Agneta Horns lefverne/Slutord
| ← 1655 |
|
Tillägg → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
SLUTORD
Lars Cruus’ epitafium (från Björklinge kyrka).
Blef det omöjligt för Agneta Horn att nedskrifva
den stora förlust, som drabbat henne? Troligen hade hon
tänkt att fullfölja sitt arbete, ty det slutar midt i en
mening och midt på sidan; helt säkert har det också
funnits en fortsättning, som förkommit, på den utförligare
framställningen till 1652.
Visst är, att vi gärna skulle höra henne själf beskrifva sin makes död och huru hon mottog underrättelsen därom. Nu är det blott den afbrutna anteckningen som talar. En antydning om hennes känslor gifva dock de stamboksverser från 1657, som meddelas bland tilläggen och äfven de utdrag af hennes hand ur psaltaren och Jobs bok, som finnas bevarade jämte själfbiografien. Bibelns mest gripande uttryck för sorg och öfvergifvenhet har hon gjort till sina genom små ändringar vid afskrifvandet som ett ”tjänarinna” i stället för ”tjänare” eller ett ”henne” i stället för ”honom”. Och då det heter ”mina dagar äro bortgångna såsom en rök” eller någon liknande, har Agneta Horns saknad brutit fram i sådana tillägg som ”mina glädjedagar”, ”mina bästa, mina goda och glada, mina hjärtans glada dagar”, den tid ”då den Allsmäktige", såsom hon i ett annat citat med egna ord säger, ”ännu bevarade mitt hjärta för stor sorg”. Psalmens ord: ”Gud löse Israel utaf all sin nöd”, blir för henne ett rop ur förtviflans djup: ”Gud, lös mig af all min nöd, hjärtans sorg och ångest!”
De närmare omständigheterna vid det hårda slag, som drabbade Agneta Horn, äro emellertid kända genom personalierna i Emporagrius’ likpredikan öfver Lars Cruus, som äfven uppräknar alla de aktioner under polska kriget, i hvilka han med utmärkelse deltagit.
Såväl häraf som af andra källor[1] framgår att Lars Cruus ej var Karl Gustaf följaktig till Krakau, utan med sitt folk hörde till Stenbocks armé, som låg vid Novodvor. Först då konungen på senhösten tågade norrut från Krakau, förenade han denna armé med sin.
Däremot var Lars Cruus i spetsen för sina Västgötaryttare med, då Karl Gustaf i januari 1656 bröt upp från Preussen på sitt ryktbara vinterfälttåg till södra Polen; och det framgår tydligt af personalierna att Agneta Horn med sin make delade äfven detta tågs oerhörda ansträngningar och äfventyr. Hon fick glädja sig öfver segern vid byn Golombo, där Lars Cruus eröfrade två standar och ett par pukor, men också pröfva på marscher i köld och snö och, när återtåget begynte, än besvärligare marscher på uppblötta och nästan ofarbara vägar. Hon måste slutligen ha varit med vid öfvergången af San, detta djärfva vågstycke, som räddade den instängda svenska hären och gjorde det möjligt för den att framtränga till Warschau.
Om återtågets mödor och vansklighet får man en föreställning af uppgiften att Karl Gustaf själf, medan det pågick, på tjugu dagar ej var ur kläderna. För Lars Cruus, som därunder gjort tjänst som generalmajor, blef det ödesdigert. Personalierna, som här tydligen bygga på Agnetas egna uppgifter, förtälja att han på vägen till Warschau, alldeles utmattad ”af de kontinuerlige svåre marscher och travallier”, uttalat sin önskan att gå till skrift. ”Och då hon”, heter det, ”däruppå bad honom vela fördröja till påskedagen och de kunde få bli stilla i Warschau, svarade han, det han intet vore viss uppå, om han kunde ha påskedagen mer fri än som jule- och nyårsdagen var. Begick alltså dagen efteråt, som var den 4 april, medan de vore i marschen, den helige nattvarden med störste devotion och gudelighet.”
Påskdagen den 6 april tillbragte de i Warschau, där Lars Cruus, som hade upprepade feberanfall, erkände att han gärna velat ligga stilla några dagar. Armén skulle dock nu bryta upp till Thorn, och den tappre öfversten, som mest af allt fruktade skenet af att vilja draga sig undan, svarade på Agnetas böner, ”att hon ju heller skulle begära till att ha en död med ärligit namn än en lefvande man och skämder”. Därmed skildes de annandag påsk. Agneta, som följt sin man på så många äfventyrliga färder, blef denna gång kvar i Warschau.
Lars Cruus kunde de båda första dagarna följa marschen till häst men blef sedan tvungen att låta transportera sig i en vagn, där han snart bäddades ned. Sjukdomen förvärrades alltmer, och sedan han en gång, då Karl X Gustaf for förbi hans vagn, fått tillfälle att rekommendera sig och de sina i hans gunst och försvar, mötte han mot aftonen dagen därpå, den 20 april, med stor frimodighet döden vid trettiofyra års ålder.
Agneta Horn var troligen kvar i Warschau under belägringen, ända tills det d. 21 juni 1656 återtogs af polackerna. Kvinnor och menige man fingo då fritt af tåg. Men helt visst hade Agneta ej blott måst utstå stormningens fasor utan äfven förlorat det mesta af sina ägodelar.
Det är ganska sannolikt att Agneta Horn, då hon lyckades komma fram till Karl Gustafs armé, väntade sig att där få återse sin make och i stället drabbades af det förkrossande slaget. Erik Oxenstierna antyder åtminstone i ett bref till Gustaf Horn från Elbing 12⁄22 juli 1656, att underrättelsen om hans död ej skulle nått henne i Warschau. ”Ifrån min k. systerdotter fru Agneta Horn”, skrifver han, ”har jag icke ännu någon viss efterrättelse, utan att hon är ur Warschau kommen till K. M. läger, spolierat utan tvifvel som de andra. Och somme velle säja, att hon än då var oveterlig om hennes salige herres dödeliga afgång. Jag har dragit försorg för min salige svågers efterlämnade equipage och skall efter min skyldighet sörja i alla görliga måtta för hennes resa hit till sjökanten och vidare till Sverige. Hade Gud gifvit mig hugneligare lägenhet att tjäna henne och min hjärtans kära svåger, skulle det mig kärare hafva varit.”
Agneta Horn återvände till Sverige med sin mans lik mot hösten 1656. Den 7 december begrofs Lars Cruus i Stockholms Storkyrka. Begrafningen bevistades af drottningen, riksråden och flera förnäma personer.
Hans lik blef dock endast för en kortare tid nedsatt i hans föräldrars ståtliga graf i Storkyrkan; det fördes sedan till det grafkor, som Agneta Horn lät bygga i Björklinge kyrka vid Sätuna. I sin ifver att hedra sin makes minne ville hon först rifva ned hela denna kyrka och bygga en ny på annat ställe. Detta afböjdes af konsistorium i Uppsala, som rådde henne att i stället bygga till den gamla kyrkan, hvilka råd hon följde genom att låta uppföra koret under åren 1658-1664.
Under åren 1656 och 1657 kunde Agneta Horn med skäl klaga öfver sina många vedervärdigheter och pröfningar.
Först och sist Lars Cruus’ död, så obehagen och förlusterna i Polen, sedan, ej långt efter mannens begrafning, underrättelsen om den så afhållne morbrodern Erik Oxenstiernas död i Frauenburg den 23 oktober; så några månader därefter faderns död.
Sysselsatt med en mönstring i Skara, bortrycktes helt hastigt Gustaf Horn den 10 maj 1657 i en ålder af sextiofem år.
Mot slutet af året dog den andre morbrodern, Johan Oxenstierna. Den gamle morfadern hade slutat sin gagnerika lefnad några år förut, 1654.
Samma år dog ock fru Ebba Leijonhufvud, hvilket kanske trots allt torde få uppsättas på fru Agnetas förlustkonto.
Med skäl kunde nu Agneta Horn känna sig ensam och pröfvad.
Antagligen är det just under intryck af alla dessa förluster och med tanke på de enda, som nu bundo henne vid lifvet, nämligen barnen, som fru Agneta nedskref sina minnen för att såmedelst sammanbinda det förflutna och det tillkommande.
Det låg något meddelsamt i Agneta Horns lynne, och beröfvad sina närmaste fann hon en afledare i sina bekymmer genom att nedskrifva dem.
Detta förklarar ock den på en gång klagande och resignerande ton, som genomgår det hela, det skimmer, som omger de kära döda.
Fru Agneta hade säkert ett hurtigt och gladt lynne och var benägen för skämt och upptåg. Men dessa drag endast framskymta, det ligger en vemodsslöja öfver framställningen i dess helhet.
Af hennes anhöriga lefde än i många år styfmodern, Sigrid Bielke, samt två styfsyskon, med hvilka hon förde långvariga arfstvister, samt Karin Oxenstierna och hennes barn.
Sin kärlek samlade hon kring barnen. De voro tre, Gustaf, född 1649, Brita, född 1652 och Anna, född 1654.
Hon bodde hufvudsakligen på Sätuna. Hennes svärmor, fru Brita De la Gardie, hade skapat denna egendom och byggt det präktiga, nu nedbrunna slottet, med dess flyglar, torn och spiror.
Här härskade fru Agneta med kraftig hand. Hon ärfde Häringe efter fadern och Fånö efter morfadern samt ägde dessutom Ljung i Östergötland och gårdar i Finland och Lifland.
Duglighet vid deras skötsel saknades ej, det visa t. ex. åtskilliga i Lunds arkiv förvarade bref och anteckningar från hennes hand. I sin ungdom säger hon sig föga bry sig om gods och gull, men hennes omgifning misstänkte henne för att göra det. På äldre dagar är det inte något tvifvel om att hon höll på sitt och ökade sina från början stora pund.
Så t. ex. finnas en del bref från henne till hennes inspektor i Lifland Erik Erlandsson Borre från åren 1669—72. Af dessa synes, huru hon hade egen skuta, som gick med varor från de lifländska gårdarna. Oxar, 14 stycken, slaktas på höstarna och sändas insaltade i tunnor. Unghästar sändas öfver, och Borre begär någon ut, som kan taga emot dessa och ”sköta dem i vägen”. En gång skrifver Agneta Horns kamrer från Stockholm, att Pär skeppare ligger där med skutan och väntar efter vind. Han har inne hafre, tjära, ärter och torrfisk och bör få taga hö och malt tillbaka, ”efter här äro några kreditorer, som begära malt i betalning”.
År 1669 hade fru Agneta fått en dålig skörd, ”elakt korn”, som ingen ville köpa, men hon vet råd. ”Skall vara eder kunnigt”, skrifver hon till Borre, ”att jag hafver försålt till handelsmannen Olof Håkanson här i Stockholm 80 läster råg eller så mycket som hans skutor kunna draga, hvilken spannmål I låten honom bekomma utan dröjsmål. Oansedt jag hafver kontraherat med honom om a:o 1668 års växt, dock likväl låten I honom få halfparten af a:o 1669 års växt, hvilket skall ske allt oförmärkt, utan att hans utskickade däraf få veta.”
Hvem kunde ha väntat slikt af Axel Oxenstiernas dotterdotter, i den gamla tiden, enligt så mångens mening hederns och redbarhetens tid?
I ett annat bref ber hon fogden skicka endast af det bättre slag, som hon lofvat i kontrakt och i enlighet med prof, ty ”eljes söker han process med mig”.
Men så betalte andra henne igen med samma mynt.
Öfver en fogde i Finland, Olof Jonsson, har hon många och långa klagomål. Allt hvad han sänder öfver är dåligt, säd och lin fullt med jordklimpar och smuts, köttet och fläsket, så att ingen kan äta det, och vadmalet och gråverket sådant, att ingen vill ha det, om hon ock så skänkte bort det. ”Jag undrar, att I sådant slån i vädret”, skrifver hon, ”alla förmaningar och intet minnas, huru I förledne år blefvo förmanta till bättring, utan må likasom med flit låta mer och mer se eder motvillighet, det edra egna betjänter måtte bevittna, att I nu intet hafven velat rätt mål eller vikt utgifva och därföre kommen till korta både i mål och vikt.
”I måtten vara tämlig halsstarrig, att I inte blygas sådant göra och låta ske, då I veten, att det skulle i min egen närvaro framvisas.”
Någon hård matmor var däremot icke Agneta Horn. På de egendomar hon fått efter morfadern är hon mycket noga att bönderna få ha det som i hans tid, och hon vill ej kräfva ut på de fattiga. Då hon får veta, att den ofvan nämnde fogden i Finland förtryckte allmogen, tog hon det illa. ”Dessförutan”, skrifver hon till honom 1667, ”märker jag, att I tagen eder före med straff och hårda insägelser afskräcka bönderna ifrån att resa hit till att föredraga, hvad dem kan vara af nöden och klageligen att påminna. Detta är ett tecken till att I så handteren dem, att I intet viljen det måtte för mig komma. Dock bör I intet annorlunda handtera dem, än såsom I hvar dag inför ögonen på mig voro, tänkjandes att en gång I skolen svara för edert fögderi och huru I edra jämnkristna handhafva. I kunnen ändå fullgöra edert ämbete och årligen tjäna både Gud och eder öfverhet.
Emedan jag frånvarande allt sådant inte kan af bägge sidor afhöra, ty vill jag tillse att få någon god vän därute, som detta rannsakar —”
Landshöfdingen Udde Ödla utsågs, och fogden vederfors rättvisa.
Att Olof Jonsson i längden ej lyckades hindra Agneta Horns underhafvande att personligen framföra sina klagomål, framgår af ett bref, som hennes kamrer Gustaf Prosperius skrifver till henne från Stockholm den 10 juli 1668. ”Här äro så många supplikationer frå Finland”, skrifver han, ”ja ock många i person, som liggja här och vänta efter Ers Nådes ankomst. Och jag kan mig på deras besvär intet resolvera, förr än Ers Nådes betänkjande kommer däruti, ty jag ser, att Olof Jonsson intet aktar det jag gör eller skrifver.”
Utom fogdebrefven ger ännu en och annan till våra dagar bevarad skrifvelse inblick i de affärer, som fru Agnetas stora jordagods drogo öfver henne. Än skrifver öfverstelöjtnanten, sedermera generalmajoren Per Hierta till henne om ett föreslaget gårdsköp, än begär fru Karin Boije, änka efter landshöfdingen Axel Stålarm, att få se pantbrefvet på några pantsatta gods.[2] Året innan fru Agnetas död blir hon af en annan änka, fru Maria Ulfsparre, som varit gift med regementskvartermästaren H. Chr. von Scheiding, erbjuden att köpa en kvarn i Motala ström. Fru Maria är i förlägenhet, hennes ende son, som är i Paris, ”behöfver en post penningar”. Om fru Agneta ej vill köpa kvarnen, ber hon sin ”hjärtans käre syster” att få låna 1000 riksdaler ”för god pant” antingen i något hemman i Östergötland eller i sätesgården Åttinge. Hon litar på fru Agneta. ”Jag vet”, skrifver hon, ”att den goda gamla vänskapen icke är som nu, Gud bättre, denna världen är nu och uti synnerhet för oss, som äro änkjor, som alla oväder måtte öfverblåsa, som äro bedröfliga...”[3]
Det är dock icke sagdt, att fru Maria kunde få sin önskan uppfylld.
Fru Agneta behöfde själf penningar, ty hon hade ej obetydliga utgifter, att döma af de få räkningar, som finnas kvar. Bland dessa äro högst betydande apotekarräkningar. Man undrar hvem som förtärde alla de ”purgerpulver” och ”laxersalter” o. s. v., som i dem uppräknas.
Sedan finnas en del skräddarräkningar från 1657 för sonen Gustaf Cruus och hans systrar Brita och Anna.
De tre barnen är då respektive 8, 5 och 3 år, men man ser, att deras fru mor ej ville att de skulle se ut ”den fattiga skakelub”.
På ett år fick ”herr Gustaf” fem ”klädningar” förutom strumpor, hattar, mössor och ”kanoner”, d. v. s. puffbyxor. Till en klädning gick åt 60 alnar florsband och tre dussin små silkesknappar, till en annan 90 alnar taftsband, 21⁄2 buntar skrufsnören och 21⁄2 dussin knappar. Till hvar sin klädning åt de två små flickorna konsumerades 2 skålpund fiskben.
Dessutom gjordes livréer åt lakejerna, vantar och strumpor med knappar och band i mängd. Mycket tillverkades dock vid gården.
Allt detta är från de första åren af barnens uppväxttid. Sedan växte säkerligen med dem fordringarna.
Om Agneta Horn således kostade mycket på sina barns utstyrsel, så var hon, tyckes det, lika mån om deras undervisning. Med afseende på sin ende son sörjde hon för att ”i hans späda ålder tillskynda honom en sådan oppfostran och edukation, genom præceptorum handledning, som hans härkomst likmätig var”[4].
Själf född och uppfödd i tysktalande omgifning, söker hon äfven bereda sina barn tillfälle att tidigt för värfva färdighet i detta språk, som talades i en stor del af det dåtida Sveriges besittningar. Hon ger kommendanten i Stade Karl Henriksson Reuter i uppdrag att söka skaffa en tysk hustru till sällskap åt hennes båda döttrar, då åtta och tio år gamla, och han svarar den 2 mars 1662, att han skrifvit härom till en doktor i Leipzig. Ehuru denne förklarat, att ”di villa så onödigt till Sveriget för den långa vägen och helst för sjön skull”, har han dock lofvat att anskaffa ”en god hustru” och sända henne till Stade med marknadsfolket, som kommer tillbaka dit från Leipzig vid fyra veckor efter påsk. Det är således antagligt, att de båda små högvälborna jungfrurna verkligen fingo sin tyska ”bonne” — såvida denna moderna beteckning låter tillämpa sig på sextonhundratalsförhållanden.
Fullt besked få vi däremot i samma bref om den anordning Agneta vidtagit för sin trettonårige sons räkning. Reuter skrifver nämligen, att han samtidigt med brefvet skickar öfver till Sverige ”en god högtysk pojke, som är af godt och förnämt folk i Frankfurt am Main”; och han hoppas, att Agnetas son skall blifva väl tillfreds med honom. ”Efter Ers Nåds herr son studerar”, heter det i fortsättningen af brefvet, ”beder jag ödmjukelig, att denna Ers Nåds sons pojke må med bli höllin till studera, efter han har en god begynnelse och kunde med tiden därigenom desto bättre bli nyttig till att tjäna Ers Nåds herr son, när han skulle komma till resa i främmande land. För jag vill vara god för honom att han är trogen, och läre Ers Nåds herr son med Guds hjälp väl vara med honom belåten.”
Gustaf Cruus blef student i Uppsala 1664 och skickades 1667 på utrikes resor, från hvilka han efter 5 år hemkallades för att begrafva sin mor. Ånyo utrest, blef han ryttmästare vid Otto Vilhelm Königsmarks regemente i Frankrike och kom först 1676 åter till fäderneslandet. Med hans son utgick den friherrliga ätten Cruus. Döttrarna Brita och Anna blefvo först efter moderns död gifta, den förra med presidenten Fabian Wrede, den senare med presidenten Klas Fleming.
Att Agneta Horn enligt tidens sed åtminstone tidtals hade fränders barn i sitt hus jämte sina egna, framgår af ett tacksägelsebref från Märta Berendes, skrifvet den 28 december 1671. Märta Berendes hade först varit gift med Johan Johansson Sparre, kusin till Agneta Horns mor, och med honom haft en dotter Ebba, som då någon tid vistats hos Agneta. Fru Märta, nu omgift med riksrådet Gustaf Posse, hade jämte honom firat jul hos sin svägerska, Anna Maria Posse, på Hammarskog nära Uppsala och tackar ”för det långa och stora besvär min hjärtans kära syster nu hela denna tiden ha haft för min Ebba”. ”Vi ha nu alla”, fortsätter hon, ”hållet vår jul här på Hammarskog hos syster och tänkja oss trettondagstid hädan och åt Sörmelandsbygden igen. Alltså vill jag straxt efter nyårsdagen sända hästar in efter Ebba igen, att hon kan komma hit till Hammarskog till mig, förrän jag reser.”
Fru Agnetas hjälpsamhet och frikostighet lyser fram mellan raderna i några skrifvelser från en viss Jakob Andersson, hennes ”tropliktige tjänare”, uppsatta än i hans eget, än i hans hustrus, Els Christiersdotters, namn. Els Christiersdotter är fru Agnetas kommissionär i Stockholm. En gång gör hon åtskilliga uppköp och skickar ut det köpta med ”Nils kutsk”. En annan gång begär hon för linneväfvarens räkning ”till den granna väfven 1⁄2 skålpund garn, så kunde det med det snaraste blifva färdigt”. Fru Agneta synes hafva hyst förtroende för henne, och hon å sin sida litar på den nådiga grefvinnans goda hjärta. Då pesten gick i Stockholm hösten 1657, skrifver hon den 4 september: ”Gud bättre, på Norrmalm är sjukdomen mycket häftig, och Gud är oss här inne i staden mycket nådig. Allenast på Tre kroner och tre annerstädes i staden äre blefvene besmettade. Länder fördenskull min ödmjuka bön till Eders Nåd, om sjukdom[en] skulle taga mycket öfverhanden, att jag kunde komma till Eders Nåd på en liten tid tillgörandes, så länge den farlige sjukdomen velle stilla sig.”
Hennes man tackar några år senare i en nyårsskrifvelse för den ”höga gunst och benägenhet”, som fru grefvinnan ”låtit påskina” mot dem båda, nu senast genom gåfvan af en slaktoxe. ”Jag hade väl”, skrifver han ”många gånger åstundat, att jag hade fått afläggja min pliktskyldighet och tacksamhet emot Eders höggrefliga Nåd, men särdeles för Eders Nåds alltid myckne besvär och min odristighet hade jag icke kunnat komma till väga. Ej heller tör jag nu, som det sig borde, Eders grefliga Nåd med många ord bemöda.”
En god inblick i det mångahanda, som under de senare åren af hennes lif upptog fru Agnetas tid och tankar, lämna brefven från hennes kamrer i Stockholm Gustaf Prosperius 1667-1668. De röra först och främst tvisten med hennes styfmor, ”fältherrinnan”, om arfvet efter Gustaf Horn. I oktober 1667 hade man kommit så långt, att delningen af godsen skulle företagas, då fältherrinnan och fröknarna plötsligt uppenbarade sig i staden; ”och tå blef strax alltsammans omkullslaget, så att de nu hålla på till göra nya uppsatt, men dem hafva vi ännu till denna stunden intet kunnat få ut, ehuruväl jag hvar dag 3 eller 4 gånger därpå fordrar och manar”, skrifver kamreraren. En vecka senare var sammanträde hos fältherrinnan för att ”jämka till lotterna”, då underhandlingarna afbrötos, genom att motparten för styfsystrarnas räkning framställde anspråk på två tredjedelar af Agnetas morgongåfvogods. Den framstående juristen Olof Arvidsson Thegner, som tyckes ha fört Agnetas talan under den föregående processen, lugnade emellertid Prosperius med en försäkran, att ”de skola intet vinna, de må gå hvart de vilja”.
Motparten synes ha byggt sina förhoppningar för en ny process på det inflytande, som den blifvande fältmarskalken Nils Bielke, trolofvad med Agnetas äldsta styfsyster Eva Horn, redan ägde. Följande sommar skrifver kamreraren: ”Jag märker... att de nu vilja försökja upprifva hela handelen såsom ock kullslå förlikningen och såväl hofrättens som kongens dom. Men alla, som något förstå och höra det, de le däråt. All förtröstningen står därpå, att herr Nils Bielke står mycket väl hos Hennes Maj:t dronningen och förmenas kunna där förmå hvad han vill.”
Arfsutredningen efter Axel Oxenstierna är ej heller ännu afslutad. I februari 1667 berättar Prosperius, att differensräkningen i rikskanslerens stärbhus är färdig, men att han ännu ej fått se den, och i oktober heter det: ”Dokumenterne öfver kanslerens räkning har jag nu först fått om händer och skall med forderligaste tillse att få den räkningen från mig.”
Utom arfsangelägenheter har Agneta Horns kamrer processer med hennes grannar att öfvervaka och fordringsägare att tillfredsställa. ”Gref Anders” vållar honom mycket bekymmer och låter strängt kräfva ut sina 2,000 riksdaler. Prosperius vill försöka sälja Agnetas malmgård och få 1,500 för den, men det lyckas troligen ej, ty ett par veckor senare har han måst tillgripa utvägen att låna på annat håll mot 8 % för att kunna ställa gref Anders till freds.
Medan fru Agneta far omkring på sina gårdar och än vistas på Ljung, än på Sätuna, har Prosperius åtskilliga uppgörelser med fogdar på olika håll, bestämmer hvad som skall säljas på torget i Stockholm och ger skriftliga order ”om ett och annat, som vid gårdarna bör beställas”. Det mesta hänskjutes dock till Agnetas eget afgörande, både stort och smått. Hon skall besluta icke blott öfver finska böndernas besvär utan ock, om några kor skola föras från Häringe eller Fånö till Sätuna, eller om hon vill nöja sig med endast tio där öfver vintern. Och när ”Jakob bryggjare” ligger för döden i Stockholm, hemställer Prosperius till henne, om ny bryggare skall tagas eller hvem som skall mälta och brygga.
Icke minst vittna kamrerarens bref om fru Agnetas husmoderliga omsorger med afseende på allt som behöfdes för det grefliga ”hofvet”. Än beklagar han sig öfver omöjligheten att kunna anskaffa en hel fjärding tysk såpa, han har måst nöja sig med 8 skålpund, som han skickar i en kruka; en annan gång gäller det den holländska sillen, som är alltför dyr, så att han endast kan köpa en fjärding för fru Agnetas eget bord. I oktober 1667 skickar han med en norrköpingsskeppare till Ljung en hel del matvaror, salt och fisk, däribland 6 tunnor finsk strömming och en half tunna svensk för grefvinnans eget behof, eftersom han märkt, att den finska ”är intet synnerlig god”. ”Item E. N:s och högvälb. jungefruernas resekjortlar, sömmade i en säck, item den lilla svarte korgen, som är med rep ombunden och förseglad”. Äfven taft och taftsband skaffar han en gång och beställer fransar, som skola skickas ut till Sätuna med första bud.
Kamreraren synes hafva bott i fru Agnetas hus i Stockholm, och hans skrifvelser innehålla ofta rapporter om tillståndet där. Än gäller det Brita Andersdotters giftermål, som han fruktar ”blifver alldeles ute”, än ha pigorna frossa, än skrifver han, ”att här hos mig har varit någon stark sjukdom”, som dock börjar ”stilla sig”. Hans hustru, som varit angripen, är frisk blifven igen. Samtidigt berättar han, att reparationen ”här i huset” står som bäst på, det varar nog ännu åtta dar, innan den är färdig och allt rengjordt.
Bland alla privatangelägenheter, som fylla kamrerarens stockholmskorrespondenser till fru Agneta, kommer någon gång en notis af allmännare intresse om någon mäktig herres hemkomst eller förlikning med sin vederpart eller om ”herrdagen". Men det är helt säkert betecknande för fru Agnetas egen intressesfär, att innehållet i öfvervägande grad rör sig kring henne själf och hennes lifsarfvingar.
Agneta Horn blef änka vid tjugusex års ålder. Ständigt sörjande änkor hörde ej till tidehvarfvet. Agneta Horn blef ett undantag. Hon hade gifvit Lars Cruus hela sin starka känsla och förblef denna trogen till sitt lifs slut.
Fru Agneta blef ej gammal. Trots sina rikedomar, trots sin höga börd hade hon, därför att hon varit en krigares dotter och en krigares maka, som barn och som ung moder fått pröfva krigarlifvets alla mödor, och hennes af naturen troligen starka hälsa hade blifvit försvagad. Hon var ofta sjuk och dog redan vid 42 års ålder, den 18 mars 1672. I sitt pelarburna grafhvalf under Björklinge kyrka fick Agneta Horn sin sista hvilostad vid Lars Cruus’ sida.
- ↑ Se Mankell, Uppgifter rör. sv. krigsmagtens styrka, 1865, s. 319, och Planting Gyllenbåga, Anteckningar om Västgöta regemente, 1904, s. 90.
- ↑ Båda brefven, från 1658, höra, liksom de i det följande citerade, till Leuhusenska arkivet på Börstorp.
- ↑ Dat. Åttinge 9⁄9 1671.
- ↑ Ur Benzelii likpredikan öfver Gustaf Cruus 1692.