge. Han anses för en af rödrockarnes bästa officerare och är en synnerlig vän till och gunstling hos kurfursten sjelf samt hos den fruktansvärde hjelten, hertigen af Cnmberland, som blifvit hemkallad från sina triumfer vid Fontenay[1] för att uppsluka oss, stackars högländare, lifslefvande. Har han sagt er, huru klockorna i S:t James ringa? Det är väl ej ’vänd om, Whittington’, som i forna dagar?»
»Fergus!»
»Ja, jag förstår mig inte rätt på er; ni drifves af och an af hvarje ny läras vindkast. Här ha vi vunnit en seger, som ej har sin motsvarighet i historien — hvar enda menniska upphöjer ert uppförande ända till skyarna — prinsen är angelägen om att personligen få tacka er — alla våra skönheter af Hvita Rosen rycka hufvorna af sig för er skull — och ni, dagens preux chevalier, sitter lutad öfver hästhalsen liksom en mjölkhustru, som rider till torgs, och ser lika mörk ut som en likfärd!»
»Jag är ledsen öfver den stackars öfverste G—s död. Han var fordom mycket god mot mig.»
»Nå, var då ledsen i fem minuter och blif sen glad igen; hans öde i dag kan bli vårt i morgon, och hvad gör det? Näst segern är en ärofull död det bästa; men den är i alla fall en pis-aller, och man önskar den hellre åt en fiende än åt sig sjelf.»
»Men öfverste Talbot har underrättat mig om, att både min far och min farbror blifvit fängslade af styrelsen för min skull.»
»Vi skola ställa borgen, min gosse; gamle Andreas Ferrara[2] skall nog gå i god för dem, och det lyster mig att se honom rättfärdiga det i Westminster-Hall.»
»Nej, de äro redan försatta i frihet mot en fredligare borgen.»
»Nå, hvarför är din stolta själ då nedslagen, Edward? Tror du, att kurfurstens ministrar äro sådana dufungar, att de i detta kritiska ögonblick sätta sina fiender i frihet, om de kunde eller vågade fängsla eller straffa dem? Var förvissad om, att antingen ha de ej någon anklagelse mot era anhöriga, i följd hvaraf de fortfarande kunna hålla dem fängslade, eller också frukta de för våra vänner, gamla Englands glada kavaljerer. I hvilken händelse som helst behöfver ni ej vara rädd för deras skull; och vi skola nog hitta på någon utväg att skaffa dem underrättelse om er säkerhet.»
Edward tystades, men tillfredsstäldes ej af dessa skäl. Han hade mer än en gång känt sig slött deröfver, att Fergus visade så ringa sympati för känslorna till och med hos dem, hvilka han älskade, om dessa känslor ej öfverensstämde med hans eget lynne för tillfället och ännu mer om de korsade någon af hans favoritplaner. Fergus märkte väl ibland. att han förolämpat Waverley, men, alltid sysselsatt med något favoritförslag eller någon egen plan, insåg han aldrig tillräckligt vidden eller varaktigheten af hans missnöje, så att dessa upprepade små förolämpningar till en ej obetydlig grad afkylde den frivilliges tillgifvenhet för hans officer.
Chevalieren mottog med sin vanliga bevågenhet Waverley, och sade honom några artigheter öfver hans utmärkta tapperhet. Derefter tog han honom afsides och sedan han gjort flere förfrågningar rörande öfverste Talbot samt erhållit all den upplysning, Edward var i stånd att lemna angående honom och hans slägtförbindelser, fortfor han: »jag kan ej annat än tro, mr Waverley, att, då denne herre är så nära förbunden med vår värde och förträfflige vän, sir Everard Waverley, och då hans maka är af huset Blandeville, hvars tillgifvenhet för den engelska kyrkans sanna och konungska grundsatser är så allmänt känd, öfverstens personliga tänkesätt ej kunna vara missgynnande för oss, hvilken mask han än kan ha påtagit sig för att limpa sig efter tiderna.»
»Om jag får döma af det språk, han i dag förde till mig, nödgas jag i detta fall vara af en helt annan tanke än ers kunglig höghet.»
»Godt; men det lönar i alla fall mödan att försöka. Jag anförtror er derför öfverste Talbots bevakning, med fullmakt att förfara med honom som ni finner för bäst; och jag hoppas, ni skall finna utväg att förvissa er om hans verkliga tänkesätt i fråga om vår kunglige faders återimsättande på tronen.»
»Jag är öfvertygad», sade Waverley, i det han bugade sig, »att, om öfverste Talbot vill gifva sitt hedersord, man kan fullkomligt lita derpå; men, om han vägrar det, hoppas jag, ers kunglig höghet vill uppdraga åt någon annan än hans väns brorson att hålla honom under nödig bevakning.»
»Jag vill ej anförtro honom åt någon annan än er», sade prinsen, i det han småleende, men bestämdt upprepade sin befallning. »Om mni äfven ej på allvar skulle kunna vinna hans förtroende, är det af vigt för min tjenst, att ett godt förstånd synes råda mellan er. Ni skall derför mottaga honom i ert qvarter, och i fall han vägrar att gifva sitt ord, måste ni tillsäga om en passande vakt. Var god och genast uträtta detta. I morgon återvända vi till Edinburgh.»
Då Waverley sålunda återskickades till grannskapet af Preston, gick han miste om baronens af Bradwardine högtidliga hyllningsakt; och så föga svag var han den tiden för fåfänga, att han alldeles glömt bort den ceremoni, för hvilken Fergus sökt väcka hans nyfikenhet. Påföljande dagen utdelades emellertid en ordentlig tidning, som innehöll en utförlig skildring af slaget vid Gladsmuir, såsom högländarne behagade kalla sin seger. I tidningen var äfven införd en berättelse om den mottagning, som samma afton hölls på Pinkie-house, hvilken berättelse bland andra högtrafvande beskrifningar äfven innehöll följande paragraf:
»Allt sedan det olyckliga fördrag, hvilket tillintetgjorde Skottlands sjelfständighet, ha vi ej haft den lyckan att se dess furstar mottaga och deras ädlingar fullgöra dessa feodala hyllningsakter, hvilka, såsom grundade på den skotska tapperhetens lysande bedrifter, återkalla minnet af dess tidigare historia samt den manliga och ridderliga enkelheten af de band, som med kronan förenade de krigiska vasaller, af hvilka den flerfaldiga gånger upprätthölls och försvarades. Men aftonen den 20:e dennes upplifvades våra hogkomster af en af dessa ceremonier, hvilka tillhöra Skottlands forna, ärofulla dagar. Sedan hofkretsen blifvit samlad, framträdde inför prinsen Cosmo Comyne Bradwardine, tjenstgörande öfverste m. m., åtföljd af mr D. Macwheeble, intendent öfver hans gamla baroni Bradwardine — hvilken herre, som vi låtit oss berättas, nyligen blifvit utnämnd till krigskommissarie — och anhöll medelst en uppläst skrift om tillstånd att inför hans kunglig höghet, såsom representerande sin höge fader, få fullgöra den öfliga och sedvanliga tjenst, medelst hvilken sökanden, till följd af ett af Robert Bruce utfärdadt förläningsbref — hvilket förevisades i original och granskades af hans kunglig höghets tillförordnade kansler — innehar de friherrliga godsen Bradwardine och Tully-Veolan. Sedan hans ansökan blifvit godkänd och inregistrerad, och hans kunglig höghet satt sin fot på ett hyende, upplöste baronen af Bradwardine, som böjt sitt högra knä, remmen på den lågklackade, högländska sko, hvilken vår ridderlige unge hjelte bär som en artighet mot sina tappra anhängare. Sedan detta blifvit verkstäldt, förklarade hans kunglig höghet ceremonien fullbordad, och omfamnande den tappre veteranen, försäkrade han, att ingenting utom hans vördnad för en förordning af Robert Bruce kunnat förmå honom att tillåta ens det symboliska fullgörandet af en så underordnad tjenstebevisning, af händer, som stridt så tappert för att sätta kronan på hans faders hufvud. Baronen af Bradwardine lät derpå herr kommissarien Macwheeble uppsätta en skriftlig handling om att hyllningsakten blifvit till alla delar rite et solenniter acta et peracta, och en motsvarande paragraf infördes i öfverstekammarherrens protokoll samt i kansliets diarium. Vi ha från säker hand hört, att hans kunglig höghet har för alsigt att, så snart han inhemtat hans majestäts vilja, upphöja öfverste Bradwardine till pairsvärdigheten med titel af viscount Bradwardine af Bradwardine och Tully-Veolan, samt att hans kunglig höghet emellertid, i sin faders namn och på dess vägnar, behagat bevilja honom ett hedrande tillägg i hans fädernevapen, bestående af en stöfvelknekt, ordnad korsvis med ett blottadt bredsvärd, att insättas i högra fältet af vapenskölden, jemte det derunder anbragta valspråket: ’drag och drag af’.»
»Om jag icke erinrade mig Fergus' gyckel», tänkte Waverley för sig sjelf, då han genomläst detta långa och allvarsamma dokument, »huru tillbörligt skulle ej detta låta, och huru föga skulle jag då tänka på att förknippa det med någon löjlig föreställning! Nå nå, på det hela taget, så har hvar sak tvenne sidor, och jag kan verkligen inte inse, hvarför inte baronens stöfvelknekt lika väl kan försvara sin plats i heraldiken, som de vattenämbar, vagnar, kärrhjul, plogbillar, väfspolar, ljusstakar och andra husgerådssaker, hvilka påminna om allting utom ridderlighet och som figurera i några af våra äldsta familjers vapen.» Detta är likväl en afvikelse från vårt egentliga ämne.
Då Waverley återkom till Preston och ånyo råkade öfverste Talbot, fann han, att denne återhemtat sig från den häftiga och märkbara sinnesrörelse, hvaraf han gripits till följd af flere sammanträffande ledsamma tilldragelser. Han hade återvunnit det manliga, ädla och öppna sätt, som utmärker en engelsk adelsman och krigare, men som ej är otillgängligt för fördomar mot utländingar eller mot dem, som äro af en olika politisk öfvertygelse. Då Waverley underrättade honom om chevalierens beslut att anförtro honom åt hans vård, sade han: »jag trodde mig aldrig till denne unge herre skola komma att stå i så stor förbindelse, som denna anordning innebär. Jag kan åtminstone med gladt mod instämma i den hederlige presbyterianske prestens bön, att, då han kommit bland oss för att söka en jordisk krona, hans bemödanden snart måtte belönas med en himmelsk. Jag skall gerna ge er mitt hedersord på att ej försöka fly utan er vetskap, då det egentligen var för att råka er, som jag kom till Skottland, och jag är glad öfver att ha träffat er äfven under dessa förhållanden. Men jag förmodar, att vi blott komma att vara tillsammans en kort tid, då jag gissar, att er chevalier — hvilket är ett namn, som vi båda kunna gifva honom — lär fortsätta sitt korståg söderut, med sina plaider och blåmössor?»
»Ej efter hvad jag hört; jag tror, vi komma att stanna någon tid i Edinburgh för att invänta förstärkningar.»
»Och belägra slottet?» sade Talbot med ett spefullt leende. »Nå, så framt inte min gamle befälhafvare, general Guest, förvandlats till oäkta metall, eller slottet sjunker i North-Loch, händelser, hvilka jag anser lika sannolika, tror jag, vi skola få temligen god tid att göra hvarandras bekantskap. Det anar mig, att denne ridderlige chevalier har för afsigt, alt jag skall bli er proselyt, och som jag önskar göra er till min, kan det ej gerna ges något bättre förslag. Men som jag förut i dag talade under inflytelsen af känslor, åt hvilka jag sällan öfverlemnar mig, hoppas jag ni ursäktar mig, om jag ej ånyo inlåter mig i någon tvist, förrän vi blifvit något närmare bekanta.»