Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/AF3

←  Kapitel II

Alina Frank: ur en skådespelerskas lif; Bland bränningar; Röda fanan av Claës Lundin Kapitel III

Kapitel IV  →

III.

»I kväll går jag hem, det är så vackert väder», sade Alina Frank till Elof Bäck på en stor supé hos grosshandlar Adamson. »Vill ni följa mig ett stycke på vägen?»

Om han ville! Han kunde nu knapt erinra sig den tid, då han fruktade att sammanträffa med henne, och likväl hade ej mer än några veckor förflutit sedan han gjort hennes bekantskap.

Nu sökte han ständigt komma i hennes närhet. För att få ökadt tillfälle därtill hade han låtit föreställa sig hos flere af de familjer, som satte en ära i att se fröken Frank hos sig och där hon alltid var den mest firade gästen, den som ständigt omgafs af en stor svärm mer eller mindre vördnadsfulla tillbedjare.

»Alina är säsongens lejoninna», sade en annan skådespelerska med en lätt axelryckning, som lät förstå, att hon för sin del satte sig öfver dylika obetydligheter.

»Åt minstone inbillar hon sig det, och nog fjäsar man tillräckligt för henne, det är då visst. Sannerligen jag begriper hvad folk finner för tilldragande hos den människan.»

Så lät det bland Alinas kamrater, ehuru de i grund och botten icke kunde neka henne sin aktning.

»Har du gifvit akt på hvilket dyrbart armband Alina har i afton?» hviskade en af väninnorna. »Det var gömdt i den där präktiga buketten af hvita törnrosor, som man bar in i hennes klädloge i går afton. En ståtlig present min sann af Adamson.»

»Sådan narr!» utropade Elof, som hört den något högljudda hviskningen.

»Sa’ doktorn något?» frågade en herre vid hans sida.

Elof försäkrade, att han icke sagt något.

Aldrig hade han tänkt på att gifva Alina några skänker, ej ens en blombukett. Han hade icke någon enda gång deltagit i teatersalongens handklappningar. Sådana bifallsyttringar passade icke för en konstgranskare, brukade han säga.

Men nu skulle han få följa henne ett stycke på vägen, kanske ända hem.

Elof betogs af en plötslig oro. Han kunde icke få ned en enda bit af den läckra supén, och då kungl. teaterdirektören, som befann sig bland gästerna, anhöll att få dricka ett glas med doktorn, spilde Elof glasets halfva innehåll på direktören och andra hälften på sig själf. Direktören skrattade mycket vänligt åt den »lilla olyckan».

»Nu smyga vi oss bort», hviskade Alina. »Alla tänka på hjärpen och ingen på oss.»

Oron försvann, och Elof smög sig så häftigt ur salen, att han slog om kull tre eller fyra stolar innan han kom till dörren. Alla sågo förvånade efter den bortilande.

»De fina vinerna äro förrädiska», sade teaterdirektören.

Snart voro Alina och Elof på gatan.

»Åh, så lustigt!» utropade hon och fattade hans arm. »Nu tror man bestämdt, att ni enleverat mig. Det stöter på äfventyr, och ändå äfventyrligare är väl, att det är jag som enleverat er.»

Hennes skratt klingade friskt och hjärtligt. Men plötsligt tillade hon helt allvarsamt:

»Bara inte Adamson känner sig stött öfver mitt hastiga försvinnande!»

»Skulle det oroa er?» frågade Elof, själf åter ganska orolig.

»Hm, man bör väl vara vänlig mot dem, som själfva äro så vänliga.»

»Och ge så dyrbara presenter», anmärkte Elof något spetsigt, kanske också litet harmset.

»Riktigt utmärkta», sade Alina, hvilken icke tycktes hafva gifvit akt på sin följeslagares mindre vänliga ton. »För öfrigt äro Adamson och hans fru visst inte de enda som visa mig vänlighet.»

»Åh nej, det är nog också direktör Barman och fabrikör Ström», inföll Elof ännu spetsigare än nyss.

»Åh ja», medgaf Alina helt likgiltigt ... »Men säg mig hvad ni tyckte om min toalett i går. Den såg ni kanske inte på.»

»Jag ser på ert spel och er själf, men bekymrar mig inte om er toalett», förklarade Elof något tort.

»Ni bekymrar er inte om min toalett, säger ni», återtog Alina, utan att bry sig om sin följeslagares dåliga lynne. »Men jag är rädd för, att ni inte bekymrar er mycket om mitt spel häller. Aldrig har jag sett er ge något tecken till bifall. Jag ser mycket bra hvad som tilldrar sig i salongen, i synnerhet om där är någon jag vill ge akt på, någon som ...»

Hon höll plötsligt inne med fortsättningen.

»Som?» utropade Elof och sökte i gasskenet läsa i hennes ögon.

»Som ... jag intresserar mig för.»

Orden kommo med ett halft leende.

Elofs missnöje var plötsligt bortblåst. Han tryckte Alinas arm, och armen drogs icke undan, men armens egarinna tycktes icke vilja släppa det ämne hon börjat behandla. Hon ville veta, sade hon, hvarför Elof aldrig applåderade, då hela salongen för öfrigt uppmuntrade henne med kraftiga bifallsyttringar.

»Emedan jag har annat tillfälle att uttrycka min beundran för ert konstnärskap», förklarade Elof.

»Det tillfället begagnar ni just inte mycket», utbrast Alina. »Ni menar väl med mig, säger ni, och jag tror det. Redan första gången vi träffades sade jag er det. Men nog kunde ni sysselsätta er litet mera med mitt spel. Det är grufligt knapphändigt, hvad ni skrifver om mig, nu för tiden ännu mer än förr. Klandra mig gärna, men tig inte i hjäl mig.»

Alina yttrade detta med, såsom det tycktes, verklig rörelse. Elof kände huru hennes arm darrade. Det slog honom plötsligt, att hon kanske hade rätt. Sedan han gjort hennes personliga bekantskap, hade han verkligen med större försigtighet och därför med mera knapphet uttalat sig om hennes spel. Förut hade han ej sällan klandrat detta. Nu undvek han att fälla något bestämdt omdöme.

Skulle hans omutliga åstundan att vara rättvis nu mera ha gifvit med sig?

Ingalunda! Så besvarade han själf inom sig det spörsmålet. Han hade kommit till den öfvertygelsen, att han förut icke varit fullt rättvis mot Alina Frank, hvilken dock vore en så högt begåfvad och allvarligt sträfvande konstnärinna. Sedan han börjat tänka öfver den saken, hade han ännu noggrannare studerat hennes uppfattning och framställning af olika karaktärer och tyckte sig till och med ha lärt åtskilligt af detta studium. Men han vardt på samma gång mer återhållsam i sina yttranden.

Detta framstälde sig nu helt tydligt för honom, men det skulle icke ha varit lätt att förklara sammanhanget för fröken Frank, i synnerhet som hans tankar i detta ögonblick sysselsatte sig mera med den sköna och älskvärda kvinnan än med den talangfulla konstnärinnan. Då Alina, utan att vidare vidröra hans likgiltighet såsom teateranmälare, talade om teatern, smektes Elofs öra alt mer af röstens välljud och af innerligheten i hennes ord.

Nu spelade Alina Frank icke för en skara främlingar; hon visade sitt inre förtroligt för en vän. Så uppfattade Elof hvad som föreföll under denna nattliga vandring. De togo just icke närmaste vägen till Alinas bostad, utan gingo vida omkring på stadens gator.

Alina talade öppet och oförbehållsamt om alla sina förhoppningar och planer. Det var såsom hade hon riktigt njutit af att få tala ut, att få anförtro alt åt en deltagande vän.

Hon hade aldrig haft någon riktigt förtrogen, ej häller brytt sig om att söka någon, och detta lika litet i lifvet, som i konsten. Hon hade grubblat för sig själf, hade själf sträfvat med lösningen af de många frågor som tvungo sig på henne. Men nu tyckte hon sig ha funnit någon som kunde förstå henne och hyste deltagande för hennes sträfvan. Hon kände sig lycklig.

Elof var kanske ännu lyckligare. Huru sällsamt intagande, öfver all beskrifning älskvärd hade han icke funnit denna för honom förut likgiltiga, nästan motbjudande Alina Frank! Han gaf sig helt åt stundens tjusning, talade varmt, lifligt och innerligt. Hon log och svarade gladt och obesväradt, men förstod alltid att leda samtalet till baka till dess utgångspunkt — hennes roller.

Elof vände sig till kvinnan, men möttes af konstnärinnan. Det sårade honom först, men sedan insåg han hvilken fin takt låg däruti, att på detta vis, så att säga, föra teatern med sig till »chaperon».

Slutligen stannade de utanför Alinas port. Hon räckte Elof handen till afsked, och han höll den några ögonblick kvar i sin hand samt tryckte den lidelsefullt, utan att hon visade något missnöje. Men så ryckte hon sig plötsligt lös, bjöd honom vänligt och gladt god natt och slog igen porten.

Fördömda port! Det var Elofs första tanke, då Alina försvunnit. Så gick han med spänstiga och hastiga steg raka vägen hem.

Dagen därefter mötte han en bekant, som småleende lyckönskade honom till hans »eröfring».

»Hvad menar du?» frågade Elof helt allvarsamt.

»Åh, spela inte oskyldig, hr recensent! Man såg er nog i natt.»

Elof kände sig frestad att slå den gäckande på hans mun, som log så oförskämdt menande, men tanken på Alina häjdade honom.

»Fröken Frank står öfver allt förtal», svarade han med tillkämpadt lugn.

»Naturligvis! Det lär väl också visa sig i din nästa recension.»

Elof gick i vredesmod från begabbaren. Han vandrade länge fram och tillbaka framför teatern och träffade där några skådespelare som talade om repetitionen på ett nytt stycke, i hvilket, såsom Elof visste, äfven Alina Frank skulle uppträda. De pratade mycket om sina egna roller, men nämde icke ett ord om Alina. Elof ville fråga dem, men frågan fastnade mer än en gång på läpparne. Ingen tycktes märka hans oro. Hvar och en tänkte på sig själf. Elof fann skådespelarne odräglige den dagen, ehuru han annars på den senare tiden mycket väl trifdes i deras sällskap.

Nu gick han ifrån dem och vandrade omkring på måfå i staden. Han kände sig oförmögen till arbete den dagen. Besynnerligt nog, råkade han flera gånger in på den gata, där Alina Frank bodde. Skulle han göra henne ett besök? Nej, det vore kanske icke passande. Man pratade ju redan om dem. Och likväl ... Dragningen till henne var oemotståndlig. Efter att många gånger ha gått gatan upp och ned, inträdde han med beslutsam hållning, men starkt klappande hjärta i huset, där skådespelerskan bodde, stod snart utanför hennes dörr, tvekade åter, men ringde slutligen på. Han kände sig till mods såsom en mycket osäker tentamenssökande.

Icke så lång tid förut skulle han ansett omöjligt att besöka en af skådespelerskorna. Han fruktade dem, kanske mest för att han viste, det de fruktade honom. Han hade gjort sig mycket underliga föreställningar om en scenisk konstnärinnas hem och trodde än det vara en tjusande och bländande sammanfattning af alt hvad konst och poesi heter, än ett pandämonium af vårdslöshet och förakt för trefnad och frid, alt efter den föreställning han bildat sig om den eller den skådespelerskans sinnesart, stundom kanske en blandning af alt sammans, något mycket ovanligt och olika med andra hem, aldrig hvardagligt, utan något som måste väcka förvåning, än beundran, än motvilja, kanske afsky, men i hvad fall som hälst öfverdrifvet, dåraktigt på ett eller annat sätt.

Bekantskapen med Alina Frank hade visserligen upplyst Elof om mycket i afseende på skådespelerskor, som förut varit honom alldeles obekant, och han hade börjat finna, att de i det dagliga lifvet kunna vara ganska enkla och vanliga människor; men de föremål med hvilka de omgifva sig i sina hem måste dock, trodde han ännu, i mycket skilja sig från andra människors.

Men nu inträdde han i ett enkelt möbleradt förmak. En stor väggspegel, en kåsös, ett par fåtöljer, några stolar, ett bord midt på golfvet under en liten taklampa och ett litet skrifbord i vrån vid ena fönstret. Det var alt, utan tecken till öfverdrifter, icke ett spår af dårskap, bara borgerligt, alt för borgerligt, tyckte Elof. Något bokskåp syntes ej till, ej ens en liten bokhylla, inga böcker för öfrigt häller, men på det lilla skrifbordet lågo några manuskript, af hvilka ett par ganska digra, i kvarthäften med blått pappersomslag. Det var alt som kunde upptäckas af literatur.

Af konst märktes ej häller något. Inga taflor prydde de allvarsamma, i hel mörk ton hållna väggarne. Men på ett högt staffli i ett hörn stod ett fotografiporträtt i naturlig storlek. Det var ett mansporträtt, något som genast föreföll Elof mindre passande, utan att han dock kunde hänföra det till det dåraktiga eller ens till det konstnärligt öfverdrifna. Han fann snart, att det vore bilden af en utländsk skådespelare med verldsbekant namn.

På det lilla skrifbordet, hvilket kanske var det enda öfverflödiga bohagstinget i rummet, stodo på små stafflier ett par andra porträtt, men det var fruntimmersbilder. På det större bordet lågo några album och tycktes ha tråkigt på den för öfrigt tomma bordskifvan.

Elof upptäckte icke några af dessa många minnen och för hågkomsten kära småsaker som bruka tilldraga sig uppmärksamheten, ej häller nagra af dessa onyttiga, men kanske konstnärligt utförda obetydligheter, nipper och leksaker för stora barn, hvilka bidraga att känneteckna den som samlat dem eller de vänner som skänkt dem.

I denna ingalunda poetiska eller konstnärligt tilltalande omgifning tillbragte Alina Frank således sitt hemlif, studerade sina roller i de där blå kvarthäftena, stod sannolikt framför den stora spegeln och öfvade in ställningar och åtbörder, drömde sina konstnärsdrömmar, utan böcker, utan konstverk, utan ett musikinstrument, ensam med de blå häftena och med sina tankar.

Alt detta flög på ett ögonblick genom Elofs hufvud, sedan tjänstflickan fört honom in i det lilla förmaket och han i hast tagit en öfversigt af rummet. Men Alina trädde i det samma ut från sin sängkammare, dit sannolikt intet manligt öga, det var hvad Elof också i största hast tänkte, tilläts blicka in.

Plötsligt hade både poesin och konsten kommit in i rummet. Alina räckte honom handen och bad med vänlig öppenhet honom vara välkommen. Hon syntes icke förvånad öfver hans besök.

Detta okonstlade mottagande jagade också genast bort Elofs oro, och äfven om hjärtat klappade hastigare än vanligt, när han tog plats i kåsösen och Alina satte sig pa en stol midt emot honom och betraktade honom med sitt bedårande leende, så var detta icke annat än en högst behaglig känsla, och han kände sig icke längre förvirrad. Om han ännu tyckte sig något öfverraskad, var det blott en följd af att hans föreställning om en skådespelerskas hem varit så föga öfverensstämmande med hvad verkligheten nu lärde honom.

Snart voro Alina och hennes gäst midt i ett lifligt samtal. Elof ville tala hälst om henne själf. Ämnet var för honom det käraste, och det tycktes ej häller för Alina vara motbjudande.

Hon var ganska meddelsam den dagen, talade öppet om sin fattiga barndom i Pipersgränd på Kungsholmen, sina år i folkskolan och vid balletskolan samt sin första ungdom i kunglige teaterns elevskola, nämde om en oförmodad debut som icke följdes af någon anställning vid den kungliga scenen samt huru hon lemnade den scenen och firade triumfer i landsorten.

»Det var en lycklig tid», försäkrade Alina.

Elof smålog tviflande. Han kom i håg teaterföreställningarna i Upsala.

Alina tycktes icke märka hans tviflande leende. Hon skildrade, huru hon vid nitton år njutit af att vara skådespelerska vid en kringresande trupp, huru hon, hvart truppen kom, omgafs af en skara beundrare, hvilka förklarade henne vara den största konstnärinna de någonsin sett på scenen. Landsortstidningarna höjde henne till skyarne.

Elof log icke längre. Han satt förvånad och betraktade Alina, hvilken tycktes njuta af sina gamla minnen, utan att finna dem på något sätt löjliga. Hon erfor, syntes det, en behaglig känsla af att erinra sig dessa lättköpta segrar. Slutligen förvånade det ej häller Elof. Alina skildrade så lifaktigt och med sådan älskvärd uppfattning sina år vid landsortstruppen, att han fann alt mera intresse i att höra därpå. Under det han hörde, glömde han ej att också begagna sina ögon. Skådespelerskan var oförlikneligt vacker, tyckte han, vackrare kanske än någonsin förr. Hon kunde aldrig ha varit vackrare då hon var nitton år.

Han vågade sig på en fråga, om ingen friat till henne på den tiden. Han insåg själf, att frågan vore alt för närgången och opassande, men kunde ej hålla den tillbaka. Alina tycktes alldeles icke finna den otillbörlig. Hon svarade mycket okonstladt, att hon under sin landsortstid haft mer än ett giftermålsanbud. Hvad brydde hon sig om dem? En gång hade en rik bruksegare i Vermland, som till och med var baron, friat till henne, men hon hade gifvit honom korgen, då hon kom under fund med, att han ej ville tillåta henne att efter giftermålet vidare uppträda på scenen.

»Sådan narr!» utbrast Alina och skrattade hjärtligt.

»Tyckte ni inte om honom?» sporde Elof, mycket intresserad.

»Det var inte långt ifrån att jag blifvit kär i honom», förklarade Alina helt okonstladt, »men mellan mig och min konst får ingen ställa sig ... Det var inte konstnärinnan han satte värde på, bara min person.»

»Skulle det inte vara nog?» invände Elof.

Alina såg förvånad på honom, under det uttrycket i ögonen plötsligt växlade, och den stundom synliga ryckningen i munvinkeln vardt mer än vanligt märkbar.

»Nej, min vän», utbrast hon efter en minuts tystnad. »Det är inte nog!»

Så kom åter ett annat uttryck i ögonen. Det ryckte ej längre i munvinkeln, men det vackra leendet förskönade läpparne.

Elof såg på henne med verklig hänförelse. Hon märkte det otvifvelaktigt, men leendet försvann ej därför. Det vardt ännu mer förledande. Blicken glänste ännu ljufvare.

Alina fortfor att berätta om flydda dagar. Hon förtäljde, att hon en gång tyckte sig inse, att hennes bildning vore alt för bristfällig samt fruktade, att hennes konst skulle lida däraf.

»Vet ni hvad jag gjorde?» utbrast hon med ett klingande skratt. »Jo, jag lemnade truppen i största hast, utan att göra redo för hvad jag ämnade ta mig före, och så for jag till Upsala ...»

»Till Upsala?» afbröt Elof. »Tänkte ni studera?»

»Ja ha, på mitt vis», förklarade Alina. »Jag ackorderade in mig hos en beskedlig enkeprostinna och tog undervisning af tre docenter ... Kan ni tänka er så tokigt? Tre docenter! Jag läste dag och natt, så att jag fick en beständig hufvudvärk.»

»Hvarför var jag inte en af edra lärare!» utropade Elof.

»Tror ni, att jag sluppit hufvudvärk då?» skrattade Alina.

»Jag skulle ha läst estetik med er, och ...»

»Estetik!» afbröt Alina och skrattade ännu mera. »Tror ni inte, att den mest estetiske af mina tre docenter gjorde mig nästan galen med sin estetik. Och hvad han ansträngde sig för att jag skulle riktigt uppfatta djupet hos Shakspeare och kanske ännu mer hos Shakspeares kommentatorer! Det var för tokigt.»

»Ni har kanske läst Gervinus?» frågade Elof helt glad, utan att gifva akt på det uttryck af förakt, hvarmed Alina uttryckte sig om Shakspeares uttolkare.

»Ja-a, Kreyssig också och ett halft dussin andra. Aldrig har jag användt min tid sämre. Hvad de lärde herrarne sagt, har bara förvillat mig och dragit min egen naturliga uppfattning på afvägar. En verklig skådespelare behöfver inte sådan där läsning, bör inte befatta sig med den, ty den bara krånglar bort honom. Läs skådespelet och läs framför alt rollen, skaffa er en god instruktör, i fall en sådan fins att få, och låt så eget förstånd och egen känsla råda, så lyckas ni nog, så vida ni fått en god teknisk underbyggnad. Det är min erfarenhet. Jag var rent af olycklig den tid jag gick och grubblade på estetiska spetsfundigheter och ville att mitt spel skulle genomträngas, såsom docenterne sade, af verklig kännedom om dramats högre fordringar, det vill säga förderfvas af gement pedanteri. Skaldens inre tankar, lika väl som dramats högre fordringar, utlades på ett tjog olika sätt, alla i full strid med hvarandra. Hu! hvilket sammelsurium!»

Elof log åt Alinas ifver, men kunde omöjligt gifva henne rätt.

»Till all lycka», återtog hon, »räckte den där tråkiga tiden inte länge. Jag for från Upsala och mina docenter ...»

»Som naturligtvis voro alla tre kära i er», anmärkte Elof, »och kände sig förtviflade öfver er bortresa.»

»Mycket möjligt», medgaf Alina i bästa lynne, »men det bekymrade mig rakt inte. Jag for till Finland. Det är ett härligt land. I Helsingfors förstår man att uppskatta konsten och konstnärerna. Och sådant sällskapslif se’n!»

»Och friarne?» sporde Elof, ännu en gång lika litet passande som förut, efter hvad han inom sig medgaf.

»De saknades visst inte», förklarade Alina mycket okonstladt. »Bland andra kom också en rik och förnäm ryss, som ville göra mig till furstinna och sätta mig i säkerhet på sina gods någonstädes bort om Moskwa. Merci, mon prince, sa’ jag och vände ryssen ryggen.»

»Ni stannade länge i Helsingfors?»

»Ett par år. Så ledsnade jag och längtade till kunglige teatern i Stockholm. Jag tror, att jag var på fullt allvar omtyckt i Helsingfors, men inte kunde jag stanna där för beständigt. När jag reste, sjöngo studenterna för mig, och man hade tryckt verser till min ära. Min hytt var fyld af blommor, och otaliga lagerkransar förärades mig.»

Alina tystnade och syntes rörd vid minnet af afskedet från Helsingfors.

Elof såg sig omkring i rummet, liksom sökte han något. Alina märkte det, och det glada uttrycket i hennes ögon återkom.

»Ni ser visst efter lagerkransarne», sade hon. »Jag gömmer aldrig sådana. Det är för tokigt, tycker jag, att fylla sina väggar med gamla, förtorkade kransar, såsom några bland kamraterna bruka.»

Elof gjorde för sig själf den anmärkningen, att inga andra skänker och hedersgåfvor till konstnärinnan voro synliga i hennes förmak och lika litet, efter hvad han sedan fann, i hennes anspråkslösa matsal.

»Nå ja, så kom jag till Stockholm igen», återtog hon, »efter sju års frånvaro. Mycket var förändradt, men det som mest grämde mig var, att den nye direktören för de kunglige teatrarne icke genast tillbjöd mig anställning, utan att jag måste förödmjuka mig och anhålla om plats. Detta var påkostande för den som firats så i Helsingfors. Hur är det, sade direktören, har fröken inte uppträdt i Helsingfors? Han tyckte sig ha hört något sådant. Jag kände, att jag först rodnade och sedan bleknade. Jag var frestad att vända direktören ryggen, men det gälde hela min framtid och därför skrattade jag och lemnade åtskilliga upplysningar om hvad jag uträttat på Helsingfors teater. Min hållning tycktes göra intryck på direktören. Jag fick mina tre debuter, som jag själf föreslog ... En ovanligt morsk människa, sade direktören tämligen högt till sekreteraren innan jag ännu hunnit dörren, och sekreteraren tog sig en duktig pris snus och instämde allra pligtskyldigast».

Alina skrattade rätt godt vid minnet af sitt första uppträdande i teaterkansliet, stod upp, räckte Elof handen och förklarade, att hon nu måste begifva sig till repetitionen.

»Ni går kanske samma väg?» frågade hon.

Naturligtvis gick Elof samma väg, och så gjorde de åter sällskap, denna gång midt på ljusa dagen och bland alt det myckna folk som var i rörelse. Många herrar hälsade artigt på den firade skådespelerskan och sågo något förvånade på hennes följeslagare.

På aftonen berättades på Sällskapet, operakällaren och operakafét, hos Rydbergs och i Gropen, att Elof Bäck vore Alina Franks älskare.

»Hur vet ni det?» tillspordes en sådan ryktessmed.

»Jo, det är säkert, för det har jag hört.»

»Jag har sett dem till sammans på gatan», försäkrade en annan.

Saken var således tillräckligt bevisad. Alina Frank hade gjort sig känd såsom otillgänglig för kärleken och såsom alt för stolt att låta sig frestas af de mest lockande tillbud, men då det gälde en recensent, vore förhållandet naturligtvis helt annorlunda. Då kunde hon väl icke stå emot. Det var kanske för öfrigt hon själf som inledt den förbindelsen. Det trodde man sig ha sett på en supé hos herskapet Adamsons.

——————