Afhandling om svenska stafsättet/3.4

←  Tredje Stycket. Allmänna Anmärkningar om bruket af E i stället för Ä.

Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Första delen. Afhandling om svenska stafsättet av Carl Gustaf af Leopold med företal av Nils von Rosenstein Fjerde Stycket. Grunder för bestämdt bruk af E i stället för Ä.

Alfabetisk Minneslista på de ord i språket, hvilka böra skrifvas med E, i stället för Ä, dels såsom lika gällande tecken af detta sistnämda ljud, dels för uttalets ovisshet, emellan begge.  →

På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet.

TREDJE AFDELNINGEN.

Fjerde Stycket.
Grunder för bestämdt bruk af E i stället för Ä

Man måste begynna med att åtskilja i vissa klasser de ord, i hvilka stafningen med e blifvit af bruket införd. Deraf uppkomma genast två hufvudslag: neml. sådana, i hvilka denna stafning synes vara af en nu mera obestridelig visshet, och sådana, hvari den för gilltiga skäl synes böra fastställas.

Det första slaget kan innefattas under tre rubriker, hvilka uttrycka orsaken till denna stafnings oemotsäglighet: Språk-ljudets beskaffenhet; Brukets allmänna öfverensstämmelse, och egenskap af lån ur främmande språk.

1:o Språk-ljudet. Till denna klass höra alla sådana ord, i hvilka e väl fordom haft ljudet af ä, och ännu behåller det efter vissa orters eller vissa personers uttal, men likväl enligt andras, antingen helt och hållet, eller ganska mycket begynt närma sig till sitt egna naturliga ljud. Dessa ord äro följande:

Ä eller E lång vokal.	Ä eller E kort vokal.
Evig	Semsk.
med	inhemsk.
djefvul	besk.
dregla	fresta.
refvel	spenslig.
pregla	erg.
egendom, egna	gers.
spenar	lemna.
tvetydig, tvedrägt	remna.
kedja
kegla
keke
gret (af gråta.)
let (af låta.)

Alla dessa uttalas ömsevis och åtminstone lika riktigt med e som ä. Det synes likväl som ljudets böjning närmare åt e ville märkas hos dem, af hvilka språket vanligen bäst uttalas. Man måste lemna åt tiden och bruket att stadga det fullkomligt rätta Språkljudet. Emedlertid, då på hvad sätt uttalet också må i dessa ord bestämmas, e alltid kan höras ä, åtminstone framför dubbelt ljud af consonant (och äfven framför enkelt såsom undantag) men å deremot aldrig e blir sådant onekeligen en fullgilltig grund att stafva dessa orden alltid med e.

2:o Brukets allmänna öfverensstämmelse.

Till denna klass höra alla sådana ord, i hvilkas stafning med e alla godkände Författare af antagen vana redan fullkomligt öfverensstämma. Dessa ord äro:

E i stället för Ä.

Lång vokal.	Kort vokal.
Det.	Den, denna, dem, igen men, sen (sedan).
Verld.	Henne.
	Herre.
	Dess, dessa, desto.
	Detta.
	Ebb.
	Efter.
	Eljest. Eller.
	Elfenben.
	Hvem.
	Offentligen, ordentligen, egentligen, väsendteligen.
	Penna.
	Penning. S. I. |-		Persedel.
	Person.
	Peruk.
	Prinsessa.

Hvartill kunna läggas alla ord af Nummertalet

Fjerde.	Trenne.
	Fem, sex, elfva.
	Tretton, femton, sexton, med alla påföljande 10-tal hvari ljudet ä förekommer.

3:o Lån ur främmande Språk. Till denna klass höra alla sådana ord, som hafva igenkänneligen utländsk stam, och som i vårt språk behålla tillika med vokalen e äfven dess utländska ljud af ä. Sådana äro:

Kort vokal.
Arrest.	Reglemente.	Patent.
Text.	Kalender.	Pergament.
Attest.	Kapell.	Pastell.
Sterbhus.	Insekt.	Pendel.
Rest.	Confekt.	Fest.
Testamente.	Respekt.	Tempel.
Nerf.	Process.	Exempel, o. s. v.

Till hvilka kunna läggas alla ord sammanfatta med det från Tyskan härledda prefixet er, såsom erbjuda, erlägga, erinra m. fl.

Man lär emot stafningen med e, i alla dessa tre hänseenden föga kunna framställa någon gilltig invändning, hvarföre den också, i anseende till dem, lär kunna antagas såsom af skäl och bruk på en gång fastställd, och således vara genom intet slags godtycke i framtiden föränderlig.

Efter att hafva genomgått det första hufvudslaget af ord, i hvilka stafningen med e blifvit af bruket införd och i hvilka denna stafnings rätthet synes vara oemotsägligen bestyrkt, återstår nu att komma till det andra af de tvenne hufvudslagen.

Detta slag består af sådana ord, i hvilka stafningen med e synes böra, för gilltiga skäls skull fastställas. Det kan, likasom det förra, innefattas under tre rubriker, hvilka i sådan händelse blifva: Stafvelse-måttet, egna härledningar, och bokstafs-analogien.

1:o Stafvelse-måttet. Härmed förstås egenteligen korta stafvelser, såsom för hvilkas alltid korta ä, det korta ljud-tecknet e också naturligen synes böra väljas; till ex. i adĕrton, systĕrson, frestĕlse, medlĕt. Emedlertid skall man finna, då man ger akt dertill, att det i alla korta stafvelser, verkeligen mindre är det korta ä som vill tecknas med sitt motsvariga bokstafs-tecken e, än sjelfva ljudet e, som höres och vill i skrifningen uttryckas. Ingen säger adärton, systär, medlät, utan verkeligen aderton, syster, medlet. Detta uttal måste då äfven i stafningen bibehållas. Således måste man skrifva:

Fiĕnde	icke	fiände.
Derĕst	icke	deräst.
Hvarĕst	icke	hvaräst.
Merĕndels	icke	merändels.

Hvilket sednare staf-sätt, hvad det sistnämda ordet beträffar, skulle vara att upplösa sammansättningen och göra tre särskilta ord af ett enda. Så snart denna upplösning sker, böra orden åtskiljas och skrifvas: mer än dels. När åter deraf göres ett enda ord, blir mellan-stafvelsen genom sin sammandragning alldeles oförenlig med det öppna och djupa ä. Man uttalar denna mellanstafvelse så visst med slutit e, icke med ä, att denna vokal, genom sjelfva slutningen oftast försvinner, och ordet blir tvåstafvigt: merndels. Det är för öfrigt tyskt till härledningen, likasom mestendels, och betyder icke mer än till en del, utan till större delen^[1]. Men Etymologerne hafva, så långt de kunnat, velat gifva ett svenskt ursprung åt allt, och uttrycka det genom bokstafveringen.

2:o Egna härledningar. Till denna klass höra några få ord, i hvilka stafningen med e, hellre än med ä, synes vara med skäl antagen, i anseende till deras i språket närvarande stamord. Sådana äro

E i stället för Ä, kort vokal.
Enka, Enkling, enkel			af	en.
Egna	—	—		egen.
Fleste	—	—		fler.
Mest	—	—		mer.
Helg, helgon		—		helig.
Helsa	—	—		hela.
Rensa	—	—		ren.
Grensle	—	—		gren.
Kexa	—	—		keke.

Denna art af härledning strider på intet sätt emot hvad ofvanföre blifvit sagdt i detta ämne. Det är ej här frågan, att af två vokal-tecken, som intetdera återkallar sjelfva stam-ljudet, välja det, hvars figur har med detta sistnämda det likaste utseendet; att t. ex. när stam-vokalen är a, (såsom i skallig, hvarifrån skolla) då välja i härledningen å hellre än o, för figurens större likhets skull. Frågan är deremot här, att i det härledda ordet behålla just samma vokal-tecken, som i sjelfva stam-ordet, hvilket, när ljudet kan genom samma tecken lika väl uttryckas, och ett deladt bruk ger dertill anledning, visserligen ej kan vara underkastadt någon förnuftig motsägelse.

3:o Bokstafs Analogien. Man bör förstå dermed bruket af e såsom ä, när detta sistnämda ljud har en viss consonant för eller efter sig i stafvelsen. Det gifs blott en enda consonant af denna beskaffenhet, och det ä J. Man kan på några få undantag när, alltid teckna med e ljudet ä, framför denna consonant, till ex. ej, nej, lejon, äfvensom efter densamma, så snart den neml. har, framför sig sjelf, ännu en annan consonant, t, ex. hjesse, sjelf, stjelke m. fl., utan att derigenom skilja sig det minsta från det vanliga, fast något delade bruket; och när så är, blir det visserligen långt större skäl, att på detta säkra och tydeliga känne-tecken bygga en allmän, oföränderlig, och med bruket ingalunda stridig regel, fast med sina få undantag, än att lemna utan all regel det delade bruket åt sina beständiga omvexlingar.

E framför J.
Alltid kort Vokal.
Ej. Nej. Hej, hejda. Fejd. Lejd, leja. Speja. Deja. Preja. Feja. Dreja. Mejram.		Lejon. Nejonögon. Akleja. Pastej. Conterfej. Galmeja. Lakej. Ejderdun. Meja. Pejla. Nejd.
undantag: Fräjd, väja.

Efter J.
Lång Vokal.	Kort Vokal.
Tjena. Ihjel. Djekne. Spjela. Djefvul. Hjerna. Stjerna. Spjerna.	Sjelf. Hjelpa. Tjenst. Stjelke. Spjelka. Hjelte. Spjell. Mjelte. Djerf. Hjerta. Bjelke. Bjellror. Hjesse. Hjelm. Bjesse. Stjert. Fjerran. Fjermare. Fjesk. Fjegga. Fjettrar. Bjebba. Bjefs. Bjert.

Undantag enstafviga: Själ, tjäll, fjäll, mjäll, fjät, fjäs, fjärd, pjän.

Tvåstafviga; Stjäla, fjäder, tjäder, tjära, mjäkig.

Till denna klass af ord kunna föras följande likljudande substantiver:

Perla,	merla,	sädserla, ferla.
Helg,	elg,	belg.
Berg,	erg,	dverg, merg; undantag färg.

Man har under de föregående tvenne hufvud-slagen och derunder begripna sex klasser, upptagit, så noga minnet tillåtit, alla de ord, i hvilka stafningen med e i stället för ä, antingen synes vara utan motsägelse, eller äga sådana skäl för sig, som kunna göra den till allmän regel. Af detta sistnämda slag äro visserligen Stafvelse-måttet, tydliga härledningar från i språket närvarande stamord, och den så kallade Bokstafs-Analogien.

Alla de som återstå, äro af en annan beskaffenhet. Bruket är i anseende till dem ännu mera deladt, ehuru antalet föga ansenligt. Det är svårt att finna, till något bland dem faststäldt val, andra grunder, än någon af följande trenne: ett, som det synes, allmännare bruk, någon icke otydlig utländsk härledning, eller Lexicographernes auktoritet.

Vi skola derföre inskränka oss endast till valet af sådana, för hvilka en eller flera af dessa grunder kunna anföras.

E i stället för Ä.
Lång Vokal.	Kort Vokal.
Der. Sahlstedt[2].	Barmhertig. S.
Gerna. Sahlstedt, Ihre.	Beckasin. S.
Gerning. S. I.	Berg, berga. S. I.
Jern. I.	Bleck. (Jernbleck.)
Persika. I.	Efsing. S. I.
Neglika. S.	EIf. S. I.
	Elg. S. I.
	Embar. I.
	Esping. S.
	Fernissa. S.
	Förderf. I.
	Hellre, helst. S.
	Hermelin. S. I.
	Hersgryn. S. I.
	Hertig. S.
	Hexa, hexeri. S. I.
	Invertes.
	Kersing. I.
	Klerk. (Clericus).
	Lektare. (Lectrum) I.
	Lett, hvitlett (af lett, färg) I.
	Lexa. (Lectio).
	Menniska. S.
	Messing. S. I.
	Messling. S.
	Necken. I.
	Omtrent. S.
	Pensel. S. I.
	Pell. I.
	Pels. S. I.
	Pers.
	Persilja. S.
	Pest. (pestis) S.
	Prenta. I.
	Prest. I.
	Perma. S.
	Predika. S. I.
	Regn. S. I.
	Tenlika. S.
	Trens. S. I.
	Tress. S.
	Verk. (arbete) S. I.
	Vessla. S.
	Vester, vestan. S.
	Vest. (vestis) S.
	Vexel, vexla. S.

Till dessa kunna läggas för särskilta orsaker följande ord:

Begge ej bägge. Den förra stafningen är måhända äldre, och den sednare ej ännu allmännare. Detta ord, hörande på visst sätt till räkne-talet, skulle utan behof undantagas från den allmänna regeln. Likaså tvenne, hvilket dessutom tyckes hafva i stammen det samma gamla ordet tve, som finnes i tvedrägt, tvetydig.

Jemra, jemn, jemte, jemföra, jemwäl, jemlike. Stafningen är här mera delad, men regeln fordrar denna anförda. M efter ä förlorar alltid sitt enkla ljud, när det neml. slutar stafvelsen, utom i ordet läm och i vissa Imperativer. Man skulle således ej kunna teckna efter ljudet orden: jemra, jemlike, jemföra m. fl. så framt man ej här finge tillåta sig att teckna ä med e, efter hvilken vokal m behåller sitt dubbla ljud.

Embete.
Engel.
Engelsman, såsom äldre stafning, och som det tyckes ännu ej förkastad af ett allmännare bruk.

Snert, tvert, tvertom. Sedan man antagit stafskillnads principen i andra ord, som, fast med olika betydelse, likväl ljuda på samma sätt, synes ingen ting billigare än att äfven antaga den i sådana, hvilka tillika med åtskillig betydelse hafva äfven olika ljud. Ty om något bör genom olika stafning åtskiljas, är det visserligen ett olika uttal. Snert (pisksnert) och snärt (af snärja) uttalas icke på samma sätt. Ihre stafvar dessutom det förstnämda ordet på det här anförda sätt. Samma åtskillnad både i ljud och mening finnes äfven emellan orden tvert och tvärt, ehuru begge hafva ett gemensamt ursprung. Man säger: ett tvär-t ansigte, ett tvär-t bemötande, icke ett tvert ansigte ett tvert bemötande, hvilket snarare skulle hafva en physisk än en moralisk bemärkelse. Slå tvert af ett anbud, gå tvert öfver gatan, vända sig tvertom vill säga något helt annat, än slå tvär-t af ett anbud, gå tvär-t öfver gatan, vända sig tvär-t om. Orden tvär och på tvären böra visserligen behålla deras ä, emedan sjelfva ljudet och stafregeln fordrar det. Men både ljudet, stafregeln och meningen fordra, att adverb, tvert, tvertom skrifvas annorlunda. Tvers, tversföre, fordra samma stafning för analogiens skull.

Temmeligen. Man har begjnt att stafva tämmeligen af täma sig. Denna härledning är ej säker. Dessutom borde ordet då skrifvas tämeligen, hvilket äfven skulle förändra uttalet. Det äldre bruket synes ännu äga åtminstone lika allmänhet och böra bibehållas för contraktionen tämligen, som skulle utgöra en tvetydighet både till ljud och mening, och som, utan att skrifvas fyrstafvigt tämmeligen, svårligen kan få sitt rätta uttal, eller åtminstone svårligen skulle utvisa det med tydlighet. På lika sätt förhåller det sig med ordet nämligen, som man vill härleda från namn. Dess rätta ursprung torde dock ej vara alldeles afgjordt. Men äfven, utan afseende på ursprunget, kan ordet för samma orsak, som jemföra, jemlik m. fl, icke få sin rätta teckning efter uttalet, utan derigenom att ljudet ä deri tecknas med e.

När man nu i en enda öfversigt samlar dessa föregående slag, och derifrån afdrager de tre som angå 1:o ord af vacklande uttal emellan e och ä, emedan i dem e icke bevisligen ljuder ä; 2:o Stafvelse-måttet, emedan detta slag blott angår korta stafvelser; och 3:o Bokstafs Analogien, emedan denna utgör en särskilt regel, oberoende af den egenteliga stafbyggnads grunden, så befinnes i anseende till de öfriga, och då man betraktar dem i förhållande till nyssnämda stafnings princip,

A) Att ljudet ä, när detta ljud är långt efter stafbyggnads-grunden, alltid tecknas med sitt långa bokstafs-tecken ä, utom i följande fall:

a) I Composita med er, t. ex. erbjuda m. fl.

b) I ord på rl, t. ex. verld, perla, m. fl.

c) I följande särskilta ord: der, det, gerning, gerna, jern, fjerde, persika, neglika.

B) Att deremot ljudet' ä, när det är kort efter stafbyggnaden, ömsevis tecknas med e och ä; likväl så, att det förra stafsättet endast brukas i vid pass etthundradefemtio ord af språket, antagna utländska ord oberäknade, hvilka under föregående artiklar blifvit ihågkomna.

Hvad slutligen angår ljudet af bokstafven e i läsningen, så kan förvillelsen i detta afseende ej blifva stor, då denna bokstaf,

1:o Såsom lång vokal i stafbyggnaden, alltid behåller sitt egna ljud, utom i några få ord, hvilka äro de samma hvari ä, fastän långt, tecknas med sitt korta tecken e. Se ofvanf. A) a) b) c).

2:0 Såsom kort vokal i stafbyggnaden alltid antager ljudet af ä, utom i följande fall:

a) I några ord af vacklande uttal, till ex. rensa, spenslig m. fl. se ofvanföre.

b) I verbala flexioner, t. ex. sedd, beredd, gett, m. fl.

c) I vissa neutrer, t. ex. snedt, ledt, (af led, sned) m. fl.

d) I nominala ändelser på em och deras flexioner eller derivater, t. ex. hem, lem, remsa m. fl.

e) I vissa särskilta ord, såsom skepp, grepp, hetsig, krets, eld, spets, tenn, bredd, ledd, redd, och till äfventyrs några flera.

Sedan man, så långt möjligt varit, således sökt att bringa denna svåra och osäkra del af rättskrifningen till regel och tydlighet, torde det ej böra anses öfverflödigt att, för beqvämligare bruk, sammanlägga alla ofvan anförda särskilta klasser af de ord, i hvilka stafningen med e blifvit fastställd, i en enda fullständig alphabetisk förteckning, som kan, i fall af ovisshet, med lätthet rådföras. Det är blott främmande ord och korta stafvelser, med e i stället för ä, som i allmänhhet härvid undantagas, emedan dels, (som nyss blifvit anmärkt) bruket af e i dessa ord och stafvelser sällan eller aldrig är tvifvelaktigt, dels mängden deraf skulle öfver behof göra förteckningen vidlyftig. Dock skola äfven sådana korta stafvelser här upptagas, i hvilka Vokal-tecknet möjeligen kan vara någon fråga underkastadt.

---

1. Hvad här säges om ordet merendels och om svårigheten att låta höra ä i korta mellanstafvelser, utan att förlänga stafvelsen, tyckes strida mot den ofvan antagna satsen, att kort e öppnar sig, för lättare uttal, vanligen till ä. Men denna sats gäller blott om kort vokal i långa stafvelser på hvilka ljudtyngden hvilar. Det förhåller sig på ett alldeles stridigt satt i korta mellan- eller slutstafvelser, hvilka vanligen äro blotta ändelse-former och hafva ingen accent. Att utreda orsaken härtill, skulle fordra vidlyftighet. Det gör nog att erfarenheten bevisar begge satserna. Man försöke att uttala, tretton, elfva, sjelf, hjelp, med e: svårigheten skall strax röja sig. Man försöke derefter att uttala med ä Mästärbref, hedär, klostär, så att denna vokal tydligen skiljer sig ifrån e, och man skall finna oumbärlig dervid en tryckning på ljudet, som omärkeligen förlänger stafvelsen. Så snart ordet uttalas som sig bör klōst-ĕr, hēd-ĕr, blir det alltid e, icke ä, likasom det i trētton, ēlfva, tvērtom, alltid blir ä, icke e.
2. Det är sant, att Sahlstedt nyttjar detta stafningssätt blott hänvisningsvis; men äfven detta bevisar redan bruket deraf, som sedan hans tid blifvit ännu mycket allmännare.