Kalevala/Sång 2
< Kalevala
| ← Sång 1. |
|
Sång 3. → |
ANDRA SÅNGEN.
Väinämöinen nu sig höjde
Upp i land med bägge händer
Ute på en ö i havet,
På dess obevuxna marker.
Många år han sedan dröjde,
Levde långa tider framåt
På den ej benämnda holmen,
På dess obevuxna marker.
Eftersinnar, överlägger,
10. Bär en tanke i sitt huvud:
»Vem skall här befrukta jorden,
Frön utöver fälten sprida?»
Pellervoinen, åkerns ättling,
Sampsa, han den unge gossen,
Kommer att befrukta jorden,
Sprider frön utöver fälten.
Ut han strör sin sådd med iver
Över fälten, över kärren,
Över öppna svedjemarker,
20. Över stenuppfyllda ställen.
Tallar sådde han på höjder,
Granar han på kullar sådde,
Ljung han sådde ut på hedar,
Lövträdstelningar i dälder.
Björkar uti sanka marker,
Alar sådde han i lös jord,
Häggar uti våta nejder,
Sälgar uti fuktig jordmån,
Rönnar uppå helga platser,
30. Videträn i mjuka mossar,
Uti stenig jordmån enar,
Ekar invid strömmars bräddar.
Träden började att växa,
Telningar i höjden sköto,
Granar, blommande i toppen,
Och, med rika kronor, tallar;
Björkar uppå sanka marker,
Alar sköto upp ur lös jord,
Häggar uti våta nejder,
40. Uti stenig jordmån enar;
Sköna bär på enen vuxo,
Smaklig frukt på häggens grenar.
Gamle trygge Väinämöinen
Nu sig ut begav att skåda
Sampsas fröbeströdda ställen,
Pellervoinens såningsmarker;
Såg att träden börjat växa,
Telningarna uppåt skjutit;
Endast eken växte icke,
50. Gudaträdet slog ej rötter.
Lämnar då det onda trädet
I sin frihet, åt sitt öde,
Väntar än i trenne nätter,
Bidar lika många dagar,
Går till slut att se på trädet,
När en vecka hunnit skrida:
Eken har ännu ej vuxit,
Gudaträdet ej sig rotat.
Fyra tärnor nu han skådar,
60. Fem av vattnets unga jungfrur:
Gräs uppå en äng de meja,
Bärga hö på gröna lindan,
På den dimomhöljda udden,
Spetsen av en töcknig holme.
Vad de mejat, upp de räfsa,
Kasta höet upp i strängar.
Tursas då ur havet stiger,
Hjälten höjer sig ur vågen,
Tänder eld på gröna gräset,
70. Bringar det i ljusan låga,
Bränner gräset ner till aska,
Låter det i gnistor uppgå.
Kvar då bliver blott en stofthög,
Återstår en hop av aska:
Dit han lägger älskogsbladet,
Älskogsbladet, ekens ollon;
Skön en telning härur växte,
Grön en stängel upp sig höjde,
Uppsköt, frodig som ett smultron,
80. Växte upp i tvenne grenar.
Och den breder ut sin krona,
Vida sträcka sig dess grenar:
Toppen upp till himlen hinner,
Grenarna kring fästet spridas;
Molnen i sitt lopp de hindra,
Hämma skyarna i farten,
Undanskymma solens strålar
Och förtaga månens skimmer.
Nu den gamle Väinämöinen
90. Eftertänker och begrundar,
Vem som kunde eken fälla,
Ned det sköna trädet hugga.
Mänskor ledsnade att leva,
Fiskar trivdes ej i vattnet,
När ej solen längre lyste,
När sitt skimmer månen mistat.
Men ej fanns en sådan hjälte,
Ej en man med sådan styrka,
Att han kunnat eken fälla,
100. Trädet med dess hundra grenar.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O min moder, som mig burit,
Du naturens höga dotter!
Sänd till bistånd vattnets makter,
Makter nog i vattnet finnas,
För att eken nederbryta,
Hugga av det onda trädet,
Som förtager solens strålar,
110. Undanskymmer månens skimmer!»
Upp då steg en man ur havet,
Hov en hjälte sig ur vågen,
Icke var han bland de största,
Icke bland de allra minsta:
Lång, som tummen är hos männer,
Högrest, som en spann hos kvinnor.
Kopparhatt hans huvud täckte,
Klädd han var i kopparstövlar,
Kopparhandskar ock han hade,
120. Sirade med kopparränder,
Bar kring midjan koppargördel,
Kopparyxa uti gördeln;
Tumslångt skaftet var på yxan,
Av en nagels bredd var bladet.
Gamle trygge Väinämöinen
Eftertänker, överlägger:
»Manlig nog han synes vara,
Tycks nog eljest karlavulen,
Men har längden av en tumme,
130. Knappast höjden av en oxklöv!»
Höjer då sin röst och säger,
Yttrar dessa ord omsider:
Vad slags karl är du, din pyssling,
Vill du ock för hjälte gälla?
Föga bättre än en livlös,
Lik en död du tycks mig vara!»
Mannen ifrån havet säger,
Vågens hjälte höres svara:
»Man jag är, så väl som andra;
140. Liten hjälte utur havet,
Kommen för att eken fälla,
Hugga ner det sköra trädet.»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Icke lär du blivit skapad,
Icke torde dig man ämnat
Att den stora eken fälla,
Det vidunderliga trädet.»
Knappt han detta hunnit säga:
150. Då han åter ser på mannen,
Ser han hans gestalt förändrad,
Hjälten iklädd annan skepnad:
Fötterna på marken släpa,
Huvudet till molnen hinner;
Skägget framtill når till knäna,
Håret baktill ner till hälen;
Ögat står en famn från ögat,
Famnsvid är hans smalbens omkrets
Och halvannan famn är knäets,
160. Men hans höfters tvenne famnar.
Yxan börjar han att slipa,
Vässer nu det jämna bettet
Emot brynen, sex till talet,
Mot sju hårda slipstensändor.
Nu med snabba steg han stiger,
Vaggande han framåt skyndar
I sin vida benbeklädnad,
Yvigt fladdrande för vinden;
Träder snabbt med första steget
170. Fram uppå den mjuka sanden,
Träder tungt med andra steget
På den leverbruna marken;
Stiger stadigt med det tredje
Fram till själva ekens rötter.
Mannen börjar nu att hugga,
Att slå till med jämna bettet:
Hugger en gång, hugger tvenne,
Måttar ren det tredje hugget;
Gnistor spraka då ur yxan,
180. Eld ur eken fram sig tränger:
Eken redan ner sig böjer,
Lutar ner sin vida krona.
Med sitt tredje hugg omsider
Mäktar han att eken fälla,
Att det stora trädet nedslå,
Sänka ner dess hundra grenar:
Stammen fällde han mot öster,
Toppen han mot väster vände,
Men dess lövverk emot söder,
190. Grenarna mot norr han sträckte.
Den som tog en kvist från trädet,
Tog sig därmed evig lycka;
Den som trädets topp fick bryta,
Bröt ett evigt trolldomsmedel;
Den som skar ett löv från trädet,
Skar sig tjusningskraft för evigt.
Men de spånor vilka flugit,
Splittrorna, som blivit spridda
Över havets klara yta,
200. Ut uppå de vida vågor,
Vräktes av och an av vinden,
Skvalpades av havets svallvåg
Såsom båtar över vattnet,
Över böljorna som fartyg.
Vinden drev dem fram till Pohja,
Där den unga Pohja-dottern
Stod och sköljde sina slöjor,
Tvättade vid stranden kläder
På en häll, besköljd av vågen,
210. Ytterst på en långsträckt udde.
Här hon såg ett spån på vågen,
Stack det i sin näverränsel,
Medtog spånet hem i ränseln,
I den lockförsedda väskan,
Att till trolldomspilar göras
Och till skjutredskap åt skyttar.
När då eken blivit nedfälld,
När det onda trädet stupat,
Börjar solen åter lysa,
220. Månen att sin klarhet sprida;
Molnen åter framåt skrida,
Himlens båge upp sig välver
Vid den dimbetäckta udden,
På den töckenhöljda holmen.
Skogar började att grönska,
Lunden växte efter önskan,
Löv på träden, gräs på marken;
Fåglar nu i träden sjöngo,
Trastar kvittrade på grenen,
230. Göken galade i toppen.
Bärens skaft ur jorden sköto,
Gyllne blommor täckte fälten,
Gräs av alla arter grodde,
Mångahanda örter växte;
Endast kornet växte icke:
Ej den goda sådden uppsköt.
Nu den gamle Väinämöinen
Vandrar fram och överlägger
Uppå stranden invid havet,
240. Vid det vida vattnets bräddar;
Sädesarter sex han finner,
Hittar sju olika fröslag
Uppå stranden invid havet,
I den fina, mjuka sanden;
Gömmer dem uti ett mårdskinn,
Sommarekorrns benbeklädnad;
Gär då ut att så på fälten,
Att med frön befrukta marken
Närmast invid Kalevas källa
250. Uppå Osmo-åkerns jordvall.
Kvittrar då en fink på grenen:
»Osmos korn skall icke växa,
Kalevas havre icke frodas,
Om ej markens träd man fäller,
Om ej här en sved man hugger,
Och med eld förbränner sveden.»
Gamle trygge Väinämöinen
Låter vässa sig en yxa
Och en väldig sved han hugger,
260. Fäller ner en vidsträckt skogsmark.
Alla vackra träd han nedslår,
Blott en björk han oskadd lämnar,
Att sig fåglar där må vila,
Gökar i dess krona sjunga.
Flög en örn igenom luften,
Nalkades från himlens rymder,
Kom att denna sak betrakta:
»Varför har man oskadd lämnat
Denna vackra björk allena,
270. Icke fällt det sköna trädet?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Därför är den oskadd lämnad,
Att sig fåglar där må vila,
Luftens örn sig där må sätta.»
Örnen, luftens fågel, svarar:
»Välbetänkt av dig är detta,
Att du låtit björken växa,
Sköna trädet orört kvarstå
Till en viloplats för fåglar,
280. Där ock jag mig själv kan sätta!»
Eld slår örnen, luftens fågel,
Låter lågor plötsligt tändas.
Nordanvinden bränner sveden,
Östanvinden den förhärjar,
Bränner träden ner till aska,
Läter dem i gnistor uppgå.
Nu den gamle Väinämöinen
Tager fram sex sädesarter,
Korn av sju olika fröslag,
290. Tager dem utur sitt mårdskinn,
Sommarekorrns benbeklädnad,
Sommarhermelinens benling;
Går så ut att så på fälten,
Att med frön befrukta jorden,
Tar till orda själv och säger:
Såningsmannasång
v. 296—330.
»Säden sår jag här på marken
Genom skaparns öppna fingrar,
Ur hans allmakts egna händer,
Att på dessa åkrar växa,
300. Skjuta upp ur dessa sveder!
»Gumma, du inunder jorden,
Markens moder och värdinna,
Giv åt torvan kraft att driva,
Alstringskraft åt feta marken!
Styrka saknar icke jorden,
Ej så länge tiden varar,
Om blott givmilt den förunnas
Av naturens blida döttrar.
»Jord, stå upp ifrån din vila,
310. Vakna upp, du skaparns gräsvall!
Låt var stängel ut sig veckla,
Stjälkarna i höjden skjuta,
Ax till tusental sig höja,
Grenar hundrafalt sig breda
Ur min plöjning, ur min såning,
Ur den möda, här jag nedlagt.
»O du Ukko, högst bland gudar!
Fader i den höga himlen,
Du som skyarna behärskar,
320. Över himlens strömoln råder!
Håll en sammankomst bland molnen,
Pläga råd i solens strålar:
Låt en sky gro upp i öster,
Höj ifrån nordväst en molnvägg,
Sänd en annan ifrån väster,
Slunga skyndsamt en från söder!
Låt från himlen vatten dugga,
Nedstänk honung ifrån molnen
Uppå brodden som sig höjer,
330. Som med fart ur jorden skjuter!»
Det var Ukko, högst bland gudar,
Fadren i den höga himlen:
Sammankomst han höll bland molnen,
Rådslog uti solens strålar,
Lät en sky gro upp i öster,
Höjde från nordväst en molnvägg,
Hov en annan ifrån väster,
Sände skyndsamt en från söder,
Sammanstötte molnens kanter,
340. Rand mot rand med dån han hopslog,
Lät från himlen regnet dugga,
Stänkte honung ned från molnen
På den brodd som redan växte,
Sådden, som sköt upp ur jorden.
Axrik höjde nu sig brodden,
Växte, stubben lik till färgen,
Ur den mjuka åkerjorden,
Rödjad upp av Väinämöinen.
Redan efter tvenne dagar,
350. Efter tvenne, trenne nätter,
När en vecka hunnit skrida,
Gamle trygge Väinämöinen
Ut begav sig för att skåda
På sin plöjning, på sin såning,
Sina händers verk betrakta.
Efter önskan växte kornet:
Rader sex på axen funnos,
Leder tre på varje stängel.
Därpå gamle Väinämöinen
360. Vände sig och säg omkring sig;
Då kom göken, vårens fågel,
Såg den björk, som ensam växte:
»Varför har man oskadd lämnat
Denna vackra björk allena?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Därför har man oskadd lämnat
Denna björk att ensam växa,
Att du sjunga må i trädet.
Ljuva gök, här må du sjunga,
370. Gala ur det bruna bröstet,
Sjunga med din silverstämma,
Höja rösten, klar och klangrik!
Sjung här varje kväll och morgon,
Stundom även mitt på dagen,
Att förljuva dessa nejder,
Att behag åt skogen skänka,
Rikedom åt dessa stränder,
Ymnighet åt dessa marker!»
Upp i land med bägge händer
Ute på en ö i havet,
På dess obevuxna marker.
Många år han sedan dröjde,
Levde långa tider framåt
På den ej benämnda holmen,
På dess obevuxna marker.
Eftersinnar, överlägger,
10. Bär en tanke i sitt huvud:
»Vem skall här befrukta jorden,
Frön utöver fälten sprida?»
Pellervoinen, åkerns ättling,
Sampsa, han den unge gossen,
Kommer att befrukta jorden,
Sprider frön utöver fälten.
Ut han strör sin sådd med iver
Över fälten, över kärren,
Över öppna svedjemarker,
20. Över stenuppfyllda ställen.
Tallar sådde han på höjder,
Granar han på kullar sådde,
Ljung han sådde ut på hedar,
Lövträdstelningar i dälder.
Björkar uti sanka marker,
Alar sådde han i lös jord,
Häggar uti våta nejder,
Sälgar uti fuktig jordmån,
Rönnar uppå helga platser,
30. Videträn i mjuka mossar,
Uti stenig jordmån enar,
Ekar invid strömmars bräddar.
Träden började att växa,
Telningar i höjden sköto,
Granar, blommande i toppen,
Och, med rika kronor, tallar;
Björkar uppå sanka marker,
Alar sköto upp ur lös jord,
Häggar uti våta nejder,
40. Uti stenig jordmån enar;
Sköna bär på enen vuxo,
Smaklig frukt på häggens grenar.
Gamle trygge Väinämöinen
Nu sig ut begav att skåda
Sampsas fröbeströdda ställen,
Pellervoinens såningsmarker;
Såg att träden börjat växa,
Telningarna uppåt skjutit;
Endast eken växte icke,
50. Gudaträdet slog ej rötter.
Lämnar då det onda trädet
I sin frihet, åt sitt öde,
Väntar än i trenne nätter,
Bidar lika många dagar,
Går till slut att se på trädet,
När en vecka hunnit skrida:
Eken har ännu ej vuxit,
Gudaträdet ej sig rotat.
Fyra tärnor nu han skådar,
60. Fem av vattnets unga jungfrur:
Gräs uppå en äng de meja,
Bärga hö på gröna lindan,
På den dimomhöljda udden,
Spetsen av en töcknig holme.
Vad de mejat, upp de räfsa,
Kasta höet upp i strängar.
Tursas då ur havet stiger,
Hjälten höjer sig ur vågen,
Tänder eld på gröna gräset,
70. Bringar det i ljusan låga,
Bränner gräset ner till aska,
Låter det i gnistor uppgå.
Kvar då bliver blott en stofthög,
Återstår en hop av aska:
Dit han lägger älskogsbladet,
Älskogsbladet, ekens ollon;
Skön en telning härur växte,
Grön en stängel upp sig höjde,
Uppsköt, frodig som ett smultron,
80. Växte upp i tvenne grenar.
Och den breder ut sin krona,
Vida sträcka sig dess grenar:
Toppen upp till himlen hinner,
Grenarna kring fästet spridas;
Molnen i sitt lopp de hindra,
Hämma skyarna i farten,
Undanskymma solens strålar
Och förtaga månens skimmer.
Nu den gamle Väinämöinen
90. Eftertänker och begrundar,
Vem som kunde eken fälla,
Ned det sköna trädet hugga.
Mänskor ledsnade att leva,
Fiskar trivdes ej i vattnet,
När ej solen längre lyste,
När sitt skimmer månen mistat.
Men ej fanns en sådan hjälte,
Ej en man med sådan styrka,
Att han kunnat eken fälla,
100. Trädet med dess hundra grenar.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O min moder, som mig burit,
Du naturens höga dotter!
Sänd till bistånd vattnets makter,
Makter nog i vattnet finnas,
För att eken nederbryta,
Hugga av det onda trädet,
Som förtager solens strålar,
110. Undanskymmer månens skimmer!»
Upp då steg en man ur havet,
Hov en hjälte sig ur vågen,
Icke var han bland de största,
Icke bland de allra minsta:
Lång, som tummen är hos männer,
Högrest, som en spann hos kvinnor.
Kopparhatt hans huvud täckte,
Klädd han var i kopparstövlar,
Kopparhandskar ock han hade,
120. Sirade med kopparränder,
Bar kring midjan koppargördel,
Kopparyxa uti gördeln;
Tumslångt skaftet var på yxan,
Av en nagels bredd var bladet.
Gamle trygge Väinämöinen
Eftertänker, överlägger:
»Manlig nog han synes vara,
Tycks nog eljest karlavulen,
Men har längden av en tumme,
130. Knappast höjden av en oxklöv!»
Höjer då sin röst och säger,
Yttrar dessa ord omsider:
Vad slags karl är du, din pyssling,
Vill du ock för hjälte gälla?
Föga bättre än en livlös,
Lik en död du tycks mig vara!»
Mannen ifrån havet säger,
Vågens hjälte höres svara:
»Man jag är, så väl som andra;
140. Liten hjälte utur havet,
Kommen för att eken fälla,
Hugga ner det sköra trädet.»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Icke lär du blivit skapad,
Icke torde dig man ämnat
Att den stora eken fälla,
Det vidunderliga trädet.»
Knappt han detta hunnit säga:
150. Då han åter ser på mannen,
Ser han hans gestalt förändrad,
Hjälten iklädd annan skepnad:
Fötterna på marken släpa,
Huvudet till molnen hinner;
Skägget framtill når till knäna,
Håret baktill ner till hälen;
Ögat står en famn från ögat,
Famnsvid är hans smalbens omkrets
Och halvannan famn är knäets,
160. Men hans höfters tvenne famnar.
Yxan börjar han att slipa,
Vässer nu det jämna bettet
Emot brynen, sex till talet,
Mot sju hårda slipstensändor.
Nu med snabba steg han stiger,
Vaggande han framåt skyndar
I sin vida benbeklädnad,
Yvigt fladdrande för vinden;
Träder snabbt med första steget
170. Fram uppå den mjuka sanden,
Träder tungt med andra steget
På den leverbruna marken;
Stiger stadigt med det tredje
Fram till själva ekens rötter.
Mannen börjar nu att hugga,
Att slå till med jämna bettet:
Hugger en gång, hugger tvenne,
Måttar ren det tredje hugget;
Gnistor spraka då ur yxan,
180. Eld ur eken fram sig tränger:
Eken redan ner sig böjer,
Lutar ner sin vida krona.
Med sitt tredje hugg omsider
Mäktar han att eken fälla,
Att det stora trädet nedslå,
Sänka ner dess hundra grenar:
Stammen fällde han mot öster,
Toppen han mot väster vände,
Men dess lövverk emot söder,
190. Grenarna mot norr han sträckte.
Den som tog en kvist från trädet,
Tog sig därmed evig lycka;
Den som trädets topp fick bryta,
Bröt ett evigt trolldomsmedel;
Den som skar ett löv från trädet,
Skar sig tjusningskraft för evigt.
Men de spånor vilka flugit,
Splittrorna, som blivit spridda
Över havets klara yta,
200. Ut uppå de vida vågor,
Vräktes av och an av vinden,
Skvalpades av havets svallvåg
Såsom båtar över vattnet,
Över böljorna som fartyg.
Vinden drev dem fram till Pohja,
Där den unga Pohja-dottern
Stod och sköljde sina slöjor,
Tvättade vid stranden kläder
På en häll, besköljd av vågen,
210. Ytterst på en långsträckt udde.
Här hon såg ett spån på vågen,
Stack det i sin näverränsel,
Medtog spånet hem i ränseln,
I den lockförsedda väskan,
Att till trolldomspilar göras
Och till skjutredskap åt skyttar.
När då eken blivit nedfälld,
När det onda trädet stupat,
Börjar solen åter lysa,
220. Månen att sin klarhet sprida;
Molnen åter framåt skrida,
Himlens båge upp sig välver
Vid den dimbetäckta udden,
På den töckenhöljda holmen.
Skogar började att grönska,
Lunden växte efter önskan,
Löv på träden, gräs på marken;
Fåglar nu i träden sjöngo,
Trastar kvittrade på grenen,
230. Göken galade i toppen.
Bärens skaft ur jorden sköto,
Gyllne blommor täckte fälten,
Gräs av alla arter grodde,
Mångahanda örter växte;
Endast kornet växte icke:
Ej den goda sådden uppsköt.
Nu den gamle Väinämöinen
Vandrar fram och överlägger
Uppå stranden invid havet,
240. Vid det vida vattnets bräddar;
Sädesarter sex han finner,
Hittar sju olika fröslag
Uppå stranden invid havet,
I den fina, mjuka sanden;
Gömmer dem uti ett mårdskinn,
Sommarekorrns benbeklädnad;
Gär då ut att så på fälten,
Att med frön befrukta marken
Närmast invid Kalevas källa
250. Uppå Osmo-åkerns jordvall.
Kvittrar då en fink på grenen:
»Osmos korn skall icke växa,
Kalevas havre icke frodas,
Om ej markens träd man fäller,
Om ej här en sved man hugger,
Och med eld förbränner sveden.»
Gamle trygge Väinämöinen
Låter vässa sig en yxa
Och en väldig sved han hugger,
260. Fäller ner en vidsträckt skogsmark.
Alla vackra träd han nedslår,
Blott en björk han oskadd lämnar,
Att sig fåglar där må vila,
Gökar i dess krona sjunga.
Flög en örn igenom luften,
Nalkades från himlens rymder,
Kom att denna sak betrakta:
»Varför har man oskadd lämnat
Denna vackra björk allena,
270. Icke fällt det sköna trädet?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Därför är den oskadd lämnad,
Att sig fåglar där må vila,
Luftens örn sig där må sätta.»
Örnen, luftens fågel, svarar:
»Välbetänkt av dig är detta,
Att du låtit björken växa,
Sköna trädet orört kvarstå
Till en viloplats för fåglar,
280. Där ock jag mig själv kan sätta!»
Eld slår örnen, luftens fågel,
Låter lågor plötsligt tändas.
Nordanvinden bränner sveden,
Östanvinden den förhärjar,
Bränner träden ner till aska,
Läter dem i gnistor uppgå.
Nu den gamle Väinämöinen
Tager fram sex sädesarter,
Korn av sju olika fröslag,
290. Tager dem utur sitt mårdskinn,
Sommarekorrns benbeklädnad,
Sommarhermelinens benling;
Går så ut att så på fälten,
Att med frön befrukta jorden,
Tar till orda själv och säger:
Såningsmannasång
v. 296—330.
»Säden sår jag här på marken
Genom skaparns öppna fingrar,
Ur hans allmakts egna händer,
Att på dessa åkrar växa,
300. Skjuta upp ur dessa sveder!
»Gumma, du inunder jorden,
Markens moder och värdinna,
Giv åt torvan kraft att driva,
Alstringskraft åt feta marken!
Styrka saknar icke jorden,
Ej så länge tiden varar,
Om blott givmilt den förunnas
Av naturens blida döttrar.
»Jord, stå upp ifrån din vila,
310. Vakna upp, du skaparns gräsvall!
Låt var stängel ut sig veckla,
Stjälkarna i höjden skjuta,
Ax till tusental sig höja,
Grenar hundrafalt sig breda
Ur min plöjning, ur min såning,
Ur den möda, här jag nedlagt.
»O du Ukko, högst bland gudar!
Fader i den höga himlen,
Du som skyarna behärskar,
320. Över himlens strömoln råder!
Håll en sammankomst bland molnen,
Pläga råd i solens strålar:
Låt en sky gro upp i öster,
Höj ifrån nordväst en molnvägg,
Sänd en annan ifrån väster,
Slunga skyndsamt en från söder!
Låt från himlen vatten dugga,
Nedstänk honung ifrån molnen
Uppå brodden som sig höjer,
330. Som med fart ur jorden skjuter!»
Det var Ukko, högst bland gudar,
Fadren i den höga himlen:
Sammankomst han höll bland molnen,
Rådslog uti solens strålar,
Lät en sky gro upp i öster,
Höjde från nordväst en molnvägg,
Hov en annan ifrån väster,
Sände skyndsamt en från söder,
Sammanstötte molnens kanter,
340. Rand mot rand med dån han hopslog,
Lät från himlen regnet dugga,
Stänkte honung ned från molnen
På den brodd som redan växte,
Sådden, som sköt upp ur jorden.
Axrik höjde nu sig brodden,
Växte, stubben lik till färgen,
Ur den mjuka åkerjorden,
Rödjad upp av Väinämöinen.
Redan efter tvenne dagar,
350. Efter tvenne, trenne nätter,
När en vecka hunnit skrida,
Gamle trygge Väinämöinen
Ut begav sig för att skåda
På sin plöjning, på sin såning,
Sina händers verk betrakta.
Efter önskan växte kornet:
Rader sex på axen funnos,
Leder tre på varje stängel.
Därpå gamle Väinämöinen
360. Vände sig och säg omkring sig;
Då kom göken, vårens fågel,
Såg den björk, som ensam växte:
»Varför har man oskadd lämnat
Denna vackra björk allena?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Därför har man oskadd lämnat
Denna björk att ensam växa,
Att du sjunga må i trädet.
Ljuva gök, här må du sjunga,
370. Gala ur det bruna bröstet,
Sjunga med din silverstämma,
Höja rösten, klar och klangrik!
Sjung här varje kväll och morgon,
Stundom även mitt på dagen,
Att förljuva dessa nejder,
Att behag åt skogen skänka,
Rikedom åt dessa stränder,
Ymnighet åt dessa marker!»