Äktenskapets Komedi (1898)/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
Bankkamreraren, herr Gösta Wickner, ungkarl, trettioåtta år gammal och stockholmare till börden, hade på sista tiden blifvit familjens vän och Robert Flodins särskilda förtrogna i alla stora och små lifvets förhållanden.
De båda männen hade i Upsala tillhört samma kotteri, utan att dock därigenom blifva mera förtroliga, och sedan hade de tidtals tappat bort hvarandra och tidtals träffats, som det så ofta sker i lifvet. Kamrer Wickner hade kommit att bli marskalk på Bobs och Annas bröllop, emedan han tillhörde den umgängeskrets, där de unga tu blifvit tillsammanförda. Efter bröllopet hade de emellertid för en tid kommit ifrån hvarandra, och detta ansåg Bob bero därpå, att de själfva som nygifta varit för upptagna af sin lycka för att hinna att tänka på sina vänner, och det var icke fritt, att han af denna anledning gjort sig förebråelser.
Andra människor hade emellertid den uppfattningen, att Gösta Wickner var en man, hvilken satte sina egna intressen högre än sina vänskapsförbindelser. I själfva verket var Gösta Wickner en ärelysten man, och den sträfvan, hvilken han med lugn, omärkbar energi fullföljde, var att komma att spela en roll i bankvärlden. En viss romantik parade sig hos honom på ett egendomligt sätt med praktiskt lynne och en säker och snabb handlingsförmåga, hvilken vid tillfälle kunde slå öfver i hänsynslöshet. Men denna romantik dolde Gösta Wickner bakom en yta, som icke var lätt att genomtränga. Han rörde sig inom den värld, hvilken han tillhörde, redan frän början med en säkerhet, som om han varit född inom de kretsar, där förbindelser, en juridisk examen och titeln af vice häradshöfding från början skaffat honom tillträde, och han fann ändå tid att lefva ett muntert ungkarlslif, hvilket på en gång tillfredsställde hans njutningsbegär och utvidgade kretsen af hans bekantskaper.
Som läroår hade han emellertid förut mottagit en plats vid en af stockholmsbankernas filialer i landsorten, och han lyckades på denna plats inom kort väcka den uppmärksamhet, som garanterar en framtida ställning. Hans förmåga att göra sig oumbärlig var enastående, och hans skicklighet som bankman oomtvistlig.
Det hörde till dessa lifvets hardt nära oförklarliga förhållanden, hvilka den utanför stående aldrig kan nöjaktigt förklara, när kamrer Gösta Wickner började blifva förtrolig med Bob Flodin. Sannolikt var det här som ofta kontrasterna, hvilka drogo de båda männen till hvarandra. Visst är emellertid, att deras umgänge med åren blifvit allt mera intimt, och att Gösta, så mycket hans upptagna tid tillät, gärna sökte det Flodinska hemmet.
Denna gång hade han till och med lofvat att komma på själfva juldagen. Och detta var ett evenemang i det Flodinska hemmet, där Gösta Wickner blifvit en gärna sedd gäst. Både Bob och Anna inlade måhända i denna omständighet en betydelse, hvilken till största delen hade sin plats i deras egen fantasi. Detta var också anledningen, hvarför fru Anna fruktat, att de glömt sig borta på slädturen och alltför länge låtit sin gäst vänta. När makarna återkommo, hade Gösta Wickner emellertid icke ännu anländt. Och Bob kände detta i viss grad som en missräkning. Ty han var denna dag för lycklig för att kunna vara ensam.
Fru Anna gick genast ut i köket för att säga till om té. Men hennes man gick fram till fönstret för att se ut på gatan, om han icke kunde upptäcka vännens långa, en smula gängliga gestalt.
Sedan gick han en stund fram och tillbaka i sitt rum, och därefter tog han vägen ut i tamburen, emedan han bestämdt tyckte sig ha hört, att det ringde på klockan. Då han öfvertygat sig om, att så icke var fallet, uppsökte han sin hustru endast för att säga henne, att det var märkvärdigt, att Gösta aldrig kom, samt återvände därefter till sitt rum, där han återtog sin promenad i mattans diagonal.
Under denna promenad började han känna sig orolig, att vännen icke skulle komma, och han märkte tydligt, att hela hans goda stämning var på väg att alldeles försvinna. Han anklagade den försenade Gösta Wickner för likgiltighet, kallsinnighet och förräderi mot deras gamla vänskap. I samma ögonblick skrattade han åt sin egen öfverspändhet, tände en cigarrett och öppnade fönstret för att kunna se ända fram mot Humlegården.
Allt detta kom sig däraf, att Robert Flodin erfor ett oemotståndligt behof att meddela vännen sina julkänslor, och han visste, att fick han honom icke på tu man hand före middagen, skulle detta aldrig kunna bli honom möjligt. Och finge detta å andra sidan icke ske, skulle juldagen i det hela icke bli, hvad han hade väntat.
Robert Flodin suckade djupt vid denna tanke, och i det han beslöt att resignera för att icke öka sin egen nervositet, tog han en bok och försökte läsa. En liten stund därefter hörde han tydligt, att det ringde på tamburklockan. Med påtagen likgiltighet steg han upp, lade undan boken och gick med långsamma steg ut i tamburen, medan tillfredsställelsen strålade ur hela hans ansikte.
Den kommande hade just befriat sig från pälsen och stod och torkade sina mustascher, som blifvit fuktiga af rimfrosten. I hans utseende fanns något af en väl bibehållen äldre löjtnant, och hans kraftiga yttre stod i en skarp kontrast mot Bobs lilla fetlagda och nervösa figur. De båda vännerna skakade hand, och gästen frågade:
»Har jag låtit dig vänta?»
Och den andra svarade:
» Visst inte! Stig in du bara.»
Han svarade så, icke därför att han ville bedraga någon människa — vare det långt ifrån mig att vilja säga något sådant om Bob Flodin — utan därför att han nu var så glad och belåten, att han för intet pris i världen kunde komma ihåg, att han själf för fem minuter sedan varit ytterst irriterad och olycklig.
Men nu inträffade något, som Bob icke tagit med i beräkningen. Hans hustru kom ut för att säga god dag och välkommen, och lille Georg kom springande i den bestämda förkänslan, att farbrors ankomst icke kunde vara utan betydelse för hans egen viktiga och uppmärksammade personlighet på en så märklig dag som själfva juldagen.
Georg stod stilla på salsgolfvet, sade icke ens god dag, utan stirrade på den ankommande med den förväntansfulla säkerhet, som antyder oförmågan att behärska alltför påtagliga passioner.
Upptäckten af denna glada och pojkaktiga egennytta tycktes bereda kamrern ett oblandadt nöje. Han smålog på sitt torra, en smula satiriska sätt och gjorde sig ingen brådska.
»Ska’ du inte hälsa, spoling», anmärkte han.
Georg steg fram och bugade sig lydigt. Men frågan stod kvar i hans ögon, och han log i vissheten af sina egna aningars öfverensstämmelse med verkligheten.
Då ansåg farbror Gösta, att han pinat sin gunstling tillräckligt, och ur ett hörn i tamburen lyfte han upp något, som han tog med sig in.
Längsamt och högtidligt steg han in genom dörren, och i handen höll han tvenne paket, ett stort och ett litet. Det lilla paketet aflämnades med en handkyssning till frun i huset, och det stora ställdes på salsbordet, där det upptogs och blottade ett innehåll, som förvandlade den lugna julglädjen till det ursinnigaste festjubel. Farbror Gösta var som sagdt ungkarl och hade råd att köpa hvad som hälst. Åtminstone blef detta Georgs åsikt efter den erfarenhet han denna gången gjort. Alla de önskningar, som tillhörde ett barns djärfvaste drömmar, återfunnos därför samlade i det stora paketet. Det var så mycket, från stora presenter till frestande namnam, att Georg formligen drog andan, som om han känt sig besviken, när utdelningen var slut. Allra sist framdrog farbror Gösta en konjaksbutelj af obeskriflig raritet och uppdrog åt sin favorit att öfverlämna den till pappa.
»Du super ju ännu inte konjak, din grabb», tillade han för säkerhets skull.
Det var en stor och märklig nyhet, att Gösta Wickner kom med julklappar. Att Georg väntade namnam, hörde till pjesen, men hela utdelningen af paketerna skedde så familjärt, att både Bob och Anna blefvo helt rörda. Bob mottog också hela denna ceremoni nästan som en råge på den lyckans bägare, hvilken hela denna jul skänkt honom. Full af rörelse mottog han känslan af den förtroliga vänskap, som tecknade sig i denna lilla scen. Det kan hända, att han förstorade dess betydelse och njöt af sin egen öfverdrift lika mycket som af verkligheten. Men detta hindrade icke, att han samtidigt förnam ett stygn af otålighet och ertappade sig själf med att längta efter, att den skulle taga slut. Kanske var det också detta som gjorde, att Gösta Wickner så hastigt befann sig flyttad in i arbetsrummet, där en tébricka med citron och höga glas var framsatt som en lämplig förmiddagsdryck. Visst är, att om det fanns någon egoism i denna anordning, så var det ingen, som lade märke därtill, allra minst Robert Flodin själf, som på en gång tankfull och leende placerade vännen i den bästa stolen.
Gösta Wickner sjönk ned i den med en min af tillfredsställelse och sinnesro, och hans små lugna ögon följde med intresse imman af det rykande téet, som spred sig öfver glasets kant. Han såg ut som en man, hvilken intet kan störa, och han sträckte med välbehag ut sina länga ben.
»Det här var ett bra påhitt», sade han gemytligt.
Robert Flodin drack i tysthet sitt té, bjöd vännen röka och började sedan gå fram och äter på mattan. Gösta Wickner satt lugnt och sög på sin cigarr, medan han hela tiden såg rätt framför sig, utan att tyckas fixera något särskildt föremål. De båda männen syntes en stund nästan ha glömt hvarandra, och deras fullkomliga tystnad tydde på den vana vid vänskapens öfverseende, som står öfver alla ceremonier.
»Hade du roligt i går?» sade Robert Flodin till sist.
»Å ja, jag kan inte säga.»
»Hvarför kom du inte hit, som jag bad dig om?»
En paus uppstod.
»Det är en princip hos mig. På julafton ska’ familjen vara för sig själf», sade Wickner till sist.
»Jag hade det för öfrigt rätt bra — senare på kvällen. Jag satt hemma och rökte och läste Heine.»
Robert Flodin smålog icke åt vännens ord, utan åt sina egna tankar.
»Denna jul har varit så underlig», sade han.
»I hvad fall?» sade Wickner.
Robert Flodin stannade i sin gång, och hans ansikte blef ljust och drömmande.
»Jag kan inte säga dig något särskildt», blef svaret. »Det har kommit af sig själft. Har du aldrig känt det? Ibland kan man känna det, som om allting domnade till ro inom en. En stor, stilla harmoni, som man tycker omfattar en själf och hela världen.»
Bobs ögon fuktades, och stämman hotade att slå öfver. Det hände honom för öfrigt ofta, när han kände sitt blod svalla af rörelse. Och han började tala. Han genomgick hela sin ungdom, hur han städse känt sig så liten och obetydlig och bara gått och undrat öfver, hvad som skulle vara meningen med en så föga anmärkningsvärd tillvaro som att äta, sofva, läsa och till sist på sin höjd få lof att ordna böcker på biblioteket. Han berättade om, hur besynnerligt det var, att han haft så svårt för att finna vänner, sedan han en gång lämnat Upsala.
»Tänk dig», sade han. »Jag hade inte en gång några kärleksäfventyr, icke den minsta lilla historia, som gaf färg åt mitt lif. Är det inte underligt? Jag räknar inte förbindelserna på timma, dessa förbindelser, hvilka jag ändå kanske tog allvarligare, än hvad de förtjänade. Och så har allting det andra kommit. Jag har ett behof att säga till alla människor, att jag är lycklig. Jag vet ingenting i världen, som jag skulle kunna säga, att jag riktigt önskar mig, mera än det jag har.»
Gösta Wickner satt och hörde på vännens ord, och nu som så ofta förr erfor han en sällsam blandning af njutning och förvåning öfver, att en man verkligen var i stånd att känna så enkelt och till på köpet tala om det. Han tänkte på sitt eget lif, sina egna planer, och hur mycket han önskade sig.
»Är du verkligen säker på, att du ingenting önskar dig?» sade han till sist.
Måhända låg det någon bitterhet i den ton, hvarmed han uttalade dessa ord. Möjligt är också, att Robert Flodin nu liksom ofta eljest hörde och såg med fantasien, och att den andre ej menade annat än att uttala en vanlig reflexion, som föll sig naturlig i sammanhanget. Visst är emellertid, att dessa ord i ett ögonblick kommo honom att glömma sig själf och hela sin lycka. I ett nu kom han i stället att tänka på vännen. Hela dennes lif stod för honom som den skarpaste kontrast till hans eget. Ungkarlslifvets ensamhet, måltiderna på restaurant, den tomma lägenheten, där ingen väntade — hela detta lif, hvilket Robert Flodin knappast kunde tänka sig möjligheten af att verkligen lefva, detta framställde sig för honom i en så skärande kall dager, som han aldrig tyckte sig hafva sett det förr. Robert Flodin fick rent af den föreställningen, att han aldrig förr tänkt på vännen, såsom han borde. Han hade i den grad vant sig att betrakta honom som sin och de sinas vän, att han aldrig tänkt sig, att en annan ställning för Gösta Wickner kunde vara möjlig. Och hade han gjort det, hade han nästan skrattat åt tanken på, att Gösta skulle kunna gifta sig eller öfver hufvud lefva i andra förhållanden, än han gjorde.
Han glömde därför hela sin föregående tankegång och blef plötsligt tyst. Efter en stund vände han sig till vännen och sade utan öfver- gång eller förberedelse:
»Hvarför har du aldrig gift dig?»
Den andre ryckte till, och en rodnad så svag, att den nästan endast såg ut som en skiftning i uttrycket, gled öfver hans ansikte nästan utan att färga det. Han smålog, när han svarade:
»Jag tror inte på några universalmedel.»
När det gällde människor, som han höll af, kunde emellertid Robert Flodin vara skarpsynt. Han lät därför icke vilseleda sig hvarken genom vännens skämt eller hans behärskade yttre. Hur svag skiftningen i den andres ansikte än varit, hade dock Bob Flodin sett den. Den kom honom att ana, att det var något, vännen ville dölja. Och då han icke kunde förstå orsaken, ville han söka rubba den oåtkomlighet, bakom hvilken vännen förskansade sig. Han svarade därför i en något häftig ton:
»Tror du, att en människa i hela sitt lif kan vara nöjd med att tillbringa förmiddagarna vid en pulpet, eftermiddagarna bland främmande och för rästen vara ensam?»
Och som om han fruktade, att han uttryckt sig alltför kärft, tillade han:
»Du har ju oss, men …»
Han hade tänkt att säga: »Det kan väl inte vara nog». Men så tyckte han, att till och med denna vändning möjligen kunde tolkas som en ogrannlagenhet, och därför teg han. Men i sitt hjärtas fullhet klappade han i stället vännen på hufvudet, när han passerade förbi stolen, där den andre satt, samt ställde sig därefter vid fönstret och såg alldeles rådvill ut öfver de snöhöljda taken.
Det är inte lätt att säga, hvad som i detta nu medverkade för att bryta en mångårig tystnad. Men det fins ögonblick, då ett samtal blir som en rullande snöboll, hvilken tar allting med sig. Måhända omgaf dem den heliga juldagen med en atmosfer af stämning och förtrolighet. Det var så tyst i det mattbetäckta rummet, där höga bokhyllor stodo längs väggarna, och där draperier och mjuka möbler gjorde det hemtrefligt och varmt. Det kom en så uppriktig värme från den människas hjärta, som tryckt sin prägel på detta rum med dess anspråkslösa konstsaker och hustruns och gossens fotografier på alla upptänkliga platser. Robert Flodin såg därjämte i detta ögonblick så ångerfull och ödmjuk ut, därför att han trodde sig ha varit närgången, utan att vilja det, och hans hand, som strök vännen öfver håret, hade varit mjuk och mild som en kvinnas.
»Det behöfver inte vara någon hemlighet. Jag kan gärna säga dig orsaken», sade Gösta Wickner till sist. Hans blick blef hopdragen, som om han grubblat på ett problem, och han blåste tjocka skyar af rök omkring sig.
Bob vände sig hastigt om, och hans ansikte fick ett spändt uttryck.
»Vill du det verkligen?»
Det var öfver hufvud det märkliga med Wickner, att han sällan talade om sig själf, och ogärna gaf några förtroenden. Just nu kom Bob att tänka på detta, och det slog honom som en upptäckt. Den andre talade aldrig om sig själf. Det var alltid Bob, som gaf förtroenden, hvilka icke gengäldades. Bob fick plötsligt det intrycket, att han under en lång följd af år lidit orätt, och han fann blott rättvisa däri, att denna orätt nu stode på väg att godtgöras. Samtidigt gick genom hans själ som en aning, att detta förtroende möjligen kunde gälla honom själf, på något oförklarligt sätt stå i samband med hans eget lif. Han frågade icke längre, stod endast stilla och väntade på de ord, hvilka aldrig tycktes vilja komma.
Ändtligen började Gösta Wickner:
»Minns du, när vi först träffades, sedan vi lämnat Upsala?» sade han.
»Ja», svarade Bob eftertänksamt. Hvarför frågar han det? tänkte han för sig själf.
»Det var i den familj, där du första gången såg din nuvarande hustru, jag menar henne, som blef din hustru.»
»Det har jag aldrig tänkt på», svarade Bob.
» Nej», genmälde den andra småleende. »Du hade annat att tänka på. Och det var helt naturligt, att du inte hade tid med mig.»
Bob försökte att protestera.
»Jag var så ensam på den tiden», sade han. »Jag var människoskygg, hade nyss kommit till Stockholm och kände mig allena i den stora staden. Gick från och till biblioteket och satt eljest mest på mitt rum.»
Gösta Wickner log som en människa, hvilken känner världen, och Bob kände, att i detta leende låg på något sätt en ironi öfver honom själf.
»Du vet inte, hur jag minns den tiden», fortfor han nästan förargad och tystnade tvärt.
»Ja», sade den andre. »Du minns kanske, att jag var marskalk på ditt bröllop.»
»Naturligtvis», svarade Bob indignerad.
»Men ett år därefter flyttade jag från Stockholm. Det har du glömt.»
»Jag minns inte precis.»
»Nej. Det vore också orimligt att begära. Det skedde emellertid strax efter din gosses födelse. Det minns du kanske.»
Bob måste erkänna, att han aldrig tänkt på detta i sammanhang.
»Nej, men du minns nog den natten och morgonen därpå.»
Bob nickade tyst.
»Ja, ser du», fortfor vännen. »Jag minns den också, fast på mitt sätt. Och jag kan nu svara dig på, hvad du först frågade om, hvarför jag inte är gift. Jag kan svara dig med de orden: Om din hustru vore fri, och inte hade något emot det, så kanske jag skulle kunna gifta mig ännu.»
Han afbröt sig hastigt.
»Nej», sade han. »Kanske inte numera. Men säkert är, att jag hade gjort det då. Men nu ber jag dig om en sak: Du får icke berätta detta för din hustru. Lofva mig det?»
»Hvarför?»
»Jag vill det icke. Jag kan icke lida tanken, att hon vet det. Lofvar du det?»
»Ja.»
»På heder och samvete.»
»Ja. På heder och samvete.»
Bob Flodin talade fullkomligt mekaniskt, och hans tankar voro i oordning. Han hörde, som på längt afstånd, hur vännen tillade:
»Om din fru får veta detta, så skall det bara göra henne tvungen i sitt sätt emot mig.»
»Ja, det kan nog hända.»
»Det blir med ett ord bara otrefnad af alltsammans.»
Bob hörde dessa ord, hvilka föreföllo honom banala och skorrande i hans egen högtidliga stämning, och han förstod dem icke. Han kände sig öfvertygad, att något inträffat, som han icke förmått hindra, och som slog allting i hans lif sönder och samman. Men denna tanke sköt han bort, emedan han fann den ovärdig. I ögonblicket kunde han visserligen icke reda ut någonting. »Om Anna får veta detta?» mumlade han. Och Gösta Wickner svarade: »Kom ihåg, att du har lofvat». »Jaja, jag har lofvat», upprepade Bob. Men han fattade ännu icke, hvad som skett. Han stod bara framför vännens stol och smålog på ett oförstående och frånvarande sätt, hvilket icke uttryckte någonting. Ja, han påstod, att han alltid anat något dylikt, hvilket var alldeles falskt och kom vännen att skratta högt.
Då slog plötsligt genom kaos fram den tanke, hvilken Bob hela tiden tyckte sig ha sökt. Den ljungade till med en styrkans klarhet, som kom allt annat att ligga i skuggan; den brände och skar med en svidande, plågsam förnimmelse, hvilken kom så plötsligt och hårdt, att Bob tyckte sig aldrig kunna uthärda den.
Bob kände, att han gjort sin vän orätt, den blodigaste orätt, en man kan tillfoga en annan. Hur hade de då kunnat blifva vänner? Hur var det möjligt, att de i elfva år kunnat umgås med hvarandra, taga förtroenden och gifva, lefva i ett samförstånd så fullständigt som det endast sällan är möjligt mellan vänner? Bob fick en förödmjukande känsla af underlägsenhet, när han jämförde sig själf med vännen. Och hela hans varma hjärta fylldes af det djupaste medlidande.
Han kunde inte tala. Han räckte fram båda sina händer mot Gösta Wickner och tryckte hans.
Sedan bekännelsen var gjord, såg denne egentligen mera brydd än upprörd ut. Hans reflexion var i rörelse, och när han såg Bobs upprörda tillstånd, var det icke långt ifrån, att han misstänkte, att han satt krafter i gång, som han icke skulle förmå att behärska.
»Det var förbaskadt dumt, att jag berättade den där gamla historien», sade han. »Hvad skulle det tjäna till?»
Uttrycket stötte Bob för ett ögonblick. Men han var för uppfylld af sina egna känslor, för att detta intryck skulle kunna mer än flyktigt glida förbi.
»Hur kan du säga det?» utbrast han. »Jag tycker, att jag aldrig känt dig förrän i dag.»
»Jaja. Men kom i håg, att nu är jag kurerad. Eljest sutte jag icke här.»
Och Gösta Wickner skrattade på sitt torra, sarkastiska sätt.
Men Bob hörde icke hvarken hans ord eller skrattet. Han erinrade sig bara, att Gösta Wickner alltid hade svårt att reda sig, när han skulle uttrycka sina känslor. Han blef vid sådana tillfällen gärna fåordig och knapp, kunde till och med låta både kylig och cynisk i deras öron, som ej kände honom.
Denna tanke verkade på Bob som en suggestion. Han gjorde plötsligt kort process med sina egna känslor, öppnade dörren och ropade muntert utåt våningen:
»Vi äro hungriga, Anna. Få vi ingen mat snart?»
Och han gaf sin vän en på samma gång menande och triumferande blick, som om han begärt beröm, för att han förstod att behärska sig.