Waverley/Kap 58

←  57. Marschen

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 58. Förvirring uti kung Agramants läger

59. En skärmytsling  →

FEMTIOÅTTONDE KAPITLET.
Förvirringen uti kung Agramants läger.

Waverley brukade ibland rida ett litet stycke ifrån hufvudstyrkan för att betrakta de anmärkningsvärda ställen, som förekommo under deras marsch. De voro nu uti Lancashire, då han af en gammal borglik herregårdsbyggnad lockades att på en half timme aflägsna sig från sin sqvadron för att närmare betrakta byggnaden och göra ett hastigt utkast af den samma. Då han återvände utför allén, möttes han af fänrik Maccombich, hvilken fattat ett slags tillgifvenhet för Edward, alltsedan han första gången såg honom på Tully-Veolan och införde honom i högländerna. Han tycktes sakta sin gång, liksom han haft för afsigt att råka vår hjelte. Men då denne red om honom, närmade han sig blott hans stigbygel och uttalade orden: »akta er!» hvarpå han undvek allt vidare samtal genom att hastigt aflägsna sig.

Edward, som blef något öfverraskad öfver denna vink, följde Evan med ögonen, tills denne snart var försvunnen bland träden. Waverleys betjent, Alick Polwarth, som åtföljde honom, såg äfven efter högländaren och red derpå tätt intill sim herre.

»Så sant jag lefver, sir — jag tror er inte vara säker bland dessa högländska landstrykare.»

»Hvad menar du, Alick?»

»Högländarne af Mac-Ivors clan, sir, ha fått i sitt hufvud, att ni skymfat deras unga fröken, miss Flora, och jag har hört mer än en af dem säga, att han inte skulle göra sig mycket samvete af att knäppa er som en orrtupp. Ni vet sjelf, att det fins rätt många bland dem, som inte skulle bry sig för ett öre om att skicka en kula genom prinsen sjelf, om höfdingen gåfve dem en vink derom, och som skulle göra det, antingen han gåfve vinken eller inte, om de trodde, att det skulle behaga honom, sedan det blifvit gjordt.»

Ehuru Waverley var fullkomligt öfvertygad om, att Fergus Mac-Ivor var ur stånd till ett sådant förräderi, var han likväl på långt när ej lika säker på hans anhängares hofsamhet. Han visste, att, då höfdingens eller hans familjs heder ansågs vara skymfad, den skulle skatta sig lyckligast, som först kunde hämnas skamfläcken, och han hade ofta hört dem anföra ett ordspråk, att den snabbaste och säkraste hämden vore den bästa. Då han sammanband detta med Evans vink, ansåg han det klokast att sätta sporrarna i sin häst och raskt rida tillbaka till sin sqvadron. Men innan han nådde slutet af den långa allén, hven en kula förbi honom, och knallen af ett pistolskott hördes.

»Det var den satans karlen, Calum Beg», sade Alick; »jag såg honom smyga sig bort mellan buskarna.»

Med fog uppbragt öfver detta förräderi, galopperade Edvard ut ur allén och varseblef Mac-Ivors bataljon, der den på något afstånd framtågade öfver den på sidan om allén belägna allmänningen. Han såg äfven en person springa mycket fort för att hinna upp truppen och förmodade, att det var lönnmördaren. Genom att hoppa öfver en gärdesgård kunde denne komma till hufvudstyrkan på en mycket kortare väg, än han sjelf kunde göra till häst. Ur stånd att beherska sig, befalde han Alick skynda till baronen af Bradwardine, som i spetsen för sitt reggmente var en half mil längre fram, och underrätta honom om hvad som händt. Han sjelf red genast fram till Fergus' regemente. Höfdingen sjelf närmade sig just i det samma. Han var till häst och på återväg från en uppvaktning hos prinsen. Då han märkte Edward nalkas, vände han om sin häst och red emot honom.

»Öfverste Mac-Ivor», sade Waverley utan någon vidare helsning, »jag får underrätta er, att en af ert folk för ett ögonblick sedan från ett bakhåll skjutit på mig.»

»Som detta — undantagandes omständigheten med bakhållet — är ett nöje, som jag numera förbehåller mig sjelf, skulle det fägna mig att få veta, hvilken af min clan det var, som vågat förekomma mig.»

»Jag står till er tjenst, när ni behagar; men den person, som åtog sig ert göromål, var er page, Callum Beg.»

»Stig fram ur ledet, Callum! Har du skjutit på mr Waverley?»

»Nej», svarade den skamlöse Callum.

»Ni gjorde det», sade Alick Polwarth, som redan återkommit, sedan han mött en ryttare, med hvilken han till baronen af Bradwardine afsändt en berättelse om hvad som var på färde, medan han sjelf i fullt galopp återvände till sin herre utan att skona hvarken sina sporrklingor eller sin hästs sidor. »Ni gjorde det — jag såg er lika tydligt, som jag någonsin sett den gamla kyrkan i Coudingham.»

»Ni ljuger», sade Callum med sin vanliga oförskämda hårdnackenhet, och striden mellan riddarne skulle säkert, liksom i chevaleriets dagar, föregåtts af en envigeskamp mellan väpnarne — ty Alick var en behjertad skotte, som vida mer fruktade Cupidos båge än en högländares dolk eller claymore — om ej Fergus med sin vanliga afgörande ton begärt att få se Callums pistol. Hanen var nedfäld, fängpannan och mynningen voro svarta af rök — allt antydde, att den nyss blifvit afskjuten.

»Tag detta», sade Fergus, i det han med all sin kraft slog gossen i hufvudet med den tunga pistolkolfven, »tag detta, derför att du handlat utan order och ljugit för att dölja det.» Callum mottog slaget utan att vika undan och föll utan tecken till lif. »Stilla, vid era lif», sade Fergus till återstoden af sin clan; »jag skjuter för pannan den förste, som vågar träda emellan mr Waverley och mig.» Alla stodo orörliga; endast Evan Dhu visade tecken till förtrytelse och oro. Callum låg på marken och blödde häftigt; men ingen vågade gå fram och bistå honom. Det såg ut, som om han fått sitt banesår.

»Och nu till er, mr Waverley; var god och rid en trettio alnar ut på fältet med mig.» Waverley villfor hans önskan, och då de kommit ett litet stycke från marschkolonnen, vände Fergus sig till honom och sade med ett i hög grad konstladt lugn: »jag kunde ej annat än förundra mig, sir, öfver den kinkiga smak, ni behagade yttra härom dagen; men, som ni ganska riktigt anmärkte, ej ens en engel kunde ha något behag för er, så framt hon ej medförde ett kejsardöme i hemgift. Jag har nu fått en förträfflig uttydning af denna dunkla text.»

»Jag kan ej ens gissa till er mening, öfverste Mac-Ivor, så framt ni ej har för afsigt att söka tvist med mig.»

»Er föregifna okunnighet skall ej gagna er, sir. Prinsen — prinsen sjelf har underrättat mig om era konstgrepp. Det kunde aldrig falla mig in, att er förbindelse med miss Bradwardine var anledningen, hvarför ni afbröt ert tillämnade giftermål med min syster. Jag förmodar, att underrättelsen om att baronen ändrat bestämmelserna rörande sitt gods var ett tillräckligt skäl för er att försmå er väns syster och beröfva honom hans älskarinna.»

»Sade prinsen, att jag var förlofvad med miss Bradwardine? — Omöjligt!»

»Han gjorde det, sir; drag derför värjan och försvara er, eller afstå från era anspråk på miss Bradwardine.»

»Detta är en ren galenskap», utropade Waverley, »eller något besynnerligt misstag!»

»Inga undanflykter! Drag ert svärd!» ropade den ursinnige höfdingen, som redan blottat sitt eget.

»Hvarför skall jag inlåta mig i en vansinnig strid?»

»Afsäg er då, nu och för alltid, alla anspråk på miss Bradwardines hand.»

»Med hvad rättighet», utropade Waverley, som nu förlorade all sjelfbeherskning, »med hvad rättighet föreskrifver ni eller någon man på jorden mig dylika vilkor?» Och dermed drog äfven han sitt svärd.

I detta ögonblick kom baronen af Bradwardine framsprängande, åtföljd af sin trupp; några af ryttarne ditlockades af nyfikenhet, andra voro ifriga att deltaga i den tvist, som de oredigt hört hade utbrutit mellan deras korps och Mac-Ivors. Då clanen såg dem nalkas, satte den sig i rörelse för att understödja sin höfding, och ett förvirradt uppträde följde, som hotade med ett blodigt slut. Hundra tungor voro i rörelse på en gång. Baronen höll en föreläsning, höfdingen stormade, högländarne skreko på gaeliska, och ryttarne svuro och förbannade på lågskotska. Slutligen kom det så långt, att baronen hotade att anfalla Mac-Ivors folk, om de ej gingo tillbaka i sina led, hvarvid många af dem till svar rigtade sina gevär mot honom och hans ryttare. Oredan underblåstes i hemlighet af gamle Ballenkeiroch, som var öfvertygad om, att stunden för hans hämd nu vore kommen, då plötsligt ett rop höjde sig: »ur vägen! Gif rum! Place à Monseigneur! Place à Monseigneur!» Detta förkunnade prinsens annalkande; denne infann sig nu, åtföljd af en afdelning af Fits-James' dragoner, hvilka utgjorde hans lifvakt.

Hans ankomst åstadkom en viss ordning. Högländarne återtogo sina led, kavalleriet föll tillbaka och bildade sqvadron, och baronen och höfdingen tego.

Prinsen kallade dem och Waverley inför sig. Sedan han hört den ursprungliga anledningen till grälet, nämligen Callum Begs nedrighet, befalde han, att denne skulle tagas i förvar af generalprofossen för att genast afrättas, i fall han öfverlefde den bestraffning, som tilldelats honom af hans höfding. Fergus anhöll likväl i en ton, som på samma gång tycktes fordra en rättighet och begära en ynnest, att Callum skulle öfverlemnas åt hans förfogande, och lofvade, att hans bestraffning skulle blifva exemplarisk. Att vägra detta skulle ansetts som ett intrång i höfdingarnes patriarkaliska myndighet. hvarom de voro ytterst afundsjuka, och de voro ej personer att stöta sig med. Callum öfverlemnades derför åt sin egen stams rättvisa.

Prinsen bad derefter att få veta orsaken till den ytterligare tvisten emellan öfverste Mac-Ivor och mr Waverley. En stunds tystnad uppstod. Båda de tillfrågade funno baronens af Bradwardine närvaro — ty alla tre hade nu på chevalierens befallning kommit fram till honom — vara ett oöfverstigligt hinder för att ingå i ett ämne, hvarvid hans dotters namn oundvikligt måste nämnas. De fäste sina ögon på marken, och i deras anleten voro blygsel och förlägenhet blandade med harm. Prinsen, som blifvit uppfostrad bland de missnöjda och upproriska sinnena vid hofvet i S:t Germain, der alla möjliga slags stridigheter utgjorde det dagliga ämnet för den afsatte monarkens bekymmer, hade, såsom gamle kung Fredrik af Preussen skulle hafva uttryckt sig, genomgått sina läroår i konungayrket. Att befrämja eller återställa enighet bland hans anhängare var oundgängligt, och han tog följaktligen sina mått och steg derefter.

»Monsieur de Beaujeu!»

»Monseigneur!» sade en utmärkt vacker fransk kavalleriofficer, som befann sig i prinsens svit.

»Ayez la bonté d'aligner ces montagnards-là, ainsi que la cavalerie, sil vous plaît, et de les remettre à la marche. Vous parlez si bien l'anglais, que cela ne vous donnerait pas beaucoup de peine.»

»Ah! pas du tout, Monseigneur», svarade monsieur le comte de Beaujeu, i det han bugade sig ända ned till halsen på sin lilla, väl inridna gångare. Till följd häraf red han i bästa lynne och med stort sjelfförtroende fram till fronten af Fergus regemente, fastän han ej förstod ett ord gaeliska och mycket litet engelska.

»Messieurs les sauvages écossais — det vilja säga — vilda herrar, vara af den godhet d'arranger vous.»

Clanen, som förstod befallningen mer till följd af hans åtbörder än af hans ord och som såg prinsen sjelf vara närvarande, skyndade att ordna sina led.

»Ah! mycket bra! Det vara fort bien», sade grefve de Beaujeu. »Mina vilda herrar — mais, très-bien. — Eh bien! Qu'est ce que vous appelez visage, monsieur?» — Detta sades till en officer. som höll bredvid honom. — »Ah, oui, ansigte! — Je vous remercie, monsieur. — Gentilhommes, hafva den godhet göra ansigte till höger, par file, det vilja säga, ledvis. — Marsch! — mais, très-bien — encore, messieurs, il faut vous mettre à la marche… Marchez donc au nom de Dieu, parceque j'ai oublié le mot anglais — mais vous êtez des braves gens, et me comprenez très-bien.»

Grefven skyndade derefter att sätta kavalleriet i rörelse. »Herrar kavalleri, ni måste falla in — ah! par ma foi, jag inte säga falla af! Jag frukta den lilla tjocka herre vara mycket skadad. Ah, mon Dieu! C'est le commissaire qui nous a apporté les premières nouvelles de ce maudit fracas. Je suis trop fâché, monsieur!»

Men den stackars Macwheeble, som — med ett svärd fäst tvärs öfver hela sin person, och bärande en hvit kokard, så stor som en pannkaka — nu figurerade i egenskap af krigskommissarie och blifvit omkullriden under den förvirring, som uppstod af att ryttarne i prinsens närvaro skyndade att ställa sig i ordning, innan han hann komma undan med sin klippare, smög sig under åskådarnes hejdlösa skratt bakom linien.

»Eh bien, messieurs, höger sväng! — Ah! så är det. — Eh, monsieur de Bradwardine, ayez la bonté de vous mettre à la tête de votre régiment, car, par Dieu, je n'en puis plus!»

Baronen af Bradwardine nödgades skynda till grefve de Beaujeu's bistånd, sedan denne alldeles uttömt sitt knapphändiga förråd af engelska militärtermer. Ett af prinsens ändamål var således vunnet. Det andra, som han afsett, var, att soldaternas tankar skulle afvändas från den uppbragta sinnesstämning, hvari de för ögonblicket befunno sig, genom den spända uppmärksamhet, hvarmed de skulle söka höra och uppfatta de kommandoord, som i hans närvaro uttalades på ett för dem så svårbegripligt sätt.

Så snart Carl Edward blifvit lemnad ensam med höfdingen och Waverley — i det återstoden af hans svit höll sig på något afstånd — sade han: »om jag ej stode i så stor förbindelse till er oegennyttiga vänskap, skulle jag bli allvarsamt förtörnad på er begge för denna högst besynnerliga och orimliga träta, i ett ögonblick då min fars tjenst i så hög grad fordrar den fullkomligaste endrägt. Men det svåraste i min belägenhet är, att mina bästa vänner anse sig ha rättighet att i följd af den ringaste nyck skada så väl sig sjelfva, som den sak, till hvars försvar de förpligtat sig.»

Båda de unga männen försäkrade honom om sin beredvillighet att underkasta hvarje tvistämne hans afgörande. »Jag vet i sanning knapt, hvarför jag är anklagad», sade Edward. »Jag uppsökte öfverste Mac-Ivor blott för att nämna för honom, att jag med knapp nöd undgått att bli mördad af en bland hans underlydande; en feg hämd, som jag visste honom ur stånd att gilla. Hvad åter den orsak beträffar, till följd hvaraf han anser sig befogad att söka tvist med mig, är jag fullkomligt okunnig derom, så vida det ej är, att han utan det ringaste sken af rättvisa anklagar mig för att till förfång för hans egna anspråk ha tillvunnit mig ett ungt fruntimmers tillgifvenhet.»

»Om det ligger något misstag häri», sade höfdingen, »så härrör det från ett samtal, som jag denna morgon hade med ers kunglig höghet sjelf.»

»Med mig?» sade chevalieren. »Hur kan öfverste Mac-Ivor till den grad ha missförstått mig?»

Han förde derefter Fergus litet afsides och red efter fem minuters ifrigt samtal med honom tillbaka till Edward. »Är det möjligt — nej, kom hit, öfverste, ty jag önskar ej ha några hemligheter — är det möjligt, mr Waverley, att jag misstagit mig i min förmodan, att ni är miss Bradwardines gynnade älskare? en sak, hvarom jag till följd af vissa omständigheter, ehuru ej genom något meddelande från er, var så öfvertygad, att jag denna morgon anförde den för Vich Ian Vohr som ett skäl, hvarför ni ej, utan att förolämpa honom, kunde eftersträfva en förbindelse, som för en ung man, äfven om han en gång fått afslag, erbjuder alltför många behag, för att han utan vigtiga skäl skulle kunna afstå derifrån.»

»Ers kunglig höghet», sade Waverley, »måste ha grundat sin förmodan på för mig helt och hållet obekanta omständigheter, då ni gjorde mig den utmärkta hedern att anse mig för en gynnad älskare hos miss Bradwardine. Jag fattar fullkomligt den utmärkelse, som en sådan förmodan innebär, men jag har ej någon rättighet dertill. För öfrigt har jag efter ett bestämdt afslag alltför giltiga skäl att hysa en ringa tanke om min egen förtjenst, för att kunna hoppas framgång på något annat håll.»

Prinsen teg ett ögonblick, i det han oaflåtligt betraktade dem båda, och sade derefter: »på min heder, mr Waverley, är ni inte en mindre lycklig menniska, än jag trodde mig ha ganska grundade skäl att anse er vara. Men, tillåt mig nu, mina herrar, att bli skiljedomare i denna affär, ej såsom prins-regent, utan som Carl Stuart, er vapenbroder i samma ädla sak. Lemna mina anspråk helt och hållet å sido och besinna er egen heder samt huruvida det är riktigt eller tillständigt att gifva våra fiender den fördelen och våra vänner den förargelsen, att vi, få som vi äro, ej kunna vara eniga. Och förlåt mig, om jag tillägger, att de ifrågavarande fruntimmernas namn fordra större aktning af oss alla, än att göras till ämnen för missämja.»

Han tog Fergus litet afsides och talade ett par minuter ifrigt med honom, hvarefter han återvände till Waverley och sade: »jag tror mig ha öfvertygat öfverste Mac-Ivor, att hans förtrytelse var grundad på ett missförstånd, hvartill jag sjelf egentligen gaf anledning, och jag hoppas, att mr Waverley är allt för ädelsinnad att hysa någon hogkomst af det förflutna, när jag försäkrar honom, att förhållandet verkligen är sådant. — Ni måste framställa denna sak på ett tillbörligt sätt för er clan, Vich Ian Vohr, för att förekomma ett förnyande af deras våldsamhet.» Fergus bugade sig. »Och låt mig nu få det nöjet att se er räcka hvarandra handen, mina herrar.»

De nalkades hvarandra kallt och afmätt, hvardera synbarligen obenägen att synas mest angelägen om att gifva efter. De togo hvarandra likväl i hand och skildes, sedan de tagit ett vördnadsfullt afsked af chevalieren.

Carl Edward red derefter fram till fronten af Mac-Ivors clan, kastade sig af hästen, bad att få dricka ur gamle Ballenkeirochs kantin och marscherade vid pass en half mil tillsammans med dem, i det han förfrågade sig om Sliochd nan Ivors historia och slägtförbindelser, hvarvid han skickligt använde de få gaeliska ord, han kände, och låtsade en liflig åstundan att grundligare lära detta språk. Han steg derefter åter till häst och galopperade till baronens regemente, hvilket tågade i spetsen för hären, lät det göra halt och undersökte manskapets utrustning; vidare gjorde han sig underrättad om de förnämste adelsmännen samt till och med om de yngre sönerna i familjerna, frågade efter deras qvinliga anhöriga, berömde deras hästar samt red ungefär en timme bredvid baronen af Bradwardine och uthärdade tre långa historier om fältmarskalken, hertigen af Berwick.

»Ah, Beaujeu, mon cher amis, sade han, då han återvände till sin vanliga plats i tåget, »que mon métier de prince errant est ennuuyant, par fois. Mais, courage! c'est le grand jeu, après tout.»