Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/AF4
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
IV.
Ett nytt stycke gafs åter. Till teatern
strömmade mycket folk, alla de som icke vilja
försumma en första föreställning, de som verkligen
älska teatern och de som älska att där visa sig
för sina bekanta, de som tycka om att se på
publiken, på damernas toaletter och hvad för
öfrigt anses värdt att skåda, att växla nickningar
och hälsningar med sina vänner, att klaga öfver
den odrägliga värmen, men icke vilja utbyta denna
mot den angenämaste svalka, så vida den senare
måste köpas med afstående af platsen i
teatersalongen och med att förlora tillfället att dagen
därpå kunna säga:
»I går afton på premièren ...»
Ginge de miste om det tillfället, tro de sig sätta sitt samhälleliga anseende på spel.
I biljettluckan fans blott ett par biljetter till öfversta raden. Äfven de funno afnämare, hvilka skattade sig lyckliga att få vara med, om de också icke skulle kunna se hvad som tilldrog sig på scenen och om de skulle förgås af hetta och dålig luft. Dessa voro verkliga teatervänner.
De manliga teaterkunder som kommo utan fruntimmerssällskap stodo flockvis i förstugan och på gångbanan utanför mönstrade damerna som hoppade ur vagnarne eller anlände vid manliga armar. Man sökte efter sköna anleten, efter intressanta kvinnofigurer under pelsverken och väderhufvorna. Vid mönstringen flögo dagens »on dits» mun från mun, glada påhitt, hemska tilldragelser, kvickheter, dumheter, plattheter och mer eller mindre romantiska röfvarehistorier.
Men främst af alt profeterade man, om det nya stycket skulle göra lycka eller icke.
»Briljant!» sade en.
»Passar inte för våra förhållanden», sade en annan.
»Blir bestämdt en kassapjes», förkunnade en tredje.
»Vete tusan hvad teaterdirektion tänker på, som tar upp sådana stycken.»
»Du känner det då?»
»Såg det i höstas på Gymnase. Där kan det gå, men inte här.»
»Hvem var det, du? Hon i röda kappan?»
»En utländska, känner inte närmare, men jag skall skaffa reda på’t.»
»Fan så stilig ... Men Alina Frank blir nog utmärkt.»
»Oförliknelig, tror jag bestämdt», sade direktör Barman, som åt en vaktmästare lemnat en storartad bukett att kastas in på scenen vid första inropningen.
»Hm, vet inte Barman af det där förhållandet med Bäck?» hviskade en af den fina förstupubliken.
»Nog vet han det. Men hvad skall han göra? Han har aldrig blifvit bortskämd, är en trogen beundrare, men ingenting mer ... Jo, det kan du lita på, för det har jag från säker hand.»
»Herrarne skola få se hvad fröken Frank blir utmärkt», förklarade fabrikör Ström, hvilken också åt en vaktmästare anförtrott icke en bukett, utan två ofantliga blomkvastar att slungas in vid lämpliga tillfällen.
»I afton kommer hon att öfverträfia sig själf», sade grosshandlar Adamson, som hade i beredskap tre buketter af sällsynta blommor samt en stor lagerkrans, god affär för Faxén.
Doktor Malén, praktiserande privatkritiker, en af de outtröttligaste teaterbesökarne, skarpt hufvud, med mycken talang i kulisshistorier, log försmädligt. För honom dugde icke någon enda skådespelare vid denna scen. De voro stympare alle samman, förklarade han, både herrar och damer, och Alina Frank utgjorde visst icke något undantag.
Elof förargade sig åt Maléns försmädliga leende, men kände sig ej mycket bättre till mods öfver grosshandlarens, fabrikörens och direktörens närgångna beundran, hvilken de ingalunda sökte dölja, om de ock stundom tycktes känna sig besvärade af Elofs närhet.
Småningom utrymdes förstugan, och salongen fyldes. Ett gladt sorl hördes öfver alt. Alla pratade och skrattade på samma gång. Salongen var i god stämning. Man väntade sig en intressant afton. Orkestern hörde man naturligtvis icke på.
På nedre parkett voro de vanliga »habituéerne» på sin post. Med ryggen mot orkestern, mönstrade de den öfriga salongen. Där syntes såsom vanligt direktör Barmans höga panna bredvid den kände majorens högresta och manliga figur och den ej mindre bekante kaptenens skäggrika, sydländskt mörka anlete. Där stodo den ständigt glade, älskvärde gentlemannen-agenten, den oförbränlige vikomten i all sin tjusande prydlighet, den melankoliskt leende militärfiskalen, den dramatiskt vänlige bankkassören, den ofvan nämde ständigt påpasslige privatkritikern, ett dussin af societetens unga garde och de andra kunderne af första klassen.
Alla vände de kikarne mot öfre parkett och första raden, där man såg grosshandlar Adamson med familj, fabrikör Ström och andre store affärsmän och slöjdidkare, högre ämbetsmän, en och annan konstnär, några författare och alla författarinnor, en lysande samling af dem som aldrig försumma en första föreställning.
Om kikarne riktades så högt upp, som till andra raden, hvilket blott var undantagsvis, så vardt riktningen likväl aldrig högre. Ofvan den andra raden fans också »première-publik», men den kom icke inom parkettens och första radens synhåll.
Salongens glada stämning föreföll Elof såsom ett godt förebud. Aldrig förr hade han bekymrat sig om publikens hållning, men denna gång fäste han stor vigt därvid.
Förhänget gick upp. Alina visade sig snart.
»Ett sorl af beundran gick genom salongen», stod det i en tidning dagen därpå, och denna gamla »cliché» var den gången en bild ur verkligheten. Skådespelerskans skönhet gjorde sig mer än någonsin gällande.
»Den satans Bäck, som vunnit en sådan kvinna!» hviskades det bland »habituéerne.»
Direktör Barman hyssjade åt hviskarne.
Elof Bäck hörde dem icke och hade ej någon aning om hvad det gälde. Han satt betagen och beundrande.
Alina spelade grande dame, var lika utmärkt i tolkandet af den finhet i sätt och ton, hvilken kännetecknade den förnäma kvinnan, som hon visade hennes stolta sinnelag och högdragna hållning.
Det var en »grandezza» af bästa slag.
»Nog är det besynnerligt», hviskade en af Elofs grannar, »att aktriser af lägsta börd ofta lyckas bäst i riktigt förnäma roller.»
Elof visade sig otålig öfver yttrandet. Hvad bekymrade honom Alinas börd? I den förnämhet hon framstälde på scenen låg verklig natur. Så förnäm vore Alina Frank utan tvifvel i sitt innersta väsen, hon må vara kommen af aldrig så simpelt folk. Det var sig själf hon framstälde på scenen. Elof viste det.
Men denna grande dame var också en stor intrigante. Äfven däruti lyckades skådespelerskan förträffligt. Med förnämheten och det stolta sinnelaget förenade sig stor skicklighet i att smida ränker.
»Det kan ändå inte vara hennes natur», sade Elof till sig själf. Men så satt han och tänkte på den saken, under det han fortfarande såg huru både förnämheten och användandet af listiga konstgrepp lika mästerligt återgåfvos af skådespelerskan.
Hufvudsumman vardt, att Elof greps af Alinas spel så som han aldrig förr känt sig gripen.
Första akten var slutad. Handklappningar hördes från alla delar af salongen. Elof kunde, alldeles i strid med sin vana, ej motstå behofvet att genast visa hvilket intryck denna akt gjort på honom, och äfven han klappade händerna, hvilket ej händt sedan han i Upsala uttryckte sin förtjusning öfver fru Elfforss spel.
Alina infann sig såsom vanligt för att mottaga salongens hyllning. Hennes småleende var därvid både stolt och smekande, ett uttryck af att hon viste sig ha förtjänt bifallet, men också ett erkännande af, att hon stode på mycket vänlig fot med åskådarne. Ju varmare hon log, dess starkare vordo handklappningarna, och när de ändtligen afstannade, hördes åter det glada sorlet i salongen, ett säkert kännetecken på att åskådarne funno sig intresserade.
Barmans bukett kom i rätt tid in på scenen, men samtidigt inslungades tre eller fyra andra, ännu större buketter. Alina smålog å nyo, men vände icke sina blickar till den plats, där Barman alltid fans, utan snarare, tyckte han, åt det håll, där Elof öfvade sig i sina händers bruk.
Då såg Barman förskräckt ut. Skulle det verkligen vara sant, hvad man pratade om Alina Frank och tidningsmurfveln? Eller skulle Adamson, Ström eller någon okänd dyrkare af konsten och skönheten ämna besegra honom på fullt allvar? Han beslöt att skicka efter nya buketter, mycket präktigare än de andras. Kanske att han äfven kunde komma öfver en lagerkrans.
Elof skyndade ut. Han ville göra hvad han aldrig förr gjort, besöka scenen. Han kände ett oemotståndligt behof af att säga Alina, hur utmärkt hon spelat i första akten.
Han gick rakt på den lilla dörren vid ändan af korridoren. Vaktmästaren gjorde svårigheter. Ingen obehörig hade tillträde till scenen.
»Obehörig!» utbrast Elof med förvåning och förtrytelse. »En tidningsrecensent må väl inte vara obehörig», tillade han, dock mera nästan till sig själf än till vaktmästaren.
Den senare smålog, bockade sig, och det lät nästan såsom han sagt »fröken Frank», öppnade dörren och lät Elof träda in.
Det var första gången denne teaterrecensent stod på scenen, dit han förr aldrig sökt intränga, som han till och med önskat undfly, liksom han förut undvikit skådespelarnes bekantskap.
Nu befann han sig på »det heliga rum, där man troget vårdar konstens gudalåga», så att hon må lysa och värma hela samhället. Men det var icke lätt att taga sig fram på det heliga rummet. Elof kände sig alldeles förvirrad. Han satte med stor försigtighet foten på det genombrutna golfvet, liksom hade han fruktat att kulissrännorna skulle vidga sig och uppsluka honom eller en fallucka plötsligt öppnas och låta honom sjunka ned i underjorden. Han såg icke annat än stora, på ramar spända, groft och otydligt målade väfstycken, som drogos och buros fram och till baka af smutsiga arbetskarlar. Han hörde obegripliga lystringstecken och sträfva kommandorop. Öfver alt hojtande, ilande steg och klumpiga trampningar, bultningar, oro och bråk. I de mörka vrårna skymtade fantastiska skuggor.
Af det glada och njutningslystna, kvicka och förledande, ofta förföriskt skildrade lifvet mellan kulisserna såg han ingenting. Här var endast strängt arbete, mycket knogande och ifrig påpasslighet. Han fick en ganska känbar påstötning därom af ett par karlar som drogo fram en dekoration, för hvilken han stod i vägen. Elof höll på att komma på hufvudet in på den öppna delen af scenen, där regissören tog emot honom med ett par ögon, som tycktes saga:
»Hvad vill den där figuren här?»
Elof kände sig besvärad och viste ej hvart han skulle vända sig ... Ja så, åt det där hållet, fram i korridoren. Där vore foyern. Han kom in i ett stort, väl upplyst rum, där några herrar och damer sutto och läste tidningar. Alt var tyst.
Läsesalong?
Nej, det var »artisternas foyer», den enda foyer våra teatrar bestå sig. Konstnärerna kommo och gingo, men med försigtiga, nästan ljudlösa steg. De talade lågmält med hvarandra, togo en tidning, slogo sig ned och fördjupade sig i tidningens innehåll. Då och då kastade de en förvånad blick på den objudna gästen. De som kände honom närmare smålogo vänligt, räckte honom handen och återtogo sin läsning.
Ändtligen kom Alina från sin klädloge. Hon gick fram till Elof och visade ingen förvåning öfver att se honom i foyern. Det såg nästan ut såsom hade hon väntat honom.
Hon tryckte hans hand, skänkte honom en vänlig blick och med det af Elof nu mera väl kända intagande småleendet sade hon.
»Ni tyckte jag var bra? ... Inte sant? Jag såg, att ni klappade händerna. Det var första gången. Tack, käre vän!»
En ny handtryckning, fortsatt småleende och vänliga blickar.
Det låg uppriktig tacksamhet i Alinas ord och det sätt hvarmed hon uttryckte den.
Elof hade aldrig förr känt sig så lycklig.
»Men nu skall ni också vara fullt uppriktig», tillade skådespelerskan, »och göra mig uppmärksam på felen. Jag hade väl sådana också ... Säg rent ut! ... Inga fel?»
Hon såg gladt forskande på honom.
Nej, Elof hade icke kunnat finna några fel den gången. Det försäkrade han fullt uppriktigt.
För första gången kanske tyckte Alina, att hennes unge, uppriktige vän såg riktigt bra ut. »En vacker gosse», tänkte hon och sade det äfven sedan till en af kamraterna. »Och så intelligent!»
Nu tryckte hon åter hans hand med ovanlig värma, tog Elofs arm, gick med honom ett par slag öfver golfvet och såg honom smekande in i ögonen.
»Ge nu noga akt på mig i andra akten, där hertiginnan visar sig beherskad af ömmare känslor. Se uppmärksamt på mitt spel. Jag skall spela för er, bara för er. Kom igen efter aktens slut. Jag väntar er.»
Man ringde. Ännu en blick och en ny handtryckning. Elof begaf sig något hufvudyr till baka till salongen.
Alina skulle framställa den förändring, som försiggått med hertiginnan, då hon fattat verklig kärlek till den unge man, hvilken hon förut trott vara sin motståndare och mot hvilken hon då smidt sina ränker. Hon var nu öm och tilldragande, full af kärlek och sann i sin känsla, som slutligen öfvergick till häftig lidelse. Det var en intressant psykologisk karaktärsskildring af författaren, och skådespelerskans uppfattning däraf var otvifvelaktigt mycket riktig, tyckte Elof, som med spänd uppmärksamhet följde framställningen.
Han njöt af hvad han såg på scenen och likväl kände han sig icke fullt belåten med spelet. Det fattades något, tyckte han, ehuru han ej genast kunde göra klart för sig hvaruti det bristande egentligen låg. Det var ju för honom Alina spelade, hade hon själf sagt. Han tänkte sig i den unge mannens ställe i skådespelet, tjusades af den ömma tillgifvenhet som styckets hertiginna uttryckte, men fann kanske likväl ej nog glöd i dessa känslor. Han önskade henne ännu varmare, i fall det skulle gälla honom själf. Men så arbetade han sig in i hvad som föregick på scenen och sökte öfvertyga sig, att det vore blott hans gamla yrkesmässiga benägenhet att kritisera som hindrade honom att finna framställningen fullkomlig.
Kärleken tog ut sin rätt. Kritiken drefs på flykten. Ju längre akten framskred, dess varmare och innerligare fann han framställningen vara. Och honom gälde den. Alina älskade honom! Det var på detta sätt hon öfvertygade honom därom.
Andra akten gick till ända. Bifallsstormen brusade åter genom salongen. Alina kom å nyo in för att tackas och tacka. Barmans buketter voro flere och praktfullare än alla de andras. Men Alina såg icke åt honom. Hennes blickar sökte tränga fram till Elofs plats. Han kunde omöjligt misstaga sig på den saken. Segern var således honom beskärd. Han var i mycket upprörd sinnesstämning, alt för upprörd för en recensent.
»Och det här skall vara bra, det?» hånskrattade Malén, som tycktes finna nöje i att med det skrattet vända sig särskildt till Elof.
Denne gaf honom en föga vänlig blick.
»Nej, hvad Frank för öfrigt möjligtvis kan göra», fortfor Malén, »men sannerligen hon kan visa någon verklig känsla.»
Elof svarade icke. Han tyckte sig hata den försmädliga doktorn, som aldrig ville erkänna något godt hos denna scens skådespelare. Och likväl ... Skulle Malén verkligen ändå ha rätt? Han hade ju ett skarpt omdöme och förstod sig otvifvelaktigt rätt bra på scenisk konst.
Ett par andra tidningsmän infunno sig hos Elof och den kritiske doktorn. De voro betagna af Alinas utmärkta spel.
»Mästerligt!» utropade de på en gång. »Hvar får man se något dylikt?»
Malén log försmädligt öfverlägset och yttrade några skarpa kvickheter, åt hvilka de två tidningsmännen skrattade, men som de ej godkände såsom bevis. Elof satt tyst och stirrade på ridån, under det hans kamrater fortsatte tvisten med doktorn.
Så gick mellanakten, utan att Elof åter infunnit sig på scenen. Han var segerglad i öfvertygelse om att Alina verkligen älskade honom, men glädjen stördes något af att granskaren åter höll på att taga ut sin rätt och att han icke kunde befria sig från intrycket af hvad Malén, den obehaglige begabbaren, så försmädligt yttrat.
Han var missnöjd öfver att icke ha infunnit sig på scenen såsom Alina önskat, och likväl fans hos honom äfven en svag känsla af belåtenhet öfver att ha sluppit ifrån att samtala med henne efter andra akten. Motsatta känslor stredo inom honom, men snart drogs hans uppmärksamhet åter till skådespelet.
Alinas spel var i sista akten af utmärkt verkan. Det sade Elofs granskareblick utan tvekan. Den förnäma damen ångrade sina ömma känslor, då de icke funnit gensvar hos den på hvilken hon slösat dem. Nu var hon åter den unge mannens fiende, var hård och kall och smidde å nyo ränker mot den hon nyss förut älskat, som hon kanske ännu älskade, men på hvilken hon ville hämnas sin försmådda ömhet.
Det var en ypperlig framställning. Parkett och första raden voro alldeles utom sig af förtjusning öfver konstnärinnans gripande spel. Men de öfre raderna hade tagit sin medkänsla från henne. Karaktären var dem för motbjudande. Många förväxlade skådespelerskan och den person hon framstälde. Högst få bifallstecken hördes där uppe ifrån. På öfversta raden yttrades till och med högljudt missnöje.
»Det har är fiasco», sade Malén, mycket belåten. »Det hade jag kunnat säga förut. Frank är idel onatur.»
Elof vände honom ryggen och förenade sig med klapparne på parkett. Deras bifallstecken läto dock tunna och matta, då de ej understöddes uppifrån. Alina visade sig likväl på scenen under leende och djupa bugningar. Barmans stora lagerkrans satte kronan på parkettens hänförda hyllning. Denna gång fann Elof lagern alldeles på sin plats.
Han skyndade ut för att träffa Alina innan hon for hem. Barman tycktes vilja förekomma honom, men uppehölls af en tvist med Malén, hvilken gjorde sig lustig öfver både blommor och lager.
Alina var mycket upprörd. Hon log ej mera. Uttrycket var mörkt. Vreden lyste ur de sköna ögonen. Bifallet hade icke varit så enhälligt, som hon visste sig förtjäna.
»Ni kom inte efter andra akten», sade hon i förebrående ton till Elof.
Denne sökte urskulda sig.
»Jag såg nog, att ni föredrog doktor Maléns sällskap. Tro aldrig på den gemena människan!»
Så talade hon åter om salongens hållning, med hvilken hon visade sig mycket missnöjd. Elof nämde tröstande något om de många buketterna och lagerkransen.
»Som kom från direktör Barman!» utropade Alina med en föraktlig krökning på läppen. »Hvad begriper han? Han har annat än konsten i tankarne ... Och handklappningarna på parkett och första raden! Dem vill ni väl också trösta mig med? De som sitta på de platserna tro sig vara de tongivande, men jag vet, att det är de öfre radernas publik som bestämmer framgången. Det är de hårda näfvarne som ge utslaget. Vi på teatern veta hvad de duga till.»
Elof tyckte sig se en tår i Alinas öga, hvilken nog var ett uttryck af grämelse öfver att de hårda näfvarne lemnat henne i sticket. Men så försvann tåren, och det mörka uttrycket lemnade plats för en vacker solglimt.
»Hvad tyckte ni om mig i andra akten? Det måste ni säga helt uppriktigt ... Nej, jag viil ingenting veta i afton. Låt mig få läsa det i tidningen i morgon.»
Rösten ljöd åter mild. En öm handtryckning, en af de berusande blickarne, och de skildes. Elof måste skynda till tidningsbyrån. Huru gärna hade han ej velat gå hem för att i lugn få reda sina känslor och intryck!
I det stora redaktionsrummet satt ett par referenter vid sitt arbete. Två andra tidningsmän gingo fram och till baka, högljudt pratande. Ännu en annan talade i telefon, ringde och bråkade. Referenterna klagade öfver att ej få vara i fred för det oupphörliga ringandet, pratet och oron i rummet. Hufvudredaktören kom oupphörligt och störde dem med frågor. Genom den tunna väggen till ett närgränsande rum trängde korrekturläsarnes högljudda, entoniga röster. Sättarpojkar kommo med förfrågningar och sprungo med manuskript ut och in.
I detta virrvarr skulle Elof skrifva sin redogörelse för det nya skådespelet. Han skref och skickade rad efter rad in på sätteriet, så att manuskriptet måtte hinna sättas. Hvad han skref viste han knapt själf midt i all denna oro och under tankarne på Alinas kärlek. Med godt samvete lofordade han hennes spel i första och tredje akten, men med spelet i den andra akten var den samvetsgranne granskaren icke fullt på det klara. Han hade önskat i lugn riktigt tänka öfver den saken, men nu måste det gå raskt undan med manuskriptet — och så stod det obetingade lofordet där i prunkande uttryck öfver hela utförandet, ej blott i första och tredje akterna, utan äfven i den andra.
Han kunde ej vänta på hela korrekturet. Det kom in i spridda delar, slutet före början, och midten saknades ännu. Det var sent på efternatten. Korrekturläsarne fingo taga hand om Elofs uppsats. Det var deras ovilkorliga skyldighet. De voro alldeles uppgifna af trötthet. Men hvem frågar efter de lidanden som påläggas en korrekturläsare i en morgontidning?
Elof behöfde reda sina tankar, men det gick icke så lätt. Han jublade öfver vissheten att Alina älskade honom. I det afseendet trodde han sig ej göra något misstag. Men det var något annat som han ej kunde reda ut, han viste ej riktigt hvad. Skulle det vara spelet i andra akten eller det han nyss skrifvit om det spelet? ... Ack, hvilket pedanteri, en recensents yrkesmässiga klanderlust! Han gjorde sig fri från de dumma tankarne och vaggade sinnet i glada förhoppningar, och den vaggningen söfde honom, när morgonrodnaden lyste på hans fönster.
——————