Kalevala/Sång 3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sång 2.
Kalevala, förra delen
av Elias Lönnrot
Översättare: Karl Collan

Sång 3.
Sång 4.  →


[ 32 ]

 TREDJE SÅNGEN.

 Gamle trygge Väinämöinen
Lever framåt uti tiden
Uppå Väinö-hemmets sveder,
Uppå Kalevalas moar,
Sjunger sina goda sånger,
Kväder dem med konst och insikt:
Sjunger dagarna igenom,
Natt på natt förutan avbrott
Om förgångna tiders minnen,
10. Djupa ursprungsord från fordom,
Dem ej varje barn kan sjunga,
Icke varje hjälte fattar
Här i dessa onda dagar,
Detta tidevarv som bortflyr.
 Rykten vida kring förspordes,
Sägner spridde sig i fjärran
Om den gamle Väinös sångkonst,
Om den höge hjältens vishet;
Sägner spriddes långt mot söder,
20. Hunno ända upp till Pohja.
[ 33 ] Det var unge Joukahainen,
Magre ynglingen från Lappland:
Ut i byn engång han vandrar,
Hör då underliga rykten,
Hör att sånger blivit sjungna,
Vida bättre kväden ljudit
Uti Väinöläs svedjelunder,
Uppå Kalevalas moar,
Än han själv förmådde sjunga,
30. Lärt sig kväda av sin fader.
 Högt förtörnas han häröver,
Avund väckes i hans sinne,
Då i sånger Väinämöinen
Anses honom överlägsen.
In han träder till sin moder,
Kommer till den ålderstigna,
Säger nu sig vilja vandra,
Längta att sig bort begiva,
Bort till Väinö-hemmets stugor
40. Att med Väinämöinen tävla.
 Men hans far förbjuder honom
Och hans moder honom nekar
Att till Väinölä sig begiva
Och med Väinämöinen tävla:
»Där skall du med sång besvärjas
Och med trolldomskväden drivas
Djupt i snön, allt intill munnen,
Och med händerna i luften,
Att du ej en arm kan röra,
50. Icke mer en fot kan vända!»
[ 34 ] Sade unge Joukahainen:
»God är väl min faders kunskap,
Ännu bättre är min moders,
Bäst är dock min egen insikt!
Om en tävlan jag begynner,
Om bland män jag mig försöker:
Mina sångare jag sjunger,
Kväder dem som mig besvärja,
Sjunger själv den bäste sångarn
60. Till den sämste ibland alla,
Kväder stenskor på hans fötter,
Trädbeklädnad kring hans länder,
På hans bröst en tyngd av stenar,
Över skuldrorna en stenklump,
Handskar utav sten på handen,
Hjälm av sten uppå hans hjässa.»
 Ut han gick, och lydde icke,
Tog sin egen gode valack,
Tog sin häst, som frustar lågor
70. Och vars fötter gnistor sprida;
Hästen han i redet spände
För sin guldbeprydda släde:
Själv i släden sig han satte,
Tog sig plats uti sin skrinda,
Gav sin häst ett slag med snärten,
Med den pärlbesatta piskan;
Framåt hastar raske springarn
Ilar dädan, lätt i loppet.
 Fram med mycket gny han färdas,
80. Åker en dag, åker tvenne,
[ 35 ]Åker inpå tredje dagen;
Nalkas på den tredje dagen
Väinö-hemmets svedjemarker,
Kalevalas vida moar.
 Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Färdas fram på sina vägar,
Lugn sin stråt tillryggalägger
Över Väinöläs svedjemarker,
90. Över Kalevalas moar.
 Joukahainen då sig närmar,
Möter honom uppå vägen:
Deras stänger sammanstöta,
Draglänk fastnar emot draglänk,
Rankorna tillhopa häfta,
Loka emot loka drives.
 Här de stanna uppå vägen,
Stanna och besinna saken;
Svett från deras lokor dryper,
100. Ånga står kring deras stänger.
 Gamle Väinämöinen frågar:
»Av vad släkt är du väl fostrad,
Då så tanklöst här du kommer,
Oförsynt emot mig åker,
Söndrar mina böjda rankor,
Krossar lokan, gjord av ungträd,
Slår min släde uti stycken,
Arma skrindan uti spillror?»
 Nu den unge Joukahainen
110. Yttrade ett ord och sade:
[ 36 ]»Jag är unge Joukahainen,
Men säg du din börd och härkomst:
Av vad stam är du då fostrad,
Född av vilket uselt följe?»
 Gamle trygge Väinämöinen
Nämnde nu sitt namn för honom,
Yttrade därpå och sade:
Ȁr du unge Joukahainen,
Drag dig då en mån åt sidan,
120. Ty du är till åren yngre!»
 Men den unge Joukahainen
Svarar dessa ord och säger:
»Här ej fråga är om ungdom,
Och om ålderdom ej heller!
Den i visdom överlägsne,
Den som äger högre insikt,
Han må stanna kvar på vägen,
Undan må den andre vika!
Är du gamle Väinämöinen,
130. Den evärdelige sångarn,
Må vi börja då att sjunga,
Må vi ordets makt försöka,
Må vi här varandra pröva,
Man mot man i sång oss mäta!»
 Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Vad lär jag väl kunna duga
Uti sång och annan kunskap,
Jag, som all min tid har levat
140. Här på dessa öde sveder,
[ 37 ]Och på hemmets åkerrehar
Hört allenast hemmets gökar?
Men likväl och det oaktat:
Säg mig, låt mig få förnimma
Vad du främst dig tror begripa,
Vet dig känna framför andra?»
 Sade unge Joukahainen:
»Kanske vet jag ett och annat!
Detta vet jag med bestämdhet,
150. Känner det fullkomligt säkert:
Nära taket är vart rökfång,
Lågan icke långt från härden.
Lätt är livet för en sjöhund,
Sälen, som i sjön sig vältrar:
Lax han finner runtomkring sig,
Slukar sik i egen närhet;
Släta äro sikens åkrar,
Taket jämnt i laxens boning;
Gäddan leker under kyla,
160. Slemmynt fisk i vinterväder;
Abborrn, skygg, med krokig nacke,
Simmar hösten om på djupet,
Leker mellan grund om sommarn,
Slår i vattnet invid stränder.
 »Om ej detta nog dig synes,
Vet jag ännu något annat,
Känner än en sak därjämte:
Uti Pohja plöjs med renar,
Men med häst i södern plöjes
170. Och med älg längst bort i Lappland;
[ 38 ]Pisa-bergets träd jag känner,
Furorna på Hornas klippa;
Stora träd bär Pisa-berget,
Hornas klippa höga furor.
 »Trenne svåra forsar finnas,
Trenne stora, vida sjöar,
Trenne höga berg därjämte
Under detta himlafäste:
Hälläpyörä uti Häme,
180. Kaatrakoski i Karelen;
Ingen har mot Vuoksi uppgått,
Ingen Imatra besegrat.»
 Sade gamle Väinämöinen:
»Barnakunskap, kvinnoinsikt,
Ej en skäggprydd hjältes visdom,
Icke ens den gifte mannens!
Sjung mig djupa ursprungskväden,
Om evärdeliga ämnen!»
 Nu den unge Joukahainen
190. Yttrade ett ord och sade:
»Finkens ursprung väl jag känner,
Vet att finken är en fågel,
Och den gröna orm ett kräldjur,
Och en fisk i vattnet gärsen;
Känner ock att järn är härdigt,
Att den svarta mull är bitter
Och det heta vatten plågsamt,
Samt att elden häftigt bränner.
 »Vatten är äldst bland läkemedel,
200. Forsens skum bland trolldomssalvor;
[ 39 ]Bland besvärjare är skaparn,
Gud bland läkare den äldste.
 »Vattnets upphov är ur berget,
Elden sitt från himlen leder,
Järnet har av rost sitt ursprung,
Kopparn sitt ur hårda klippan.
 »Våta tuvan är äldst bland marker,
Videt tidigast bland trädslag,
Furans rot den första bostad;
210. Stenen gav den första gryta.»
 Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Vet du kanske ännu något,
Eller är ditt pladder slutat?»
 Sade unge Joukahainen:
»Än jag minnes något litet,
Minnes vissa flydda tider,
Då jag plöjde havets fåror,
Uthögg oceanens hålor,
220. Grävde ut för fiskar gömslen,
Danade de dolda djupen,
Då jag sänkte insjövattnen,
Vältrade tillhopa kullar,
Sammanförde höga klippor.
 »Var dessutom femte mannen,
Var den sjunde ibland hjältar,
I att dana denna jorden,
I att luftens rymder bygga,
I att resa luftens poster,
230. I att bära himlabågen,
[ 40 ]Leda månen på sin bana,
I att understödja solen,
Karlavagnens bana rikta,
Och på himlen utströ stjärnor.»
 Sade gamle Väinämöinen:
»Detta ljuger du förvisso;
Ej du syntes dåförtiden,
När som havets fåror plöjdes,
Oceanens hålor höggos,
240. Gömslen grävdes ut för fiskar,
När de dolda djupen gjordes,
Och när insjövattnen sänktes,
Kullar vältrades tillhopa,
Höga klippor sammanfördes.
 »Icke heller såg man till dig,
Hörde av dig lika litet,
När som denna jord blev danad,
När man byggde luftens rymder,
Reste luftens höga poster,
250. När man uppbar himlabågen,
Ledde månen på sin bana,
Och när solen understöddes,
Riktning gavs åt Karlavagnen,
Stjärnor uppå himlen ströddes.»
 Men den unge Joukahainen
Svarade härtill och sade:
»Om hos mig ej visdom finnes,
Hos mitt svärd jag visdom söker.
O du gamle Väinämöinen,
260. Sångare med breda munnen,
[ 41 ]Låt oss våra klingor mäta,
Uti tvekamp svärden pröva!»
 Sade gamle Väinämöinen:
»Icke särdeles jag rädes
Dina svärd och all din insikt,
Dina spjut och dina anslag,
Men likväl och det oaktat
Vill mitt svärd jag icke pröva
I en strid med dig, du arme,
270. Med dig, stackare, i tvekamp.»
 Nu den unge Joukahainen
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde,
Yttrade ett ord och sade:
»Den som ej en tvekamp vågar,
Ej sitt svärd i strid vill pröva,
Jag med sång till svin förvandlar,
Till ett djur med nedsänkt tryne;
Slike hjältar jag besvärjer,
280. En åt ett håll, en åt annat,
Driver dem uppå en dynghög,
Föser dem mot fähusknuten!»
 Då förtörnas Väinämöinen,
Grips av vrede och av blygsel;
Själv begynner han att kväda,
Företager sig att sjunga.
Ej hans sång är barnajoller,
Barnajoller, kvinnopladder:
Sången är en skäggprydd hjältes;
290. Den ej varje barn kan sjunga,
[ 42 ]Ej bland ynglingar ens hälften,
Ej bland fästmän tredjedelen,
Här i dessa onda dagar,
Detta tidevarv som svinner.
Väldigt kväder Väinämöinen,
Sjöar svalla, jorden skälver,
Kopparbergen våldsamt skaka,
Fasta hällar höras dåna,
Klippor rämna uti stycken,
300. Stenar rassla uppå stranden.
 Över Joukahainens loka
Kvad han telningar av lövträd,
På hans rankor videbuskar,
På hans remtyg kvad han sälgar;
Kvad hans släde, guldutsirad,
Till en ruska ner i träsket
Och den pärlbesatta piskan
Till ett strandens rö vid havet;
Kvad hans häst med bläs i pannan
310. Till en sten vid forsens strandbrädd.
Kvad hans svärd med gyllne handtag
Till en ljungeld uppå himlen,
Och hans brokigt prydda båge
Till regnbåge över vattnen;
Kvad hans fjäderprydda pilar
Att som snabba hökar segla,
Och hans hund med sneda käftar
Till en grundfast sten i jorden.
 Joukahainens mössa kvad han
320. Till en molnspets, uppåt riktad,
[ 43 ]Handskarna uppå hans händer
Till två näckrosblad i insjön,
Kvad därpå hans blåa mantel
Upp i fästets rymd, till strömoln,
Och det mjuka yllebältet
Till en stjärnerad på himlen.
 Själve Joukahainen kvad han
Intill midjan ned i kärret,
Intill höfterna i ängen
330. Och till armarna i sandmon.
 Nu den unge Joukahainen
Märkte väl och fann förvisso
Att han råkat rätta vägen,
Att han hunnit fram på färden,
Kommit sig i sängartävlan
Med den gamle Väinämöinen.
 Ena fotens kraft han prövar,
Men förmår ej foten höja;
Vill försöka med den andra:
340. Sko av sten han bär på denna.
 Nu den unge Joukahainen
Känner, sig av ångest gripen,
Råkar i allt större vånda,
Yttrar slutligen och säger:
»O du vise Väinämöinen,
Du, en siare evärdlig!
Tag besvärjelsen tillbaka,
Återtag de helga orden,
Lös mig utur detta trångmål,
350. Rädda mig ur detta läge,
[ 44 ]Jag utfäster god betalning,
Lovar dig den högsta lösen!
 Sade gamle Väinämöinen:
»Gott, vad vill du då mig giva
Om besvärjelsen jag borttar,
Återkallar mina kväden,
Löser dig ur detta trångmål,
Räddar dig ur detta läge?»
 Unge Joukahainen svarar:
360. »Tvenne goda bågar har jag,
Tvenne ypperliga armborst;
En av dem slår till med styrka,
Och den andra skjuter säkert;
Du må välja den dig lyster!»
 Sade gamle Väinämöinen:
»Bryr jag mig om dina bågar,
Dina armborst, arme dåre!
Bågar har jag själv tillräckligt,
Radade kring alla väggar,
370. Hängande på alla knaggar:
Utan karl på jakt de vandra,
Ströva kring i skogen självmant.»
Och han sjunger Joukahainen
Ännu djupare än dittills.
 Sade unge Joukahainen:
»Tvenne goda båtar har jag,
Tvenne ypperliga fartyg;
Snabb i kapprodd är den ena,
Och den andra stor och rymlig;
380. Tag av dessa någondera!»
[ 45 ] Gamle Väinämöinen svarar:
»Dina båtar bry mig föga,
Väcka hos mig ingen åtrå;
Båtar har jag själv tillräckligt:
Varje rullstock fullbelastad,
Varje vikstrand täckt av båtar,
En del säkra uti stormar,
Andra gående i motvind.»
Och den unge Joukahainen
390. Ännu djupare han kväder.
 Sade unge Joukahainen:
»Tvenne goda hingstar har jag,
Tvenne ypperliga fålar;
Snabb i loppet är den ena,
Och den andra rask i redet;
Välj bland dessa den dig lyster!»
 Sade gamle Väinämöinen:
»Dina hästar bry mig föga,
Dina schäckar ganska litet;
400. Hästar äger jag väl även,
Fullbesatt varenda spilta,
Varje skjul av hästar uppfyllt;
Klart på deras rygg syns vattnet,
Och en sjö av fett på gumpen.»
Och han kväder Joukahainen
Djupare ännu än dittills.
 Sade unge Joukahainen:
»O du gamle Väinämöinen!
Återtag de helga orden,
410. Tag besvärjelsen tillbaka,
[ 46 ]Och en hjälm med guld jag ger dig,
Ger dig hatten full med silver,
Vunnet av min far i kriget,
Hämtat hem ur hårda strider!»
 Gamle Väinämöinen svarar:
»Ej jag bryr mig om ditt silver,
Icke om ditt guld, du arme!
Själv jag har därav tillräckligt,
Varje bod till trängsel uppfylld,
420. Alla kistor överfulla.
Gammalt guldet är som månen,
Silvret åldrigt såsom solen.»
Och han sjunger Joukahainen
Ännu längre ned i kärret.
 Sade unge Joukahainen:
»O du gamle Väinämöinen,
Hjälp mig nu ur detta trångmål,
Lös mig ur mitt svåra läge:
Mina sädesstackar ger jag,
430. Avstår alla mina åkrar
Som betalning för mitt huvud,
Som min egen lösepenning!»
 Gamle Väinämöinen svarar:
»Dina stackar ej jag önskar,
Dina åkrar lika litet;
Själv jag har därav tillräckligt,
Överallt jag åkrar äger,
Stackar uppå varje svedland,
Har betydligt bättre åkrar,
440. Vida härligare stackar.»
[ 47 ]Och den unge Joukahainen
Ständigt längre ned han kväder.
 Nu den unge Joukahainen
Slutligen av ångest gripes,
Då i dyn han står till hakan,
Intill skägget uti gyttjan;
Mossa ren hans mun berörer,
Trädens rötter nå hans tänder.
 Sade unge Joukahainen:
450. »O du vise Väinämöinen,
Du, en siare evärdlig!
Tag tillbaka trolldomsorden,
Låt ännu mig arme leva,
Släpp mig upp från detta ställe,
Vattnet neddrar mina fötter,
Sand berör mitt öga redan!
 »Om besvärjelsen du löser,
Trolldomsorden ätertager,
Ger jag dig min syster Aino,
460. Lovar dig min moders dotter,
Att bli den din stuga städar,
Den som sopar golvets tiljor,
Den som skurar dina mjölkkärl,
Den som dina mantlar tvättar,
Som dig väver gyllne täcken
Och som honingsbröd dig bakar.»
 Nu den gamle Väinämöinen
Fröjdade sig högeligen
Att få Joukahainens syster
470. Till ett stöd på gamla dagar;
[ 48 ]Plats han tog på glädjestenen,
Satte sig på sångarhällen,
Sjöng en stund och sjöng en annan,
Sjöng en tredje stund därjämte;
Så besvärjelsen han löste,
Tog tillbaka trolldomsorden.
 Men den unge Joukahainen
Kom nu upp ur dyn med hakan,
Höjde skägget utur gyttjan,
480. Och hans häst steg fram ur stenen,
Släden framstod utur ruskan,
Piskan ur ett rö vid stranden.
 I sitt åkdon han sig satte,
Slängde sig uti sin släde,
Åkte bort med dystert sinne,
Med bekymmer i sitt hjärta,
Till sin gamla goda moder,
Hemåt, till den ålderstigna.
 Fram med mycket brak han färdas,
490. Med ett sällsamt gny mot hemmet;
Släden krossar han mot rian,
Fimmerstängerna mot trappan.
 Men hans moder anar oråd
Och hans fader honom frågar:
»Har med flit du krossat släden,
Fimmerstängerna med avsikt?
Säg, vi far du fram så sällsamt,
Åker hem så oförståndigt?»
 Nu den unge Joukahainen
500. Började att bittert gråta,
[ 49 ]Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Med av smärta stela läppar,
Näsan nedtryckt över munnen.
 Modern skyndar då att fråga,
Spörjer, då hon ser hans smärta:
»Varför gråter du, min gosse,
Unge son, säg vi du sörjer,
Med av smärta stela läppar,
510. Näsan ner mot munnen sjunken?»
 Sade unge Joukahainen:
»O min moder, som mig burit!
Skäl sig nogsamt hava yppat,
Svåra saker förefallit,
Orsak nog jag har att sörja,
Mångahanda skäl att klaga:
Därför all min tid jag gråter,
Sörjer hela livet genom,
Att jag Aino bort har givit,
520. Lovat bort min moders dotter
Åt den gamle Väinämöinen,
Åt en sångare till maka,
Till ett stöd åt skröplig gubbe,
Som i vrån beständigt sitter.»
 Modern gnuggar sina händer,
Bägge händerna hon gnuggar,
Yttrar så ett ord och säger:
»Gråt ej, du min egen gosse!
Här är icke skäl att gråta,
530. Ingen orsak till bekymmer:
[ 50 ]Se, det har jag städse hoppats,
Önskat mig i alla tider
Att till frände få den höge,
Få en hjälte in i släkten,
Väinämöinen till min svärson,
Till min måg den store sångarn!»
 Unge Joukahainens syster
Brister själv i bittra tårar,
Gråter en dag, gråter tvenne,
540. Sittande på hemmets trappa,
Gråter sorgsen i sitt sinne,
Full av tryckande bekymmer.
 Hennes moder då sig yttrar:
»Varför gråter du min Aino?
Se, en ansedd make får du,
Till en hög mans hem du kommer,
Där du kan vid fönstret sitta,
Jollra sysslolös på bänken.»
 Dottern svarar då och säger:
550. »O min moder, som mig burit!
Skäl jag har ju dock att sörja:
Jag mitt sköna hår begråter,
Dessa unga rika lockar,
Dessa mina mjuka flätor,
Dem jag redan måste täcka,
I min ungdom undangömma!
 »Och i all min tid jag sörjer
Över solens ljuva klarhet,
Över månens milda skimmer,
560. Hela himlafästets fägring,
[ 51 ]Dem jag nu får övergiva,
Dem som ung jag nödgas lämna
Hemma på min broders slöjdplats,
Utanför min faders fönster!»
 Modern svarar då sin dotter,
Till sitt barn den gamla säger:
»Toka, gå med dina tårar,
Dumma barn, med dina sorger!
Här är intet skäl att sörja,
570. Ingen orsak till bekymmer.
Ty Guds sol ju skiner även
Annorstädes uti världen,
Än invid din faders fönster
Eller vid din broders gårdsgrind:
Också växa bär på kullar,
Smultron uti svedjelunder,
Dem du, stackars barn, kan plocka,
Även längre bort i världen,
Än uti din faders lunder,
580. På din broders svedjemoar!»