Åtta kusiner/Kapitel 01
|
Klanen → |
I.
TVÅ FLICKOR.
Rose satt ensam i stora salongen med sin lilla näsduk redo att uppfånga den första tåren, ty hon tänkte på sina bekymmer, och en skur var väntad. Hon hade dragit sig tillbaka till detta rum, såsom en lämplig plats för den, som ville känna sig olycklig, ty det var mörkt och tyst, uppfyllt av gamla möbler, mörka, dystra gardiner, och överallt på väggarna hängde porträtt av högtidliga gamla herrar med peruker, damer i stora mössor och stirrande barn i små svalstjärtsrockar eller klänningar med korta midjor. Det var en utmärkt plats för veklagan, och det nyckfulla vårregnet, som smattrade emot fönsterrutorna, tycktes sucka: »Gråt på bara! Jag håller dig sällskap!»
Rose hade verkligen anledning till att vara bedrövad, ty hon hade ingen mor, och helt nyligen hade hon även förlorat sin far, så att hon icke hade något annat hem än hos sina grandtanter. Hon hade vistats hos dem endast en vecka, och ehuru de rara gamla damerna ansträngt sig av alla krafter för att göra henne lycklig, hade detta icke lyckats dem vidare bra, ty hon var olik varje barn, de någonsin sett, och de kände sig till mods ungefär, som om de tagit hand om en nedstämd fjäril.
De hade givit henne hela huset till lekplats, och i ett par dagar hade hon roat sig med att ströva omkring överallt i det, ty det var en präktig gammal herrgårdsbyggning med alla möjliga besynnerliga vråar, förtjusande rum och hemlighetsfulla gångar. Fönster sutto på de mest oväntade ställen, små balkonger sköto helt romantiskt ut över trädgården, och där fanns en lång övre hall, full med kuriositeter från världens alla kanter, ty flera generationer Campbellar hade varit sjökaptener.
Tant Plenty hade till och med givit Rose tillåtelse att rumstera i porslinsskåpet — en kryddoftande plats, full av alla de godsaker, som barn älska, men Rose tycktes inte bry sig mycket om dessa frestande läckerheter, och när detta hopp gick om intet, uppgav tant Plenty i förtvivlan försöket.
Den milda tant Peace hade försökt med alla möjliga slags vackra sömnader och planerat en dockgarderob, som borde ha vunnit till och med ett ännu äldre barns hjärta. Men Rose intresserade sig helt föga för skära sidenhattar och små strumpor, ehuru hon sydde helt plikttroget ända tills tanten ertappade henne med att torka sina tårar på släpet till en brudklänning — en upptäckt som gjorde slut på syföreningen.
Då slogo de båda gamla damerna ihop sina kloka huvuden och utvalde traktens mest exemplariska barn att komma hem och leka med deras niece. Men Ariadne Blish var det största misslyckandet av alltsammans, ty Rose tålde inte ens att se henne och sade, att hon var så lik en vaxdocka, att hon formligen längtade efter att nypa henne för att se, om hon kunde skrika. Så den sediga lilla Ariadne blev hemsänd, och de utmattade tanterna överlämnade för ett par dagar Rose åt sig själv.
Men vädret och en förkylning höllo henne inomhus, och hon tillbragte det mesta av sin tid inne i biblioteksrummet, där hennes fars böcker förvarades. Där läste hon en hel del, grät litet och drömde många av de oskyldiga, vackra drömmar, i vilka ett fantasirikt barn finner sådan tröst och glädje. Detta passade henne bättre än någonting annat, men det var inte nyttigt för henne; hon blev blek och tungögd och håglös, fastän tant Plenty gav henne så mycket järn, att det räckt till att göra en spis därav, och tant Peace klemade med henne, som om hon varit en knähund.
När de stackars tanterna sågo detta, brydde de sina hjärnor för att hitta på ett nytt nöje och beslöto sig för ett djärvt schackdrag, ehuru de icke hyste mycket hopp om att det skulle lyckas. De sade ingenting till Rose om sin plan för denna lördagseftermiddag, utan lämnade henne ensam, tills tiden för överraskningen var inne, föga anande, att det besynnerliga barnet självt skulle finna ett nöje på ett helt oväntat håll.
Innan hon hunnit klämma fram en enda tår, bröts tystnaden av ett ljud, som kom henne att spetsa öronen. Det var endast det dämpade kvittret av en fågel, men det tycktes vara en ovanligt begåvad fågel, ty medan hon lyssnade, övergick det dämpade kvittret till en livlig vissling, sedan till en drill, ett kuttrande, ett gnisslande och slutade i en melodisk blandning av alla tonarterna, som om fågeln brustit i skratt. Rose skrattade också, glömsk av sina bekymmer, sprang upp och utbrast ivrigt:
— Det är en härmfågel! Var är den?
Hon sprang ut i den långa hallen och kikade ut genom båda dörrarna men såg ingen annan befjädrad varelse än en liten kyckling. Hon lyssnade omigen, och ljudet tycktes vara inne i huset. Helt ivrig började hon anställa jakt, och när hon följde den föränderliga sången, ledde den henne till porslinsskåpets dörr.
— Där inne? Så lustigt! sade hon. Men när hon kom in, syntes där icke till en enda fågel förutom de ständigt kyssande svalorna på det kinesiska porslinet på hyllorna. Helt plötsligt ljusnade Roses uppsyn, hon sköt sakta upp skjutluckan och kikade in i köket. Men musiken hade upphört, och allt, hon såg, var en flicka i blått förkläde, som låg framför spisen och skurade. Rose stirrade på henne i ungefär en minut; så frågade hon: Hörde ni den där härmfågeln?
— Jag skulle vilja kalla den phebefågel, svarade flickan, i det hon tittade upp och plirade med sina svarta ögon.
— Vart tog den vägen?
— Den är ännu kvar här.
— Var?
— I min strupe. Vill ni höra den?
— Ja då! Jag kommer in! Och Rose kröp igenom luckan och ut på den breda hyllan på andra sidan, ty hon hade alltför bråttom att taga omvägen genom dörren.
Flickan torkade av sina händer, lade fötterna i kors på den lilla matta, på vilken hon strandat i ett hav av såplödder, och ut ur hennes smala strupe kommo säkert nog svalans kvitter, rödhakesångarens vissling, trastens sång och många andra välbekanta toner, upphörande liksom förra gången med den melodiska extasen hos en sparv, som kvittrar en vacker junidag.
Rose var så förvånad, att hon höll på att ramla ned från hyllan, och när den lilla konserten var över, klappade hon förtjust i händerna.
— O, det var himmelskt! Vem har lärt er det där?
— Fåglarna, svarade flickan med ett småleende, i det hon åter grep sig an med sitt arbete.
— Det är underbart! Jag kan sjunga, men inte hälften så vackert som det där. Var snäll och tala om, vad ni heter.
— Phebe Moore.
— Jag har hört talas om phebefåglar, men jag tror inte, att de riktiga skulle kunna göra det där, sade Rose skrattande; så tillade hon, i det hon med intresse iakttog, hur såpan spreds ut över stenarna: Får jag stanna här och se på, medan ni arbetar? Jag känner mig så ensam inne i salongen.
— Ja, det får ni visst det, om ni vill, svarade Phebe, i det hon vred ur skurtrasan på ett kapabelt sätt, som gjorde ett djupt intryck på Rose.
— Det måtte vara roligt att stänka omkring vattnet och gräva i såpan. Jag skulle gärna vilja göra det, men det skulle tant nog inte tycka om, sade Rose, helt betagen i denna nya sysselsättning.
— Ni skulle snart tröttna på det, så det är nog bäst, att ni håller er fin och tittar på.
— Ni hjälper väl er mor mycket?
— Jag har inga föräldrar.
— Nej men, var bor ni då?
— Jag hoppas, att jag kommer att få bo här. Debby behöver hjälp, och jag är här på prov en vecka.
— Jag hoppas, att ni får stanna, för det är mycket tråkigt här, sade Rose, som blivit riktigt förtjust i denna flicka, som sjöng som en fågel och arbetade som en vuxen kvinna.
— Det hoppas jag också, för jag är femton år nu och gammal nog att förtjäna mitt eget uppehälle. Ni har kommit hit för att stanna här ett slag? frågade Phebe, i det hon såg på sin gäst och undrade, hur livet kunde förefalla tråkigt för en flicka, som var klädd i sidenklänning, bar ett vackert veckat förkläde och en vacker medaljong och hade håret hopfäst med ett sammetsband.
— Ja, jag stannar här, tills farbror kommer. Han är numera min förmyndare, och jag vet inte, vad han kommer att ta sig till med mig. Har ni någon förmyndare?
— Bevars nej då! Jag blev som litet pyre utlagd på trappan till fattighuset, och miss Rogers fattade tycke för mig, så jag fick stanna kvar där ända sen dess. Men nu är hon död, och jag drar försorg om mig själv.
— Så intressant. Det är som Arabella Montgomery i »Zigenarbarnet». Har ni någonsin läst den förtjusande boken? frågade Rose, som var mycket road av berättelser om hittebarn och läst många sådana.
— Jag har inga böcker att läsa, och när jag är ledig, kilar jag bort till skogen. Det är mig en bättre vila än berättelser, sade Phebe, i det hon avslutade ett arbete och började med ett annat.
Rose iakttog henne, medan hon tog fram en stor skål med bönor, och undrade, hur det skulle kännas att bara få arbeta och aldrig leka. Om en stund tycktes Phebe anse, att det var hennes tur att göra frågor, och sade längtansfullt: Ni har förstås fått mycket skolundervisning?
— Ja då! Jag har i närmare ett år varit i pension och är halvdöd efter alla lektioner. Ju flera jag fick, dess flera gav miss Power mig, och jag kände mig så olycklig, att jag var nära att gråta ögonen fördärvade. Pappa gav mig aldrig svåra läxor, och han undervisade mig alltid så trevligt, att jag var förtjust i mina studier. O, vi var så lyckliga och höll av varandra så! Men nu har han gått bort, och jag är lämnad ensam!
Den tår, som icke velat komma, när Rose suttit och väntat på den, kom nu självmant — det var faktiskt två — rullade nedför hennes kinder och berättade bättre, än vad ord kunnat göra, sin historia om kärlek och sorg.
I en hel minut hördes ej ett ljud i köket mer än den lilla flickans snyftningar och regnets medlidsamma plaskande. Phebe upphörde att rassla med bönorna, och hennes ögon voro fulla av medlidande, när de vilade på det lockiga huvud, som sänktes ned mot Roses knä, ty hon såg, att hjärtat under den vackra medaljongen var uppfyllt av smärta och att det eleganta förklädet användes till att torka tårar, som voro ännu bittrare än några, hon själv fällt.
Hur det nu var, så kände hon sig mera belåten med sin bruna kalikåklänning och sitt blårutiga förkläde; avund förvandlades till medlidande, och om hon vågat, hade hon gått fram och kramat om sin bedrövade gäst.
Som hon fruktade, att det kanske inte var passande, sade hon med sin muntra röst: Ni borde verkligen inte känna er ensam, ni som har en sådan massa släktingar och är så rik och kunnig. Ni kommer att bli förfärligt omhuldad, säger Debby, för ni är den enda flickan i hela familjen.
Phebes sista ord kommo Rose att småle genom tårarna; hon kikade fram från sitt förkläde med ett aprilansikte och sade i komisk förtvivlan: Det är just ett av mina bekymmer! Jag har sex tanter, och de vill ha mig allesammans hos sig, och jag känner inte någon av dem något vidare. Pappa kallade det här stället för tantkullen, och nu förstår jag varför.
Phebe instämde i hennes skratt och sade i uppmuntrande ton:
— Alla kallar det så, och det är ett mycket bra namn, för alla fruarna Campbell bor här i närheten och kommer ofta hit för att hälsa på de gamla damerna.
— Jag skulle kunna stå ut med tanterna, men det finns dussintals kusiner, förfärliga pojkar allesammans, och jag avskyr pojkar! Några av dem kom hit för att hälsa på hos mig i onsdags, men jag låg och vilade mig, och när tant kom upp för att hämta mig, kröp jag ner under filten och låtsades sova. Jag är tvungen att träffa dem någon gång, men jag känner mig riktigt rädd för det.
Rose ryste, ty hon, som bott ensam med sin sjuklige far, kände inte till något om gossar, utan betraktade dem som ett slags vilda djur.
— Åh, ni kommer nog att tycka om dem. Jag har sett dem komma flängande, ibland i sina båtar, ibland till häst. Om ni tycker om båtar och hästar, får ni väldans roligt.
— Men det gör jag inte! Jag är rädd för hästar, båtar gör mig sjösjuk, och jag hatar pojkar! Och stackars Rose vred sina händer vid tanken på sina förfärliga framtidsutsikter. En av dessa fasor hade hon kunnat uthärda, men alla tillsammans blevo för mycket för henne, och hon började tänka på ett snart återvändande till den avskydda pensionen.
Phebe skrattade åt hennes förtvivlan, så att bönorna dansade i skålen, men försökte trösta henne genom att påpeka en utväg till räddning.
— Kanske er farbror tar er med sig till någon plats, där det inte finns några pojkar. Debby säger, att han är riktigt snäll och vänlig och alltid har en massa vackra saker med sig, när han kommer hem.
— Ja, men förstår ni, det är ytterligare ett av mina bekymmer, för jag känner inte alls farbror Alec. Han var knappast någonsin hemma hos oss, fastän han mycket ofta skickade mig vackra presenter. Nu tillhör jag honom och måste lyda honom, tills jag är aderton år. Jag kommer kanske inte alls att tycka om honom, och det oroar mig hela tiden.
— Välan, jag skulle inte göra mig några bekymmer i onödan, utan ha riktigt trevligt. Jag skulle då säkert tycka, att jag hade det på gaffeln, om jag hade anhöriga och pengar och ingenting annat att göra än att roa mig — började Phebe, men kom ej längre, ty ett plötsligt dån där ute kom dem båda att spritta till. Det är åskan! sade Phebe.
— Det är en cirkus! utbrast Rose, som från sin upphöjda plats hade uppfångat en skymt av något slags kärra och flera ponnier med fladdrande manar.
Dånet upphörde, och flickorna skulle just fortsätta sitt förtroliga samtal, då gamla Debby kom in, en smula tvär och sömnig efter sin middagslur.
— Ni är väntad i salongen, miss Rose.
— Har det kommit främmande?
— Små flickor skall inte göra frågor, utan göra, som de blivit tillsagda, var allt, Debby svarade.
— Jag hoppas, att det inte är tant Myra; hon gör mig alltid vettskrämd genom att fråga, hur det är med min hosta, och stöna över mig, som om jag skulle till att dö, sade Rose, i det hon gjorde sig redo att draga sig tillbaka samma väg, hon kommit, ty luckan, som var avsedd för välgödda julkalkoner och puddingar, var tillräckligt stor för en spenslig flicka.
— Jag gissar, att ni kommer att önska, att det vore tant Myra, när ni får se, vilka som är här. Och låt mig aldrig mer se er komma den där vägen in i mitt kök, för då stoppar jag ner er i stora kitteln, brummade Debby, som betraktade det såsom sin plikt att vid alla möjliga tillfällen snäsa barn.