Agneta Horns lefverne/Tillägg
| ← Slutord |
|
Personregister → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
TILLÄGG
Sid. 5. Manuskriptet till Agneta Horns själfbiografi, så vidt den är bevarad, består af sju lägg om tre folioark hvartdera. Sjätte lägget saknar dock det yttersta arket och sjunde lägget det första bladet. Texten företer också en beklaglig lucka mellan femte och sjätte lägget, där skildringen af Agnetas bröllop skulle ingått. Däremot förefinnes ej den stora lucka i 1648 års anteckningar, som var att vänta mellan de båda sista läggen, där två blad felas. Sjätte lägget slutar med berättelsen om Agnetas besök på slottet i Leipzig, och sjunde börjar: »den 16 ginge wi ifrån Laijptzig» — som det tyckes en omedelbar fortsättning. Det förefaller nästan, som om Agneta med afsikt borttagit sjätte läggets yttersta ark, med sista bladet oskrifvet, utan att bekymra sig om den uppkomna luckan. Af sjunde läggets första blad finnes en kantremsa bevarad, med tillägg[1], som visa, att den nu försvunna texten till sitt innehåll motsvarat den som finnes på det blad, som nu utgör det första[2]. Af hvilken anledning detta blad betraktats som koncept och makulerats, då handskriften för öfrigt har karaktär af renskrift, är omöjligt att säga. Arken hafva varit sammanhäftade med svart silke, hvaraf rester finnas bevarade.
Att ännu ett lägg och kanske flera ursprungligen funnits, framgår däraf, att sjunde läggets text slutar midt i en mening.
Utom den egentliga själfbiografien finnas äfven bevarade fyra lösa ark med anteckningar af Agneta Horn, skrifna på samma slags papper som biografien. Det första, som är skuret till likhet med de sju läggen, innehåller kortfattade anteckningar från 1647 till 1655, så affattade, att de få karaktären af personalier öfver Lars Cruus; de äro tvärt afbrutna på sista sidan, som är skrifven blott till en fjärdedel. Det är från dem som fortsättningen af själfbiografien, 1653—55, här ofvan lånats. Anteckningarna för 1647—52, som utgöra paralleler till själfbiografiens, meddelas som tillägg till s. 145.
De tre sista arken äro oskurna och skadade i kanten. De innehålla ett urval af verser ur psaltaren och Jobs bok under vissa rubriker, enligt följande förteckning.
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
* Med någon förändring.
Ellen Fries’ antagande, att Agneta Horn nedskrifvit sin själfbiografi kort efter mannens död, bestyrkes af likheten i uttryckssätt mellan vissa partier däraf och de här nedan (som tillägg till sid. 152) meddelade verserna af 28⁄6 1657. Äfven handstilen i dessa verser öfverensstämmer närmare med själfbiografiens än handstilen i de här nedan (som tillägg till sid. 142) meddelade brefven från början af 1650-talet. Att någon del af själfbiografien skrifvits på Sätuna är tydligt af några uttryck i anteckningarna för 1648 (»här tillsamman» och »hit till oss»; se ofvan s. 117).
Att Agneta Horn nedskrifvit åtminstone början af sin själfbiografi före den 5 december 1657, Johan Oxenstiernas dödsdag, framgår af hennes sätt att tala om denne sin morbror i anteckningen för 1641. Där säger hon äfven på tal om hans afresa från Sverige, att hon ännu ej återsett honom, men berättar längre fram om deras sammanträffande i Wismar 30⁄8 1648. Att häraf draga slutsatsen, att anteckningen för 1641 skrifvits mellan 26⁄7 1646 (Johan Oxenstiernas första hustrus dödsdag) och 30⁄8 1648, är dock förhastadt, då det flyktiga sammanträffandet i Wismar lätt kunnat undfalla Agneta Horn vid nedskrifvandet af nämnda anteckning.
Man skulle kunna tänka sig, att kortfattade almanacksanteckningar, samtidiga med tilldragelserna, legat till grund för vissa partier af Agnetas själfbiografi, med deras noggranna uppgifter om data. Det förefaller dock vid närmare granskning mindre sannolikt. Dels förekomma i några fall, då data kunnat kontrolleras, smärre oriktigheter (såsom när Agneta uppger, att Lars Cruus’ tjänare kom tillbaka från Lifland den 18 aug. 1647, då rikskansleren själf antecknat på det bref, som tjänaren medförde, att han mottagit det den 17); dels företer det ofvannämnda tilläggets paralleltext, jämförd med själfbiografiens berättelse om färderna i Tyskland, en del afvikelser i fråga om data, hvilka icke enbart kunna förklaras genom inkonsekvens i användande af gamla och nya stilen, utan till en del måste bero på att minnet ej haft den skriftliga uppteckningens stöd.
Tillägget till den egentliga själfbiografien är skrifvet efter Lars Cruus’ död (»min saliga kiäre man» i anteckningen för 1647) och i Stockholm (»hit til stokholm» i anteckningen för 1652). Det är icke osannolikt, att Agneta skrifvit det med tanke på personalierna vid begrafningen.
Sid. 11. Fru Ebba Leijonhufvud och hennes omgifning
ha af Ellen Fries utförligt skildrats i »Teckningar ur svenska
adelns familjelif». Saml. 1. (Se »Grefvinnorna Ebba». II.)
Sid. 19. Agneta Horns mormor var kvar i Elbing, då
hennes dotter dog i Stettin. Troligen hade hon ej hunnit få
underrättelse därom, då hon i september 1631 reste hem
därifrån med sina båda barn Erik och Karin. (Jfr E. Fries,
Teckningar ur sv. adelns familjelif. Saml. 2, s. 64.) Från lägret
vid Ratenow skrifver emellertid Gustaf Horn den 19 augusti
1631 till Axel Oxenstierna en utförlig relation om fru Kristinas
sjukdom och död,[3] ur hvilken några uppgifter kunna hämtas till komplettering af Agnetas berättelse.
Gustaf Horn berättar, att hans maka, då hon från Sverige kommit öfver till Stettin, mött honom i Schaumburg, en by en half mil från Küstrin vid Oder, där de tillbragt några veckor tillsammans. Medan Gustaf Horn därifrån varit på ströftåg i Schlesien, hade det visat sig, att ett hus i byn blifvit smittadt af pesten; men som barnen voro häftigt sjuka af »durchlauff», ville fru Kristina ej rätta sig efter sin mans önskan och genast återvända till Stettin. Pesten tycktes ej heller vidare utbreda sig i byn, och intet fall hade inträffat på herrgården (»auff den edelhofe»), där de bodde. Men en dag i juli började fru Kristina klaga öfver illamående och måste snart därpå lägga sig till sängs, då en pestböld visade sig öfver vänstra bröstet. Två erfarna läkare tillkallades genast, och en vändning till det bättre tycktes inträda genom deras vård.
Emellertid fick Gustaf Horn order att bryta upp för att förena sig med arméen. Förtviflad öfver att nödgas lämna sin maka i sådant tillstånd och osäker, om han ej själf under hennes skötsel blifvit smittad, hemställde han i underdånighet, att en annan måtte förordnas i hans ställe. Men som Gustaf Adolf befann sig på ett afstånd af 29 mil, fick han tre gånger förnyade stränga order om uppbrott, innan hans eget bud hann tillbaka. Han tordes då ej annat än lyda och befallde två af sina öfverstar att avancera med den honom anförtrodda härafdelningen. Själf beslöt han på läkarnas inrådan att föra fru Kristina från kvarteret i Schaumburg, där under tiden 10 eller 11 personer af hans husfolk dött i pesten, tillbaka till Stettin på båt. Först sedan han där installerat henne, anskaffat läkare och hört, att ingen fara vidare ansågs för handen, efter det trettonde dygnet var öfver, lämnade han någon af de första dagarna i augusti sin hustru för att så fort som möjligt upphinna sina marscherande trupper. Visserligen möttes han i Spandau af Gustaf Adolfs bref om tillstànd för honom att stanna i Neumark, men bref från läkarna om fortgående förbättring förmådde honom att ej begagna sig däraf.
Då Gustaf Horn skrifver till sin svärfar, är han full af sorg och bestörtning öfver dödsfallet[4] och förstår ej hvad som kan ha stött till. Han önskar i sin förtviflan, att han fått dö med sin »liebe gemahelin». »Wolte ich doch gehoffet haben», skrifver han, »das obgleich in den 13 tagen, so ich ihr tag und nacht aufgewartet, sie gehoben, gepflogen, ihren schweis und athem an mich gezogen, ich nicht ebenso als eins theils der andern hab können von der gifft angezundet werden, solte doch ihr letztes sterbstundlein mir das hertz gebrochen und mich von diser widerwertigkeit darin ich nunmehr die zeit meines lebens stecken werde, abgeholffen haben.»
Om barnen berättar Gustaf Horn, att han genast, då fru Kristina sjuknade och det blef tydligt, att hon smittats af pesten, lät föra dem till Stettin, något som alldeles stämmer med Agnetas berättelse. Han har hört, att de ännu där befinna sig i tämligen godt stånd (»bey ziemlichen wolstande») och önskar, att det måtte så fortfara.
I ett följande bref från Halle af den 17 september uttalar Gustaf Horn sin farhåga att ej kunna själf vara tillstädes i Stettin, då hans hustrus lik skall skickas därifrån till Sverige. »Dogh ehuru dedh och går», skrifver han, »så hoppes jagh, att min bror h. Clas Horn upå min flitigh begieran sigh till Stettin förfogar och om altt efter tilbörligheten besteller.» Om barnen säger han ej ett ord.
Sid. 19. Med Greger von Winss råkade Gustaf Horn
sedermera i tvist angående en tysk borgmästares fordran och
är då mycket uppretad på honom. I bref till Axel Oxenstierna
från Reval 12⁄6 1647 kallar han von Winss en lättfärdig bof,
oförskämd lögnare och ursinnig hund.[5]
Sid. 29. I november 1632 skrifver fru Ebba Leijonhufvud
till Axel Oxenstierna: »Min kära broders lilla dotterdotter Agneta
Horn hafver på det allra ödmjukeligaste och tjänstvilligaste
bedt hälsa sin kära morfar; och efter jag nu själf ärnar draga
i en läglig stund öfver, så vill jag själf öfverantvarda henne
sin kära mormor, och är hon, det Gud ske lof, vid godt
hälsotillstånd. Gud uppehålle henne vidare»
(Ellen Fries, Teckningar ur svenska adelns familjelif, Saml. 1, s. 37.)
Sid. 38. Fru Ebba Leijonhufvuds hus låg bredvid Adler
Salvius’, som sedermera refs för Myntgatans skull. Hon lät
ombygga det på så hänsynslöst sätt, att hon afstängde trafiken
och ådrog sig en process med sin granne. (E. Fries, Svenska
kulturbilder, s. 385.) Axel Oxenstiernas hus låg ej långt
därifrån vid Storkyrkobrinken. Där äro nu, som bekant Statistiska
centralbyråns lokaler inrymda.
Sid. 48. Under vistelsen hos fru Ebba 1642 synes
Agneta Horn hafva beredts till sin första nattvardsgång. Fru Ebba
skrifver härom till rikskansleren: »Agneta Horn ter sig till allt
godt, Gud regere henne vidare! Jag hafver låtit informera
henne ytterligare uti sina katekismus stycken och aktar nu uti den heliga trefaldighets namn till att begå det högvördiga
sakramentet tillstundande 2 dag påska. Gud förläne henne och oss
alla sin heliga andas nåd!»
(E. Fries, Teckningar ur svenska adelns familjelif. Saml. 1, s. 45.)
Sid. 48. Den 16 april 1642 skrifver Axel Oxenstierna
från Stockholm till sin son Johan: »Om Her Gustaff Horn
hafve vij hugnelige tijender at han den 14 Martii ähr lös
kommen.»[6] Ungefär samtidigt synes den af göromål
öfverhopade rikskansleren själf hafva skrifvit härom till Agneta, som
då vistades hos fru Ebba. Hennes svar, dateradt Kägleholm
den 23 april[7], vittnar såväl som själfbiografien om att i hennes
förhållande till den store morfadern vördnaden icke uteslöt
hjärtligheten. Säkert hade hon själf gärna velat följa med
pungen, som hon vid detta tillfälle skickade honom till bevis
på att fru Ebba ej låtit henne gå sysslolös.
Brefvet lyder:
Högt ädle och wälbornne here, min h[järtans] a[ldra] k[äraste] morfar
Jag önskar min h. a. k. morfar al lykelig wälmågan både til siäl och lif. Och ther hos takar iag min h. a. k. morfar på thet aldra ödmju[k]eligast och dotterligast för den faderliga omwårdnat, som min h. a. k. morfar drager för mig. Och ther hos wörda mig så högt och låta sigh behaga med egen hand til at skrifua mig til! Vtaf huilket min h. a. k. morfars bref iag förnimmer at min h. a. k. här far är nu, thes gudi ske tak och lof, lös.
Först tackar iag Gud, som hafuer bewist sit nådewärk vpå honom och hulpit honom wtur sit långeliga fängelse, så som och der medh hungnat mig, fatiga barn, huarföre Gud ske ewig ära! Tackar iag min h. a. k. morfar så ödmiukeligen för thet at min h. a. k. morfar wile så högt hungna mig och låta mig förnimma åm min h. a. k, här far[s] förlösning; och tackar iag min h. a. k. morfar så ödmiukelig för sin goda råd och förmaning. Iag skal altid beflita mig om til at efterfölia min h. a. k. morfars goda råd och förmaning och bidia Gud at han wile regera mig, at iag så må lära stäla mig at thet måte wara min Gud til ära, min h. a. k. morfar och här far och ala min slägt och väner til hungnat och behag.
Ther bifogat sänder iag min h. a. k. morfar en liten örespung, men han är intet så wäl giord, som han skule; men en anan gång skal iagh beflita mig om, at han skal blifua betre, men på thet at min h. a. k. morfar skal see min h. k. fro mor icke håler mig til lätia.
Den högste gud befaler iag min h. a. k. morfar både til siäl och lif! Iag är och förblifuer[8] efter min skyldighet
| datum kiägleholm | M[in] h. a. k. m[orfar] t[iänst]w[ilig] |
| den 23 April 1642 | o[ch] öd[miuk] i d[öden] |
| Agneta horn |
Högtädle och wälbornne her her Axel oxenstierna, frihere til kimeto och fiholm, here til tÿÿdön, min högt ärade h. a. k. morfar theta brefue ödmiukelig och doterlig.
Sid. 55. Sigrid Bielke uppger själf i sina annotationer
(utg. af C. Trolle-Bonde i »Personhist. tidskr., årg. 1), att hon
förlofvades d. 22 april och att hennes bröllop stod d. 9 juli
i Lars Sparres hus i Stockholm.
Sid. 60. Här nämnes för första gången i biografien
Agnetas blifvande make, Lars Cruus. En kort redogörelse för
hans tidigare öden torde därför här vara på sin plats.
Lars Cruus, som, redan då han var på sitt tredje år, förlorat sin far, riksrådet Jesper Mattsson, hade först uppfostrats i sin moders, fru Brita De la Gardies, hus och handledts af »skickelige præceptorer». Sedermera blef han på inrådan af sin styffar, riksdrotsen Gabriel Oxenstierna, och sin morbror, riksmarsken Jakob De la Gardie, skickad till Uppsala, där han under fem års tid lade »gode fundament till sine studier»; och 1639, vid aderton år, skickades han ut att fullborda sin uppfostran genom utrikes resor.
Hans »lust och inclination af ungdomen» var att blifva krigare, Och hans resa ordnades med detta mål för ögonen. Först dröjde han en vinter i Leyden, och sommaren därpå besåg han de förnämsta fästningarna i Nederländerna, Brabant och Flandern. På hösten for han från Dunkerque öfver till England på en kort tid och bevistade i London den 13 oktober ceremonierna vid parlamentets öppnande. Kort därpå for han öfver Calais till Paris på tio månader. Äfven i Frankrike besåg han fästningar och for därpå från Marseille sjövägen till Genua samt vidare till Florens och Rom, dit han kom i januari 1642. Det var på sin styffars inrådan, som han fortsatte till Italien, och ehuru han ansåg sig hafva mer att lära för sina syften på andra håll, tillfredsställde han dock gärna sin »curiositatem antiquitatis». Ja, han fann så stort behag i sin resa, att han hade tänkt fortsätta från Neapel till Orienten, men han afråddes därifrån, emedan turkarna gjorde farvattnen osäkra. Han vände därför om, reste öfver Venedig genom Schweiz till Strassburg, där han stannade en månad, och styrde sedan kosan tillbaka till Frankrike, i tanke att därifrån göra en längre studieresa till England och Skottland; men här möttes han af »sin käre fru moders ordre att begifva sig på hemresan åt Sverige igen». Som lydig son fogade han sig häri, reste hem genom Holland och Danmark och kom tillbaka till Stockholm i slutet af april 1643.[9]
Axel Oxenstierna följde från början sin broders unga styfson med ett intresse, som denne å sin sida var angelägen att underhålla. Därom vittna de vördnadsfulla latinska epistlar, hvarmed han uppvaktar rikskansleren såväl från Uppsala som från sina utrikes resor. Ibland ber han honom om rekommendationer till inflytesrika män eller skickar honom ett flygblad för dagen.
Lars Cruus var, såsom nyss nämndes, hemkommen redan i april 1643, således innan Gustaf Horn firade sitt bröllop med Sigrid Bielke, och det är troligt, att han sammanträffade med Agneta Horn vid någon af festligheterna med anledning häraf. Fru Ebbas ord låta äfven förstå att den i »ridderlige exercitier» utbildade unge mannen, som sett och hört så mycket i främmande land, redan nu gjort intryck på den lifliga trettonåriga Agneta.
I slutet af året (1643) reste Lars Cruus ut till arméen i Holstein för att börja sin krigarbana under Lennart Torstensson. Han lyckades genom sitt raska uppträdande vid flera tillfällen vinna den store fältherrens bevågenhet och blef, då denne i augusti 1644 lämnade Holstein, utnämnd till ryttmästare vid hans lifregemente. Många voro de äfventyr, som berättades om honom. Kort före slaget vid Jankowitz (1645) blef han häftigt sjuk, så att man gaf honom förlorad. »Men Gudh halp honom vnderlighen», heter det, »bådhe ifrån fienden, som honom lijka såsom dödan plundrade och sköt tw skott igenom sängen, och ifrån kranckheeten åter på fötterna igen.» En annan gång, då han nyss blifvit befordrad till öfverstelöjtnant, träffades han under ett ströftåg af en muskötkula i hufvudet, dock utan att lida stor skada. Han lyckades slå fienden på flykten och återvände till lägret »medh godh reputation».
Att Lennart Torstensson hyste förtroende för den unge krigaren, visar sig af det uppdrag, som han gaf honom kort efter slaget vid Jankowítz. Angelägen om samverkan med furst Rakoczy i Siebenbürgen, hvarom underhandlingar länge pågått, skickade han Lars Cruus till denne »vthi någhre wichtige ährender». Dessa uträttade han på bästa sätt och »bleff ock aff Försten för sitt skickelighe compertement begåfwat och medh stoor ähra depescherat». Vid sin återkomst under belägringen af Brünn blef han »för thetta sitt tappre och försichtige förhållande» utnämnd till öfverstelöjtnant vid öfverste Tidemans regemente.
Äfven från denna utrikes vistelse hemkallades emellertid Lars Cruus af sin moder. Hennes äldste son, Johan Cruus, hvilken såsom krigskommissarie bevistade danska kriget, hade nämligen dött i Skåne i slutet af år 1644, »och hon begärade, at han ändtelighen skulle komma heem och tagha sigh sijn högtbedröfwade swägerskes och broders barns saker an». Lars Cruus hade dock sina betänkligheter vid att genast återvända. I ett bref till Axel Oxenstierna från fältlägret utanför »Brix» (Brüx) den 19⁄7 1645 skyller han på svårigheten att få kejserligt pass, men uttalar på samma gång sin önskan att få stanna vid hufvudarméen och därigenom få tillfälle »at göra någån större progress i kriget» före hemresan. »Elliest», fortsätter han, »ther iagh och nu strax skole resa härifrån, skole thet heetass, at iagh så godh är hemkommen som iagh ähr wthreest, hwilkett Ederss Exselen noghsamt kan judisera at thet migh intet wäll anstår» Han ber därför rikskansleren tillsvidare vara hans moder behjälplig.
Emellertid begaf sig Lars Cruus ehuru motvilligt på väg till Sverige hösten 1645 i Karl Gustafs följe, men innan han väl hunnit fram, hade äfven hans moder, fru Brita De la Gardie, dött. Hon dog i Stockholm den 11 augusti, och själf kom han, enligt Agneta Horns anteckningar, först den 18 december dit, »Hiertelighen beklagade» han, »at han icke skulle hafft den lyckan och sin frw moders dödh medh sijn ankomst förekommit.»
Från slutet af 1645 stannade Lars Cruus hemma i Sverige till sommaren 1648, då han efter sitt bröllop drog ut i kriget igen.
»En wettigh och redeligh herre», tapper och lefnadsglad och tillika en god son, bror och make — se där det intryck man får af Lars Cruus’ personlighet. Personalierna kalla honom dessutom »prompt och resolverat», och hvad Agneta Horn har att berätta från deras äfventyrliga bröllopsresa strider ej häremot.
Sid. 67. Att det från början var Agnetas faster, fru
Ebba, som ville arrangera partiet med Erik Sparre, antydes af
ett i det Leuhusenska arkivet på Börstorp bevaradt bref från
fru Ebba till brorsdottern, dateradt den 19 juli 1644. Hon
åberopar där en tidigare skrifvelse, som hon aldrig fått svar
på och som tydligen rört det för Agneta förhatliga ämnet.
Något skvaller om Agnetas trätor med mor och moster i Jönköping har troligen också nått hennes öron, efter hon varnar
den unga för att »lefva i världen såsom den ingens vänskap,
trohet heller kärlighet stort aktar» och insinuerar, att hon »för
detta till en tid» gjort sig skyldig därtill. Brefvet bör ha
kommit Agneta tillhanda, medan hon vistades i högkvarteret hos
sin far under det danska kriget; det är i stil och hållning
karakteristiskt för den myndiga frun och belysande för hennes
förhållande till det egensinniga barn, som hon haft under sin
upptuktelse. Brefvet, som här ordagrant meddelas med
bibehållande af originalets stafning, är af följande lydelse:
Min uänelige och kerlige hälsan försent, nest min uilige
och kärlige hälsning såsom och trogne och flitig
lykönskandhe utaf gud dhen aldra högeste til en lång uaractig hälsa
och al anan önskelig uälferd uthi ala dina lifsdagar, thil alt
dhäd, såsom måthe lenda gud til låf och ära, digh til ära,
hungnat och en efig salighet.
Iagh hafer fuler för en tid sedan skrefet tigh til och thär igönom söct tilfele om din goda hälsa och lykelige tilstånd uara för stendiat, såsom och så uthi sama bref skref tigh til om en anan sak och om rörde; huilket iagh såsom en din trogne uen digh i förtroende til skref och hade för ment, at du däd anars skule hafa up taget, än såsom iagh uel förmerker du giort hafer, och migh så myket uyrdat at du migh mäd din skrifelse besöct hadhe och mig den höfelighet beuisat och migh för min skrifelse betakat och migh dit samt din far och mors tilstånd förnima latet; i lika måta mig mäd höflighet någet hafa suarat upå dhäd, såsom iagh skref digh til om. Men nu in til dato icke dhäd ringeste bokstaf utaf digh hafer bekåmet, huarken om et häler anat, och alt för den skul inte uet, om iagh deta utaf dig til högferd, häler til ouet, häler til ouenlighet til mäta skal. Män så önskar iagh taf gud, at han dig ifrån den odyden, som är en stygelse för gud och ala meniskor, högferd, nådeligen beuara uile, men mera til ohöfelighet och ouenlighet[10] och så uäniar dig til att lefa i uerden, såsom den ingens uenskap, trohet häler kerlighet stort actar, huilket du för teta til en tid intet anat omgenge har haft utan til at acta ingens uenskap, utan alena sigh siälfa; huilket och nu utaf andra ringa nog blifa antingen älskade häler actat. Men gud gife, at du uile digh inte sådant an uänia, dhäd står dig huarken berömeliget häler uäl.
Men du må nu uttyda min skrifelse och uena mit uelmenta hiärta til digh huru du uilt, och hafa i råd mäd digh ihuem du uilt, så tager iagh gud til uitne at ingen taf din släct skal menat troligare och betre mäd dig än iagh skal menat — tro migh sedan om huad du uilt, Förty din godhe och dydige farbror, min salige k. man, såsom och din goda fader, hafer migh til al trogen uenskap imot ala sin släct förorsakat. Gud gife at iagh så uist kune latat upåskinas!
Och imedan iagh uel sir, at mina skrifelser hos dig intet stort äro actandes, altså skal du ochså för dem uäl blifa förskonat. Och härmed befaler digh uthi guds mildarika beskerm. Datom Ekebohåf den 19 iuli 1644
d[in] t[rogna] f[ader] s[yster] altid
Ebba läienhufe
Dän wälbårne iånfru, iånfru angneta horn, min k. brordåter, deta bref til Egen hånda uenelígen och kärligen.
Ett i Riksarkivet förvaradt bref från Erik Sparre till Gustaf Horn belyser gången af hans frieri till Agneta. Karakteristiskt är att Agneta enligt hans egen uppgift hänskjuter saken till fars och morfars afgörande, viss om ett stöd i den senare, då Erik Sparre däremot betonar, att Gustaf Horn »allena» äger att afgöra. Brefvet, som såväl genom själfva handstilens många slängar som genom det pretiösa språket och den pedantiska tonen röjer några af de för Agneta Horn motbjudande egenskaperna hos hennes friare, har följande lydelse:
- Wälbårne Her FeltMarskalck
Eders Exell:tzie kan sigh twiffuelssmåhl uthan noghsampt til mínness draga, huruledes iagh för någen kårt tidh sedan, igönåm athskillige mine til E. Exell:tie affgàngne skriffuelser medh tilbörligh ödmiukhet och skyldigh respect, sögt haffuer at föralliera migh uthi E. Exell:ties huss giönåm gifftermål medh E. Exell:ties högtälskelige dåtter, uppå huilket mitt ödmiuke anmodande E. Exell:tie sigh strax gunstigh emot migh bethet haffuer och för sin person, så wida såm den tiden wille medhgiffua, medh goda och önskelige swar migh hugnat och bewyrdat. Emedlertidh emedan iagh den lyckan niutit haffuer och den ähran bekåmmit, sielff samma mitt kärlige werff til E. Exell:ties elskelige k. dåtter mundhligen at frambera, och emot henne min låfflige kierleek upteckie, och nu mehra så lyckligh worden, at hon sielff migh medh dee swaren wyrdat haffuer, sigh gärna wilia låta sigh behaga, huadh såm henness k. Härfader och Morfader uthi den saken gått warda befinnandes, och deruppå förlåffuat migh åm samma henness önskelige och dygdige swar E. Exell:tie notificera och ödmiukeligen tilkenna giffua. Huarföre ähr til E. Exell:tie min ödmiuke bön och begieran at såssåm E. Exell:tie hertildagss uthi denna saken emot migh sigh altidh benegen och willigh befunnit haffuer, E. Exell:tie icke wille mindre hereffter deruthi continuere, uthan effter nu E. Exell:tie allena deråm disponere kan, at E. Exell:tie då wille dertil sit samtycke giffua, och migh snart medh goda och hugneliga swar favoricera. E. Exell:tie kan sigh deruppå troligen försäkra, at iagh så lenge Gudh unnar migh liffet altidh skal beflita mig åm, så mycket mögliget ähr at göra migh capable til wyrda, tiena och ähra effter min skyldighet så wäll E. Exell:tie i synderhet såm hela E. Exell:ties huss och berömmeligh slägt och familie. Sist förmodandess heruppå et gunstigt och behageligit swar, förbliffuer iagh så lenge iagh leffuer
|
Aff Stockholm |
Eders Exell:ties |
A son Excell:ce Monseigneur le Marechal Gustaf Horn, Senateur et General de l’armée de sa maiestée de Svede
| a Skånö à |
Sid. 72. Sigrid Bielke uppger själf (a. a.) att hennes första dotter, Anna Catharina, föddes i Landskrona söndagen d. 8 september och dog lördagen d. 14.
Sid. 92. Här öfverensstämma alldeles Sigrid Bielkes och
Agnetas uppgifter. Tvillingarna kallades Christina och Ebba
Sigrid.
Sid. 99. Agneta Horn anför här enligt Djurklou »en
folkvisa, som tämligen oförändrad återfunnits i Norge af
Landstad och i något föryngrad form sjöngs i vårt land åtminstone
för 50 år sedan. Visan skildrar en giftaslysten flicka, som
på hvarje invändning, från moderns sida i den svenska, från
faderns i norska, alltid har ett svar till reds, och som på
hotelsen:
|
tro du kan få så led en man, |
svarar med alldeles samma ord som Agneta:
|
Kommer min man onder hem, |
Hos Landstad, Norske folkeviser, sid. 668, lyder denna vers sålunda:
|
Aa kæme han no drukkin heim, |
I den uppteckning anmälaren äger från Närke är meningen densamma men uttrycket moderniseradt:
|
Och kommer han nu fuller hem |
Öfverensstämmelsen här är så påtaglig, att den omöjligen kan vara tillfällig. Den visan är således äldre än man förut vågat antaga, och för en så liflig och skälmaktig flicka som Agneta Horn måste denna vers på fasterns förklaring, att henne var spådt att få »så ond en man, att han skulle slå henne hvar dag», ligga så frestande, att hon, litet bortskämd som hon nog varit, ej kunnat hindra den att bryta fram. Men den visan hade nog icke lilla Agneta hört af sin kära »farssyster», utan troligtvis vid husliga sysslor, såsom bak, slakt o. s. v., i hvilka äfven den finaste fröken då måste deltaga, lärt i folkstugan och kanske därför fått uppbära förebråelser, hvilket betydligt tillspetsar udden i hennes replik. Det felas blott, att hon äfven sjungit versen på samma öfverdådigt käcka melodi, som ännu finnes bevarad. Man skulle nästan kunna tro henne varit i stånd därtill.
(Se G. Djurklous anmälan af »Teckningar ur svenska adelns familjelif» i Hist. Tidskr., årg. 16 (1896), sid. 75—76.)
Sid. 104. »Min vedervärdiga hop» afser generalguvernören
öfver Lifland grefve Gabriel Bengtsson Oxenstierna och hans
familj. Gabriel Oxenstierna var morbror till Agneta Horns
styfmor, som allt ifrån sin faders död 1626 vistats i hans
hus,[11] och hans grefvinna, Anna Banér, var moster till Agnetas friare, Erik Larsson Sparre.
Sid. 105. I Eriksbergs arkiv förvaras ett bref från Erik Oxenstierna till Agneta Horn från denna tid. Det är mycket
karakteristiskt för det kamratliga förhållandet dem emellan och
antyder, att den unge morbrodern räknade på samma slags tjänster
från sin förslagna systerdotter, som han året förut själf bevisat
henne. Erik Oxenstierna var nämligen vid denna tid mindre
hågad för det gifte, hans fader börjat planera med Elsa Elisabeth Brahe, och hade i stället sina planer på någon af
riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstiernas döttrar.[12] Det
är troligt, att någon af dem, medan föräldrarna voro i Riga,
uppfostrades tillsammans med sin kusin, den Kerstin Banér,
som Erik Oxenstierna ett par gånger nämner.
Då Agneta fick sin morbrors bref, var hon jämte Kerstin Posse och kanske ännu någon »jungfru» i Stockholm hos sin mormor. Det är dock tydligen icke Erik Oxenstiernas egen mor som afses på sista stället i brefvet med beteckningen »fru mor». Den är snarast att betrakta som en öfverenskommen skyddande förklädnad.
Brefvet lyder:
- Min Agnethin.
Jagh feck fuller svar på mitt bref, som iagh har schrifwit digh till, män intet schref du megh, hwem degh mina antwardat hade. Något längre bref hade iagh fuller ochså ifrån digh wäntat, och något nytt dervthi, eller huru det medh alla goda wenner tillstår, särdeles dem som du weet att iagh gärna om hörer. Män iagh seer lättian är planeten, som regerar i eder Jungfrukammare och att den goda Frumoor intet så mycket förhindrar digh, som de tröga fingrarna. Min käre Agnetchin, bättra digh, och sätt dig i din Frumoors cabinet, så fåår du frehd att schrifwa migh till om allehanda småt, som tiänar i mitt cram.
Isynnerheet hälsa din Frumoor ödmiukligen på mina wägnar, och sägh att iagh ähr henne ödmiukste tienare och broder, så lenge ögonen röras och munnen kan tala. Skrif migh och, om hoon gör migh ännu den nåden att tänkia på megh och hwadh mera; lät ingen se detta brefwet vthan bränt vp det.
Om du schrifwer migh något förtroligt till, schall iagh läta degh och något hädan weta. Allt ähr här roligt och lustigt; den som hadde man een wacker flicka wedh armen! Far wäl! Om du willt göra migh något till willies, så schrifw migh offta till — och hälsa alla goda bussar[13], i synnerheet Kirstin Baner, Lisa, Anna Posse, Kirstin, och alla Sparrarna. Schrif migh och till huru medh Lisbeta[14] Sparre ähr nu, om hoon ähr bättre tillfreds medh Gubben sin ähn tillförenne.
|
Af Refle den 11 Decemb. |
d[in] t[rogna] m[oder] b[roder] i d[öden] |
Hälsa moster din[15] och B. Lars Kruse. Låt megh weta om S. Kirstin Baneer har fått mitt bref. Rätt nu får iagh dit andra bref, der du migh något mehra om edert tillståndh tillschrifwer. Dank hab. Din far och moor må wäl på Malla.[16]
Schaffa alla innelagde wäl till dem de tillhöra.
(Kvartsblad utan utanskrift.)
Sid. 109. Två bref från Agneta till Kerstin Posse, hvilka meddelas längre fram som tillägg till 1650 års anteckningar, belysa det förtroliga förhållandet mellan fostersystrarna.
Från Kerstin Posses yngre syster Märta finnes i arkivet på Börstorp ett bref till Agneta Horn, skrifvet 1662 6⁄6 från Arensburg på Ösel, där hennes andre man, Per Fleming, då var guvernör. Det är svar på ett bref, där Agneta beklagat deras olyckliga öfverresa från Sverige. »Så vett fullr gudh», skrifver hon, »att vij stor skada hadhe; men [jag] önska[r] som min k. syster att gudh wille bevara min k. man och lätta migh behålla min hungnat, så ähr dätt andra väll till båtta.»
Sid. 112. Enligt Axel Oxenstiernas egenhändiga påteckning
mottog han brefvet från Gustaf Horn på Tidö den 17 aug, 1647. Det är, för så vidt det rör Lars Cruus’ frieri, af följande
lydelse:[17]
Högvälborne Grefve, högährade käre Her Fader.
Vidare so skall jagh E. Ex. ickie oförmelt lata, dedh jagh och i desse dagar een skrifvelse ifrån herr Lars Krusse bekommit hafver, däruti han åm min dotter verfver, medh förmellan att hafva so mykidh förnummit, dedh min dotter so väll som E. Ex. sampt des käre gemåhl, min högtährade käre Fru Moder, väll skulle kunna förstå till hans åstundan, så frampt att dedh fölle migh behagelig. So aldenstund jagh Herr Kruses persohn och qualiteter altidh estimerat hafver, eij heller någon orsaak elliest finner, hvarföre jagh denne hans begieran mishaga skulle, därtilmedh ickie allenast af Monsieur Kruses förbemelte berettelsse uthan och elliest nogsampt veett och försekradh ähr, att E. Ex. sampt min högtährade käre Fru Moder detta giftermåhl gierna seer och behagar, och nu förnimmer, att och min dotter inte illa därtill inclinerat ähr, därföre so skrifver jagh Monsieur Krus här medh eett sodant shvar, som han sielf åstundat och aff migh begierat hafver, hvilkedh migh och hafver bort E. Ex. härmedh tienstligen att upteckia, önskiandes uthi dedh öfriga, att Gudh ville verkedh välsigna, och till beggies contrahenternes so väll som till alles vår hugnat och frögdh dedh till een godh endskap förhielpa. Befaller härmed etc. — — — Datum Reffle den 14 julij 1647.
E. Ex:s
tienstwilliger
Gustaf Horn.
Då Gustaf Horn i sitt julibref till Axel Oxenstierna förklarat, att han måste uppskjuta sin hemresa från hösten till först om våren på grund af Sigrid Bíelkes väntade barnsäng, skrifver rikskansleren med Lars Cruus’ express och erbjuder sig att själf i faderns ställe göra bröllop åt Agneta. Ehuru tacksam för detta anbud, afböjer Gustaf Horn det dock i sin svarsskrifvelse:
Högvälbårne Grefve, högtährade käre Herr Fader
E. Ex:s skrifvelsse af den 31 Augusti är migh af Herr
Lars Krusses utskickade för någre dagar sedan väll
öfverantvardat — — — — — — — — — — — — — — —
Därnest förnimmer jagh utaf bemelte bref, att sedan E. Ex. hafver utaf mine skrifvelsser förståt, huruledes jagh migh upå Herr Lars Krusses verfning åm min käre dotter Agneta resolverat, sosom och imot honom sielf migh förklarat hafver, och därhoos förnummit, att min dotter därtill ickie hafver varit obenegen, so hafver E. Ex. latidt skie trolofningen och soledes satt beggie parterne uti mera sekerheett, huilkedh jagh migh soledes fast väll behaga loter, och till dedh begynta verkedh beggie contrahenterne myken lycka och välsignelsse utaf Gudh alzmechtig af hiertadt önskier.
Men huadh anlangar, att Herr Lars Krusse för visse orsaker skuld gierna såge, att han ju för ju heller måtte bekomma bröllop, so kan jagh fullar hans motiver och skiäll ickie aldeles improbera, efter som jagh och E. Ex. tienstligen betackar, som uti min frånvaro, so framt jagh dedh begierade, ville taga sigh dedh stora beshver upå och åm bröllopedh bestella, huilkedh, ehuruväll jagh fullar förvissadh ähr, att E. Ex. upå behörligit sette och fast better ähn som jagh sielf bestellandes vorde, men so finnes därimot många skiäl, som migh sodant att samtyckia ickie tillata ville, och där som jagh dedh giorde, so skulle utaf een och annan, helst i Schverje, huarist man medh sodana acter ickie plägar vara so mykidh brå, selsama judicia däröfver fellas, förnemligen efter att jagh huarken af Hennes May:t och Cronans tienst eller och af någodh annedh lagligidh förfal nu förhindras att ickie kunna irettan tidh vara tilstedes och sielf mitt kiera barn uti een sodan act assistera och den hugnadh åthniuta, som jagh däraf hafva kunde, att Gudh migh iblant so monga olyckor och farligheeter erhollit, och so lengie hafver lefva latidh, att jagh den dagen kan see.
Dogh efter att jagh sielf bef1nner bestvara, att, sedan medh saken so vida är kommit, då ingien lång förhalning medh des fulbordan giöras måtte, huarföre so vill jagh alla saker därhen disponera, att bröllopedh, so frampt att dedh endeligen so högt begiäras måtte, strax so shnart som jagh, vill Gudh, till Schverje ankommer, kunne anstellas, efter som jagh herr Krusse igienom min skrifvelsse förtröster, att dedh in Junio skie kunde, ehuruväll jagh för min person fullar helst såge, att bröllopedh kunde åpskiutas till strax efter kröningen, då man ickie allenast utaf schvenskie, utan och utaf liflendske af adel, och iblant dem många mine förvanter, många flere [än] sosom elliest hafva kunde att pryda högtiden; dogh so mykidh, som denne differentien af tiden vedkommer, so vill jagh gierna därutinnan E. Exts höga betenkiande och goda rådh följa. — — — Datum Rewel den 18 October 1647.
E. Ex:s
altidh tienstvilliger
Gustaf Horn.
(Rikskanslerens egenhändiga påskrift:
Present. i Stockholm den 30 novemb. 1647.)
Längre fram på hösten gör Sigrid Bielkes sjuklighet efter
en liten dotters födelse resplanerna osäkra. Gustaf Horn är
dock mycket angelägen, att Agneta på ståtligaste sätt skall
utrustas till bröllopet. Med samma post, den 5 december, då
han själf underrättar rikskansleren om sitt tvungna uppehåll i
Reval, skrifver Sigrid Bielke till sin styfdotter ett bref[18] med
goda råd för utstyrseln. Det är af följande lydelse:
- Wälbårna Jungfru, hiertans kierre syster.
Jagh önskar min k. s. af den gode gudh all önskeligh och begiärligh uälmåge både til siäl och lif. Der hos t[u]iflar iagh och inte at min k. s. iu uedh, at den goda gudh har den 17 ochtober mädh hungna och uäl förlåsat migh och har gefet ås en liten dåtter. Och heter hon helena, äfter min k. mans syster. Gudh han uälsinge och beuarre häne, gudh late hänne upuäxsa sidh helga namp[n] til pris och ärra, sigh och sina kierre föräldrar och alla sina till hungna och sigh siälf til en efigh salíghet!
A. k. söster, iagh har förnumidh af min k. man, at han har tilsagt hälr (!) lasr (!) Kruse, at han uil giörra min k. s. brölåp i iuni månna; alt så håpas iagh, at min k. s. kan räta sina sager der äfter. Och äfter min k. Man iu har bet[19], och så har och sändh min k. s. pänigar, at hon skal ta ut och köppa huadh hon nu behöfer, och uedh iagh fule[r], at min k. s. nu läter sy och giörra reda h[u]adh hon dertil behöfver. Och uil iagh påminna min k. s, at hon inte förgäter til at beställa i tidh om hans kåffor[20], såm skal stisckas hos pärlestigaren, för om di icke få det i tidh ut, så lärre han så längi liuga för min k. syster der mädh.
K. s. och äfter min k. man uil förskriua min k. s. kiortlar utanifrån, så ber iagh min k. s., at hon uile lata ås ueta, huadh fiärger, såm min k. s. siälf bäst behagar til sinna kiortlar, så uil min k. man det beställa. Gudh late migh nu så kuna tiäna min k. s. såm iagh gierna uile!
A. k. s., iagh ber och min k. s., at hon uille lata ås ueta, om ui i kröni[n]gh[en] få ha gylendugh heler sölferdudh (!) ti klär, och om di få ha gul- heler sölknytni[n]gh på sina klär, heler om di få ha uit knytni[n]gh den tiden.
Och uil iagh nu inte längre uppehålle min k. s. mädh denna min[21] och plu[mjpa skriuelse, utan uil nu til et kierliget beslut hafua min k. s. och alt det er kiert är den trogna gud befalat. Och ber iagh at min k. s. uile hälsa rixkansläraren och fromor och syster Karin oxsenstier[na] på min k. mans och mina uä[g]nar och syster christina påse mädh uår k. tienst. I hast af räfle den 5 detsämber 1647
M[in] k[ära] s[ysters] t[rogna] s[yster] o[ch] t[jänarinna]
siridh bielke
Den wälbårna jungfru anneta horn til häringe och malla, min kierre syster deta kierligen.
Inför de osäkra utsikter, som Gustaf Horns decemberbref öppnar, förmår Lars Cruus den gamle rikskansleren att förnya sitt anbud om att göra bröllop åt sin dotterdotter. Själf skickar han sin tjänare än en gång öfver till Estland och bestormar Gustaf Horn med böner om att bröllopet måtte få stå i maj. Ännu håller dock denne obevekligt på sin föresats att själf vara närvarande och upprepar sina förut anförda skäl, på samma gång som han redogör för de anstalter han vidtagit för ett ståtligt bröllop.
Högvälbårne Grefve, högtährade käre herr Fader
Huadh H. Lars Krusses ytermehra begieran och åstundan vedhkommer, däråm E. Ex. soväll som han sielf migh tilskrefvit hafve, so vett Gudh, att jagh högt åstundar, att dedh som imillan honom och min käre dotter so väll begynt är, måtte ju förr ju heller till een önskielig fulbordan komma, men dedh jagh gierna seer, att därmedh måtte intill min ankomst till Schverje anstå, dedh skier ickie för den orsak skuld, att jagh ickie nogsam ähr försekrad, att medh bröllopshögtiden efter E. Ex. goda disposition och anordning dedh ickie ju so skickeligen och väll skulle uti min frånvaro kunna aflöpa, ähn som då jagh (den medh sodana solenniteter och ceremonier migh inte väll vett att behielpa) sielf tilstedes vore, utan dedh skier för andra orsaker skuld, åm huilke för detta någorledes är uti mine skrifvelsser förmelt, och i synnerheett att evitera många sinistra judicia, och särdeles deras, huilke sigh ickie letteligen skola kunna eller vela persuadera lata, att till een sodan hastigheett Monsieur Krusses ambition att bijvistas occasionerne i krigedh och sin lycka därigienom vidare att poussera, endaste orsaken skulle vara.
Detta hafver jagh till min excusation soledes förmella velat, men huadh som elliest min reessa åth Schverje vedhkommer, so vill jagh, åm Gudh spar lifvedh och helsan, migh so tideligen upå den samma begefva, att, so framt resan lycklig aflöper, och vinden fogar, jagh då nogsampt hoppes att kunna so tidigt framkomma, att bröllopedh skall efter Monsieur Kruses begieran in Majo kunna blifva förrettadh. Därtill medh so vett man och fullar, huru sosom medh krigsfolkeds uthredning i Schverje plegar tilgå, och att, ehuru tideligen den och emnas att skola skie, so löper dedh dogh eett gått stycke in i Julium, för som dedh kan i verkedh stellas.
Dogh efter jagh väll veett, att tiden hastigt bårtlöper, so hafver jagh allaredan för detta âm eett och annadh brölloppedh tilhörigtt någorledes förordning giort. Sosom renst, franst och spanigst vijn, item gewürtz och confecturer hafver jagh förmedelst denne Licentförvaltern ifron Holland hoos een i Amsterdam vedh nampn Seneschal, huilken haffver på Riga och denne staden sine factorier, een godh påst förskrefvidh att blifva i vår medh första skepen till Stockholm öfverfört, och huadh som af dedh schlagedh ändå felas skulle, dedh kan man alla timmar i Stockholm bekomma. Öll hafver jagh allaredan för detta Bernt à Rinteln tilskrefvidh och ennu skrifver, att hoos pumpmakarn några lester skall bestellas och i mina kelrar inleggies. Seissteröll (?) och mumma beder jagh E. Ex. ville gefva honom adresse, hoos huem han dem best bekomma skulle. Åm allehanda victualiepartzeler hafver jagh mine fogdar i Schverje befalning gefvitt att hafva på gårdarna uti förrådh.
Kledren belangande, efter jagh förnimmer, att öfver den giorda kledeordningen i Schverje ennu holles, altså holler jagh därföre att rikast (!) och best står att bröllopskiortlarna aff ritadh atlasch och oskurit sammett giörs; och efter att här i staden een finnes, som väll rita kan, altso letter jagh hoos honom till två brudhkiortlar ferdigt giöra. Dedh öfriga kan altidh bekommas i Stockholm. Och efter att E. Ex. sigh gunstigt tilbiuder att vela medh min i Schverje quarlemnade fulmechtige öfverleggia, huad som i eett och annadh till bröllopedh vidare kan behöfvas, därföre jagh och tienstligen tack seyer, altso hafver jagh honom nu tilskrefvidh, att han sigh till den enda hoos E. Ex. anmelder, och efter des befalning soväll hos mine fogder sosom och elliest hoos andra nödiga anstelningar giör. So hafver han och befalning, att han min dotter några hundra riksdaller till handpenningar och till några nödiga uthgifter tillstella skall, men huadh hon elliest behöfver hoos Brisewall och Bremen att uthaga, dedh varde dee henne upå min credit och upå Rintelns anfordran väll följa lata.
Uti dedh öfriga beder jagh E. Ex. tienstligen att vela
migh i tidh påminna, huadh som i eett och annadh vidare
kan behöfvas, sosom och att E. Ex. ville min fulmechtige assistera, att målerne och andra handverksmän, som på hussedh
ännu hafve någodh att forferdiga, måtte kunna tvingias att efter
komma, dedh dee migh hafve lofvadh, so att salen och dee andra
gemaker måtte imot sagdan tidh kunna färdiga blifva. Härmedh
vill jagh E. Exc. etc. Datum Refle den 8 januarij 1648.
E. Ex.
tienstvilliger
Gustaf Horn.
Gustaf Horns hemresa blir emellertid ytterligare fördröjd genom hans lilla dotters död, och då ser han sig slutligen tvungen att tillåta, att Agnetas bröllop får firas i hans frånvaro, om han ej kan hinna till Stockholm i tid. Han skrifver den 3 maj 1648 från sin gård Malla ett långt tyskt bref till rikskansleren, där han visserligen uttalar sin afsikt att inom fyra eller fem dagar begifva sig till Reval och, sedan han låtit där begrafva sitt lilla barn i sin faders graf, fortsätta till Sverige med fartyg, som redan ligga segelfärdiga, men dock afstår från sin föresats att vara närvarande på sin enda dotters hedersdag. Han har nämligen af det bref, som han dagen förut fått från Lars Cruus, sett, att denne så fort som möjligt måste begifva sig af med en skvadron af sitt regemente, och vill därför ej längre lägga hinder i vägen för hans bröllop.
Ehuru mycket mot sin vilja, ber nu Gustaf Horn den gamle rikskansleren att, såsom han förut erbjudit sig, öfvertaga besväret med anstalterna för bröllopet. Han skickar dock en specifikation[22] på vin, kryddor och konfekt, som han hösten förut beställt från Holland, i förhoppning att sändningen redan kommit eller åtminstone med snaraste kommer till Stockholm. Kött och fågel skall efter hans tillsägelse levereras från hans gårdar. Från Reval ämnar han skicka rikskansleren en växel på 1,000 riksdaler till andra erforderliga utgifter.
Till bröllopsgåfva åt sin dotter har han hos Conrad Vegesack i Hamburg beställt en silfverservis och ett hattband, som skola vara i Stockholm i maj. Dessutom skickar han jämte växeln från Reval de båda af Sigrid Bielke omtalade klänningarna af hvitt »atlask» och svart oskuren sammet.
Här uppräknade presenter m. m. bekräfta ett uttryck i en redogörelse för arfstvisten mellan styfmodern och Agneta. Det heter nämligen där om den senares bröllop: »bekommet eine prächtige Hochzeit mit juwelen, andre Schmück und 8,000 Rdl mit». Gustaf Horns frikostighet mot sin dotter[23] och rörande omtanke i detalj för välplägnaden vid bröllopet hafva kanske af henne fått sitt erkännande på det felande bladet af anteckningarna. Det nu bevarade ger endast uttryck åt hennes bittra saknad af den moderliga omtanken vid bröllopsförberedelserna, en brist som styfmoderns med möda hopskrifna råd från andra sidan hafvet blott i ytterst ringa grad voro ägnade att afhjälpa.
Efter alla om och men uppfylldes dock Gustaf Horns önskan att själf fira sin dotters bröllop. Redan den 2 juni 1648 är han återkommen från Estland och bevistar en rådssammankomst; och bröllopet stod först den 20 juni.
Äfven Axel Oxenstierna är angelägen, att Agneta skall få ett ståtligt bröllop. Då han den 17 juni skrifver från Stockholm till sin son Johan, vill han gärna, att fru Margareta Brahe, dennes tillkommande brud, skall stanna kvar i Sverige öfver »tilkommande tijsdag», då bröllopet skall stå, och där med hedra hans dotterdotter. Att såväl hon som moster Karin och Agnetas gode vän morbror Erik voro med på hennes bröllop, framgår af ett följande bref från rikskansleren, skrifvet midsommardagen.[24]
Sid. 117. I arkivet på Börstorp finnas ett par bref till Agneta Horn från Anna Maria Posse, gift 10⁄6 1648 med Johan Gyllenstierna. Det första är skrifvet från Stockholm i oktober, säkerligen något år i början af 1640-talet. Årtalet är dock bortrifvet. Det är adresseradt till »M:elle Angnetta Hornn» och vittnar om de känslor, med hvilka Agneta omfattades af jämnåriga vänner, till hvilka Anna Posse, ehuru åtta år äldre, synes räkna sig. »Min h. a. k. camerart, iagh må wäll wndhra, när som i wille kumma hitt? Migh tycker att i hafwa warirtt bårtta hellt åhr och dagh. Gudh wett att iagh så lengtar effter edher, så iagh alrirgh så kan skrifwa. Iagh önskar daghligen att i måtte kåmma snartt hitt. Gudh weett, att här ähr någeett långhsamtt, för ty här ähre icke mångha i staden wthaf minne camerarter.»
Det andra brefvet är skrifvet ungefär tjugufem år senare från Ekedal 28⁄5 1668, medan Agneta befann sig i grannskapet, på Gudhem, sonens friherreskap. Anna Posse, som först genom ett bref från Agneta dagen förut fått visshet om att hon kommit till trakten, gläder sig nu åt att få »dhen ähran och hungnan» att tala med Agneta och ämnar hälsa på henne i vägen till Skåne, dit hon nu står »på ressa[n]dhe foott». Ämnar dock vara tillbaka några veckor senare »då iagh wist», fortsätter hon, »och håppas få dhen hungnan och ähran till ahtt ha mihn h. kiere syster hiitt tihll migh wthi mihtt lilla bondhetårp, här iagh bor, efter som här i mellan oss ähr icke mehr ehn som 4 små mihll».
Brefven äro undertecknade: A. Maria Posse.
Sid. 129. Kantremsans text (flera ord äro delvis
bortskurna).
het grer . . . och at
fläk i ma[y]sen het ge(ri[25])ken
och öfw[er] muldan w[ed] kolditz och til en lite[n] stadh het
waltheim. den 18 o[m] mårån gi[n]ge wi [där]ifrån och genom
en stor ström di kala schop, at watnet stog up i säte på...
Sid. 135. Då Lars Cruus kom till Karl Gustaf i Kuttenberg, måste han hafva fått underrättelse om westfaliska fredens afslutande, ehuru Agneta Horn ej nämner ett ord därom. Det officiella budskapet om freden kom nämligen till lägret den 3 november (n. st.), och fördraget undertecknades som bekant redan den 24 oktober (n. st.). Ej heller Lars Cruus själf, som den 10 november skrifver till Axel Oxenstierna från »regementz qvarteret Kretzititz», dit han några dagar förut (den 4 nov. enligt Agnetas uppgift i själfbiografien) lyckligen ankommit med sin »kiereste», ger något uttryck åt sina känslor vid underrättelsen om fredsslutet. Han uttalar blott en förhoppning, att arméen snart skall bryta upp från Kuttenberg.
Sid. 137. I ett bref till Axel Oxenstierna från Stendal
9⁄1 1649 berättar Lars Cruus att hans skvadron blifvit
förlagd i städerna i Altmark; »och ligier iagh», fortsätter han,
»för min person medh mit halfwa Compani här vthi Stendel,
huarest iagh arriverade den 6. huius, och bliffwa wi
tracterade här effter camarordningen». (Agneta uppgifver både i
själfbiografien och tillägget, att de kommo till Stendal den
4 jan.).
Den 23 mars skrifver Lars Cruus ett nytt bref från Wismar
för att underrätta om sin kära hustrus goda hälsa och sundhet.
Han omtalar att de kommo dit den 6. Agnetas uppgift om
den 24 måste således bero på minnesfel.
Gustaf Horn är tydligen vid denna tid orolig för sin
dotter och synes ej ha fått det första brefvet från mågen om
hennes lyckliga nedkomst. Bland de i Riksarkivet förvarade
brefven till honom finnes åtminstone blott ett senare af den
9 maj, där Lars Cruus för säkerhets skull upprepar nyheten:
»Gudh then aldrahögsta haffw[er] nådigast förlossat min k.
hustru den 8 Apri[lis] och beskiert os een vng son, hwilken
här bleff cristnat den 15 Aprilis, och hawa wij kallat honom Gustaf effter Herfar, och tackar iagh gudh at han ennu mår
wäll ... Min k. hustru går reda vppe och gudi ske loff
bliffwer war dagh betre en annan.»
Agneta är emellertid ej enda föremålet för Lars Cruus’ brefväxling med svärfadern. Notiserna här äro ungefär desamma som i brefven till Axel Oxenstierna, men dessutom äro båda mycket intresserade af »ett spann hästar», som Erik Hansson Ulfsparre fått i uppdrag att köpa åt Gustaf Horn. Erik Hanssons och Lars Cruus’ beridare skickas än hit, än dit för att bese hästar, men finna ej några fullgoda; och Lars Cruus föreslår därför sin svärfar att dröja med inköpet af sexspannet till ett annat år, något som kan låta sig göra, då ju drottningens kröning blifvit uppskjuten.
Sid. 138. Agnetas berättelse om att hennes man stannade
i Wismar till d. 10 juni stämmer med hans uppgift i ett bref
af d. 6 juni, att han om 2 eller 3 dagar ämnar resa tillbaka till
sitt regemente. Likaledes säger han i ett bref från Stendal af
d. 24 juni, att han rest från Wismar för 14 dagar sedan. Själf
skrifver Agneta till sin far d. 21 juni:
»Låter iag och min h. k. fark[är] ödmiukelig förnima, at min kiäre man intet är här i staden, utan han är bårtrest för fiorton dagar sedan til ständel til sit folk och wil der förwänt[a] årder ifrå försten til at föra fålket til siös. Gud låte thet ske snart och i en lykelig stundh! Imedlertidh så har han lemnat mig och wår lila son her i wismar til täss gud wil han kommer igen och så wil här stiga til skep. Men gud wet när thet sker. Thet går alt så långhsamt til, så thet kan ingen weta huru snart thet blir.»
Lars Cruus å sin sida afvaktar med otålighet
uppbrottsorder. »Landet här», skrifver han till Axel Oxenstierna d. 24
juni, »låter treffligen illa öffwer then långa inquarteringen och
hafiwer iagh stoor möda at få vnderhål åt mit folck. Om
thet lengie warar, weet iagh inthet huru thet will gå.» Själf
har han tråkigt i Stendal, regementet är så förlagdt, att han ej
alltid kan hafva sällskap af sina officerare. Och redan d. 19 juli är han, enligt bref till Gustaf Horn den dagen, tillbaka i
Wismar.
Den 16 och 24 augusti skrifver Lars Cruus till rikskansleren från Wismar, i det senare brefvet för att underrätta att han nu på timmen fått order att hålla sig färdig till uppbrott med sitt regemente. Dagen därpå ämnar han resa till kvarteren för att föra folket ombord. Det följande brefvet af d. 12 september är från Stendal, där han då vistats i 14 dagar; han klagar öfver att han blifvit uppehållen, kanske för hela månaden, af att rådet i Berlin ej utan kurfurstens expressa order vill utleverera den af generalissimus begärda satisfaktionssumman.
Sid. 139. Hur gripen Agneta Horn blef af underrättelsen
om mormoderns död, visar sig äfven af hennes bref till Axel
Oxenstierna från Wismar den 2 augusti 1649.[26] Där tackar
hon för hans »faderliga skrifvelse» och beklagar, liksom hon
redan i ett föregående bref gjort, »wår stora olycka». Därpå
fortsätter hon:
»Wet gudh hure gärna iag önska[r] at wi snart mädh hugna måte koma hem och kuna hugna min h. ä. h. k. morfa[r] i sin stor[a] bedröfwelse, såsom och at iag måtte få bewisa min saliga kiäre mormor then sista och ytersta tiänsten för alt thet mykna, otaliga goda såsom mig af hänne bewist äre.»
Brefvet är undertecknadt: »m. h. a. k. Morfars ödmiuka och tiänst[wi]lige dåterdåter i döden Agneta horn».
Sid. 141. (Ur bref från Gustaf Horn till Axel
Oxenstierna, Stockholm den 3 november 1649.)
Ifrån min mågh och dotter hafver jagh, sedan jagh ifrån Fiholm reste, ingie bref eller budh bekommit, men dogh so beretter mig een captein utaf dedh Södermanlendische regimentedh, huilken för 3 vekor sedan är segladh ifrån att min måg hafver varit sine rytare till Stade i stift Bremen fölgachtig, och sedan han dem därsammastedes hafver embarquera latidh, so hafver han begefvidh sigh till Wismar igien, ditt han och lyckligen var ankommen, för som bemelte captein därifrån förreste, och hafver sampt min käre dotter och deres lille sohn varit, des Gudh skie lof, ved godh hälssa, och hafver allenast förbidat eett bequemt skiep, därupå han sigh begefva kunde. Gudh dem nådeligen ledsaga och medh hugnadh shnart hit forhielpa — — — —.
Högvelborne Grefve, Herr Rijkscantzler, högtährade kiäre
Herr Fadher. — — —
Hvadh oss på denne orten vedkommer, så tacker jag Gudh, som mig och min käre huussfru sampt lille dottren vedh helsan uppeholler, så är och min måg, herr Lars Kruus, med sin hussfru, min käre dotter Fru Agneta Horn, och deres lille käre son för otte dagar sedhan lyckeligen hijt ankommen, och i förgår till sin gård Sätuna samptligen herifrå reest. Förmoder, at min mâg innan kort skall sig hoos min högtährede käre Herr Fader instella och der sin skyldigheet afleggia.
— — — Stockholm den 15 Novembris Anno 1649.
Min högtährade K. Her Faders
tienstvilligste
Gustaf Horn.
Redan d. 12 november skrifver Lars Cruus själf från
Stockholm till Axel Oxenstierna för att omtala deras lyckliga
öfverresa och säga, att de följande dag ämna sig till Sätuna. Här
har sålunda minnet svikit Agneta Horn med afseende på data.
I samma bref, som han adresserar till Fiholm, och i ett
senare, skrifvet d. 21 nov. på Sätuna och adresseradt till Tidö,
försäkrar Lars Cruus, att de genast skulle rest och hälsat på
rikskansleren, om ej vägarna varit »illacka» och »alt för slemma»
och deras hästar »något illa farna vpå siöön». På Axel
Oxenstiernas inrådan reste de sedermera i december på några
dagar öfver till Stockholm igen för att uppvakta drottningen;
och därifrån skrifver Lars Cruus d. 10, att han om 10 à 12 dagar hoppas kunna komma med sin hustru till Tidö öfver
helgen. Den 18⁄1 1650 skrifver han åter från Sätuna.
Sid. 142. Troligen är det under Stockholmsvistelsen 1650
som Agneta Horn skrifver följande bref[27] till sin goda vän från
uppväxtåren i mormoderns hus, Kerstin Posse. Hon är vid
denna tid hemma hos sin mor, fru Kristina Sparre.
Wälbornne J[ungfru] högt ärade hiärtans kiära syster.
Jagh har intet kunat wnderlåta mädh mindre än at iag min h. k. s[yster] mäd däna min skrifwelse bemöda skule, efter at iagh ser at thet inte kan wara at wi råkas här i staden, för wi hafua ärnat til at draga til sätuna, om gud wil, til hälgän. Och menar iagh wist at thet blir om fredagh. Gud wet huru wist iagh har tenckt, at du skule hafwa låtit digh behaga til at koma hit til migh. Iagh har wänt dig al dena tiden til mig, men nu sir iag, at thet är alt fåfäng för mig.
Men gud gefue, at min k. s. wile låta sigh behaga at koma til migh til sätuna i hiälgän, så skal du wara mig så hiärteligh wälkomin. Och om min k. s. är på gädeholm, så kan hon på halfanan dagh til thet längsta war[a] hos migh. Och liger der wåra bönder i wägen i liselhena soken strax utemäd olof andersons gård, så om min k. syster behagar til at koma til migh, så får hon wäl där, huad hon behöfuer.
Iag har wäl skrifuit min k. s. til för några wecker sedan och bad at hon wile koma hit til dråningens födelsedag[28], hwilket bref iag sände til bror axel och bad, at han wile sända thet til dig; män efter iag inga swar har fåt därpå. kan iag inte weta, om min k. s. har fåt thet häler intet. K. s., kom til mig til helgän, häler iagh tror wist, at du har aldeles glömt bort mig och at du har försuurit til at koma til mig.
Ber iagh min k. s. hon wile hälsa moster fru kirsten och sina syskion med min k. mans och min flitiga tiänst. Låter och min k. m. så flitigt hälsa digh. Nu wil iagh inte längre bemöda min k. s., wtan wil här mäd hafua min k. s. och alt thet häne kiärt är then högsta gud befalat både til siäl och lif; där hos förblifuer
| af stokholm den 17 detsemer. |
m. h. k. s. t[rogen] o[ch] t[iänst]w[illig] s[yster] s[å] l[änge] i[ag] l[efver] | |
| Agneta göstasdåter horn. | ||
Den Wälbornne Jungfru Kristina pose til bärgshamar och gädeholm, min högt ärade hiärtans kiäre syster, theta bref kiärligen til handa.
Då Lars Cruus den 26 december 1650 skrifver till Axel
Oxenstierna från Sätuna, nämner han emellertid intet om någon
gäst. Han säger endast, att han och hans hustru fjärdedag
jul ämna resa öfver till Erik Oxenstierna och hans grefvinna
på Viby, eftersom de nu blifvit så nära grannar.
Sedan Agneta i början af följande år blifvit ensam på Sätuna (ännu den 27 januari var hennes man hemma kvar) försökte hon ännu en gång att få Kerstin Posse till sig. Från 1651 förskrifver sig nämligen med all säkerhet följande bref:
Wälbornne jungfru högt ärade hiärtans kiäre syster
Jagh önskar min h. k. s. al lykeligh wälmågan och långh warigh hälsa; der hos tackar iag min h. k. s. så tiänstelig för al trogen wänskap, som iag alltidh af min h. k. syster förnumit hafue[r], huarför iagh altid skal finas min h. k. s. en trogen och tiänstwilig syster, så länge iagh lefuer.
Der hos är til min h. k. syster min wänliga begäran, at hon wile göra migh så mycket til wilies at skafua sigh lof til at koma hit til migh. Iagh wil försäkra häne där på, at hon inte skal fara ila hos mig. Och om min h. k. s. kunde få låf til at koma til migh (som iagh inte anat wil hopas, at du iw så gärna skule få lof at koma til mig som någen andärstäs för wårt gamla kameratskaps skul), så wile iagh gärna strax sända hästar och slädar äfter digh och din piga, äfter tidän är migh långh, för min man är nu bårt dragen til wästergötland at mönsta och komer inte igän på säx weker.
Therföre är til min h. k. syster min wänliga begäran, at hon wile göra mig den stora wänskapen och skafwa sigh låf til at koma til migh, efter moster fru kirstin har syster märta hos sigh til ro. jag skal gärna wara moster och digh til wilies igen, i huad måta iag kan, och är i den wisa förhopni[n]g at min bön inte blir vtslagin, vtan på mit frieri wäntar et got suar. Iag skal aldrigh så snart få iaa, at icke mina hästar skola wara i gålen hos dig. Män däd skal du försäkra dig på, om du inte wil koma til mig dena gången, så skal iag aldrig vara din wän.
Käre syster, kom til migh! Thet är så lesamt för mig nu, mädan iag är ensam.
Nu har iag intet mer til at skrifua, utan ber, at du wile hälsa din k. syster och brör på mina wägnar. Här med befaler iag min k. s. och alt thet hene kiärt är then högsta gudh och stadigt förblifuer
|
af sätuna den |
m. h. k. syster[s] trogna |
Wälborne Jungfru Kristina påse, Jungfru til bärshamar och giädeholm, min högt ärade hiärta[ns k]iäre syster, theta bref[wet] systerligh och kiärligen til handa.
Af anteckningarna vill det knappast synas, som om Agneta
fått ja på sitt frieri; troligen skulle hon då nämnt något om
Kerstin Posses besök. Den 13 mars kom Lars Cruus (enligt ett
bref af d. 17 mars från honom till Axel Oxenstierna) tillbaka
från mönstringen i Västergötland. Agnetas illamående vill han
icke låtsa om för morfadern. Han skrifver att han funnit
hustru och barn »vti got tilståndh såsom the ennu äro». Men
i ett bref till Gustaf Horn af d. 31 mars säger han: »thet låter sigh til bettrings medh min hustru» och hänvisar till
hustru Karin för närmare underrättelser om hennes sjukdom.
Hustru Karin har ej kunnat lämna dem, »för en», säger han,
»min hustru kunne si wart siukan wille wenda sigh».
Äfven för de följande åren erbjuda Lars Cruus’ bref till Axel Oxenstierna några jämförelsepunkter med Agnetas anteckningar. Så skrifver han den 23 augusti 1651 från Sätuna och beklagar, att en uppgjord plan gått om intet och att de ej varit »så lyckesamme» att få dit till sig sin »h. a. k. Moderfader»; på samma gång lugnar han rikskansleren med att »wåra små» (för att begagna hans eget uttryck), sedan de skildes åt i Stockholm, varit vid god hälsa. I slutet af februari 1652 skrifver han från Gudhem, där han då vistas med Agneta och deras »lille sohn», att han d. 24 haft generalmönstring i Skara och dagen därpå skall resa till Alingsås, där 2 kompanier af hans regemente skola mönstras den 3 mars. Sedan ämna de med första resa tillbaka till Uppland.
I det sista bevarade brefvet, skrifvet i Stockholm den 10 september 1653, berättar Lars Cruus, att han den 7 anländt dit med hustru och barn och att Agneta väntas snart »komma wthj barnsengh heer att liggia». Kanske måste han själf resa till Sätuna igen »för siukdomm skull». I Stockholm för spörjes emellertid, att pesten något skall grassera och att »några folck» i ett hus dött däraf. »Ähr och», säger han, »några andra huuss som igenslagne ähre». Drottningen lär vara betänkt på att lämna staden med hela hofvet, och Lars Cruus förutser nödvändigheten att, om sjukdomen tager öfverhand, med första föra sin familj tillbaka till Sätuna.
Ättartaflorna ha intet att förmäla om ett barns födelse vid denna tid. Det är möjligt, att en brådstörtad flykt till Sätuna undan pesten måste företagas och att Agneta, om hon fortsatt sin själfbiografi, än en gång måst anteckna: »gick det mig illa».
Lars Cruus bref andas den uppriktigaste tillgifvenhet för Axel Oxenstierna, och han uttalar en gång sin tacksamhet »för denn stoora och gooda omwårdnaden och faderlige afection, såsom min högtähre (!) k:e moorfader emot oss, sina barn, beter.»
Sid. 145. Anteckningarna[29] på det lösa ark, hvarifrån fortsättningen af själfbiografien lånats, börja på följande sätt:
1647 den 20 agusti förlofuades min saliga kiäre man och iagh på tijdön, och sama året gaf dråningh kristina min s. m. öfwerste tijtelen.
1648 dän 4 martsi reste min saligh man til wästergötlandh til at första gången taga mot regemänte på mönstringän och kom til ståkholm igen den 3 april til at bestäla om regemäntes wtredningh, och efter rigemä[n]te gik til skeps i göteborgh.
Den 20 juni stogh wårt brölop, och den 12 augusti droge wi från stokholm och til dalarön. Den 14 stege wi til skeps och seglade wt samar dagen och seglade öland förbi. 16 finge wi motwär och måste til baka i kalmaresund för anckar intil 21. Om måranen finge wi win och seglade wr sundet. 23 kome wi om aftonen vnder land ryge wedh iasmun och för motwäder skul stege wi til lands wedh iasmundh 24.
Den 25 kome wi til stralsun. 26 droge wi dädan. 31 kome wi til wismar, der war wåra hästar. 7 säptämer droge wi från Wismar. 10 kome wi til karkom[30]. 25 droge wi dädan och droge den 26 öfwer elwen wed demits. Den 9 kome wi til garläben. Den 13 droge wi derifrån. 18 kome wi til läijpsik. 26 droge wi dedan. 27 kome wi til respen. Den 30 droge wi dedan och til mitwaijde. Den 1 nowämer droge vi dädan och kome til öfwerste löijtnant siafwer.
Den 4 ginge wi öfwer walen wed anenbärgh och kome den 5 til hieriko och gingo öfwer egeren wedh sats den 9. Den 11 ginge wi derifràn och åt pragh, och när wi ginge de[r]ifrån 2 mil finge we en boden imot oss at kongen war dedan gången och den kaijserliga armen war dit igen. Då wände wi om och ginge igönom egerströmen och til brix om natan. Och den 13 ginge wi om natan öfwer älwan wedh brandis. Och fik min s. k. m. kongens årder til at taga sigh part[it] an och at han skule lemna krutwagnana kuar i loijtmarits, och gick så den 14 mädh partit fort til konge öfwer pasen wed mälnik och brandis och så til kretzietits i bemen, huarest hans durkläijtigkäyt lågh mädh armen och min saligh mans regemänte war. Och kome dit den 20 och blefwe så der ligiandes in til den 29 nowemer.
Marserade wi dädan och ginge den sama dagen öfwer brygia wedh kålin. Och den 5 detsämer ginge wi öfwer brygian wed löijtmarits och skule gå i kuarterän och låge i en by 3 mil ifrån löijtmarits. Och fik min man kungens årder at han för sin egen pärsom (!) skvle koma til honom. Och gik han den 6 der ifrån och til kungen. Den 11 märserade regemänt til bakas igen öfwer isen wedh löijtmarit, och möte min man der och fik då årder til at gå den wägen mädh möler öfwe bemerwal och åt säxtadern, wändhlandh och lautesnis och åt altemark i winterkwarte[r]. Och den 20 marserade wi seto förbi, och den 25 låge wi s[t]ila hos en grefwe som het lenart. 28 gick min k. m. ifrån regemänte och til barlin ti at handla mädh kurförster och[31] sina kuarter och sit tracktamänten.
1649 den 2 januarie kom han tilbakas igen ifrån bärlin och til rigemänte wedh klåster ieriko. Och gik regemänte then 3 öfwer älwan mädh kanen wedh tangermynde. 4 kome wi til standel, huaren wi blefwe ligandes och regemäntet lades kringh i dromlingen. Den 7 februarie reste min man ifrån standel och til kongen til norenbärg och fan honom intet där wtan wedh kasel. Och kom til baka igen den 14 och blef så där in til den 19 martsi. Reste han til wismar och reste så strax der från igen til ständel, huarest han förblef hos regemänte intil den 2 october, när ha[n] fik årder til at marsira dädan och til bramen och låta regemänt där stiga til siös. Och när folket war bårta til giöteborgh, drogh han til Wismar och fick der et skiep och seglade io nowämer ifrån wismar och kom den 13 til landhs wedh dalerön.
Den 15 kome wi til stokholm och wore der någen tiden och sedan til sin gårdh, hwar han blef den winteren öfwer intil maij månat 1650, at häredagen skule stå och dråningh skvle krönas. Och blef der den somaren öfuer och mäste delen af winteren. Och 1651 fik han årder til at resa neder til wästergiötlandh och mönstra sit regemänte, hwilket han och så giorde i februarie månat och kom til bakars igen til stokholm den 24 martsi. Och då i maij blef han giordh til frihäre. Och blef så sedan stadigt här vpe på sina gos, efter han intet hade någet synderligh til at giöra i ståkholm intil 1652 om hösten, at häredagen skule stå i ståkholm. Reste han ifrån sina gos och hitil stokholm, så länge häredagen skule stå.
(Fortsättningen är meddelad i själfbiografiens text.)
Sid. 152. Ett annat vittnesbörd om Agneta Horns
sinnesstämning under den första änketiden finnes bevaradt i några
verser, som hon skrifvit för sin ungdomsväns, Kerstin Posses,
stambok.[32] De äro visserligen otympliga — Agneta Horns prosa
har mycket mer flykt än hennes vers — men blifva rörande
genom den sorg, som genomströmmar dem. De säga tydligt,
att hon ej vidare kan tänka sig någon lycka här på jorden
utan ställer hela sitt hopp till en annan värld.
Med afseende på dateringen af hennes själfbiografi kunna dessa verser hafva en viss betydelse, i det de visa, att hennes tankar just vid denna tid, efter mannens död, sysselsätta sig med hennes eget lefnadslopp, hennes »swåra lyka» och »tunga wärd» alltifrån barndomen:
Den tidh jagh har warit liten och vngh,
hafwer min swåra lyka warit migh mycket tungh;
och när iagh än war komin til några få åhr,
och än war min blinda lyka migh licka swår.
Män nu iagh har trot min högsta lyck til niuta få,
har min högsta hiärtans sårg och olyka kommit migh på.
Och brukar så lykan mädh migh sit vnderliga spel åhr ifrån åhr
och giör min bedröfwade och tunga wärd migh myket swår;
ty håler så mädh migh min tungha lyka dagh ifrån dagh,
in til des Gudh täkes hiälpa migh i min graf.
Gudh, som har lagt migh en så tung och blindh lycka på,
han hiälp migh alt mädh gåt tålamod wäl igönom gå
och wne migh i al min h[i]ärtans stora sårgh, motgång och nödh
christeligh här i wärlden til at lefwa och sedan saligh döö!
Gudh låte migh sedan mädh alla mina i wår graf roligen hwilas få
och sedan mädh huar anan på then ytersta dagen glada vp stå.
och låt oss mädh tig sedan och ala christna til lika
hafwa glädia och frögdh i titt ewiga rike!
Tå läre Gudh giöra på min tunga lyka och stora sårgh en godh ända,
thena wärdenes glädiä och blinda lycka iag mig aldeles från wänder.
Gudh läge mig för sin barmhärtighet eij mera kårs, motgång och nöd vpå,
än han iu ser migh kuna mädh gåt tålamod igönom gå!
Gudh höre min bön för sin stora nådh och mildhet!
Thensama Gudh befaler iag mig och de mina i evighet.
Min hiärtans glädie hafver en ända, min danz är wänt vti klago grådh, af mit hufwet är min krona falen. Och ve at iagh så syndat hafwer! Ther före är mit hiärta bedröfwat och min ögon för mörkat.
Theta hafwer iagh skrifwit min h. ä. h. k. s. kirstin pose til wilies och behagh och försäkrar hene der vpå, at iagh altidh är henes trogna och tiänst wiliga syster, så länge iag lefwer.
Gudh är min tröst i al min stora hiärtans sårgh och bedröfwelse, som migh hända heler påkoma kan.
Agneta horn gustafdåter,
en af hiärta högt bedröfwat och förlåten änckia.
Skrifwit på fånön den 28 Iuni 1657.
Sid. 162. Bland de på Börstorp förvarade brefven till Agneta Horn ligger äfven ett bref från henne till hennes son, odateradt och mycket slarfvigt skrifvet på ett groft, oskuret och upptill afslitet pappersblad. Hon har tydligen, då hon skrifvit det, varit på besök hos sin fränka Katarina Sparre, gift Berendes, hvars dotter Ebba ligger sjuk i någon smittosam sjukdom. Af brefvet synes framgå, att Ebba Berendes varit god vän med sin jämnårige frände, Agnetas son.
»Min a[llra] k[äraste] son», skrifver Agneta, »Jagh låter er weta at eba berns är wäl mykit elak, män lel håpas iag, at thet intet skal haffwa någen nöd mädh henn[e]. Hon har wäl giärna sitt at i kume hitt, män effter at i intet weta, om i haffwa hafft honom siälff, så näns hon intet bedia min a. k. son ther om. Och iagh för min person sir thet intet heler giärna, effter her liga några styken siuka ther aff. Iag wil bedia henne at hon säijer mig hvadh hon wil, och iag hopas wist mädh gudz hiälp at hon blir betre igen ...
Gudh befaler iag min a. k. son och förblifwer
|
Syster katrina och eba bedia så |
min a. k. s. |
NÅGRA ORDSPRÅK,
som Agneta Horn använder, jämförda med Grubbs
»Penu proverbiale», uppl. af 1678.
| (s. 23) | (Hon) hölt sin lofven så som hunden hölt fastan. |
| Grubb s. 297 | Han håller affsked, som Hunden fastan. |
| (s. 34) | Du är väl klok nog som gammalt folck. |
| Grubb s. 298 | Han är fulle så klook som gammalt folck. |
| (s. 54) | Själf göra, själf bära. |
| Grubb s. 716 | Siälff giöra, skiälff bähra. |
| (s. 56) | Ur askan och i ellen. |
| Grubb s. 839 | Uhr askan i elden. |
| (s. 65) | Di värsta fölen bli di bästa hästarna. |
| Grubb s. 6 | Aff ruggota Fohlar blijr och goda Hästar. |
| (s. 78) | Få först, flå sedan. |
| Grubb s. 225 | Få först och flå sedan. |
| (s. 80) | Så hvitt salt har jag sitt förr. |
| Grubb s. 772 | Swart Salt aff ond Giäldenär. |
| (s. 84) | Blir jag inte gift, så blir jag inte heller knekt. |
| Grubb, Tillägg s. 12 | Blijr iagh ey gifft, så blijr iagh icke heller någon Landzknecht. |
| (s. 88) | Ingen ville bita det djuret. |
| Grubb s. 114 | Den Hund man drar til Skogz, han bijter intet mång Diur. |
| (s. 89) | Jag måtte taga betslet med tänderna. |
| Grubb s. 294 | Han tog Betzel medh Tänderna. |
| (s. 109) | Blod är aldrig så tjockt, det är icke tunnare än vatten. (afsiktlig förvrängning?) |
| Grubb s. 49 | Blod är altijd tiockre än Wattn. |
Släkttafla
öfver Agneta Horns närmaste fäderne- och mödernesläktingar, för så vidt
de omnämnas i hennes själfbiografi.
- ↑ Sådana tillägg med tecken, hvar de skola införas, äro ej sällsynta i manuskriptet.
- ↑ Kantremsans text meddelas i tillägget till sid. 129.
- ↑ Se Axel Oxenstiernas skrifter II, bd 8, s. 49—53. G. Horn har i ett föregående bref talat om att hon sjuknat men tycktes vara på bättringsväg.
- ↑ Det hade inträffat d. 8 augusti mellan 5 och 6 på kvällen.
- ↑ Se Axel Oxenstiernas skrifter II, bd 8 s. 191.
- ↑ Bref ifrån A, Oxenstierna till J. Oxenstierna, utg. af Gjörwell, Bd 1, s. 47.
- ↑ Förvaradt i Riksarkivet, Tidö-samlingen.
- ↑ Här följer i brefvet »min».
- ↑ Ofvanstående m. fl. uppgifter äro hämtade, dels ur personalierna i Emporagrii likpredikan öfver Lars Cruus 1656, dels ur hans bref till Axel Oxenstierna, Riksarkivet, Tidösamlingen.
- ↑ Bokstäfverna mellan »ouen» och »het» äro otydliga.
- ↑ Jämför Sigrid Bielkes ofvan anförda annotationer.
- ↑ Se Ellen Fries, Erik Oxenstierna, sid. 110.
- ↑ Före »bussar» står »wänner» öfverstruket.
- ↑ Ellen Fries läser här »lesbita Sparre» och tillämpar uttrycket på Agnetas friare. Hon ser däri en antydan om det lyte, som gjorde honom till åtlöje. Erik Oxenstierna har vid detta ord liksom flerstädes utelämnat prickar öfver i, hvarför det är otydligt. Sammanställdt med det följande »hoon», torde det dock böra läsas »Lisbeta» och afse hans styfkusin, som 1650 blef gift med Arvid Horn.
- ↑ Änka efter Johan Jespersson Cruus.
- ↑ Gustaf Horns gård i Estland.
- ↑ Liksom följande bref från Gustaf Horn till rikskanslären meddeladt efter: Axel Oxenstiernas Skrifter och brefväxling. Afd. II, bd 8.
- ↑ Finnes i Leuhusenska arkivet på Börstorp.
- ↑ »at» tillagdt i brefvet.
- ↑ Troligen felskrifning för »gåfvor»,
- ↑ Här följer i brefvet ordet »ringa» öfverstruket.
- ↑
Denna specifikation har följande lydelse:
Verzeichnuss desjenígen, so auss Holland verschrieben: 2 Stück des besten Rheinweins, jedes von 7 in 8 ohm; — 12 oxhöfft der besten Frantzwein, alss Anschour und dergleichen, so weinreich und nicht sies fallen; — 1 pipen Canariwein; — 1 oxhöfft guten weineissig.
Von specereyen:
8 L℔ mandel; — 12 L℔ Frantzpflaumen; — 4 L℔ reiss; — 3 L℔ pfeffer; — 3 L℔ ingber; — 15 L℔ hustzucker; — 12 L℔ buderzucker; — 2 L℔ blaue rosin; — 1 L℔ aniss; — 1 L℔ trocken citronat; — 1 ℔ saffran; — 2 ℔ negleín; — 4 ℔ muscatenblumen; — 2 ℔ muscatennuss; — 4 ℔ cartemummen; — 8 ℔ canel; — 3 ℔ golgan; — 3 ℔ citver (?); — 1 korb rosin; — 1 tutzend fesslein mit eingemachten austers; — 1 küsten von allerhand sorten trocken frantzösischen confecturen.
- ↑ Enligt en p. m. för Johan Oxenstierna 1634 (i Riksarkivet; refererad af Ellen Fries) hade Gustaf Horn redan detta år lämnat Axel Oxenstierna pengar för Agnetas räkning. Rikskansleren ärnade dels köpa gårdar för dessa, dels gömma åtskilligt silfver och dyrbarheter.
- ↑ Se: Bref ifrån Axel Oxenstierna till Johan Oxenstierna. Utg. af C. C. Gjörwell. Sid. 489, 493.
- ↑ Öfverstruket i mskr.
- ↑ Förvaradt i Riksarkivet, Tidö-samlingen.
- ↑ Finnes liksom följande i Bergshammars arkiv.
- ↑ Drottning Kristina var född d. 7 december.
- ↑ De meddelas här ordagrant, med undantag af att uteglömda prickar öfver a och o tillsatts och öfverflödiga borttagits. Den egentliga själfbiografien är i allmänhet ordentligare skrifven.
- ↑ Felskrifning för Parchim.
- ↑ Skall vara »om».
- ↑ Den tillhör Bergshammars arkiv.