Adolfsfors/Kapitel 24
| ← Adolfsfors yngsta härskarinna |
|
Den stora eldsvådan → |
»PENNINGDJÄVULNS GLASÖGON»
Mästersmeden Flygel satt och vägde på spettet framför den flammande härden för att få den tunga smältan att vända sig. Gnistorna sprutade och regnade ikring honom.
Det slamrade, dånade och gnisslade i hela smedjan, där smederna, klädda endast i långa, grova blaggarnsskjortor, förskinn, strumpsockor och träskor, arbetade vid hamrar och ugnar och med de stora kniptängerna, flyttade glödande järngötar eller forslade ut det färdiga järnet.
Men härden intill Flygels stod tom. Kolet låg bara och knastrade, och elden blåste ej i högan sky.
»Han dröjer då omänskligt länge därute vid vattenhjulet», tänkte Flygel. »Det har nog svårliga isats. Tänk om det överisats så att allting stannar av nu i denna bråda stund», ängslades han. »Och jag som ej har veckobetinget färdigt! Det är då första gangen, det har hänt mig. Men allt synes gå galt nu alltse'n…»
Han såg oroligt ut genom de vidöppna portarna.
Men mellan de invältande immolnen kunde han blott skönja, huru stjärnorna glimmade i den iskalla kvällen. Ingen Petter Wärme syntes till.
Bara några smedsvenner kommo långsamt tillbaka. Skjortorna slogo knastrande av is kring benen.
Men det var ej att befatta sig med. Att gå från den starka hettan ut i snön och så in igen med blotta skjortan till värn mot kölden, det kunde nog ibland dra den svåra, brinnande bröstsjukan på en, men var turen god, blev man också härdad och stark. Det fick nu bli som vår Herre ville, man var ju född till det livet!
»Sannerligen tror jag int att den lede ä’ lös», mumlade Flygel, där han bände och bände och ej fick smältan ur fläcken. »Ä’ dä’ fler än ja, som ej har sitt färditt, så vankes dä anne smidjesbrännvin denne gangen! Grothen sparar lell int på käppen! Dä’ blir kuslitt te gå upp på kantore.»
Oroligt såg han på nytt mot dörren.
Men Flygel hade också något annat, som stack och stack som en tagg i samvetet.
Liksom de andra hade också han fått sitt bestämda mått kol och sin bestämda vikt järn sig ganska rundligt tillmätt.
Men överenskommelsen var den, att kunde smeden genom sparsamhet, omtanke och skicklighet få något överskott, vare sig av järn eller kol, skulle han till inköpspris sälja både »överjärnet» och »överkolet» till bruksägaren.
Nu hade emellertid Flygel, som var en mycket skicklig arbetare och fördenskull fått ganska stort överskott, gått och sålt detta till en annan köpare.
Denne hade uppenbarat sig, just som Flygel tänkte leverera sitt upplag och bjudit dubbelt så mycket, som Grothen gav.
Blanka penningar tog han upp och visade honom och talade farliga, lockande ord.
Och Flygel började måla ut för sig allt vad han skulle kunna göra för dessa myckna pengar.
Först och främst skulle han då bygga på stugan, så att koldrängen och smedsvennen hans kunde ligga på loftet.
Det var så trångt därnere. Då han från nattskiftet kom hem för att sova sina sex timmar och med torrvedstickan gick och lyste sig fram, så var det med möda han inte snavade på någon av ungarnas eller gammelfars bädd. Nu skulle de få mera utrymme.
Och Stina Kajsa skulle få ny huvudduk, den finaste sidenschalett som fanns, skulie han köpa henne! Och vid tanken på, hur hans granna gumma skulle bli än grannare i den nya härligheten, sträckte han ut handen, tog penningarna och — var så bliven en tjuv!
Gud nåde honom, ifall Grothen finge det sport! Då blev det inte bara käppen, utan kanske skulle han stånda till ansvar inför bergsrätten!
Nej… nej, bort med alla tankar! Han guppade och guppade och tyngde alltmera på spettets yttersta ända. Det hårda järnet skar in i hans magra ben, och det kändes som om benpipan skuile knäckas.
I pannan pärlade svettdropparna. De plöjde vita vägar i det nedsotade ansiktet. Och hjärtat sprängde i bröstet. Ångesten inom honom varslade om olycka.
Men smältan var tung och orörlig som aldrig tillförene.
De förbannade pengarna!
Vad hade han haft för glädje av dem! Inte ens röra dem hade han torts utan bara gömt dem långt nere i dragkistan.
Men brännvin hade han måst dricka, mera än han haft gott av. Tänk om han pratat bredvid mun, då han fått lite för möe i hatten! Såg di int misstänksamt på honom nu på sista tia? Men ingen hadde då sagt någe. Di va väl rädda för truten hans!
Jo jo dä’ ä’ ändå med mun man kommer längst, skrattade han till!
Äntligen kom då Wärme långsamt klampande. Han snubblade och strupplade, där han gick, och då han kom fram till härden, såg Flygel att han var likblek och skälvde i varje led.
»Lungsjukan», tänkte Flygel, då han också hörde honom hosta.
»Isade hjulen», frågade han, när Wärme slutligen med stela rörelser och stirrande ögon började blåsa upp elden. »Vi har du dröjt så längen där ute i kölden?»
»Sch» — viskade Wärme — »ja… har… sett… forsgubben! Han satt innerst i hjulkorse og stötte emot ikkrarna, s'att de svängde allt langsômmare och langsômmare.»
»Kûnne just tro dä’», mumlade Flygel. »Hur såg han ut?»
»Som vanlitt va’n grå og hadd si rö tôppluve långt neddrajen övver öran. Men när ljusskene föllt över yggera hans, så skifta di oupphörlitt. Änsom va di gnistranne grönne og änsom alldeles vite. Han såg så stort och allvarligt på mig, så jag kûnn int rör mig. Men så böjd en sig frami för te’ ta’ spjärn mot hjule, och då råke mössan te’ fall av, och ner övver axlan föllt allt håre, och de va’ ackurat som langt sjögräss… Och då passe jag mig och rände mi’ väg.»
»Sa’ han int’ någe?»
»Nej, men jag såg, att han grät og tårpärlerne lyste som stjärner i skägge håns.»
»Tyst Wärme, säg dä’ int’ för nå’en… dä’ varsler olycke.»
»Vet nock dä’», återtog Wärme dystert.
»Var tröst du Wärme dä’ ä int’ dig forsgubben vill åt. Dä’ ä’ mig dä’ gäller», viskade Flygel. »Han blev vred på mig förriga lördag, då ja’ va’ söpen och gick här och hojte ve forsen. Du vet han likker int att en ställer till buller och oljud, när arbete ä’ slut. Då vill han spel’ i fred.»
»Gud hjälp dig Flygel, om dä’ ä’ dig dä’ gäller! Dä’ ä’ snart din tur nu te’ gå ut te’ vattenhjule!»
»Go’ afton gossar», ljöd i detsamma en stämma nere vid dörren.
Det var brukspatron, åtföljd av länsman, som kommit.
»Hur går det för Er, fortsatte han, »spiksmederna ha allt sitt färdigt nu.»
Flygel kände, hur han Dbleknade, men han liksom de andra arbetade blott på som för brinnande livet.
»Huv stovt pensum föv veckan hav spiksmedevna», hörde han länsman fråga på sin skorrande småländska.
»Tre kistor 4-tums eller två kistor 3-tums», svarade Groth raskt.
»Men vavken spik- ellev knippsmedev nå väl upp till den fövtjänst som stångjävnssmedevna göv sig», fortsatte länsmannen.
»Höv du Flygel, du som äv mästevsmed, du ståv dig väl gott du», frågade han vidare.
Men Flygel låtsade för allt dånets och väsendets skull ej höra och fortfor bara att maka och bända på sin smälta.
Då vände sig länsmannen till den mera närstående Wärme.
»Vad hav ni smedev in natuva meva än edva stova potatisland?»
»Rättighet till 6 tunner råg och 12 tunner havvre, kömmissarien.»
»Så mycket… och dävtill även slaktpengav?»
»Ja 60 kronor om åre.»
»I Småland fick ni allt veda Ev med mindve! Betalt få ni ju också föv övevjävn och övevkol? Det blir visst inte småsummov det, ellev huv Flygel», skrek han åt denne, som nu kom knogande med den glödande smältan för att lägga den under hammaren.
»Du tycks inte ha munlädvet så smovt som di sägev», tillade han. »Ha-ha-ha, men kanske du ändå kan säga mig, huv det nu ståv till i vödaste helvetet», drog han till.
Då rann sinnet på Flygel, och så fort han satt ned smältan, vände han sig rakt om mot länsmannen.
»Jo-o, tacker som fråger», sade han, bockande sig och slog ut med armen, »tacker som fråger, jo-o — di koker och steger allt vad di orker där nere, det ånger och röker och fräser och sjuder… för si… di vänter allt så rart främmanne — bå’ länsman och brukspatron!»
Därmed tågade han honom stolt förbi, ty det var nu hans tur att gå ut och se till vattenhjulet.
Länsman blev först stående alldeles perplex men följde så ganska slokörad efter Groth, som med ett illa dolt småleende gick ut ur smedjan.
Vad som försiggått därutanför, det blev aldrig någon
riktigt klok på.
Men då vattenhjulet med en gång tvärstannade och smederna kommo utrusande, funno de Flygel liggande som död i den gnistrande, blåvita snön nära vattenhjulet.
Detta var alldeles överisat, så det var tydligt, att han ej tagit ett enda huggtag på isen.
Men själv låg han där som om han fått ett hårt slag. I månljuset sågo de att ansiktet var förvridet av smärta.
Bestörta och undrande stodo de omkring honom, men det var bara Wärme, som visste, varför vattenhjulet stannat och varför Flygel nu låg där lamslagen.
Men vad han visste, förtalde han ej de andra utan hjälpte blott tyst till med att bära Flygel hem till sig.
Mästersvennen och han lade honom i den stora ståndsängen, och inte ens hustrun, som sov den i arbete utsläpades tunga sömn, vaknade.
Sedan gick Värme lika tyst tillbaka och kastade några stenar, som han i hemlighet förvarat, i båge ut över älven, så att de med ett vinande ljud föllo i forsen — för att som han viskade »binne näck».
⁎
Den gråa vintermorgonens dager hade länge lyst in genom de smårutade fönstren, barnen hade stojat och lekt, och modern hade ropat dem till, under det att hon slamrat med trefot och grötgryta, men ännu låg Flygel och sov.
När klockan led fram emot tolv, och mannen ändå ej vaknade — han skulle ju äta potatisen och vällingen, innan han gick till middagsskiftet — gick hustrun förvånad fram till sängen.
Förfärad vek hon tillbaka.
Alldeles orörlig låg Flygel med stora stela ögon och stirrade in i elden.
»Är du sjuk Flygel?» frågade hon ängsligt och tog honom om axlarna.
Intet svar, inte en rörelse.
Då blev Stina Kajsa övermåttan förskräckt, slog förklädet över huvudet och sprang in till grannarna, bedjande dem komma, ty det var något galet med Flygel. Antingen hade han »blitt sjuk eiler velig».
Och in genom dörren kommo förskräckta män och kvinnor med ungar, som hängde dem i kjolen.
Men där kom också mamsell Anna, brukspatronens dotter, och trängde sig förbi dem fram till Flygels säng.
»Gån alla härifrån», sade hon befallande. »Jag ser, att Flygel framför allt behöver lugn och ostörd ro. Jag stannar här hos Stina Kajsa.»
Då rummet blivit tomt, lutade hon sig fram över den sjuke.
»Vakna Flygel», sade hon långsamt med klar och tydlig röst.
Rörde han inte litet på ögonen?
»Du ska’ inte vara rädd», fortsatte hon. »Allt är väl över nu. Länsman har rest. Han kan inte göra dig något. Själv hörde jag, hur förargad pappa var. ‘Jag sköter mitt folk själv‘, sa’ han, ‘och därmed basta. Har du fått fatt på en olaglig köpare, som du säger, så må det vara hänt. Jag bestrider det inte. Honom må du dra inför bergsrätten ifall du vill, men vad jag bestrider är, att du på Adolfsfors hittar den olaglige säljaren.
Vad Flygel beträffar, så har han fått både kol och järn av mig. Har han så sålt något därav, så kan jag inte anse annat än att det är hans lagliga rättighet.‘»
»Gu’ sign’ brukspatron», utbrast Stina Kajsa. »Va’ sa’ kömmissarien då, mamsell Anna?»
»Han blev så lång i synen, så det kan du aldrig tro och skorrade försmädligt:
‘Vad du hav blivit fvikostig, Gvoth —!‘
‘Man blir så här i Värmland‘, skrattade pappa. ‘Och när du har varit i dessa landamären litet till, så förstår du bättre och kan kanske också skratta åt en kvick karl, även om lustigheten en smula går ut över dig själv!
Men‘, tillade han och klappade honom vänligt försonande på axeln, ‘fast du inte här hittade någon praktblomma för ditt tjänstenit, så är du desto mera välkommen till Adolfsfors! Nu ska vi ha oss ett parti bräde — och så några glas!»
»Det sa’ han nock inte nej till», inföll Stina Kajsa.
»Nej då — han dricker ju som en kaja — och först då han var plakat full, lät pappa skjutsa honom hem till sig.»
»Men Flygel, hör du mig ej», återtog Anna Groth, och lade handen på hans panna.
»Rör han inte litet på sig nu», sade hon åt hustrun, som just tog sillen från glöden.
»Jo, han rör sig, han rör på ögonen», sade Stina Kajsa och sprang fram till bädden.
»Är du till dig nu igen, Flygel, ska’ du int ät nu?» frågade hon försiktigt.
Men han bara vände huvudet åt sidan och slöt ögonen.
»Det är nog bäst, att vi låta honom sova i fred nu tillsvidare», sade mamsell Anna. »Adjö då, Stina Kajsa, jag kommer snart tillbaka.»
Där ute började vita flingor falla i den gråa luften.
Men lutad mot spiselstolpen stod den unga hustrun och grät tyst.
Först många månader därefter uppenbarade sig
Flygel en dag på kontoret.
»Nej se Flygel, det var roligt att se dig igen», utropade brukspatronen, där han ensam satt och granskade den stora kontorsboken, som låg uppslagen på pulpeten framför honom.
»Är du frisk och kry nu igen?»
»Har allri vôri sjuk, brukspatron.»
»Har du aldrig varit sjuk! Men du har ju länge legat till sängs, vet jag. Minns du inte det, frågade husbonden, oroligt betraktande det förändrade ansiktet med den frånvarande blicken.
»Ne-ej brukspatron.» Han tog ett par steg framåt, seende sig en smula misstänksamt omkring.
»Jag ska’ säga hômmen hur dä’ va’», viskade han hemlighetsfullt. »Dä’ va’ penningdjävuln, som kom och satte på mig sinna glasygga. Og då ble’ jag ännsom yr i skalen… för si brukspatron kan int tro, hur unnerligt allt ble’… sôm upp och nervänt… och de’ som va’ stort ble’ smått… och de’ som va’ smått ble’ stort…»
»Hm, jaså, ja det var nog underligt», sade brukspatronen långsamt och såg ut genom fönstret, liksom uppmärksamt granskande den stora björken därutanför, vilken, insvept i sin vårfina slöja, kokett svängde sina grenar.
»Ja, og unnerligare ble’ det», fortsatte Flygel, »för just som jag satt där og pröve di’ stor glasygge, så hoppa forsgubben fram og dängd’ te’ bå dôm og mig. Jag känner nock än den örfigen», sade han och tog sig famlande uppåt huvudet. »Og glasyggera, di for av me’ e’ skräll di i tusen biter! Har brukspatron hittat nå'n bit», frågade han ängsligt spanande.
Brukspatronen skruvade sig på kontorsstolen, och det dröjde en god stund innan han svarade.
»Vet Flygel vart dom tog vägen då?»
»Ne-ej, di for väl ut över hel’ Varmland, kan jag tro, en får ut og lete, så nå’n int’ går og fördarver sig på de djävulstyge. Jag har allt nå’n biter här», fortsatte han, och började försiktigt plocka upp några glasbitar ur fickan.
I detsamma fann han också ett annat litet paket, som han först stormstirrade på. Men så klev han resolut fram och lade det på pulpeten.
»Dä’ ä’ brukspatrons», sade han långsamt och vände så genast om mot dörren.
»Ska du inte gå ned i smedjan nu», frågade brukspatronen.
»Ne-ej, har int ti, har inga stunner, brukspatron. Nu får allt brukspatron sköt ôm Adolfsfors sjôl, men’s jag går ut och får bôrt di förbannade glasskärvera, sôm fôrdarver syna på fôlk», sade han och vred om låset.
»Ja lycka till då, Flygel, med din mission», återtog brukspatronen och började rulla upp det hopskrynklade, nedsotade papperet.
Ut på bordet rullade koppar- och silvermynt…
»Vad var det han sa’ om penningdjävulns glasögon», mumlade Groth. »Det som är stort blev smått, och det som är smått blev stort…»
Plötsligt tyckte han sig se andra ögon än Flygels framför sig, ögon, som för länge sedan slutit sig, men som nu förvånat, anklagande förföljde honom… Det var hans gamle husbondes, fältkamrerns.
Först då middagsklockan ljudligen kallade, vaknade han upp till närvarande bestyr.
»Vilken doktor kan konstatera, om en människa är klok eller galen», utbrast han häftigt, reste sig från stolen och gick över till huvudbyggnaden.