Adolfsfors/Kapitel 23
| ← »Sic transit gloria mundi» |
|
»Penningdjävulns glasögon» → |
ADOLFSFORS YNGSTA HÄRSKARINNA
Samma senhöstsol, som på Ruds fogdekontor göt sin breda flodvåg över det vid pulpeten nedböjda huvudet, kastade också sina strålar in i det gamla f. d. Hallska huset i Göteborg.
Den skiner även där över en böjd nacke. Men det är ej en nacke, som böjts i förkrosselse, utan en välfriserad, smidig nacke, som vet att böja sig när det så passar, och höja sig, då något står att vinna.
Det är den unge bruksbokhållaren Lars Daniel Larssons förtroendeman, L. A. Groth, som bugande står inför det mäktiga köpmanshusets chef.
Den tystlåtne, skarpsinnige David Carnegie, mannen med järnviljan och arbetssinnet, han som i läglig tid ur arv och ägo utträngde den stackars halvtokige John Hall, står framför honom och ler ovanligt välvilligt.
»I mågen hava stor tack och heder, min unge herre», säger han, och hans rödlätta energiska ansikte skiner. »I haven gjort oss en stor tjänst och icke sparat Eder någon möda, I kunnen också vara förvissad om att den ej skall bliva obelönad.»
Den unge mannen höjer sitt vackra ansikte ochi ser chefen allvarligt in i ögonen.
»Jag har blott gjort det jag ansåg vara min plikt, svarade han förbindligt och blygsamt, »och då måste jag ju ock för det i god tro varande handelshuset uppenbara, att det ej stod rätt till med dess störste gäldenär.»
»Ja — allt är nu ordnat», fortsatte Carnegie och satte sig vid den gamle John Halls pulpet. »Konkursansökningen såväl som de övriga papperen böra väl vid det här laget hava kommit honom i handom.»
Ett ögonblick kände den unge mannen ruelse. Han såg sin gamle chef framför sig, han som så vänligt tagit sig an honom och förtroendefullt satt honom över mycket. Skulle han nu tycka, att han närt en orm vid sin egen barm?
Han ryckte på axlarna. Nitiskt hade han arbetat och även varnat. Rådde han för, att han fått ögon att se med och förstånd att fatta, vad chefen själv ej tycktes begripa, att det hela blott var en bubbla. Förr eller senare måste den ju spricka.
Om det då var han eller någon annan, som stack det första hålet i det bristningstunna höljet, vad betydde väl det? Varför skulle tillitsfulla människor bringas till tiggarstaven? Nej, bäst för alla, försvarade han sig, att först som sist dessa affärer bleve uppklarade och omlagda efter säkrare, sundare riktlinjer!
David Carnegie satt och betraktade den unge bokhållaren.
Han visade på stolen mitt emot sig — fordom unge John Halls stol.
»Tag plats», säger han. »Jag tänker min herre har en del Adolfsforspapper och handlingar med sig. Det skall bli intressant att tillsammans med Eder genomgå dem. Som handelshuset är den största fordringsägaren, komma vi naturligen att övertaga alla bruken.»
Åter sänktes och höjdes den välfriserade nacken för handelshusets mäktige chef.
Och raskt och säkert plockade »Stockholmaren» ur sin medhavda handväska upp de begärda papperen och lade dem inför en ny ägares ögon.
Timmarna gingo. Den varma höstsolen bleknade, men ännu sutto de två vid pulpeten, den unge beskrivande och förklarande, den äldre noga granskande, kritiskt övervägande.
Många diskreta knackningar på dörren från det yttre kontoret hade försports, flere gånger hade förste mannen därute kommit och gått, meu alltjämt fortforo de att talas vid därinne.
När det sista papperet lades på den digra högen på pulpeten, rätade David Carnegie upp sig i stolen, sägande: »ja — vill nu min herre i korthet göra ett sammandrag av alla verken, så att jag må få en koncis uppfattning av vad alla dessa smedjor, hammare, kvarnar, sågar och inrättningar lämna i avkastning.»
Han slöt ögonen — för några ögonblick.
Den unge bokhållaren började, med fjärrskådande blick ur minnet återgiva, vad järnbruksdriften och sågverken såväl å övre och nedre Adolfsfors som å Charlottenberg och Skillingsfors med dithörande stora — även norska — skogar — under sista året inbringat.
Han ser dem framför sig, alla dessa siffror, som voro de levande människor. De komma och gå i hans livliga framställning.
David Carnegies ögon hade allt mer och mer öppnat sig i förvåning, och den blick han fäste på den unge mannen uttryckte mer än gillande.
»Ja — beträffande Adolfsforsverken skulle jag dock vilja få till stånd en ändring», avbröt han. »Tror icke min herre, att en förvandling av brukets ämnessmide till stångjärnssmide jämte nedläggning av plåtsmidet och förvandling av plåthärden till stångjärnshärd numera vore fördelaktigare?»
Den unge betänkte sig ett ögonblick.
»Helt säkert, herr Carnegie. I sådant fall skulle Adolfsfors få fyra härdar med tre hammare för ett tusende åtta hundrade skeppund stångjärnssmide pr år.»
»Hur stor blir hammarskatten därför?»
»Tjugufyra skeppund och tio lispund.»
»Gott» — Carnegie nickade — »så skola vi lägga in en ansökan om ändring i privilegierna därutinnan. Men hur är det, själva egendomen, huvudhemmanet Adolfsfors eller Sättra eller Säterud eller vad det kallades, det är ju av frälsenatur?»
»Ja, herr Carnegie.»
»Men finns det också lagligt bevis därå?»
»Jo, löjtnant Jonas Wærn gjorde ansökning om bevis — det skall finnas en avskrift därå bland papperen här… Se här hittar jag den.»
David Carnegie satte på sig de guldbågade glasögonen och läste:
»Kongl. Majt, och Rikets Cammar Collegi Utslag
uppå den af Lieutenanten J. Wærn gjorde ansökning
om bewis huruvida det i Carlstads Län Jösse Härad
Köhla Socken belägne Frälsehemmanet Sättra Ett
Tredjedels mantal, häftar för Bytesbrist eller annan
Gravation till Kongl. Majt. och Kronan.
Gifvet i Stockholm den 2 Februari 1825.
Kongl. Cammar Collegium har låtit denna ansökning tillika med vederbörande Contovis i anledning deraf förrättade undersökning sig föreläsas, och inhämtat, att hemmanet Sättra eller Säterud, som nu för tiden i Jordeboken upföres med nr 1, om Ett Tredjedels Mantal, har blifvit, från Kongl. Majt. och Kronan till Frälse köpt år 1649 å 4½ Procent af Gustaf Sabell, och som alla Köpegods blifvit genom 1722 års adeliga Privilegier för Allodialfrälsen förklarade, samt nämnda hemman Sättra nr 1 för öfrigt sedan år 1680 icke warit i Byten eller Reduction anhängigt; alltså pröfwar Kongl. Collegium skälight förklara, det samma hemman är af ograverad frälse natur. Det Sökanden till efterrättelse länder.
År och dag som förr skrifwit står
På dragande kall och Embetets vägnar.
Sigill:
Gust. Santesson.»
»Gott — men alla de andra underlydande hemmanen?»
»Ja de äro både av frälse och ofrälse natur. Endast till övre Adolfsfors höra: Kyrkoskogen 1⁄8 och Torgilsrud 1⁄360 kronoskatte, Vestra Flogned 1⁄1, Tälle 1⁄8, Hölle 1⁄1, Grannerud 1⁄2 och Tollesbyn 1⁄3 mantal…»
Det var ej ofta som David Carnegie funnit någon, som minde om honom själv i de unga dagarna, men här stod i alla fall en, som tycktes ha något av samma energi och målmedvetenhet i förening med klart huvud.
Den blick, han fäste på den unge mannen, blev också allt mer och mer välvillig. »Gott, herr Groth», sade han och reste sig långsamt från stolen, »vi få talas vid mer härom skriftligen — I haven väl ingenting emot att bliva handelshusets betrodde man och bruksförvaltare på Adolfsfors?»
Den nyutnämnde bruksförvaltaren bugade djupt, men kunde knappast dölja det belåtna segerleende, som krusade hans läppar, då han ödmjukt svarade:
»För det utomordentligt stora förtroendet får jag vördsammast tacka. Att jag skall sätta min ära i att så fördelaktigt som möjligt söka förvalta de stora värden och ägodelar, som läggas i mina händer, därom behöver jag väl knappast försäkra herr Carnegie. Måtte jag nu bara kunna göra det till handelshusets belåtenhet! Förhållandena och folket där uppe känner jag ju fullväl.»
När den gravitetiske engelske betjänten med högburet huvud och soppskålen precis i jämnhöjd med nästippen bar in den rykande soppan, hade de alla hunnit samla sig i den Carnegieska matsalen.
Där bugade sig den inviterade stockholmaren för värdinnan, som han avlämnade vid hennes stol, där kom David Carnegie högtidligen förande sin faster, den gamla skotska damen, som med sin tunna röst och skotska brytning ideligen talade honom till, där kom lilla Susan Mary Ann, småhoppande. Hon hade alltid så svårt att gå, och det även fastän hon nu ser sin moders ögon vända emot sig, tydligt tillsägande henne att iakttaga ett passande uppförande.
Men hon är bara åtta år, och de moderliga förmaningarna flyga lika lätt ur hennes huvud som de lätta lockarna omkring det.
Bakom hennes stol stod hennes egen kammarjungfru, som hade mycket både besvär och huvudbry för sin lilla ostyriga miss.
Skedarna klirrade. Den stele betjänten skred ljudlöst omkring.
Trots de många ljus, som i överflödande lyx voro tända i kronor och lampetter, föreföll matsalen ändå mörk och skrämmande… så tyckte åtminstone lilla miss Susan Mary Ann.
The dinner var det värsta och långtrådigaste hon visste. Då var det bra mycket roligare i barnkammaren. På sista tiden hade hon dock måst sitta med här ute vid de storas bord. Men alldeles tyst måste hon sitta och fick ingenting säga, om hon själv ej blev tilltalad. Fast Aunty hon fick prata hon så mycket hon ville, om också ingen kunde begripa, vad hon sa, det lät ju bara som om hon satt och blåste i Susan Mary Anns egen trasiga gamla trumpet, ömsom pep det och ömsom väste det. Hade hon själv endast fått blåsa i den ett lite tag — men att bara sitta och höra på Aunty!
Pappa sa ju sällan något, han satt där bara så rak och styv. Och mamma hade alltid sina ögon på henne, så att hon ej skulle göra ofog. Nej — roligt var det inte för lilla Susan Mary Ann!
Oftast såg också hennes lilla spetshakade ansikte ganska surmulet ut, och den röda munnen brukade tuta ut i trots.
Men denna middag stodo hennes ögon stora och intresserade på främlingen vid moderns sida. Så vacker han var! Som en riktig prins i sagboken! Och på fars och mors förfrågningar om stället och trakten han kom ifrån, började han berätta.
Ock stockholmaren kunde berätta.
De fingo vandra med honom genom de stora, tunga skogarna — de hörde furornas sus — de kände röken från de svarta milorna — de fingo se in i kolkojorna, där kolaren satt på sin brits av mossa och i den skymmande kvällen lyssnade till »småfolkets» tissel och prassel — eller de sågo honom stå på sin livsfarliga plats högt uppe på milan, makande de sammanfallande bränderna — de svettades framför de röda härdeldarna och vände smältorna genom att hänga på järnspetten med hela sin kroppstyngd, de bände och bände — de sågo de sprutande gnistorna under hammarens dånande kraft — de sågo järnet komma rinnande som vatten — de blevo vita av det fina mjölstoftet, som yrde kring i kvarnarna — de lyssnade till forsens brus i den stilla kvällen — de stannade ett ögonblick på den lilla stentrappan, beskådande det vida stjärngnistrande himlavalvet — och gingo sedan in i det stora tysta huset — vandrande genom dess öde salar, där nu blott minnena viskade om längtan… glädje… sorg… Ja, en spådomsman hade till och med sagt, att aldrig lyckan och penningen någonsin kunde trivas tillsammans på Adolfsfors…
»Det låter som en saga. Och ingen mer än ni bor nu i det stora huset», frågade fru Carnegie.
»Nej nådig fru, ingen mer än hushållsmamsellen, som går där och vankar och vakar över alla sina skatter.»
»Åhå», skrattade David Carnegie, »så finns det i alla fall en drake, som ser till och vaktar prinsen i sagan! Men kanske där nu kommer en prinsessa i stället?!»
Unge Groth rodnade över hela ansiktet.
Hur många gånger hade han inte tänkt, när han suttit där mitt emot mamsellen och sett henne — trots det smilande leendet — räkna köttbitarna han åt:
»Ack, om det i stället vore hon som sutte där, den unga glada prästdottern från Arvika! Vad vi då skulle ha det trevligt, vi båda!»
»Fredrique», hade han gått och viskat i rummen. »Fredrique Lindberg… Fredrique — Groth.»… han log ett strålande leende!
Susan Mary Ann glömde alldeles bort att äta. Hennes kammarjungfru petade henne då och då i ryggen för att minna på. Men den lilla var långt, långt borta i Värmlandsskogarna. Tänk att han där också bodde i ett hus med en stor drake i!
Det blev ett ögonblick tyst.
Betjänten sopade försiktigt bort några smulor från den glänsande duken, innan desserten skulle serveras.
Då inträffade något oerhört.
En barnröst ljöd befallande i tystnaden:
»Berätta mer, berätta mer om de stora skogarna och forsen och huset med draken i!»
Den engelske betjänten hade ej någon gång låtit sig komma till last att ens genom en blinkning visa, att han tillåtit sig höra på, vad herrskapet vid bordet behagade tala sins emellan.
Men nu darrade det röda vingeléet i skålen, då han sänkte den ned till mrs Carnegie.
Vad tog sig nu deras lilla miss till!
Det blev en sekund mycket tyst vid bordet.
Då hördes åter den befallande barnrösten:
»Och om de sotiga karlarna, som stå framför de röda eldarna och med de långa spetten vända på järnklumparna!»
Häpen såg unge Groth på det lilla barnet. Han såg ett allvarligt litet ansikte med den skäraste hy, spetsig haka och bronsröda lockar. Ett par öppna ögon sågo bestämda och väntande på honom, och han fick en plötslig förnimmelse av, att här måste han underkasta sig en annans vilja.
Fru Anna Christinas ögon hade mörknat, och anansiktsdragen stramade till. Vad skulle man taga sig till med detta enfant terrible! Tänka sig att tilltala en främmande vid bordet och på det sättet till på köpet! Ja nu kunde Carnegie själv se följderna av sin envishet att vilja ha flickan med vid måltiderna!
Själv kunde han nu också få ta i med hårdhandskarna — så ohjälpligt svag som han annars var för barnet!
David Carnegie såg verkligen först förvånad bort mot sin telning. Men över hans ansikte drog ett ljust leende. Detta var då en sådan beau jour, så ingenting fick fördärva hans briljanta humör.
Han skrattade befriande och vände sig emot gästen:
»Ni hör», sade han tryntligt, »ända intill barn och spenabarn är handelshuset intresserat av vår nyförvärvade egendom!»
Och gripen av en lycklig ingivelse reste han sig hastigt upp och fattade sitt glas.
»Mina vänner», sade han och log stolt, »vår dotter Susan Mary Ann tycks ha fattat en särdeles stor förkärlek för vårt senaste förvärv i Värmland, Adolfsfors bruk, och det kommer mig just nu före, att då hon ändock en gång skall hava det i arv och ägo, hon likaväl redan nu kan få och anse det som sitt — mina vänner, viljen I förena eder med mig i en skål för Adolfsfors nya härskarinna, Susan Mary Ann Carnegie! Hennes skål!»
Han höjde sitt glas emot henne, detsamma gjorde ock den främmande. Fru Carnegie smuttade också på sitt glas, men såg strängt på mannen, och Aunty drack därför att de andra drucko.
Miss Susan Mary Ann kade också fått ett litet glas av den påpassliga kammarjungfrun, och hon stod där och neg, men såg förvånad på dem alla. Så högst besynnerligt de buro sig åt!
Man reste sig från bordet, och då först kände den lilla flickan, huru hungrig hon var. Hon hade glömt att äta, och betjänten hade tagit bort rätt efter rätt utan att hon knappast smakat dem. Men nu visste hon, att det var för sent. Mamma tillät henne aldrig att äta emellan målen. Hon fick inte bli tjock.
Men snart glömde hon sin hunger och allt.
Ty det ena förunderliga efter det andra skedde. När hon gick omkring för att kyssa på hand och säga godnatt, lyfte pappa i stället upp henne på armen och bar henne in i salongen.
»Ja, här sen I nu den nya härskarinnan till Adolfsfors», vände han sig, omisskänneligt stolt över sin dotter, till den unge bruksförvaltaren. »Se nu noga till att I skickligt förvalten hennes egendom, ty Susan Mary Ann Carnegie har två stora ögon att se med!»
»Jag skall göra allt vad i min förmåga står», svarade Groth allvarligt, »och jag hoppas också att vinna hennes lilla nåds bevågenhet!»
De två stora ögonen, som Susan Mary Ann hade att se med betraktade klokt och forskande ömsom fadern och ömsom den främmande. Hon kunde ej riktigt förstå, vad de talade om. Men kanske hon skulle få höra flere sagor, om hon snällt väntade.
I soffan sutto redan Fru Anna Christina och Aunty och läppjade på sitt kaffe.
I den stora karmstolen vid spiselden slog sig David Carnegie ned och tog den lilla på knäet.
»Nå darling, har du förstått, vilken stor present du fått av din pappa i kväll?» frågade han och klappade henne på kinden.
Den lilla flickan tog ett skutt ned på golvet:
»Åh pappa» — de stora ögonen började glänsa och blixtra, och hela det lilla ansiktet blev helt rött av iver — »menar pappa att jag får allt det där, han talade om, skogarna och hamrarna och kvarnarna och det stora huset med draken i — är det mitt, är det mitt?» — frågade hon andlöst.
»Ja Susan Mary Ann, det är ditt, och när du blir stor, får du fara dit och sköta om alltsammans själv, ifall du vill, men till dess ska du fråga den här herrn, om han vill göra det åt dig.»
»Åh pappa, jag vill fara dit med detsamma, säg pappa, snälla pappa få vi fara dit med detsamma.»
»Vi få se, vi få se, barnet mitt, men gå nu och gör, vad jag sa åt dig.»
Fru Anna Christina såg prövande bort mot sin man.
Hon hade förr ej märkt, att de tunga vinerna vid middagarna brukade ha någon inverkan på honom, men hur var det fatt i dag?
Susan Mary Ann gick dröjande fram mot den främmande, som stod lutad mot spiselkransen.
»Du skall hjälpa mig med Adolfsfors», sade hon, »men jag vill själv komma dit och se! Berätta nu något mer därifrån!» Men så kom hon ihåg sig. »Ack berätta något mer, if you please», tillade hon väluppfostrat och neg vackert.
Och så kom det sig, att den främmande blev sittande kvar och berättade sina värmlandshistorier, och långt in på sena kvällen svepte en fläkt av vildmark, skog och sjö in över det väl ombonade luxuösa rikemanshemmet.
Men Susan Mary Ann var outtröttlig.
»Mer — mer», bad hon alltjämt.
»Nej, nu kan verkligen herr Groth vara trött, invände fru Anna Christina. »Vi få då inte alltför mycket plåga vår gäst.»
»Ack bara en enda liten saga till, en riktig saga», tiggde den lilla.
Och stockholmaren kunde inte motstå de bedjande barnaögonen utan förtalde så:
Sagan om flickan, som talade med stopet.
Jätten i det stora Hugnfjället hade fått som en stor böld i bröstet. Det sprängde och värkte, och ju mera ont det gjorde, desto svårare och elakare blev han emot alla de andra trollen, ja emot själva jättemor med.
»Vänta ni bara», mumlade han, och hötte med handen åt den vita kyrkan, som låg där snett emot på en udde i sjön och speglade sig så vackert i vattnet.
Alla de andra trollen sutto mol tysta och vågade inte röra på sig en gång. De bara undrade, vem han talade till.
Så här hade han gått och mumlat för sig själv en lång tid, ja var det inte ända sedan Ragnerudsmor varit hos dem på besök? Och ändå tyckte han ju så mycket om det kristenbarnet och hade skickat så stora faddergåvor till barnsölet där i gården, så Ragnerudsfolket blivit stormrika. Hade något gått på tok?
Ja, något hade gått på tok. Ragnerudsmor, som jätten varit så kär i, därför att hon aldrig varit det minsta rädd för honom, inte ens som liten — hade hon mött honom i skogen, hade han till och med fått smaka på hennes bär — hon, det väna ljushylta kristenbarnet, hade nu mistat tron och tilliten till honom. Hur söt och fin hade hon inte varit, då hon vid jättedotterns födelse hade kommit upp till dem i berget och som god grannasmor till jättemor medfört den läckraste risgrynsgröt, kokt på bara grädde och smör! Huru glada hade de icke suttit och språkats vid allesamman!
Först då solen började sjunka bakom berget, beredde hon sig att gå hem. Och jätten följde henne ett stycke till vägs utför sluttningen. Men när hon hade hunnit en bit ifrån honom och just skulle till att försvinna vid vägkröken, kunde han inte låta bli — så troll var han — att kasta en stor sten efter henne!
Ragnerudsmor hoppade full av förfäran åt sidan och vände sig förvånad om.
»Jag träffade dig väl inte, kristenbarn?» ropade trollet, skamsen och ångerköpt.
»Åh nej, stenen gjorde mig ej illa», svarade Ragnerudsmor, men hennes ögon sågo så stora, sorgsna och förebrående på trollet, att han aldrig kunde glömma dem.
Och hur han än längtade och väntade, så förstod han, att aldrig mer det lilla finhyllta människobarnet skulle komma och hälsa på honom i berget.
»Men varför skulle också jätten kasta den stora stenen efter henne, då han tyckte så mycket om henne?» avbröt den lilla flickan.
»Ja, varför ja, lilla miss? Det var trollet i honom, som var starkare än han själv… som kom honom att göra det han i grund och botten icke ville…
Men nu var det gjort som gjort var.
Och sorgen och saknaden åt sig allt mer och mer in i honom och blev till en enda stor bitterhet, och snart tyckte han, att alltsammans var bara Ragnerudsmors fel, som icke kom tillbaka till berget. Då skulle han ha varit så snäll, så snäll och visat henne alla sina skatter och givit henne de vackraste smycken…
Men Ragnerudsmor kom aldrig.
Och då vände sig hans bitterhet i hat, och han svor hämnd över allt kristfolket. Till nyår skulle han förgöra dem och bränna deras vackra kyrka!
Så en kväll, när han satt där uppe på toppen av berget och såg ned över de blånande åsarna, fick han se en ensam flicka komma gående.
Hon gick ej på den rätta vägen utan hade villats in på hans område.
‘Bum bum, alltid ett kristenbarn som jag kan ta,‘ mumlade jätten och hasade sig ned utför berget.
Flickan hörde bara ett förfärligt rassel av stenar och jord, som yrde ikring henne, och innan hon visste ordet av, hade trollet tagit henne ock fört henne in i berget.
Där fick hon gå omkring som en fånge, och göra allt, som trollen själva inte ville göra. Och varje kväll lade jätten sitt stora tunga huvud mot hennes lilla knä, och hon måste sitta och löska honom, tills han somnade.
Stackars liten, hon grät och grät och kände sig så olycklig. Hon tänkte på far och mor. De trodde väl att hon hade omkommit, och bättre det, än att de skulle veta, att hon nu tjänade trollen!
Men ju längre tiden led, desto likgiltigare blev hon för allting. Nu behövde trollen inte längre tvinga i henne den otäcka soppan, som de själva drucko av varje kväll. Hon drack den frivilligt, och ju mer hon drack, dess mera glömde hon det, som förr varit, och så drack hon igen.
Det enda, som hon fruktade, var, att någon därhemifrån skulle få se henne, sådan som hon nu såg ut, och därför försökte hon inte ens mer att gå ut ifrån berget. Och det märkte trollen och höllo icke längre så noga vakt.
Dagarna blevo allt kortare och kortare. Det var mörkt och kallt inne i berget. Då hörde hon en kväll, hur jättefar och jättemor talades vid.
»Det skulle allt vara gott att få litet julhalm att ligga på», sade trollmor.
»Jul», tänkte flickan, »är det jul nu ute i världen?» och hon lyssnade, som hon inte annars skulle brytt sig om att göra.
»Ja, då är det bäst, att du säger åt kristenbarnet att gå och tigga litet sådan i Köla prästgård», hörde han jätten svara, »men hon får raska på med den saken, för jag skall snart sätta eld på hela den bråten.»
»Men tänk om hon då blir borta och inte mer kommer igen», sa trollmor, som lärt sig värdera flickans tjänster.
»Har ingen fara», återtog trollet, »som, hon ser ut vill ingen människa ha med henne att göra. Ingenstans har hon heller att taga vägen, och så tycker hon nog så bra om vår goda, varma soppa… Och trollet började smacka med de tjocka läpparna. »Men du kan ju kalla in henne och! för säkerhets skull låta henne svära på att hon ska komma tillbaka», föreslog han.
Trollmor klappade i händerna, så att det dånade i berget.
Flickan vågade ej annat än hörsamma kallelsen, fastän hon förskräckt tänkte: »Ska nu också den smäleken övergå mig?» Darrande stod hon inför jätteparet.
»Du ska ge dig i väg ner till Köla prästgård och tigga julhalm», sade trollmor, »men först ska du svära på att du genast kommer tillbaka.»
»Jag svär det», sade flickan.
»Och svär att du inte talar till någon människa, annat än då du ber att få halmen.»
»Jag svär det», upprepade flickan.
»Gå då genast och låt se att du raskar på», röt trollet.
För första gången gick hon utför stigen, som från berget ledde ned mot vägen.
Stora snöflingor började falla. Först föllo de sakta, singlande ned som vita stjärnor, men snart blev det ett riktigt häftigt snöglopp, så att hon knappast kunde se vägen utmed sjön.
Modigt stretade hon i alla fall på. Det var något så härligt med allt det här vita vita, som föll, kunde det bara tvätta bort något av den smuts, som hon kände lådde vid sig!
Då började med ens tunga klockors klang manande kalla folket till kyrkan. Snart körde släde efter släde förbi henne.
Bjällrorna klingade så muntert, och fler än en fackelhållare, som stod där bakpå och höll blosset, ropade henne till: »Hoppa upp jänta!»
Men inte tordes hon hoppa upp på någon släde, än mindre tänka på kyrkfärd, hon som var så usel.
Emellertid kom också hon i sinom tid fram och gick förbi kyrkan.
En bred ljusflod flöt ut genom dörren, som ännu stod öppen. Psalmen tonade. Hon mindes, att hon lärt sig den som barn, och stannade ett ögonblick och knäppte sina händer samman och sjöng med där utanför i mörkret och ensamheten.
Men så kom hon ihåg, att hon måste skynda sig att uträtta sitt ärende. Hon ville ej heller träffa någon av kyrkfolket.
Och i den tron att ingen mer än köksan nu var hemma, knackade hon på köksdörren i prästgården.
»Kom in, kom in», ljöd det, och bävande öppnade hon dörren.
Mot hennes förmodan var rummet fullt av folk, både manfolk och kvinnfolk.
Hon slog ned ögonen och vågade inte öppna mun,
»Vad vill du barn?» frågade till slut köksan.
»Jag skulle bara be att få litet julhalm», fick hon äntligen fram.
»Det skall du visst få. Anders kan gå efter», sade hon till en av drängarna, som sävligt reste sig från sin plats.
En skön doft av skinka och korv och smördeg slog emot henne.
»Kanske du vill smaka på vår julbrygd», fortsatte den vänliga köksan och kom fram till henne med ett stop.
Hon vågade ett ögonblick se upp och tog en klunk. Värmen, ljusen, doften, julmaten, minnena, de vänliga orden, allt blev till ett virrvarr, som tinade upp något inom henne, och hon kände, att hur usel hon än blivit, så var det dock med människorna och icke med trollen hon hörde samman.
Vad var det hon hört jätten tala om där inne i berget?
Till nyåret skulle han ju förgöra dem allesammans och bränna upp den vackra kyrkan.
Det fick icke ske! Hon måste rädda dem. Men hur? Hon hade svurit att icke ens tala till någon människa… men — hon fick en ingivelse — till stopet kunde hon tala!
Hon tog några steg närmare elden, så att hon blev synlig för alla, och tagande stopet emellan sina båda händer höjde hon armarna och började liksom att tala det till.
»Du gamla stop», sade hon, »känner du igen mig? Länge sedan var det jag smakade din julbrygd. Ung och oskyldig var jag då, men vilse gick jag och hamnade hos de leda troll, där jag ännu är i tjänst.
Vad jag har sett och hört, och gått igenom, det kan jag icke anförtro dig, det rör ju också blott mig själv, men nu är fara för handen för många. Hämnd har jätten svurit dig, du Köla vita kyrka, och ditt kristna folk. Jag får ej tala till någon människa, men tala du i stället, du gamla stop, tala till dem alla, som nu i fröjd och gamman skola samlas ikring dig, tala till Köla sockenmän, att de gå ut till strid mot trollen, innan det blir för sent, annars ringa icke mer de helga klockor in det nya året. De måste skynda sig! Efter det stora julruset sova trollen tungt, då skulle de passa på och komma dem hastigt uppå.
Ingången norr ifrån är icke bevakad. Inte ens alla trollen själva känna till den. Men jag har upptäckt en.
Farväl stop! Med tunga steg går jag nu min väg tillbaka med halmen, såsom jag svurit. Men halmstrå efter halmstrå skall jag låta falla, så att de må finna den rätta vägen upp till trollen — om några ha mod att följa mig efter!
Får jag så aldrig mer smaka din julbrygd, stop, så ångrar jag dock icke denna stunden — den enda då jag verkligen levat —. Tack att du gav mig kraft att bli mig själv», och så drack hon ur det som var kvar i ett enda drag — och försvann med halmkärven.
Så länge den sällsamma flickan stod där och talade, hade ingen kommit sig för att avbryta henne. Fascinerade hade blickarna hängt vid hennes gestalt.
Som en hermelinsmantel hade snön lagt sig över hennes trasiga dräkt, rimfrosten skimrade som diamanter i det lockiga håret och ögonen strålade med en glans, som blott finns hos dem, som helt glömt sig själva.
Men så fort hon gått, blev där mycket mummel. Vem var hon, och kunde det vara sant, allt vad hon sagt om trollen och deras onda avsikter?
»Jag vet vem hon är», sade han, som gått efter halmen. —
»Vem var hon då», frågade de andra.
»För mig var och är hon — den enda», svarade han blott, och gick ut på kyrkbacken och kallade folket till vapen.
Men uppe hos trollen gick flickan och bredde ut julhalmen. Och som alla trollen druckit mycket, voro de ivriga att få lägga sig.
Endast Hugnjätten själv ville icke sova. Han satt och såg på flickan. Fast det var mörkt inne i berget, var det som en strålkrans kring flickans huvud. Den hade han aldrig sett förr. Vad kunde det betyda?
»Kom, hit du», sade han, och vinkade henne med sitt tjocka finger till sig. »Jag sover bäst mot ditt knä. Nu skall du löska mig, tills jag somnar.»
Med klappande hjärta satt flickan och löskade det gamla trollet. Hade de trott henne? Skulle de komma?
Tid efter annan slöt jätten ögonen, ty ljusringen generade honom, men somnade gjorde han inte, hur hon än försökte få honom till det.
Då hördes plötsligt ett brakande. Var det vinden, som knäckte några murkna träd — eller?
Jo det lät som tramp — tramp av många fötter — norr ifrån.
Trollet hörde det också och satte sig lyssnande upp.
»Ha», ropade han, då han såg glädjeskimret i flickans ögon, »gläd dig ej på förhand du, själv skall du bliva det första offret», och så grep han sin stora kniv och stötte den rakt i flickans hjärta.
In störtade i detsamma de beväpnade sockenmännen, och det blev en förfärlig strid, som dock slutade med trollens död.
Deras lik släpades bort ifrån det vackra berget och kastades i en liten sjö i närheten, som ännu i dag kallas Trollsjön.
Men bredvid den stackars flickan låg Anders på knä. Med tårfyllda ögon smekte och smekte han hennes livlösa hand.
»Du vilsegångna och föraktade», sade han, »du var dock bättre än någon av oss… du blev din bygds rädderska… du — du — min älskade…»
På en bår lade de den döda flickan och buro henne ned till bygden. I närheten av själva kyrkan reddes hennes sista vilorum.
Och prästen stod där och talade många vackra ord om den »stora vitklädda skaran som med palmer i hand sjöng och jublade kring tronen, men de jublande utvalda voro icke solskenets och glädjens barn, som man skulle kunna tro, utan sorgens — de hade alla »kommit ur den stora bedrövelsen…»
Och solen sken och fåglarna sjöngo och prästen och klockaren sjöngo och hela den församlade menigheten sjöng vid den stackars vilsegångnas grav.
— — —
»Finns den graven kvar ännu», frågade Susan Mary Ann.
» Ja, lilla miss Susan», svarade hennes förvaltare. »Den graven finns där ännu, fast något kors eller minnesmärke har den inte. Men varje år kläder sommaren den i sin vackraste skrud och en och annan lägger ännu i dag en blomma på den…»
Aunty hade somnat i sitt soffhörn. Den svarta pärlfågeln i chevelyren gungade upp och ned, när hon nickade till. Hon förstod ju ej det främmande språket. Men de andra lyssnade nästan lika ivrigt som barnet.
Stockholmaren, tjusaren, kunde denna kväll lägga ännu en seger till sina många andra.
Ty när de skildes åt var det med många komplimanger och tacksägelser från det höga herrskapets sida, och ett litet barnahjärta hade han för alla tider vunnit.
En vacker vårafton fjorton år senare stod Susan
Mary Ann Carnegie och såg ut genom fönstret i
densamma salongen, där hon som barn lyssnat till
Adolfsforssagorna, men nu stod hon alldeles ensam.
Hennes ansikte var tunt och finhyat såsom förr, men håret föll ej längre i flygande lockar utan var åtstramat och tillbubblat enligt tidens mod.
Hon bar djup sargdräkt, och mekaniskt drog hon det vita batistförklädets band fram och åter mellan fingrarna.
Det klapprade mot gatstenarna av de förbigåendes fötter. En jämn ström av människor drog upp eller ned, antingen voro de flera i sällskap eller blott två och två. Hela Göteborg tycktes vara ute och lustvandra i det vackra vårvädret.
Men hon, Susan Mary Ann Carnegie — den rika och avundade — hon hade ingen att lustvandra med!
Tårarna kommo henne i ögonen. Hon tog ett par steg bakåt, sträckte längtansfullt ut armarna och, blickande upp mot himlens blå, mumlade hon lidelsefullt:
»Oh father, oh mother, I am here — alone — do you see me — take me!»
Men så kom hon att tänka på stackars hjälplösa Aunty. Hon hade ju lovat pappa att taga vård om henne. Hon måste stanna hos Aunty.
Den gamla damen hade också blivit henne kär. Hon hakade ej mer upp sig på hennes små egenheter och löjligheter, tvärtom fann hon dem enbart lustiga och skulle saknat dem, ifall de ej förekommit. Den gemensamma kärleken till den döde hade förenat dem.
Och såsom förkläde kunde ej heller den unga flickan önska en mera foglig och tillgiven varelse, som på samma gång också hade fördelen att vara hennes släkting.
Fadern, som hon nu nyligen mistat, hade varit allt för henne. Några jämnåriga hade hon just inte brytt sig om — kanske med undantag av Carl Henrik.
Som barn hade de alltid lekt tillsammans. För honom hade hon berättat om sitt féslott långt bort i vildmarken, om de röda flammande eldarna, där järnet rann som vatten, och om draken, som vaktade gården, så att ingen tordes komma dit.
Men de skulle fara dit tillsammans, hade de kommit överens om, och Carl Henrik skulle slå ihjäl draken, och så skulle de båda gå upp i slottet och bo där.
Hon måste le åt de där barnsligheterna.
Var månne Carl Henrik nu var?
Allt sedan han för flera år sedan for till sjöss, hade hon ingenting hört från honom.
Men nu skulle du vara här, Carl Henrik, och hjälpa mig att strida för Adolfsfors!
Hade icke kusin James sagt, att det skulle säljas?
Kanske skulle hon få veta något därom i dag.
Nu skulle de snart komma allesammans, som hade att bestämma om den saken. Hon, den omyndiga, skulle bara pro forma vara med.
Hennes smala mun kröktes långsamt till ett spotskt leende.
Vem brydde sig om vad hon ville eller icke ville — numera!
Allesammans ville de nog, att det skulle säljas.
»Det vore ju den bästa vinsten för dig, som själv inte kan övervaka din rätt», hade James sagt.
»Nej» — tänkte hon bittert — »det fick hon ju inte ens.»
Hur hade hon inte längtat dit upp till sagolandet, men sitt Adolfsfors hade hon ändå aldrig fått se. Varje gång fadern och hon ämnat resa dit, hade alltid något hinder kommit emellan.
Kanske skulle hon nu aldrig få beträda de gamla minnesrika salarna, aldrig få lyssna till näckens spel i Säterudsforsen, aldrig höra de höga furornas sus i sitt drömda paradis!
Hur var den där spådomen om lyckan och rikedomen, som aldrig skulle följas åt på Adolfsfors?
Ja, hade inte också gamla dadda senast i går kväll suttit och läst i sin bibel: »Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himmelriket.»
Hon suckade. Hon var rik, mycket rik — det visste hon.
Men se där kom ju hennes förmyndare, den mäktige konsul Wilderding sakteliga spatserande i sällskap med hennes kusin, löjtnant James Carnegie.
Konsul Wilderding satte sin guldkryckade käpp bestämt och taktfast i gatan. De tycktes vara i bästa samförstånd. Kanske kusin James gick och spekulerade både på henne och hennes pengar?
Bakom kommo de andra: herr kommerserådet och riddaren James Dickson och friherre Hamilton — alltså hela konseljen, tänkte hon vanvördigt.
Det beramade mötets akt och mening var snart klar.
Man hade blott kommit för att underrätta henne, att
hennes bruksegendomar i Värmland på
fastingsmarknaden i Kristinehamn hade utbjudits till salu. Men som
det hade visat sig, att de till omfånget voro för stora
för inköp på en enda hand, hade man på
bruksförvaltare Groths inrådan uppdelat dem i tre lotter: övre
Adolfsfors eller Adolfsfors, nedre Adolfsfors eller
Noreborg, som det hädanefter skulle kallas, och
Charlottenberg med Skillingsfors.
»Ja, nu lönar det väl ej att orda därom», sade den unga härskarinnan stolt, »men hade jag blivit tillspord, skulle aldrig denna min egendom ha utbjudits till salu.»
»Så—å, och dina skäl, min nådiga», frågade konsuln en smula stucken.
»Mina skäl — jag vill helt enkelt behålla bruken.»
»Vad skulle du med några avlägsna landamären, där du ej ens mig veterligt någonsin satt din fot? För några kvinnonycker äventyrar jag verkligen inte ditt sanna bästa, eller vad tycka herrarna?»
»Är det då säkert, att man alltid vet andras bästa», inföll den unga flickan.
»Men Susan Mary Ann», började kusinen.
»Ja, att du tror dig veta det, förstår jag nog…»
»Någon diskussion kan det väl egentligen inte bli om den här saken», vidtog kommerserådet Dickson, »då övre Adolfsfors ju redan försålts till Groth.»
»Jaså har han fått det», kom det långsamt dröjande från den unga flickan.
»Ja, du kan verkligen säga fått det, för nog var det ett bra facilt pris — 30,000 riks…»
»Priset frågar jag ej efter», avbröt Susan Mary Ann, »får jag ej själv behålla Adolfsfors, så må han så gärna få det — han som jag vet älskar det. Fast jag var bra liten, då jag såg honom, minns jag honom och allt vad han berättade så väl ännu, och så talar ingen som ej älskar stället.»
»Och det är alltså huvudsaken för dig», hånade kusinen.
»Ja, det är huvudsaken», tog Susan Mary Ann hett till orda, »den som ej älskar jorden, är ej heller värd att bruka den, och gamla gårdar ha också sin själ — de skola icke ockras bort som en annan handelsvara…»
»Vad du blivit filosofisk, kära kusin!»
»Kanske man blir så i ensamheten», svarade hon vemodigt.
»Då nu händelserna gestaltat sig som skett» — vände hon sig till förmyndarna — »och Adolfsfors icke längre är mitt, och jag sålunda ej har något mer som binder mig här, får jag kanske framställa en begäran.»
De sågo avvaktande upp på henne.
»Jag skulle önska att få fara åter till mina fäders land, till Skottland», fortsatte hon, »Aunty skulle nog…»
»Susan Mary Ann…» avbröt kusinen häftigt.
I detsammma slogos dörrarna till matsalen upp.
Aunty seglade in och bjöd kruserligt de närvarande att intaga den serverade supén.
»Gott, kära Susan Mary Ann», återtog konsul Wilderding fryntligt vid tanken på all den goda maten, som väntade. »vi skola tänka på saken. En liten resa just nu skulle kanske vara särdeles lämplig… åtminstone som försoningsoffer för den här olyckliga försäljningen», tillade han skämtande, i det han reste sig upp.
»Här har du i alla fall kontraktet, ifall det roar dig att taga del av detsamma.
Du brukar ju tycka om sådana för unga damer annars ointressanta ting.»
Susan Mary Ann tog stillatigande emot papperet, varefter konsul Wilderding bjöd Aunty armen, och alla tågade ut i matsalen.
Framför det med många inläggningar rikt utsirade
toalettbordet, som i vaxljusens sken blänkte av silver
och pärlemor, satt dess unga ägarinna.
Kammarjungfrun hade nyss lämnat henne efter att ha borstat det stora kopparfärgade håret, som nu i all sin glänsande prakt hängde utslaget på ömse sidor om det smalhakade ansiktet.
I hennes knä låg kontraktet, varigenom hon frånhänts sin barndoms féslott.
»Allt som jag älskar tas ifrån mig», suckade hon vemodigt…
»…Carl Henrik du — det blev alltså en sommar, som aldrig kom!»
Hon såg upp i spegelglaset mot sin egen bild och skakade plötsligt allt håret tillbaka.
»Tänk, vilken okristlig glädje jag känner över alla mina penningar!» sade hon hånfullt, »det är väl, att James eller Tollen eller herr vem som helst, som sedan får dem, är så mycket tacksammare!»
Men kinden sjönk snart ned mot den lilla smala handen, och drömmande satt hon sedan alldeles stilla.
Slutligen kom en stor tår sakta nedrullande. »Det var alltså något sant i den där spådomen», mumlade hon eftersinnande, »den som fick pengarna skulle aldrig få kärleken… på Adolfsfors!…» Kärleken?… vad visste hon om den?…
Inte hade hon heller själv fått välja!… Men säkerligen hade ingen längtat mera eller drömt vackrare om Adolfsforshemmet än hon — den stackars rika, avundade — ensamma Susan Mary Ann Carnegie![1]
- ↑ Susan Mary Ann blev sedermera i Skottland år 1845 gift med sin kusin, David Carnegie, Göteborgs store donator.