Waverley/Kap 49
| ← 48. Ett oväntadt bryderi |
|
50. Temligen ovigtigt → |
FYRTIONIONDE KAPITLET.
Den engelske fången.
Waverleys första göromål, sedan han lemnat höfdingen, var att uppsöka officeren, hvars lif han räddat. Han bevakades tillsammans med sina olyckskamrater, hvilka voro ganska talrika, i en herregårdsbyggning nära slagfältet.
Då Waverley inkom i rummet, der de stodo hoppackade, igenkände han genast föremålet för sitt besök, ej blott på den synnerliga värdigheten af hans utseende, utan äfven af hans bihang, Dugald Mahony, hvilken med sin stridsyxa hållit sig bredvid honom, allt ifrån det ögonblick han blef fången, som om han varit fastvuxen vid hans sida. Denna noggranna bevakning var kanske beräknad på att erhålla den af Edward utlofvade belöningen, men den bidrog äfven till att rädda den engelske officeren från att blifva plundrad under den allmänna förvirringen; ty Donald resonnerade klokt, att lösepenningens storlek skulle komma att bero på fångens tillstånd, då han öfverlemnade honom åt Waverley. Han skyndade att försäkra Edward, att han »bevarat sidier roy oskadd, och att denne inte vore en smula sämre, alltse'n det ögonblick, hans nåd förbjudit honom — Dugald — att med sin stridsyxa ge fången en liten minnesbeta».
Waverley försäkrade Dugald om en frikostig belöning och förklarade, i det han närmade sig den engelske officeren, sin beredvillighet att göra allt, som kunde bidraga att göra dennes närvarande obehagliga belägenhet mindre oangenäm.
»Jag är ej en så oerfaren soldat, sir», svarade engelsmannen, »att jag skulle vilja klaga öfver krigslyckan. Jag är blott ledsen öfver att på vår egen ö se dessa uppträden, hvilka jag på andra ställen så ofta jemförelsevis åskådat med likgiltighet.»
»Ännu en dag som denna», sade Waverley, »och jag hoppas, att orsaken till er sorg skall bli undanröjd, och att allt skall återgå till fred och ordning.»
Officeren smålog och skakade på hufvudet. »Jag får ej förgäta min belägenhet ända derhän att försöka en formlig vederläggning af denna åsigt; men oaktadt er framgång och den tapperhet, hvarmed ni vunno den, ha ni företagit er ett värf, hvartill er styrka tyckes vara fullkomligt otillräcklig.»
I detta ögonblick banade Fergus sig väg genom trängseln.
»Kom, Edward, kom med mig; prinsen har begifvit sig till Pinkiehouse öfver natten, och vi måste följa efter eller skola gå miste om ceremonien med caligæ. Er vän, baronen, har gjort sig skyldig till en stor grymhet — han har dragit intendenten Macwheeble med sig ut på slagfältet. Nu bör ni veta, att intendentens största fasa är en beväpnad högländare eller en laddad bössa; och der står han och lyssnar till baronens föreskrifter angående protesten, dyker ned med hufvudet som en and vid knallen af hvarje musköt eller pistol, som våra upprymda pojkar aflossa i närheten, och får för sina synders skull vid hvarje ryckning, han gör på sig, en allvarsam skrapa af sin herre, hvilken, om också ett helt batteri kanoner aflossades på musköthåll, ej skulle antaga detta som någon giltig ursäkt för bristande uppmärksamhet under ett samtal, hvarvid det är fråga om hans familjs heder.»
»Men hur har mr Bradwardine burit sig åt för att få honom att våga sig så långt?»
»Jo, intendenten hade kommit så långt som till Musselburgh, i hopp att få upprätta testamenten åt några af oss, såsom jag inbillar mig, och baronens uttryckliga befallning kallade honom efter slagets slut till Preston. Den arma karlen beklagar sig öfver, att ett par af våra trashankar bragt honom i lifsfara genom att rigta sina gevär mot honom; men som de inskränkte hans lösen till några öre, tror jag ej, att vi behöfva besvära generalprofossen med denna sak. — Kom nu, Waverley.»
»Waverley?» sade den engelske officeren under märkbar sinnesrörelse; »brorson till sir Everard Waverley i — — shire?»
»Den samme, sir», svarade vår hjelte, något öfverraskad af den ton, hvarmed han tilltalades.
»Jag är på en gång glad och ledsen öfver att ha råkat er», sade fången.
»Jag vet ej, sir», sade Waverley, »huru jag kunnat förtjena så mycket deltagande.»
»Nämnde er onkel aldrig en vän vid namn Talbot?»
»Jag har hört honom med mycken aktning tala om en person med detta namn — en öfverste i armén, vill jag minnas, och gift med lady Emilia Blandeville; men jag trodde, att öfverste Talbot var utomlands.»
»Jag har nyss bemkommit, och som jag befann mig i Skottland, ansåg jag det för min pligt att erbjuda min tjenst, der den tycktes kunna vara af någon nytta. Ja, mr Waverley, jag är denne öfverste Talbot, och make till det fruntimmer, ni namngaf; och jag är stolt öfver att tillstå, att jag har er ädelmodige och storsinnade slägting att tacka både för min militäriska rang och för min husliga sällhet. Gode Gud, att jag skulle finna hans brorson i en sådan drägt och stridande för en sådan sak!»
»Sir», sade Fergus högdraget, »det är män af börd och heder, som bära denna drägt och kämpa för denna sak.»
»Min belägenhet förbjuder mig att bestrida ert påstående; eljest skulle det ej vara synnerligen svårt att bevisa, att hvarken mod eller bördsstolthet kunna förgylla en dålig sak. Men med mr Waverleys tillåtelse, och äfven med er, sir, i fall den måste begäras, skulle jag gerna vilja tala några ord med honom om angelägenheter, som angå hans familj.»
»Mr Waverley, sir, bestämmer öfver sina egna handlingar. — Ni följer mig, hoppas jag, till Pinkie-house, sedan ni slutat ert samtal med denna nya bekantskap?» sade Fergus, i det han vände sig till Edward. Med dessa ord ordnade höfdingen af Glennaquoich med en stoltare min än vanligt sin plaid och lemnade rummet.
Waverleys inflytande förskaffade snart öfverste Talbot tillstånd att få bege sig till en stor trädgård, som tillhörde det hus, hvari han hölls fången. De gingo några steg under tystnad, och öfverste Talbot öfverlade synbart, huru han skulle börja, hvad han hade att säga, tills han slutligen tilltalade Edward på följande sätt.
»Mr Waverley, ni har i dag räddat mitt lif, och likväl önskar jag till Gud, att jag förlorat det, hellre än att fiuna er bära dessa mäns kokard och drägt.»
»Jag förlåter er er förebråelse, öfverste Talbot; den är välment, och er uppfostran samt era fördomar göra den naturlig. Men det är ingenting ovanligt att finna en man, hvars heder blifvit offentligt och orättvist angripen, i den belägenhet, som har mesta utsigten för sig att förskaffa honom upprättelse af hans belackare.»
»Jag skulle snarare säga: i den belägenhet, som är mest egnad att bekräfta de rykten, de satt i omlopp», sade öfverste Talbot, »derigenom att ni iakttager just det uppförande, som de tillskrifvit er. Känner ni, mr Waverley, de oändliga bekymmer och till och med faror, som ert närvarande uppförande förorsakat era närmaste anhöriga?»
»Faror?»
»Ja, sir, faror. Då jag lemnade England, voro er far och er farbror nödgade att ställa borgen för att de skulle inställa sig att svara på en anklagelse för högförräderi, och det var endast genom de mest gällande förord, som de kunde erhålla denna förmån. Jag kom upp till Skottland i den enda afsigten att rädda er ur den afgrund, hvari ni störtat er; ej heller kan jag fullt beräkna följderna för er familj af att ni öppet slutit er till rebellerna, då blotta misstanken om en dylik afsigt varit så farlig för era anhöriga. Mest af allt beklagar jag likväl, att jag ej råkade er före detta sista, olyckliga, öfverilade steg.»
»Jag är verkligen okunnig om, hvarför öfverste Talbot skulle göra sig så mycket besvär för min skull.»
»Mr Waverley, jag har en trög fattningsgåfva i fråga om ironi och derför skall jag besvara era ord efter deras vanliga mening. Jag står i skuld hos er onkel för större välgerningar, än dem, för hvilka en son kan ha att tacka sin far. Jag anser mig ha en sons förpligtelser till honom, och då jag vet, att det ej fins något sätt, hvarpå jag så väl kan vedergälla hans godhet, som genom att tjena er, ärnar jag om möjligt göra det, antingen ni tillåter mig eller inte. Den personliga tjenst, för hvilken jag i dag stannat i förbindelse hos er — ehuru efter vanligt begrepp den största, som en menniska kan göra en annan — ökar ej det ringaste mitt nit för er skull, ej heller kan det minskas genom något slags köld, hvarmed ni torde finna för godt att mottaga det.»
»Era afsigter kunna vara goda, sir; men ert språk är hårdt eller åtminstone alltför afgörande.»
»Mr Waverley, vid min återkomst till England efter en lång frånvaro fann jag er onkel, till följd af den misstanke, ert uppförande ådragit honom, under uppsigt af en statens embetsman. Han är min äldste vän — hur ofta skall jag upprepa det — min bäste välgörare! Han uppoffrade sina egna förhoppningar på sällhet för mina — han yttrade aldrig ett ord, hyste aldrig en tanke, som ej vittnade om den största välvilja. Jag fann denne man i en fångenskap, hvilken hans lefnadsvanor, den naturliga värdigheten af hans känslor och — förlåt mig, mr Waverley — den anledning, som ådragit honom denna olycka, gjorde ännu svårare för honom. Jag kan ej fördölja för er mina känslor vid detta tillfälle — de voro ända till plågsamhet missgynnande för er. Sedan jag genom min familjs inflytande, hvilket, som ni förmodligen känner, ej är obetydligt, lyckats utverka sir Everards frihet, afreste jag till Skottland. Jag råkade öfverste G—, en man, hvars öde ensamt är tillräckligt att göra detta uppror för alltid afskyvärdt. Under mitt samtal med honom erfor jag, att han till följd af sedermera inträffade omständigheter och en deraf föranledd ny undersökning med dem, som varit invecklade i myteriet, samt med anledning af sin ursprungliga goda tanke om er karaktär blifvit mycket mildare stämd mot er; och jag betviflade ej, att allt ännu kunde bli godt, om jag blefve nog lycklig att råka er. Men denna onaturliga uppresning har förderfvat allt. — För första gången under ett långt och verksamt militäriskt lif har jag sett britter vanära sig genom en panisk förskräckelse och fly för en fiende utan både vapen och disciplin; och nu finner jag min bäste väns arfvinge — hans ömhets son, att jag så må säga — tagande del uti en triumf, för hvilken han borde vara den förste att rodna. Hvarför skulle jag beklaga G—? Hans lott var afundsvärd i jemförelse med min.»
Det låg så mycken värdighet i öfverste Talbots sätt, en sådan blandning af militärisk stolthet och manlig sorg, och nyheten om sir Everards fångenskap berättades med en ton af så djup känsla, att Edward stod förödmjukad, slagen och bedröfvad inför den fånge, som några få timmar förut haft honom att tacka för sitt lif. Han var derför rätt nöjd, då Fergus för andra gången afbröt deras samtal.
»Hans kunglig höghet befaller mr Waverley att infinna sig hos honom.» Öfverste Talbot kastade på Edward en förebrående blick, hvilken ej undgick den högländske höfdingens skarpa öga. »Han befaller honom att genast infinna sig», upprepade han med mycket eftertryck. Waverley vände sig åter till öfversten.
»Vi skola råkas igen», sade han; »emellertid skall hvarje möjlig beqvämlighet —»
»Jag önskar ingen», sade öfversten. »Låt mig behandlas som den ringaste af dessa tappra män, hvilka på denna olyckliga dag föredrogo sår och fångenskap framför en neslig flykt. — Jag skulle nästan vilja byta plats med en af de fallne, om jag visste, att mina ord gjort det önskade intrycket på ert sinne.»
»Låt bevaka öfverste Talbot på det sorgfälligaste», sade Fergus till den officer, som förde befälet öfver fångbevakningen; »det är prinsens uttryckliga befallning; han är en fånge af största vigt.»
»Men låt honom ej sakna någon beqvämlighet, som tillkommer hans rang», sade Waverley.
»Blott så vida det är förenligt med säker bevakning», tillade Fergus. Officeren svarade, att han skulle åtlyda båda befallningarna, hvarpå Edward följde Fergus till trädgårdsporten, der Callum Beg med tre sadlade hästar väntade på dem. Då Waverley vände om hufvudet, såg han öfverste Talbot återföras till sitt fängelse af en trupp högländare. Öfversten stammade på tröskeln och vinkade med handen åt Waverley, liksom han velat inskärpa, hvad han yttrat till honom.
»Hästar», sade Fergus, i det han satte sig upp, »finnas nu i lika stort öfverflöd som blåbär; hvar och en kan få dem, blott han vill göra sig besvär att taga dem. Se så, låt Callum sätta i ordning era stigbyglar, och låt oss sen bege oss af till Pinkie-house, så fort som dessa cidevant dragonhästar behaga bära oss.»