Waverley/Kap 51
| ← 50. Temligen ovigtigt |
|
52. Intriger i kärlek och sällskapslif → |
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.
Intriger i kärlek och politik.
Det är obehöfligt att på dessa sidor skildra chevalierens triumferande intåg i Edinburgh efter den afgörande segern vid Preston. En omständighet torde likväl böra anföras, emedan den ådagalägger Flora Mac-Ivors ovanliga högsinthet. De högländare, som omgåfvo prinsen, afsköto i detta fröjdefulla ögonblicks tygellösa sjelfsvåld oupphörligt sina gevär, och som ett af dessa händelsevis blifvit skarpladdadt, råkade kulan snudda vid Floras tinning, der hon stod på en balkong och hviftade med sin näsduk. Fergus, som märkte tilldragelsen, var på ögonblicket vid hennes sida, och då han såg, att såret var obetydligt, drog han sitt svärd för att rusa ned och straffa karlen, genom hvars vårdslöshet hon lupit en så stor fara. Han hindrades dock i denna sin afsigt af henne, som fasthöll honom vid plaiden, i det hon ropade: »gör inte den stackars karlen något ondt — för Guds skull, gör honom inte något ondt, utan tacka med mig himmeln, att detta råkade hända Flora Mac-Ivor; ty hade det inträffat med en whig, skulle de påstått, att skottet aflossats med flit.»
Waverley undslapp den oro, som denna tilldragelse skulle förorsakat honom, emedan han blef fördröjd af sitt åliggande att ledsaga öfverste Talbot till Edinburgh.
De färdades tillsammans till häst, och liksom för att utforska hvarandras känslor och tänkesätt, samtalade de först en stund om allmänna och vanliga ämnen.
Då Waverley återkom till den sak, som låg honom mest om hjertat, nämligen hans fars och farbrors belägenhet, syntes öfverste Talbot nu snarare angelägen att mildra än öka hans bekymmer. Detta tycktes isynnerhet vara fallet, då han hört Waverleys historia, hvilken denne ej tvekade att meddela honom.
»Således», sade öfversten, »har detta ert förhastade steg ej härrört af något argt uppsåt, såsom jag tror juristerna kalla det, och ni har blifvit lockad i denne italienske vandrande riddares tjenst genom några vackra fraser af honom samt genom ett par af hans högländska värfvare? Det är visserligen ytterst tokigt, men ändå inte alldeles så galet, som jag förestält mig; ehuru att desertera i närvarande ögonblick tycks vara nästan omöjligt. Jag betviflar likväl inte, att vid de stridigheter, som nödvändigt måste uppstå bland denna olikartade massa af vilda och förtviflade menniskor, ju något tillfälle torde yppa sig, hvaraf ni kan begagna er för att med heder draga er ifrån er förhastade förbindelse, innan bubblan brister. Om detta kan åstadkommas, skulle jag önska, att ni begåfve er till en säker ort i Flandern, som jag skall anvisa er, och der ni kan afvakta den tillgift, som jag hoppas kunna utverka åt er af regeringen, sedan ni några månader vistats utomlands.»
»Jag kan ej tillåta er, öfverste Talbot, att tala om någon plan, som går ut på, att jag skulle öfverge ett företag, hvari jag möjligen torde ha inlåtit mig förhastadt, men likväl fullkomligt frivilligt och med fast föresats att afbida utgången.»
»Godt», sade öfverste Talbot småleende; »lemna mig åtminstone mina tankar och önskningar i frihet, om ej mina ord. Men har ni aldrig undersökt ert hemlighetsfulla paket?»
»Det ligger bland mina saker; vi skola finna det i Edinburgh.»
De anlände snart till Edinburgh. Waverley hade på prinsens uttryckliga befallning fått sig qvarter anvist i ett vackert hus, der det äfven fans rum för öfverste Talbot. Edwards första göromål var att undersöka sin kappsäck, och efter ett kort letande fick han tag på det efterlängtade paketet. Han öppnade det ifrigt. Uti ett kuvert, adresseradt till E. Waverley, esquire, fann han en mängd öppna bref. De tvenne öfversta voro från öfverste G— till honom sjelf. Det tidigast daterade innehöll en mild och vänlig förebråelse, derför att han försummat brefskrifvarens råd beträffande användandet af hans tid under permissionen, om hvars snara tilländagående han erinrades. »Om det också», fortfor brefskrifvaren, »varit annorlunda, skulle de utländska nyheterna och mina instruktioner ifrån krigsdepartementet nödgat mig att återkalla er permission, emedan det allt sedan nederlaget i Flandern råder mycken fara både för främmande infall och för uppror bland de missnöjda inom landet. Jag anhåller derför, att ni så snart som möjligt inställer er vid regementets högqvarter, och det gör mig ledsen att tillägga, att detta är så mycket nödvändigare, som det uppstått något missnöje inom er sqvadron; jag vill emellertid uppskjuta med undersökningen derom, tills jag kan ha förmånen af ert biträde.»
Det andra brefvet, som var dateradt åtta dagar senare, var skrifvet på ett sådant sätt, som man kunde vänta sig, då öfversten ej fick något svar på det första. Det påminde Waverley om hans pligt såsom en man af heder, en officer och en engelsman; omnämnde det tillväxande missnöjet bland hans folk samt att några af dem låtit förstå, att deras kapten uppmuntrade och gillade deras uppstudsiga uppförande, och uttryckte brefskrifvarens stora ledsnad och förvåning öfver, att kapten Waverley ej åtlydt hans befallning att inställa sig vid högqvarteret. Slutligen erinrade det honom om, att hans permission blifvit återkallad, och besvor honom i ordalag, i hvilka faderliga föreställningar voro blandade med militärisk myndighet, att försona sin förseelse genom att genast infinna sig vid sitt regemente. »På det jag må vara förvissad», slöt brefvet, »att detta verkligen skall råka er, afsänder jag denna skrifvelse med korporal Tims, med befallning att lemna den uti era egna händer.»
Efter genomläsningen af dessa bref nödgades Waverley med bitter känsla göra amende honorable åt den tappre och ädle brefskrifvarens minne; ty då öfverste G— haft hvarje skäl att tro brefven vara riktigt framkomna och funnit, att de lemnades utan allt afseende, kunde han ej gerna göra annat än afsända den tredje och sista uppmaningen, hvilken Waverley erhöll på Glennaquoich, ehuru för sent att åtlyda den. Att han blef entledigad i följd af sin skenbara olydnad mot denna sista befallning var så långt ifrån att vara ett hårdt och strängt förfarande, att det var rent af oundvikligt.
Nästa bref, han öppnade, var ifrån majoren vid regementet och underrättade honom, att ett för hans anseende menligt rykte vore gängse i trakten, nämligen att en mr Falconer af Ballihopple eller något dylikt namn i hans närvaro föreslagit en högförrädisk skål, hvilken han låtit passera oanmärkt, ehuru den innebar en så grof skymf mot den kungliga familjen, att en herre i sällskapet, hvilken eljest ej är känd såsom regeringen synnerligt tillgifven, likväl upptog saken. Kapten Waverlev hade således låtit en annan, jemförelsevis obefogad person, känna sig förolämpad af en skymf, som blifvit honom — Waverley — i egenskap af officer personligen tillfogad, äfvensom låtit denne utmana den, som fält det skymfliga yttrandet. Majoren slöt med, att ingen af kapten Waverleys kamrater kunde sätta tro till denna skändliga historia, men att så väl hans egen som regementets heder fordrade, att den genast vederlades af honom sjelf, ete. etc.
»Hvad tänker ni om allt detta?» sade öfverste Talbot, åt hvilken Waverley öfverlemnade brefven, sedan han sjelf genomläst dem.
»Tänker? Det gör hvarje tanke omöjlig. Det är tillräckligt att göra mig vansinnig.»
»Var lugn, min stackars vän; låt oss se, hvad det smutsiga kluddet, som nu kommer, handlar om.»
Det nästa, illa stafvade, brefvet var adresseradt till en mr W. Ruffin. Det lydde sålunda: »Bäste herre! En del af våra unga pojkar vilja inte nappa på kroken, fast jag sagt dem, att ni visat mig unge herrns sigill. Men Tims skall ge er brefven, såsom ni begärde, och säga gamle Adam, att han lemnade dem i unge herrns hand, hvilket ju kommer på ett ut. Vi skola vara färdiga vid signalen. Hurra för högkyrkan och Sachevrel[1], såsom far säger vid slåtterölet. Käre herre, er H. H.
P. S. Säg unge herrn, att vi längta efter att få höra, hvarför han inte skrifver sjelf. Löjtnant Buttler börjar dra öronen åt sig.»
»Denne Ruffin, förmodar jag, är således Donald af grottan, som uppsnappat era bref och liksom på era vägnar fört en brefvexling med den stackars syndaren Houghton?»
»Det synes vara blott alltför sant. Men hvem kan Adam vara?»
»Förmodligen den stackars öfverste G—, hvilken af sina soldater erhållit detta öknamn.»[2]
De öfriga brefven voro af ungefär enahanda innehåll, och snart fingo de en ännu fullständigare upplysning om Donald Beans stämplingar.
John Hodges, en af Waverleys betjenter, som qvarblifvit vid regementet och blifvit tillfångatagen vid Preston, infann sig nu. Han hade sökt upp sin husbonde för att ånyo inträda i hans tjenst. Af honom erforo de, att någon tid efter Waverleys afresa från regementets högqvarter en krämare, kallad Ruthven, Ruffin eller Rivane och bland soldaterna känd under namnet Wily Will, hade börjat göra täta besök i staden. — Han tycktes ega fullt upp med penningar, sålde sina varor för billigt pris, var alltid färdig att traktera sina vänner på krogen och stälde sig lätt in med flere af Waverleys sqvadron, men isynnerhet med sergeant Houghton och en viss Tims, som äfven var underofficer. För dessa yppade han i Waverleys namn en plan, att de skulle lemna regementet och förena sig med honom i högländerna, der, såsom ryktet förmälde, clanerna redan i mängd gripit till vapen. Karlarne, som blifvit uppfostrade till jakobiter, så vida de för öfrigt hade några politiska åsigter, och som visste, att deras egendomsherre, sir Everard, alltid varit ansedd för att hysa dylika tänkesätt, föllo lätt i snaran. Waverleys vistelse i de aflägsna högländerna antogs som en tillräcklig ursäkt för att hans bref öfversändes genom krämaren, och åsynen af hans välkända sigill tycktes bestyrka de underhandlingar, som drefvos i hans namn, då det ej utan fara kunde ske skriftligen. Kabalen började likväl komma ut genom det upproriska språk, som i förtid fördes af de deri invecklade. Wily Will[3] rättfärdigade sin benämning; ty, sedan misstankar börjat uppstå, syntes han ej vidare till. Då det tidningsnummer utkom, hvari Waverleys entledigande omnämndes, utbröt en stor del af hans sqvadron i öppet myteri, men kringrändes och afväpnades af det öfriga regementet. Genom krigsrätts utslag dömdes Houghton och Tims att skjutas, men fingo sedermera tillåtelse att kasta lott om sina lif. Den öfverlefvande Houghton visade mycken ånger, sedan han genom öfverste G—s förebråelser och förklaringar blifvit öfvertygad om, att han verkligen gjort sig skyldig till ett högst afskyvärdt brott. Det är märkvärdigt, att den stackars karlen, så snart han fått denna öfvertygelse, äfven blef förvissad om, att upphofsmannen handlat utan Edwards vetskap. »Om det var vanhederligt och till skada för gamla England», sade han, »kunde unge herr Edward ingenting veta derom; ty denne har aldrig tänkt eller gjort något vanhederligt, och inte heller sir Everard eller någon af deras förfäder. Han ville både lefva och dö i den tron, att Ruffin gjort alltsammans på eget bevåg.»
Den innerliga öfvertygelse, hvarmed han yttrade sig rörande detta ämne, jemte hans försäkran, att de till Waverley stälda brefven blifvit öfverlemnade åt Ruthven, åstadkom den förändringen i öfverste G—s tankar om Edward, som han yttrat för Talbot.
Läsaren har längesedan förstått, att Donald Bean Lean vid detta tillfälle spelade frestarens roll. Hans bevekelsegrunder voro i korthet följande. Begåfvad med ett verksamt och ränkfullt lynne, hade han af chevalierens förtrogne länge användts som en underordnad agent och spion, och det till en grad, som ej ens anades af Fergus Mac-Ivor, hvilken han betraktade med fruktan och misshag, ehuru han hade honom att tacka för det beskydd, han åtnjöt. För att lyckas på det politiska gebitet sökte han naturligtvis genom något djerft streck lyfta sig öfver sitt närvarande vådliga röfvaryrke. Han användes isynnerhet till att inhemta underrättelser om de i Skottland förlagda regementenas styrka, officerarnes karaktär m. m., och hade länge haft sitt öga fäst på Waverleys sqvadron, såsom tillgänglig för lockelse. Donald trodde till och med, att Waverley sjelf var invigd i de Stuartska planerna, hvilket tycktes bekräftas af hans långvariga besök hos den jakobitiskt sinnade baronen af Bradwardine. Då Edward derför i sällskap med en af Glennaquoichs underlydande kom till hans håla, var röfvaren, som ej kunde fatta, att blott nyfikenhet var verkliga skälet till hans besök, nog sangvinisk att hoppas se sina egna talanger använda i någon vigtig intrig under den rike unge engelsmannens ledning. Ej heller togs han ur sin villfarelse, ehuru Waverley lemnade alla vinkar och uppmaningar till en förklaring obegagnade. Hans uppförande tyddes som klok förbehållsamhet och förargade smått Donald Bean, som, då han ansåg sig vara utesluten från en hemlighet, der förtroendet tycktes lofva att blifva förmånligt, beslöt att deltaga i skådespelet, och det antingen en ordentlig roll lemnades honom eller ej. I denna afsigt bemäktigade han sig under Waverleys sömn dennes sigill för att framvisa det som ett tecken för dem bland dragonerna, som han upptäckte egde kaptenens förtroende. Hans första resa till staden —, der regementet låg inqvarteradt, betog honom hans ursprungliga förmodan, men öppnade ett nytt fält för hans intriger. Han visste, att ingen tjenst skulle så väl belönas af chevalierens vänner, som att kunna förmå en del af den reguliera armén att öfvergå till hans fana. I denna afsigt började han de stämplingar, hvilka läsaren redan känner, och som lemna en ledtråd till allt det mörka och invecklade i vår berättelse före Waverleys afresa från Glennaquoich.
På öfverste Talbots inrådan vägrade Waverley att bibehålla i sin tjenst den yngling, hvars berättelse kastat ett ytterligare ljus öfver dessa ränker. Öfversten förestälde Edward, att det voro orätt handladt mot karlen att inveckla honom i ett förtvifladt företag, och att, hvad som än kunde komma att hända, hans intyg likväl alltid skulle vara af vigt, åtminstone genom att förklara de omständigheter, hvarunder Waverley sjelf kastat sig i nämnda företag. Waverley skref derför i korthet till sin far och till sin farbror, omtalade hvad som händt honom samt varnade dem att under närvarande omständigheter besvara hans bref. Talbot gaf karlen derefter ett bref till befälhafvaren på ett af de engelska krigsskepp, som kryssade i fjorden, i hvilket bref han bad skeppskaptenen sätta öfverbringaren i land vid Berwick och lemna honom ett pass att fara vidare till —shire. Mannen försågs derefter med penningar för att kunna göra en skyndsam resa och anvisades att söka komma om bord på skeppet genom att muta någon fiskarbåt, hvilket äfven, såsom de sedermera erforo, utan svårighet lyckades honom.
Ledsen vid att betjenas af Callum Beg, hvilken han misstänkte hafva fallenhet att utspionera hans företag, skaffade Waverley sig till betjent en enfaldig Edinburghsgosse, som antagit den hvita kokarden i ett anfall af harm och svartsjuka, derför att Jenny Jop en hel qväll dansat med korporal Bullock vid fotgardet.