Alices äventyr i underlandet/Kapitel 07
| ← Gris med peppar |
|
Drottningens krocketspel → |
SJUNDE KAPITLET.
En galen tebjudning.
Ett bord stod dukat under ett träd framför huset, och påskharen och hattmakaren satt där och drack té; en sjusovare[1] satt mellan dem, djupt insomnad, och de två andra stödde armbågarna mot honom och talade över hans huvud. »Rätt obekvämt för sjusovaren», tänkte Alice; »men eftersom han sover, bryr han sig väl inte om det.»
Det var ett stort bord, men de tre satt alla hopträngda vid ena hörnet. »Upptaget! upptaget!» skrek de, när de såg Alice komma, — »Här är fullt av oupptagna platser!» sade Alice harmset och satte sig i en stor karmstol vid ena bordsändan.
»Vill du ta för dig litet vin?» sade påskharen vänligt.
Alice såg sig om, men intet annat än té syntes till på hela bordet. »Jag ser inte något vin», sade hon.
»Det finns inte heller», sade påskharen.
»Då var det inte just vidare älskvärt av dig att bjuda mig på det», sade Alice förtrytsamt.
»Det var inte just vidare älskvärt av dig att bjuda dig själv till vårt bord», svarade påskharen.
»Jag visste inte att det var ert bord», sade Alice, »här är dukat för bra mycket flere än tre.»
»Ditt hår tycks behöva klippas», sade hattmakaren. Han hade stirrat på Alice en lång stund, och dessa var hans första ord till henne.
»Det är mycket oartigt att göra anmärkningar över de närvarande», sade Alice.
Över den anmärkningen gjorde hattmakaren stora ögon; men allt vad han sade var: »Vad är likheten mellan en kråka och en pulpet?»
»Åh så roligt!» tänkte Alice, »nu börjar vi gissa gåtor! — Jag tror nog att jag kan gissa det där», sade hon högt.
»Menar du att du vet något svar på den där frågan?» sade påskharen.
»Just det menar jag», sade Alice.
»Säg då vad du menar», sade påskharen.
»Det gör jag ju», sade Alice, »åtminstone — åtminstone menar jag vad jag säger, och det kommer ju på ett ut.»
»Ingalunda!» sade hattmakaren. »Tror du kanske att ’Jag ser allt vad jag äter’ och ’Jag äter allt vad jag ser’ kommer på ett ut?»
»Eller tror du kanske att ’Jag tycker om allt vad jag får’ och ’Jag får allt vad jag tycker om’ kommer på ett ut?» frågade påskharen.
»Eller tror du kanske att ’Jag andas vidare, så länge jag sover’ och ’Jag sover vidare, så länge jag andas’ kommer på ett ut?» tillade sjusovaren; — men han talade i sömnen.
»Det kommer på ett ut för dig», sade hattmakaren, och så blev det tyst en lång stund. Alice grubblade över kråkor och pulpeter så hon höll på att bli galen.
Hattmakaren var den första som avbröt tystnaden. »Vilken dag i månaden är det?» frågade han av Alice; — han hade tagit fram klockan ur västfickan och såg bekymrat på den, skakade om den då och då, och förde den sedan upp till örat.
Alice funderade ett ögonblick och svarade sedan: »Den fjärde.»
»Två dagar efter!» suckade hattmakaren. »Jag sade dig ju, att smör inte dugde att smörja den med!» röt han förbittrad åt påskharen.
»Ja men det var den allra bästa sortens smör», svarade påskharen milt.
»Det måtte visst ha varit brödsmulor med», muttrade hattmakaren; — »du borde inte ha brett på det med brödkniven!»
Påskharen tog klockan av honom och betraktade den dystert; så doppade han den i sin tékopp och betraktade den igen; men allt vad han kunde hitta på att säga var: »Men jag försäkrar att det var den allra bästa sortens smör!»
Alice tittade nyfiket över hans axel. »En sådan lustig klocka!» sade hon. »Den visar ju datum i månaden, men inte vad tid det är på dagen!»
»Vad skulle det tjäna till?» muttrade hattmakaren. »Visar din klocka kanske vilket år det är?»
»Nej naturligtvis inte», svarade Alice genast, »det är ju så länge samma år.»
»Just så är det här med tiden på dagen», sade hattmakaren.
Alices förstånd stod stilla. »Jag förstår inte riktigt vad Ni menar», sade hon så hövligt hon nånsin kunde.
»Sjusovaren har slumrat in igen», sade hattmakaren, och så hällde han litet hett té på dess nos.
Sjusovaren ruskade otåligt på huvudet och sade utan att öppna ögonen: »Jag ber att få instämma med den föregående talaren.»
»Har du gissat den där gåtan?» frågade hattmakaren, i det han åter vände sig till Alice.
»Nej, jag kan nog inte gissa den», sade Alice. »Vilket är svaret?»
»Hur skall jag kunna veta det?» sade hattmakaren.
»Hur skall jag kunna veta det?» sade påskharen.
Alice drog en djup suck. »Jag tycker ni kunde uträtta någonting förnuftigare», sade hon, »än att fördriva tiden med att försöka gissa gåtor, som inte har förnuftiga svar. Den är alltför värdefull för sådant.»
»Om du kände tiden så väl som jag», sade hattmakaren, »skulle du inte tala om den. Tiden är han.»
»Jag förstår inte vad Ni menar», sade Alice.
»Naturligtvis», svarade hattmakaren med en föraktfull knyck på nacken. »Men du borde inte vara taktlös nog att tala om att du inte förstår det!»
»Inte behöver man någon takt när man talar», sade Alice, »det är bara när man sjunger som man slår takten».
»Och då täcks du gräla på mig för att jag vill fördriva tiden, fast du själv slår takten!» utropade hattmakaren. »Ser du då inte att han inte vill gå? — Men du förstår kanske tiden bättre än jag; — jag vet nog att han för sina vänner gör nästan vad som helst. Till exempel, om klockan är nio på morgonen och skoltimmarna just skall till att börja, behöver man bara ge tiden en vink, då går han fort undan och vips är det middagstid!»
(»Jag vånnar det vore så väl!» viskade påskharen för sig själv.)
»Det vore väldigt bra, det där», sade Alice tankfullt, »— men då — då vore jag ju inte hungrig förstås!»
»Kanske inte genast», sade hattmakaren, »men du kunde ju be honom låta det vara middagstid hur länge som helst.»
»Är det därför här alltid är tédags?» frågade Alice.
Hattmakaren skakade sorgset på huvudet. »Nej då!» svarade han. »Tiden är mig aldrig i lag sedan förliden påsk. — Det var just innan han där lade sina ägg, du vet», — han pekade med teskeden på påskharen; »— det var vid den stora konserten, som då gavs av Hjärter Dam, och där jag skulle sjunga:
»Blinka, lilla misse där!
— hur jag undrar, vart det bär!»
— du känner väl den visan?»
»Jag känner en som liknar den,» sade Alice.
»Du vet alltså att fortsättningen lyder:
»Fjärran lockar du min syn
uppåt taket, högt mot skyn:
Blinka, blinka — — —.»
Nu ruskade sjusovaren på sig och började sjunga i sömnen:
»Blinka, blinka, blinka, blinka,
blinka, blinka, blinka, blinka,»
honom för att få honom att sluta.
»Nåja, — jag hade knappt sjungit första versen till slut», sade hattmakaren, »då Hjärter Dam rusade upp och röt: »Han dödar tiden! Mördare! — Nacken av på honom! nacken av!»
»Så grymt!» utropade Alice.
»Och sedan dess», sade hattmakaren dystert, »är tiden mig aldrig mer i lag. Sedan dess blir klockan aldrig mer än sex.»
Nu klarnade alltsammans för Alice. »Är det därför här alltid är tédags?» frågade hon.
»Just därför», suckade hattmakaren; »och som vi aldrig har tid att diska, måste det stå dukat hela bordet runt.»
»Och så flyttar ni er?» sade Alice.
»Just så», sade hattmakaren, »när sakerna är begagnade.»
»Men hur går det då, när ni kommer tillbaka till början igen?» vågade Alice fråga.
»Man skall inte tala om osmakliga saker, när man sitter till bords!» sade påskharen. »Jag tycker du hellre skulle berätta en saga!»
»Jag kan inte just några sagor», sade Alice, ganska orolig över förslaget.
»Då får sjusovaren lov att göra det!» ropade de båda andra. »Vak upp sjusovare!» och de nöp honom i båda sidorna på samma gång.
Sjusovaren öppnade långsamt ögonen. »Jag sov nog inte», sade han med låg och hes röst, »jag har nog hört allt vad ni andra sade.»
»Berätta oss en saga», sade påskharen.
»Ja var så snäll!» sade Alice.
»Och raska på litet», sade hattmakaren, »annars somnar du igen innan det är gjort.»
»Det var engång tre små flickor», började sjusovaren med stor brådska, »och de hette Lilli och Mimmi och Ninni, och de levde på bottnen av en brunn —»
»Av vad levde de där?» frågade Alice, som alltid var mycket intresserad av mat och dryck.
»De levde av sirap», sade sjusovaren efter att ha betänkt sig en minut eller två.
»Inte kunde de ju äta så mycket sirap», anmärkte Alice vänligt, »de skulle ju ha blivit sjuka.»
»Det blev de också», sade sjusovaren, — »förfärligt sjuka!»
Alice försökte tänka sig ett sådant liv, men lyckades inte; därför frågade hon: »Men varför levde de på bottnen av en brunn?»
»Får det lov att vara mera té?» frågade påskharen mycket artigt av Alice.
»Jag har inte ens fått första koppen», sade Alice förtretad, »du kan alltså inte bjuda mig mera té ännu.»
»Du menar visst att jag inte kan bjuda dig mindre», sade hattmakaren; »det är mycket lätt att bjuda mera än ingenting!»
»Ingen har väl frågat Er om Er mening?» sade Alice.
»Vem är det nu, som gör anmärkningar om de närvarande?» frågade hattmakaren triumferande.
Alice visste inte riktigt vad hon skulle svara på den frågan; därför slog hon i litet té åt sig och tog sig en smörgås; sedan upprepade hon sin fråga: »Varför levde de på bottnen av en brunn?»
Sjusovaren tog sig en eller två minuters betänketid igen och svarade sedan: »Jo det var en sirapsbrunn.»
»Det finns ingen sådan!» började Alice förargad; men hattmakaren och påskharen skrek båda: »Sch! sch!» och sjusovaren sade buttert: »Om du inte kan bära dig hövligt åt, så får du fundera ut slutet av sagan själv!»
»Nej, var så snäll och berätta vidare!» bad Alice. »Jag skall inte avbryta dig mera. Det finns väl en då!»
»En, jaså!» sade sjusovaren försmädligt. Men han samtyckte till att fortsätta: »Och de tre små flickorna — de lärde sig rita — förstås! — —»
»Vad ritade de?» frågade Alice, alldeles glömsk av sitt löfte.
»Sirap!» svarade sjusovaren, utan att alls betänka sig denna gång.
»Jag vill ha en ren kopp», avbröt honom hattmakaren, »låt oss alla flytta oss en plats vidare!»
Han flyttade sig medan han talade, och sjusovaren följde honom, och påskharen satte sig på sjusovarens plats, och Alice måste ganska motvilligt sätta sig på påskharens. Hattmakaren var den enda som vann något på bytet, och Alice fick det betydligt sämre, för påskharen hade just stjälpt ut mjölkkannan i sitt téfat.
»Hur kunde de rita sirap?» frågade hon sjusovaren, mycket försiktigt, för hon ville inte förarga honom igen.
»Rita — ret — rutti’t!» svarade sjusovaren; »det begriper du väl!»
Det svaret gjorde Alice så förbluffad, att hon lät sjusovaren berätta vidare en liten stund utan avbrott.
»De ritade allt möjligt, sade sjusovaren, gäspande och gnuggande sig i ögonen, för han blev allt sömnigare, — »allt möjligt sådant som började på M.»
»Varför?» sade Alice.
»Varför inte?» sade påskharen.
Alice blev tyst.
Sjusovaren hade slutit ögonen och höll på att slumra in; men hattmakaren nöp honom så att han vaknade med ett litet skrik och fortsatte: » — började på M, såsom mössöron och månsken och myckenhet — du har väl sett att det ofta i tidningen står om ’en myckenhet’; — har du nånsin sett en bild av en myckenhet?»
»Jag vet inte», sade Alice förvirrad, »— jag kan aldrig tänka —»
»Om du intet vet och aldrig kan tänka», avbröt henne hattmakaren hetsigt, »så var då åtminstone tyst!»
Det blev för mycket för Alices tålamod. Hon steg förbittrad upp och gick sin väg. Sjusovaren somnade genast, och ingendera av de två andra brydde sig det ringaste om att hon gick, fast hon vände sig om ett par gånger, halvt i hopp att de skulle be henne komma tillbaka. Det sista hon såg var att de försökte stoppa sjusovaren ner i tékannan.
»Dit går jag då aldrig mer!» sade Alice, där hon letade sig väg genom skogen. »Det var den galnaste tébjudning jag nånsin har sett i hela mitt liv!»
Just då hon sade detta, märkte hon att ett av träden hade en dörr, som ledde rakt in i det. »Det där var lustigt!» tänkte hon. »Men allt är så lustigt i dag. Jag tror jag går in dit med detsamma.» Och in gick hon.
Och då kom hon in i den stora salen igen, och stod alldeles invid det lilla glasbordet. »Nu skall jag bära mig förståndigare åt den här gången», tänkte hon, och så började hon allra först med att ta den lilla guldnyckeln och öppna den lilla dörren som ledde ut till trädgården. Och sedan började hon mumsa på svampbitarna (hon hade sparat dem i fickan), tills hon var omkring en kvarts meter hög; och så gick hon in i den lilla gången, och så — kom hon äntligen in i den vackra trädgården, bland alla de vackra blommorna och de svala springbrunnarna!
- ↑ Utom de människobarn, som stiga upp för sent, har även ett litet djur sin namnsdag på sjusovardagen. Du kan se ett sådant
på bilden här.Ö. a.