Äktenskapets Komedi (1898)/1

←  Inledning II.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) Berättelsen

II.  →

BERÄTTELSEN.

I.

Många är hade förgått, sedan den händelse passerade, hvilken i ungdomen gjorde ett så starkt intryck på Robert Flodin. Lille Bob var länge sedan utplånad ur det allmänna medvetandet, och det fanns numera endast en och annan af hans Upsalavänner, hvilken vid högtidliga tillfällen erinrade sig det förtroliga smeknamnet.

Denna berättelse börjar en juldagsmorgon i början af 90-talet, då amanuensen vid k. biblioteket, filosofie doktor Robert Flodin, stod i sitt rum, sysselsatt med att lägga sista handen vid sin toalett.

Minnet af den föregående dagens — själfva julaftonens — milda, ljusa stämning fyllde honom ännu helt och hållet. Han fäste i sin halsduk med mycken omsorg en nål, hvilken hans hustru gifvit honom i julklapp, inlindad i otaliga papper och omvirad med nästan ett kilo ullgarn. Hans ögon fuktades, när han betraktade det lilla smycket, hvars äkta pärla lyste emot honom ur spegeln som en dufvas öga. Bilden var hans egen, och han tänkte därpå, medan han profvade den mot sin svarta halsduk. En dufvas öga, tänkte han, mindre därför att han egentligen visste, hur ett dylikt såg ut, än därför att han vant sig att förbinda begreppet dufva med något, ljust, oskuldsfullt och välgörande.

Sedan vände han sig om och såg genom den öppna dörren ut öfver våningen. Det slog honom genast, hur högtidsaktigt, nästan vördnadsbjudande hvarje föremål föreföll honom. Förmaket med sina taflor och fotlampor, divansbordet med dess mattgröna duk och pianot med blomglaset, hvarur rosor på långa stjälkar stucko upp midt i vintern, allt detta, hvilket var honom så välbekant och ofta kunde synas både intetsägande och prosaiskt, lyste i dag med en glans, hvilken ej kunde komma enbart af vintersolen. Solen lyste nämligen in, och dess strålar föllo på granen, som prydd med en otalighet af glitter och färg trängt undan matbordet ute i salen och bredde ut sina grenar med något af påfågelsstjärtens glans och prakt. Nej, det var icke solen, som gjorde allt detta. Det var lyckan i ett hem, som ingen kunde nalkas utan att erfara något af det inflytande, som harmonien emellan två människor meddelar äfven åt andra. Det var lyckan från familjens stora fest, hvars symbol lyser med 6 otaliga ljus, värmer med sin egen mat och dryck, ger sig uttryck i gåfvor, hvilka slösande regna öfver familjens medlemmar som ett öfvermått af smekningar.

Doktorn stod i sin öppna dörr, kände allt detta och hörde på afstånd sin hustrus röst, hvilken oupphörligt afbröts och öfverröstades af en klingande gosstämma, som darrade af ifver och förtjusning. Robert Flodin höll på att gå öfver tröskeln och förena sig med den glada gruppen, hvilken han tyckte sig se inför sina ögon. Men han tog ett steg tillbaka och stan- nade.

Det var dock icke af obeslutsamhet. Det var icke, emedan något som helst behöfde hindra honom att gå in och med sin närvaro öka glädjen inne i barnkammaren, därifrån rösterna hördes. Doktorn kände sig helt enkelt för rik för att ens kunna komma sig för med att gå ut till sin egen familj. För att åstadkomma något, som svarade till den heliga tystnad, som fyllde honom själf, stängde han sakta: sin dörr och tog plats i en läg stol nära fönstret, från hvilket han kunde se en blå himmel och topparna af Humlegårdens träd, som glänste af rimfrost.

Han satt där länge, och i hans hjärta ljöd som en underlig sång. Den gick i takt med den stämning, som fyllde hans själ, och den formade sig till en psalm, hvaraf han hörde melodien, under det att orden blefvo formlösa som hela hans egen stämning, Men medan orden icke funno väg till hans läppar, kommo i stället lyckotårar och fuktade hans ögon.

Robert Flodin satt på juldagens morgon och grät af sällhet i sitt eget rum.

Men som han satt där, vaknade inom honom ett minne, hvilket på ett egendomligt sätt bröt in i hans stämning. Han kom att tänka på sin examensfest och tyckte sig kunna se hela scenen och sig själf, när han med glaset i hand stod och berättade sina vänner, att han var en ensam, söndersliten människa, hvilken tiggde om att bli tagen på allvar. Hur besynnerligt föreföll honom icke allt detta nu! Han måste le vid tanken på den tid, då han så ifrigt sträfvade att komma till rätta med sitt eget jag. Hans eget jag! Hade icke lifvet gripit honom som med milda händer och gifvit honom till skänks, allt hvad han önskat sig. Han tänkte på sin hustru, på sin son, på sina ensamma timmar bland alla de gamla och nya böckerna på biblioteket. Och han tyckte sig famna allt detta i en enda full och varm känsla, hvilken kom honom att veta sig lycklig och stark.

Ja, stark! Det var just ordet. Och han, som en tid hade känt sig så svag gent emot hela lifvet, hvilket synts honom skrämmande och ondt.

Han stördes i sina drömmar af, att hans hustru öppnade dörren. Hon var klädd i violett siden, det hvita tyllet stod som en ljus sky om hennes hals, och det krusiga håret som en blond dylik kring hennes ansikte.

Hon studsade vid att se sin mans anletsuttryck, och hennes ansikte blef på en gång missnöjdt, mörkt och förskräckt.

»Hvad är det, Bob?» sade hon och stängde dörren, som för att åtminstone hålla barnet utanför. »Hvad är det?»

Mannen såg upp och mötte hennes blick, och i ett nu förstod hon.

Leende i sin trygga lycka, gick hon fram och böjde knä vid sin mans sida, medan hennes blick fick något af samma varma, fulla glans, som låtit henne utan ord förstå makens sinnesstämning. Hon kysste hans hand som i ett utbrott af öfversvallande tacksamhet och lutade sedan stilla pannan mot hans knä.

Som han satt där, återtogo Bobs tankar sin gång. Han tänkte på, hur enkelt lifvet blifvit, sedan han funnit en människa, hvilken han helt kunde älska, en kvinna och ett hem. Ingenting hade han nått af hvad han förr tänkt sig, men det, som kommit i stället, syntes honom vara oändligt mycket mer.

»Hvad tänker du på?» sade hustrun till sist.

»Jag tänker på, hur dum jag varit i lifvet, och hur klok du gjort mig», sade Robert Flodin.

»Har jag?»

Hon skakade på hufvudet.

»Du är mycket, mycket klokare än jag», fortfor hon och såg honom i ögonen.

Men så ändrade hon sig plötsligt.

»Å nej, sade hon. Så klok är du just inte. Och aldrig blir du. Men kanske är det just därför, du är så rar.»

Så skrattade de båda åt sin egen brist på klokhet, och så gingo de samman ut i salen, och i högtidsstämning började de den frukost, som är årets gladaste.

Lille Georg var mycket belåten, att mamma och pappa ändtligen kommo ut. Han gaf dem en undrande blick, därför att de sågo så allvarliga ut. Men så hoppade han öfver allvaret och började prata.

Han pratade om sina leksaker, om att det var snö ute, och att han skulle få åka kälke i Humlegården. Han fyllde rummet med sitt muntra pladder, och icke ett ögonblick behöfde han tystna, för att de stora skulle få tala med hvarandra. Ty utan att Georg märkte det, tego far och mor hela tiden, och de gjorde detta, därför att de båda voro fångade i den egendomliga känsla af lifvets fullhet och värde, som nyss dragit dem till hvarandra. De sågo båda hela den lilla scenen omkring sig med något af den skärpta klarsyn, som kommer af, att själen känner sig spänstig och ung. Rummet var ljust, och granen stod så mörkgrön och rak med nya röda ljus och hela mängden af lysande grannlåt. Bordets duk var så märkvärdigt hvit, kaffekannan glänste nyskurad midt bland de bästa kopparna, och vörtbrödet låg i staplar bredvid den nyskurna skinkan, hvilken svällde af trefnad med sin hvita pappersrosett om halsen. Midt på bordet tronade den femarmade pappersljusstaken med sina tjocka gröna ljus. Den stod där, icke därför att den skulle tändas, utan därför att den gaf hela bordet en så festlig prägel, och därför att det var jul. Allt detta sågo den lycklige mannen och den lyckliga hustrun, sågo det så ljust, rent och underbart, som om det skimrat dem till möte ur en dröm, hvilken man tror sig aldrig kunna glömma. De sågo det alltsammans mångdubbelt vackrare, därför att de hörde det återklinga i den muntra gosstämman, som icke ett ögonblick tystnade, sågo det liksom glänsa i ett par blåa pojkögon, hvilka tindrade mot den stora dag, som runnit opp.

Det var så naturligt, att dagen hörde dem alla till, att det nästan kom, som om det varit väntadt, när pappa efter frukosten öppnade fönstret och såg ned på gatan,

»Här står en stor fin hyrkusksläde där nere», sade han. »Undrar just om den skulle passa oss.»

Detta var verkligen också en af de väntade öfverraskningarna. Ty den plägade upprepas hvarje juldag, så ofta det var snö på marken, och vädret var vackert. Ja, när vädret var fult, och det var barvinter, brukade släden till och med utbytas mot en vanlig vagn. Men det hörde till pjesen, att det skulle vara en hemlighet med i spelet. Släden skulle komma, utan att någon hört talas därom på förhand. Pappa skulle gå fram till fönstret och se illistig ut. Mamma skulle ropa: »Tänk, Georg, hvad pappa är snäll!» Och då skulle Georg skrika af öfverraskning och glädje. Allt detta hörde till pjesen, och den spelades med lif och lust, och utan att någon tappade bort sig i rollen.

Så pälsade man på sig och kom i släden. Ut öfver Narvavägen bar det och bort öfver Djurgårdsbron. Hästarna voro stora och svarta, och deras väldiga dombjällror klingade. Släde efter släde mötte, och alla slädarna voro fulla med glada och lyckliga människor. Genom den klara vinterluften summo glada rop och klingande skratt. Bjällrorna sjöngo muntrare, så snart man lämnat stadens tull, och inne i skogen, där drifvorna lågo höga, och snön vuxit fast som ett hölje kring granarnas böjda grenar, blef det så tyst, att Georg, fast han var nära tio år gammal och stora karlen, icke kunde låta bli att luta sig fram och sakta klappa mammas hand inne i muffen.

När det lilla sällskapet åter körde in i staden, såg det ut, som om en mörk ström af högtidsklädda människor flutit genom gatorna, och luften var full af kyrkklockornas klang, De läto så underligt, lustigt och starkt. Det var något ljust i själfva klangen, något som höjde sig och sjöng högt öfver de högsta husens långa, stela rader af sten. Och hvar släden for fram, lockade den leenden fram på de mötandes läppar.

Men just som släden höll framför den stängda porten, ropade fru Flodin:

»Men, farbror Gösta! Honom ha vi ju alldeles glömt. Han skulle ju komma tidigt på förmiddagen och stanna till middagen.»