Andra djungelboken/Kapitel 15
| ← Chils sång |
|
Avskedssången → |
| Illustrerad av David Ljungdahl (1870–1940). |
I VÅRLÖPNINGEN.
Man går till man! Låt ropet gå i Djungeln!
Han, som vår broder var, nu fjärran drar.
Hör och giv svar, o, Fria Folk av Djungeln:
Vem hejdar honom — håller honom kvar?
Man går till man! Han gråter nu i Djungeln.
Han, som vår broder var, han sörjer svårt.
Man går till man! Hur kär han varit Djungeln!
Det spår han följer aldrig mer blir vårt.
Det andra året efter den stora striden med Rödhund och Akelas död måste Mowgli ha varit sjutton år gammal. Han såg äldre ut, ty stark kroppsrörelse, det bästa av god föda och bad, så snart han kände sig det minsta het eller dammig, hade givit honom krafter och växt långt över hans ålder. Han kunde hänga på en arm på en toppgren under en halvtimmes tid, om han av någon anledning ville kasta en blick framåt trädvägarna. Han kunde hejda en ung hjorttjur mitt i hans galopp och vräka omkull honom genom att fatta honom i huvudet. Han kunde till och med kasta över ända det stora blå vildsvinet, som bor i träsken i norr. Djungelfolket, som förr brukade frukta honom för hans klokhet, fruktade honom nu för hans blotta styrka, och när han gick fram lugnt i sina egna ärenden, sopade viskningen om hans ankomst skogsstigarna rena. Och likväl var blicken från hans ögon alltid mild. Även när han slogs, brunno aldrig hans ögon som Bagheeras gjorde. De blevo endast mer och mer intresserade och livliga, och detta var en av de saker, som Bagheera aldrig kunde förstå.
Han frågade Mowgli om orsaken, och pojken skrattade och sade:
»När jag missar rovet, blir jag arg. När jag måste gå tom under två dagar, blir jag mycket arg. Skvallra inte då mina ögon därom? »
»Munnen är hungrig», sade Bagheera, »men ögonen säga ingenting. Vare sig du jagar, äter eller simmar, förblir blicken en och densamma — lik en sten i vått eller torrt väder.»
Mowgli såg på honom med en lugn blick under sina långa ögonhår, och som vanligt sänkte pantern huvudet. Bagheera kände sin överman.
De lågo utsträckta långt upp på sidan av en sluttning med utsikt över Waingunga, och morgontöcknen lågo under dem i band av vitt och grönt. Allt eftersom solen steg, förbyttes töcknen i böljande sjöar av rött och guld, virvlade bort och läto de låga solstrålarna i strimmor träffa den torkade gräsmatta, på vilken Mowgli och Bagheera vilade. Det var i slutet av den kalla årstiden, löven och träden sågo slitna och vissnade ut, och där hördes ett torrt, knäppande prassel, när vinden blåste. Ett litet löv klapp-klapp-klapprade ursinnigt mot en kvist liksom fånget i en envis önskan. Det ryckte Bagheera ur hans drömmar, och han drog in morgonluften med ett djupt, fnysande andetag, kastade sig på rygg och slog med sina fyra tassar mot det vickande lövet däruppe.
»Året vänder sig», sade han. »Djungeln utvecklar sig. Tiden för Nytt Språk är nära. Det där lövet känner det. Det är ljuvt.»
»Gräset är torrt», svarade Mowgli och drog upp en rugge. »Till och med Vårens Öga» (det är en liten trumpetformig, vaxlik röd blomma, som förekommer här och där bland gräset) — »ja, till och med Vårens Öga är till-slutet och... Bagheera, passar det för Svarta Pantern att ligga på rygg och fäkta med sina tassar i luften, som om han vore en trädkatt?»
»Auh!» sade Bagheera. Han tycktes tänka på andra saker.
»Jag säger, passar det Svarta Pantern att grimasera och stånka och tjuta och rulla så där? Kom ihåg, vi äro Djungelns Mästare, du och jag.»
»Ja visst, jag hör, Människounge», sade Bagheera, rullade sig hastigt om och satte sig upp, så att dammet yrde kring hans raggiga svarta sidor. (Han höll just på att lägga av sin vinterpäls.) »Vi äro utan allt tvivel Djungelns Mästare. Vem är så stark som Mowgli? Vem är så vis?» — Det låg en besynnerlig släpig ton i rösten, som kom Mowgli att vända sig om för att se, om möjligen Svarta Pantern drev gyckel med honom; ty djungeln är full av ord, som ljuda som en sak, men betyda en annan — »Jag sade, att vi utan all fråga äro Djungelns Mästare», upprepade Bagheera. »Har jag gjort något orätt? Jag visste inte, att Människoungen ej längre låg på marken. Tänker han flyga då?»
Mowgli satt med armbågarna stödda mot knäna och blickade ut över dalen i morgonbelysningen. Någonstädes i skogen nedanför försökte sig en fågel med hes och sprucken röst på de första tonerna i sin vårsång. Det var inte mer än en skugga av den fulltoniga, drillande locksång, som han senare skulle ropa ut, men Bagheera hörde den.
»Jag sade, att det Nya Språkets tid var nära», brummade pantern och svängde svansen.
»Jag hör», svarade Mowgli. »Men, Bagheera, varför skakar du i hela kroppen? Solen skiner varmt.»
»Det är Ferao, den scharlakansröda hackspetten», sade Bagheera. Han har inte glömt. Nu måste jag också söka erinra mig min sång.»
Och han började spinna och gnola för sig själv, tagande missnöjd om och om igen.
»Det finnes intet villebråd uppe», sade Mowgli dåsigt.
»Lille Bror, äro båda dina öron tilltäppta? Detta är ingen jaktlåt, utan"min vårsång, som jag gör färdig för kommande behov.»
»Den hade jag glömt. Jag får nog veta, när det Nya Språkets tid är här, ty då löpa du och de andra er väg och lämna mig på ensam fot», sade Mowgli i nästan uppbragt ton.
»Men, Lille Bror», började Bagheera, »inte bruka vi väl alltid...»
»Jag säger, att I gören det», sade Mowgli och sköt häftigt fram sitt pekfinger. »I springen er väg, och jag, som är Djungelns Herre, måste vandra på ensam fot. Hur var det inte sista årstiden, när jag ville samla sockerrör från en Människoflocks fält? Jag sände en löpare — det var dig — till Hathi med befallning att komma en viss natt och med sin snabel avplocka åt mig det söta gräset.»
»Han kom bara två nätter senare», sade Bagheera och kuschade litet, »och av det där långa söta gräset, som du tycker så mycket om, samlade han mer än någon Människounge skulle kunna äta under Regnens alla nätter. Det var för resten hans fel, inte mitt.»
»Han kom inte den natten, som jag bestämt i mitt budskap. Nej, han gick och trumpetade och sprang och tjöt genom dalarna i månljuset, så att hans spår sågo ut som spåren av tre elefanter; ty han hade ingen ro bland träden. Han dansade i månljuset framför Människoflockens hus. Jag såg honom, och ändå ville han inte komma till mig. Och jag är likväl Djungelns Herre.»
»Det var i det Nya Språkets tid», sade pantern, fortfarande mycket undergivet. »Kanske, Lille Bror, att du inte den gången kallade honom med ett mästareord? Hör på Ferao!»
Mowglis dåliga humör tycktes ha nått kokpunkten och därpå dunstat bort. Han lade sig på rygg, med huvudet på armarna och ögonen slutna.
»Jag vet inte — och det kvittar mig lika», sade han sömnigt. »Låt oss sova, Bagheera. Min mage är tung inom mig. Bered mig en huvudkudde.»
Pantern lade sig ned igen med en suck, ty han hörde alltjämt Ferao öva och repetera sin sång, till dess våren skulle komma, som de kalla det Nya Språkets tid.
I en indisk djungel glida årstiderna nästan omärkligt in i varandra. De förefalla att endast vara två — den våta och den torra; men om man ser närmare efter, under det regnet strömmar från moln liksom av kol och stybb, skall man finna alla fyra gå runt i regelbunden ordning. Våren är den underbaraste, ty dess uppgift är ej att betäcka ett rent, bart fält med nya blad och blommor, utan att driva fram för sig och sopa bort det envist fasthängande överlevande skräpet av halvgröna föremål, som den milde vintern har låtit förbli vid liv, och att komma den halvklädda, nakna jorden att ännu en gång känna sig ny och ung. Och allt detta gör den så väl, att det inte finnes någon vår i världen, som går upp mot djungelns vår.
Det kommer en dag, då allting är trött och då till och med de i den tunga luften kringdrivande dofterna äro gamla och utnötta. Man kan ej förklara det, men det kännes så. Men så kommer en annan dag — för ögat är ej den ringaste ändring märkbar — då alla dofter äro nya och behagliga och djungelfolkets morrhår darra intill rötterna och vinterluggen faller bort från deras sidor i långa nedsölade tofsar. Så faller kanske en liten regnskur, och alla träd och buskar och bambusnår och mossbäddar och saftbladiga plantor vakna med ett växandets sorl, som man nästan kan höra, och under detta sorl ljuder dag och natt ett djupt surr. Det är Vårens sorl — ett vibrerande brus, som varken kommer från svärmande bin eller fallande vatten eller vinden i trädtopparna, utan som är det förnöjda spinnandet av en ny, varm och lycklig värld.
Ända tills detta år hade Mowgli alltid varit förtjust i årstidernas växling. Det var han, som vanligen upptäckte den första Vårens Öga, djupt nere bland gräset, och den första väggen av vårmoln, som i djungeln icke likna någonting annat. Hans röst kunde höras på alla slags våta, stjärnglittrande blomstersängar, stämmande in i de stora grodornas körer eller härmande de små upp- och nedvända ugglorna, som skrika de vita nätterna igenom. Våren var för honom, liksom för allt hans folk, den årstid han valde för sina utflykter — av idel fröjd att få rusa framåt i den varma luften, tillryggaläggande trettio till fyrtio mil från skymningen till morgonstjärnorna och återvändande andtruten och skrattande och bekransad med sällsynta blommor. De Fyra följde honom ej på dessa vilda kapplöpningar i djungeln, utan gingo bort för att sjunga vårsånger med de andra vargarna. Djungelfolket är mycket sysselsatt på våren, och Mowgli kunde höra dem brumma och skrika och vissla var och en efter sin art. Deras röster äro då helt olika deras röster under andra tider på året, och detta är ett av skälen, varför våren kallas det Nya Språkets tid.
Men denna vår war, som han sade Bagheera, hans mage tom inom honom. Allt ifrån det bambuskotten hade fått en brunfläckig färgskiftning, hade han längtat efter den morgon, då färgerna skulle förvandlas. Men när den morgonen kom och Mor Påfågel, flammande i brons och blått och guld, skrek ut budskapet längs de töckniga skogarna och Mowgli öppna de munnen för att sända ropet vidare, kvävdes orden meLlan hans läppar, och en känsla grep honom, börjande i hans tår och slutande i hans hår — en känsla av ryslig olycka, och han undersökte sig noga för att bli säker på att han icke hade trampat på en törntagg. Mor skrek ut budskapet om de nya dofterna, de andra fåglarna togo upp ropet, och från klipporna vid Waingunga hörde han Bagheeras hesa skrik — någonting mellan en örns läte och en hästs gnäggning. Där hördes ett skränande och pladdrande av bandarlog i de nyknoppande grenarna ovanför honom, och där stod Mowgli med lungorna fyllda för att svara Mor, men rösten sjönk ned i små snyftningar, när luften pressades ut i gränslös beklämning.
Han stirrade, men han kunde icke se något annat än de gycklande bandarlog, som skuttade i träden, och Mor, som med stjärten utbredd i full prakt dansade på sluttningarna nedanför.
»Dofterna ha ändrats», skrek hon. »God jakt, Lille Bror! Varför ger du ej svar?»
»Lille Bror, god jakt!» visslade Chil Glada och hennes make, i det de kommo svepande ned tillsamman. De två flögo så tätt under näsan på Mowgli, att en liten tofs duniga vita fjädrar skuddades av.
Ett lätt vårregn — elefantregn kallas det — drev fram över djungeln i ett en halv mil brett bälte, lämnande efter sig de nya löven våta och nickande, och dog bort i en dubbel regnbåge och ett lätt åskdunder. Vårsorlet bröt ut för en minut och tystnade, men allt djungelfolket tycktes ge hals på en gång. Alla utom Mowgli.
»Jag har ätit god föda», sade han för sig själv. »Jag har druckit gott vatten. Och inte heller känner jag min hals bränna och pressas ihop, som den gången, då jag bet i den blåfläckiga roten, som Oot Sköldpadda sade vara god och ren föda. Men min mage är tung, och jag har utan orsak talat mycket ovänliga ord till Bagheera och de andra, djungelns och mitt folk. Än är jag het och än är jag kall, och än är jag varken het eller kall, men förargad, jag vet inte varför. Huhu! I natt skall jag färdas över vidderna; ja, jag skall göra en språngmarsch till träsken i norr och tillbaka. Jag har jagat alldeles för sävligt nu under en allt för lång tid. De Fyra skola följa med, ty de hålla på och bli feta som vita maskar.»
Han ropade, men ingen av de Fyra svarade. De voro långt bort utom hörhåll, upptagna av att sjunga sånger — Mån- och Sambhursånger — med vargarna av flocken; ty under vårtiden gör djungelfolket föga skillnad mellan dag och natt. Han gav den skarpa skalltonen, men det enda svar han fick var det gäckande miau från den lilla fläckiga trädkatten, som snodde in och ut bland grenarna, på jakt efter tidiga fågelbon. Då skälvde Mowgli i hela kroppen av raseri och drog sin kniv. Men så blev han mycket hög och stolt, ehuru där fanns ingen, som såg honom, och skred barskt nedför sluttningen, med högt uppburen haka och neddragna ögonbryn. Men ingen enda av hans folk gjorde honom en fråga, ty de voro samtliga alldeles för upptagna av sina egna angelägenheter.
»Ja», sade Mowgli till sig själv, fastän han i sitt hjärta kände, att han hade orätt. »Låt Röda Dholen komma från Dekan eller Röda Blomman dansa bland bambusnåren, och hela djungeln springer gnällande till Mowgli och ger honom granna elefantnamn. Men nu, bara för att Vårens Öga blir rött och Mor förstås måste visa sina nakna ben i någon vårdans, blir djungeln tokig som Tabaqui. Vid den Tjur, som köpte mig fri, är jag Djungelns Herre, eller är jag det inte? Håll mun! Vad gören I här?»
Ett par unga vargar av flocken kommo galopperande utför en stig, sökande öppen mark att brottas på. (Man torde erinra sig, att Djungelns Lag förbjuder brottningar, där flocken kan se de stridande.) Deras nackborst voro styva som ståltråd, och de skällde och kröpo ursinniga ihop till det första nappataget. Mowgli sprang fram grep en utsträckt hals i vardera handen och försökte slunga djuren tillbaka, som han ofta hade gjort i lek eller under flockjakterna. Men han hade aldrig förut gått emellan vid en vårstrid. De två rusade på, vräkte omkull honom och foro utan vidare i luven på varandra och rullade omkring i en tät omfamning.
Mowgli var på benen igen nästan innan han fallit, hans kniv och hans vita tänder voro blottade, och i det ögonblicket skulle han ha dödat båda två bara av det skälet, att de slogos, när han ville, att de skulle hålla sig lugna, ehuru varje varg har full laglig rätt att slåss. Han dansade runt dem med neddragna axlar och darrande hand, beredd att göra ett dubbelhugg, när stridens första hetta vore över; men medan han väntade, tycktes hans kraft rinna bort ur kroppen, knivspetsen sänktes och han stack kniven i slidan och nöjde sig med att se på.
»Jag har ätit gift», sade han till slut. »Sedan jag sprängde rådet med Röda Blomman — sedan jag dödade Shere Khan, har ingen av flocken kunnat slunga mig åt sidan. Och dessa äro endast svansvargar i flocken, obetydliga jägare. Min kraft har svikit mig, och nu skall jag dö. O, Mowgli, varför dödar du ej dessa båda?»
Striden fortgick, tills den ena vargen sprang sin väg, och Mowgli satt ensam kvar på den upprivna och blodiga marken, betraktande än sin kniv och än sina ben och armar, under det en känsla av olycka, större än han någonsin hade erfarit, slog över honom som vatten över en stock. Han nedlade sitt rov tidigt den aftonen och åt endast obetydligt för att vara i gott skick för sin vårlöpning, och han åt ensam; ty allt djungelfolket var borta och sjöng eller slogs. Det var en fullkomligt vit natt, som de kalla det. All grönska tycktes ha fått en månads växt sedan morgonen. Grenen, som dagen förut hade burit gula löv, dröp av sav, när Mowgli bröt den. Mossarna buktade sig mjuka och varma under hans fötter, det unga gräset hade inga vassa kanter, och alla djungelns röster tonade likt en djup harposträng, som månen slog — det Nya Språkets fullmåne, som stänkte sitt ljus rikt över klippor och kärr, smög det mellan trädstam och klängväxt, silade det genom miljoner löv. Trots sin olycka, kunde icke Mowgli låta bli att sjunga högt av idel förtjusning, då han anträdde sin färd. Den liknade snarast flygning, ty han hade valt den långa sluttning, som leder till de Norra träsken genom hjärtat av centraldjungeln, där den spänstiga marken förtog ljudet av hans steg. En människouppfostrad människa skulle ha långsamt letat sig väg under många snavningar genom det vilseledande månljuset; men Mowglis muskler, som hade övats av många års vana och erfarenhet, uppburo honom som om han hade varit en fjäder. När en murknad stubbe eller en dold sten gled undan under hans fot, klarade han sig utan svårighet, utan att tänka på saken eller minska farten.
När han blev trött av att gå på marken, kastade han på apsätt upp händerna till de närmaste klängväxterna och tycktes snarare flyta än klättra upp till de smala grenarna, där han följde en trädväg, till dess han önskade ombyte och sköt i en lång båge åter ned till marken. Där förekommo tysta, heta dalhålor, omgivna av våta klippor, där han knappast kunde andas för nattblommornas tunga doft och lukten från klängväxtknoppar; mörka gångar, där månljuset låg i bälten lika regelbundna som marmorrutorna i en kyrkgång; täta snår, där den unga våta grönskan stod brösthögt omkring honom och slingrade sina armar kring hans liv; klipptoppar, krönta av brutna block, där han hoppade från sten till sten över de skrämda små rävarnas lyor.
Han kunde mycket svagt och långt bort höra ritsch-ratsch från ett vildsvin, som brynte sina betar på en trädstam, och så stötte han på den stora besten, alldeles ensam, ristande och slitande den röda barken från något träd, med munnen drypande av fradga och ögonen lågande som eld. Än vek han åt sidan, lockad av ljudet av skramlande horn och väsande brumningar, och rusade förbi ett par ursinniga sambhurtjurar, som raglade fram och tillbaka med sänkta huvuden, strimmiga av blod, som såg svart ut i månljuset. Än hörde han vid något forsande vadställe Jacala, krokodilen, böla som en tjur, eller störde han ett knippe av Giftfolket; men innan de hunno hugga, var han borta över den glittrande strandsanden och djupt inne i djungeln igen.
Så sprang han, än hojtande, än sjungande för sig själv, och ingen var lyckligare i hela djungeln än han den natten, till dess lukten av blommor gav honom varning, att han var nära träsken; och dessa lågo långt bortom hans avlägsnaste jaktmarker.
Här skulle återigen en människouppfostrand människa ha vid tredje steget sjunkit ned till huvudet; men Mowglis fötter hade ögon och. de förde honom från tuva till tuva från gungflytorva till gungflytorva, utan att be ögonen i hans huvud om hjälp. Han styrde kurs på träsket mitt, skrämmande upp änderna och slog sig ned på en mossbeklädd trädstam, som låg nedlutad i det svarta vattnet. Träsket var naket runt omkring honom, ty om våren sover Fågelfolket lätt, och flockar av dem kommo och gingo hela natten igenom. Men ingen av dem tog minsta notis om Mowgli, där han satt i den höga vassen, gnolande sånger utan ord och betraktande sulorna på sina hårda bruna fötter, i händelse där funnes några oupptäckta törntaggar. All hans olycka tycktes ha blivit kvarlämnad i hans egen djungel, och han skulle just börja en sång, när förtvivlan grep honom på nytt — tio gånger värre än förut. Till råga på olyckan gick månen ned.
Den gången blev Mowgli rädd.
»Det där är också här! Det har följt mig», sade han halvhögt och sneglade över axeln för att se, om det där stod bakom honom. »Det finns ingen här.»
De naturliga bullren i träsket fortforo, men ingen fågel eller något djur talade till honom, och den nya känslan av olycka växte.
»Jag har ätit gift», sade han med skräckslagen röst. »Jag måste ha ätit gift, utan att jag märkt det, och min kraft går ifrån mig. Jag var rädd — och likväl var det inte jag, som var rädd — Mowgli var rädd, när de två vargarna slogos. Akela och till och med Phao skulle ha tystat dem, men Mowgli var rädd. Det är ett säkert tecken på att jag ätit gift... Men vad bekymra de sig om det därborta i djungeln? De sjunga och tjuta och slåss och löpa i sällskap i månljuset, och jag — hai mai! — jag håller på att dö i träsken av det gift jag ätit.» — Han var så bedrövad, att han nästan grät. — »Och sedan», fortfor han, »skola de finna mig liggande i det svarta vattnet! Nej, jag vill återvända till min egen djungel och jag vill dö på Rådsklippan, och Bagheera, som jag älskar, Bagheera skall måhända, om han inte går och skränar i dalen, hålla vakt någon liten tid vid vad som är kvar av mig, så att inte Chil begagnar mig på samma sätt som hon begagnade Akela.»
En stor, het tår föll ned på hans knä, och trots sin olycka kände Mowgli sig lycklig över att han var så olycklig — en sådan lycka förefaller ju bakvänd, men man kanske förstår den.
»Som Chil Glada begagnade Akela», återtog han, »den natten jag räddade flocken från Rödhund.» — Han kände sig lugn ett ögonblick, ty han tänkte på Ensamvargens sista ord, som man naturligtvis kommer ihåg. — »Akela sade mig många besynnerliga saker, innan han dog, ty när vi dö, förändrar sig vår mage. Han sade... Men trots allt tillhör jag djungeln.»
I sin upphetsning vid minnet av striden på Waingungas strand skrek han högt ut de sista orden, och en vild buffelko sprang upp bland vassen och frustade:
»Människa!»
»Uuh!» sade Mysa, den vilda buffeltjuren (Mowgli kunde höra honom vända på sig i gölen), »det där är ingen människa. Det är bara den hårlösa vargen i Seeoneeflocken. Sådana här nätter springer han fram och tillbaka.»
»Uuh!» sade kon och sänkte åter huvudet för att beta. »Jag tyckte det var en människa.»
»Nej, säger jag. O, Mowgli, är det fara på färde?»
»O, Mowgli, är det fara på färde?» skrek pojken spefullt tillbaka. »Det är allt vad Mysa tänker på: Är det fara på färde? Men vad angår er Mowgli, som springer fram och tillbaka i djungeln i nattvaka?»
»Så högt han skriker», sade kon.
»Så skrika de alla», svarade Mysa föraktfullt, »alla, som rycka upp gräset, men inte förstå att äta det.»
»För mindre än det där», suckade Mowgli för sig själv, »skulle jag ännu vid senaste regnen ha piskat Mysa upp ur hans göl och ridit honom genom träsket med en vass grimma » — Han sträckte ut handen för att bryta ett med fjädervippa försett vasstrå, men drog handen tillbaka med en suck. Mysa fortfor stadigt att idissla sin boll, och det höga gräset prasslade, där kon betade. — »Jag vill inte dö här», sade han förbittrad. »Mysa, som är av samma blod som Jacala och svinet, skulle håna mig. Låt oss lämna träsket och se vad som skall hända. Aldrig har jag sprungit en sådan vårlöpning förr — på en gång het och kall. Upp, Mowgli!»
Han kunde icke motstå frestelsen att smyga sig genom vassen fram till Mysa och sticka honom med spetsen av sin kniv. Den stora drypande tjuren flög upp ur gölen som en exploderånde granat, medan Mowgli skrattade, så att han måste sätta sig ned.
»Nu kan du säga, att du en gång blivit föst av den hårlösa vargen i Seeoneeflocken, Mysa», ropade han.
»Varg! Du?» fnyste tjuren och stampade i gyttjan. »Hela djungeln vet, att du varit vallpojke för tam boskap — ett sådant där människoyngel, som hojtar i dammet på åkrarna därborta. Du av djungeln? Vilken jägare skulle väl ha smugit som en orm bland iglar och för ett tarvligt skämt — en schakals skämt — förnedrat mig inför min ko? Kom upp på fast mark, och jag skall... jag skall...».
Fradgan stod Mysa om munnen, ty han hade nästan det värsta humöret av alla i djungeln.
Mowgli såg honom stampa och fnysa, alltjämt med samma ilskna blick. När han kunde göra sig hörd genom de kringyrande gyttjeskurarna, sade han:
»Vilken människoflock har sin håla här vid träsken, Mysa? Det här är en för mig ny djungel.»
»Gå din väg norrut», röt den uppretade tjuren, ty Mowgli hade stuckit honom ordentligt. »Det var en naken koherdes skämt. Gå och berätta det för dem i byn därborta vid kanten av träsken.»
»Människoflocken tycker inte om djungelhistorier, och för resten, Mysa, kan jag inte finna, att en skråma mer eller mindre i din hud är någonting att hålla rådsammankomst om. Men jag skall gå och titta på byn. Ja, jag går dit. Lugna dig nu! Det är inte var natt som Djungelns Herre kommer och vallar dig.»
Han steg ut på den gungande marken vid träskets kant, väl vetande, att Mysa aldrig skulle våga rusa till anfall den vägen, och skrattade, i det han sprang, åt tjurens vrede.
»Min kraft är inte alldeles slut», sade han. »Kanske att giftet inte trängt till benen. Den där stjärnan därborta sitter lågt.» Han kikade stadigt på den genom sin halvslutna hand. — »Vid den Tjur, som köpte mig fri, det är Röda Blomman — Röda Blomman, vid vilken jag vilade förr — innan jag kom till den första Seeoneeflocken! Nu, sedan jag sett den, skall jag avsluta den här löpningen.»
Träsket slutade i en bred slätt, där ett ljus blinkade. Det var länge sedan Mowgli bekymrat sig om människors görande och låtande, men i natt drev honom skenet från Röda Blomman framåt, som hade det varit ett nytt villebråd.
»Jag skall gå dit och se efter, hur pass mycket Människoflocken har förändrat sig», sade han.
Utan att tänka på, att han inte längre befann sig i sin egen djungel, där han kunde göra vad som lyste honom, trampade han bekymmerslöst genom det daggtyngda gräset, till dess han kom fram till hyddan, där ljuset brann. Tre till fyra skällande hundar gåvo hals, ty han befann sig i utkanten av en by.
»Åhå!» sade Mowgli, i det han satte sig ljudlöst ned efter att ha uttstött ett djupt vargtjut, som tystade byrackorna. »Vad som skall hända, händer. Mowgli, vad har du vidare att skaffa med Människoflockens hålor?»
Han gned sig om munnen, ty han tänkte på den sten, som hade träffat honom för många år sedan, när den där Människoflocken drev bort honom.
Dörren till hyddan öppnades, och en kvinna stod och spejade ut i mörkret. Ett barn skrek, och kvinnan sade, halvt vänd inåt rummet:
»Sov! Det vara bara en schakal, som väckte hundarna. Snart gryr morgonen.»
Mowgli, där han satt i gräset, började darra, som om han hade feber. Han kände väl igen den där rösten, men för att vara säker ropade han sakta, själv förvånad över hur lätt människospråket kom tillbaka:
»Messua! O, Messua!»
»Vem ropar?» sade kvinnan med en skälvning i rösten.
»Har du glömt?» sade Mowgli, och hans hals var torr, när han talade.
»Om det är du, vad namn gav jag dig? Säg!»
Hon hade till hälften skjutit igen dörren och stod och pressade handen mot bröstet.
»Nathoo! Ohé Nathoo!» sade Mowgli, ty som vi minnas, var detta det namn Messua hade givit honom, när han först kom till Människoflocken.
»Kom, min son! ropade hon, och Mowgli gick fram i ljuset och såg fullt på Messua, den kvinna, som hade varit god mot honom och vars liv han hade räddat mot Människoflocken för länge sedan. Hon hade åldrats, och hennes hår var grått, men hennes ögon och hennes röst voro desamma. Kvininolikt väntade hon att finna Mowgli sådan han var, när han lämnade henne, och hennes ögon gledo förläget uppåt från hans bröst till hans huvud, som vidrörde dörrposten.
»Min son!» stammade hon och sjönk därpå till hans fötter. »Men det är inte längre min son. Det är en skogarnas gud! Ahai!»
Där han stod å det röda ljuset från oljelampan, stark, reslig och vacker, med det långa, svarta håret böljande över axlarna, med kniven i en snodd kring halsen och med huvudet krönt med en krans vita jasminer, kunde han med lätthet tagas för någon djungelsagornas vilda gud. Barnet, som hade legat halvslumrande i en hängkoj, for upp och gallskrek av förskräckelse. Messua vände sig om för att lugna det, medan Mowgli stod tyst och betraktade vattenkrukorna och kokkärlen, mjölbingen och alla de andra mänskliga tillhörigheterna, som han nu fann sig minnas så väl.
»Vad önskar du att äta eller dricka?» halvviskade Messua. »Allt detta är ditt. Vi ha dig att tacka för våra liv. Men är du han, som jag kallade Nathoo, eller är du verkligen en skogsgud?»
»Jag är Nathoo», sade Mowgli. »Jag är mycket långt från min egen mark. Jag såg detta ljus och kom hit. Jag visste ej, att du var här.»
»När vi hade kommit till Kanhiwara», sade Messua försagt, »skulle engelsmännen hjälpa oss mot det där byfolket, som ville bränna oss levande. Minns du det?»
»Ja då, jag har inte glömt det.»
»När den engelska lagen fått allt klart, begåvo vi oss till det där elaka folkets by, men den stod ej mer att finna.»
»Även det minns jag», sade Mowgli, och hans näsborrar darrade.
»Därför tog min man tjänst på fälten, och till sist — ty han var i sanning en stark karl — hade vi skaffat oss ett stycke jord här. Den är inte så bördig som den gamla byns, men vi behöva ej mycket — vi två.»
»Var är han — din man — som grävde i marken den natten, då han blev skrämd?»
»Han är död — för ett år sedan.»
»Och vem är han?» frågade Mowgli och pekade på barnet.
»Min son, som föddes för två regntider sedan. Om du är en gud, så giv honom Djungelns Nåd, att han tryggt må kunna färdas bland ditt... ditt folk, liksom vi voro i trygghet den natten.»
Hon lyfte upp barnet, som glömde sin rädsla och sträckte ut händerna för att leka med kniven, som hängde på Mowglis bröst, och Mowgli sköt mycket försiktigt undan de små fingrarna.
»Och om du är Nathoo, som tigrarna buro bort», fortfor Messua med kvävd röst, »så är han din yngre broder. Giv honom en äldre broders välsignelse.»
»Hai mai! Vad vet jag om det du kallar välsignelse? Jag är varken en gud eller hans broder och... O, moder, moder, mitt hjärta är tungt inom mig!» utropade han och darrade, när han satte ned barnet.
»Det kan ingen undra på», sade Messua och fick bråttom bland kokkärlen. »Det kommer av att du sprungit omkring i träsken under natten. Utan all fråga har en feber gripit dig in till märgen.» — Mowgli smålog åt tanken att någonting i djungeln skulle skada honom. — » Jag skall göra upp eld och du skall få varm mjölk att dricka. Tag bort jasminkransen; luften blir tung på en sådan här liten plats.»
Mowgli satte sig ned mumlande, med ansiktet dolt i händerna. Alla slags underliga känslor grepo honom, alldeles som hade han blivit förgiftad, och han kände sig yr, med en smula kväljningar. Han drack i djupa klunkar den varma mjölken, medan Messua då och då klappade honom på axeln, ej fullt säker på om han var hennes son Nathoo från länge sedan svunna dagar eller något underbart djungelväsen, men glad åt att känna, att han åtminstone var av kött och blod.
»Son», sade hon slutligen, och hennes ögon lyste av stolthet, »har ingen sagt dig, att du är den vackraste bland män?»
»Hur?» sade Mowgli, ty naturligtvis hade han aldrig hört något dylikt.
Messua skrattade sakta och lyckligt. Uttrycket i hans ansikte var svar nog.
»Jag är alltså den första? Det är ju också på sin plats, fastän det sällan förekommer, att en mor säger sin son så vackra saker. Du är mycket vacker. Aldrig har jag skådat en så vacker man.»
Mowgli vred på huvudet och försökte se över sin egen hårda axel, och Messua skrattade på nytt och så länge, att Mowgli, som ej kunde förstå orsaken, måste skratta med henne; och barnet sprang från den ena till den andra och skrattade, det också.
»Nej, du får inte skratta åt bror din», sade Messua och tog gossen till sitt bröst. »Om du blir bara så hälften vacker, kommer vi att gifta bort dig med en konungs yngsta dotter, och du får rida på stora elefanter.»
Mowgli begrep inte ett ord på tre av det där talet. Den varma mjölken hade gjort verkan på honom efter hans fyrtiomils språngmarsch; han kröp ihop och låg efter en minut i djup sömn, och Messua strök håret ur hans ögon, bredde ett skynke över honom och kände sig lycklig. På djungelsätt sov han återstoden av natten och hela den följande dagen, ty hans instinkt, som aldrig riktigt slumrade, sade honom, att det icke fanns någonting att frukta. Slutligen vaknade han med ett språng, ty skynket över hans ansikte hade kommit honom att drömma om fällor; och där stod han med handen på kniven och med sömnen tung i sina rullande ögon, beredd till strid.
Messua skrattade och satte fram kvällsvarden åt honom. Den bestod endast av några få grova kakor, bakade över den rökiga elden, litet ris och en knippa sura, konserverade tamarinder — just lagom för honom att reda sig på, till dess han kunde få sitt kvällsbyte. Lukten av daggen i träsken gjorde honom hungrig och orolig. Han ville fullborda sin vårlöpning, men barnet envisades att sitta på hans arm och Messua ville ovillkorligen kamma ut hans långa blåsvarta hår. Och så sjöng hon, medan hon kammade, sjöng små enkla barnsånger, än kallande Mowgli sin son och än anropande honom att skänka barnet litet av sin djungelmakt. Hyddans dörr var stängd, men Mowgli hörde ett välkänt ljud och såg Messuas mun öppna sig av skräck, när en stor grå tass stack fram under dörren och Gråbror utanför lät höra ett dämpat, klagande gnäll av ängslan och fruktan.
»Ut och vänta! Ni kommo ej, när jag kallade», sade Mowgli på djungelspråket, utan att vända på, huvudet, och den stora grå tassen försvann.
»Tag inte... tag inte dina... dina tjänare med dig», sade Messua. » Jag,... vi ha alltid levat i fred med djungeln.»
»Det råder fred», sade Mowgli, i det han reste sig. »Tänk på den där natten på väg till Kanhiwara. Det fanns tjogtals sådant folk framför dig och bakom dig. Men nu märker jag, att inte ens i vårtiden glömmer djungelfolket riktigt. Moder, jag går.»
Messua drog sig ödmjukt åt sidan — han var verkligen den skogsgud hon hade trott — men när hans hand vilade på dörren, vaknade modern hos henne, och hon slog sina armar gång på gång kring Mowglis hals.
»Kom tillbaka!» viskade hon. »Son eller icke son, kom tillbaka, ty jag älskar dig — och se, även han sörjer.»
Barnet grät för att mannen med den blänkande kniven ville gå sin väg.
»Kom tillbaka!» upprepade Messua. »Natt och dag skall denna dörr aldrig vara stängd för dig.»
Mowglis strupe arbetade som om någonting ryckte i dess muskler, och hans röst tycktes liksom frampressas med våld, när han svarade:
»Jag kommer säkert tillbaka.»
»Och nu», sade han, i det han sköt undan den smeksamt hoppande vargen på tröskeln, »nu har jag en liten sak att göra upp med dig, Gråbror. Varför kommo ni ej alla Fyra, när jag kallade för länge sedan?»
»För länge sedan? Det var ju sistlidna natt. Jag — vi sjungo i djungeln de nya sångerna, ty det är det nya Språkets tid. Kommer du inte ihåg det?»
»Jo, sannerligen, sannerligen!»
»Och så snart sångerna voro sjungna», fortfor Gråbror allvarligt, »följde jag ditt spår. Jag sprang ifrån alla de andra och följde dig med full fart. Men, o, Lille Bror, vad har du gjort — ätit och sovit hos människoflocken?»
»Om ni kommit, när jag kallade, hade aldrig detta skett», sade Mowgli och satte i väg med större fart.
»Och vad skall nu ske?» sade Gråbror.
Mowgli ämnade svara, då en vitklädd flicka kom ned för en stig, som ledde från utkanten av byn. Gråbror gjorde sig genast osynlig, och Mowgli drog sig ljudlöst tillbaka i en åker med hög och frodig säd. Han skulle nästan ha kunnat vidröra henne med handen, när de varma gröna sadesstråna slöto sig tillsammans framför hans ansikte och han försvann som en vålnad. Flickan skrek till, ty hon trodde sig ha sett en ande, och därpå suckade hon djupt. Mowgli skilde stråna åt med handen och stod och såg efter henne, tills hon var ur sikte.
»Och nu vet jag ej, vad som kommer att ske», sade han suckande i sin tur. »Varför kommo ni ej, när jag kallade?»
»Vi följa dig — vi följa dig», mumlade Gråbror och slickade Mowglis häl. »Vi följa dig alltid, blott icke vid det Nya Språkets tid.»
»Och skullen I följa mig till Människoflocken?» viskade Mowgli.
»Följde jag dig inte den natten, då vår gamla flock stötte bort dig? Vem höll vakt för dig bland åkerfälten?»
»Ja, men ännu en gång?»
»Har jag inte följt dig i natt?»
»Ja, men ännu en gång och ännu en gång och kanske gång på gång, Gråbror?»
Gråbror teg. När han slutligen talade, brummade han för sig själv:
»Den Svarte talade sanning.»
»Och han sade?»
»Människa går till människa till slut. Rakscha, vår moder, sade...»
»Detsamma sade också Akela på Röda Hundens natt», mumlade Mowgli.
»Detsamma sade också Kaa, som är visare än vi alla.»
»Vad säger du då, Gråbror?»
»De stötte en gång bort dig med elakt tal. De slogo din mun med stenar. De skickade Buldeo att döda dig. De ville kasta dig i Röda Blomman. Du och inte jag har sagt, att de äro elaka och oförnuftiga. Du och inte jag — jag följer mitt eget folk — släppte lös djungeln på dem. Du och inte jag diktade sånger mot dem, som voro hätskare till och med än våra sånger mot Rödhund.»
»Jag frågar, vad du säger.»
Samtalet fördes medan de sprungo. Gråbror fortfor att galoppera en stund utan att svara; därpå sade han stötvis mellan varje språng:
»Människounge — Djungelns Herre — Rakschas son —fosterbroder till mig — fastän jag glömt dig en kort stund under våren, är ditt spår mitt spår, din håla min håla, ditt rov mitt rov, din dödsstrid min dödsstrid. Jag talar för de Tre. Men vad ämnar du säga Djungeln?»
»Det är väl tänkt. Mellan måttandet och slaget skall ej tid förloras. Gå förut och ropa dem alla tillsammans till Rådsklippan, och där vill jag tillkännagiva för dem, vad jag bär i min mage. Men kanske komma de inte — i det Nya Språkets tid glömma de mig kanske.»
»Har du själv aldrig glömt?» bet Gråbror av, i det han sträckte ut i galopp, och Mowgli följde tankfullt efter.
Vid vilken annan tid på året som helst skulle ett sådant budskap ha samlat alla djungelns folk med resta nackborst, men nu voro de upptagna med att jaga och slåss och döda och sjunga. Från den ena till den andra sprang Gråbror och ropade:
»Djungelns Herre återvänder till människan. Kommen till Rådsklippan!»
Och det lyckliga, ivriga folket svarade endast:
»Han kommer tillbaka i sommarhettan. Regnen skola driva honom hem till hålan. Spring och sjung med oss, Gråbror:»
»Men Djungelns Herre återvänder till Människan», upprepade Gråbror.
»Eja—jua! Är det Nya Språkets tid sämre för det?», svarade de.
Alltså, när Mowgli med tungt hjärta kom uppför de välkända klipporna till den plats, där han hade upptagits i flocken, fann han endast de Fyra, Baloo, som var nästan blind av ålderdom, samt den väldiga, kallblodiga Kaa, som låg ringlad kring Akelas tomma säte.
»Ditt spår slutar således här, Människopyssling?» sade Kaa, när Mowgli kastade sig ned med händerna för ansiktet. »Ropa ditt rop! Vi äro av samma blod, du och jag — människa och orm.»
»Varför slets jag inte i stycken av Rödhund?» jämrade sig ynglingen. »Min kraft har gått ifrån mig, och det beror inte på gift. Natt och dag hör jag dubbla fjät på mitt spår. När jag vänder på huvudet, är det som om någon i samma ögonblick gömde sig för mig. Jag spejar bakom träden, och han är ej där. Jag ropar, och intet rop svarar, men det är som om någon lyssnade och höll tillbaka svaret. Jag lägger mig ned, men jag finner ingen vila. Jag springer vårlöpningen, men den lugnar mig ej. Jag badar, men jag finner ingen svalka. Att döda gör mig sjuk, men jag har ej sinne för att slåss utom för att döda. Röda blomman brinner i min kropp, mina ben äro vatten — och — jag vet ej vad jag vill.»
»Vad tjäna långa tal till?» sade Baloo sakta, i det han vände huvudet åt det håll, där Mowgli låg. »Vid floden sade Akela, att Mowgli skulle driva Mowgli tillbaka till människoflocken. Detsamma har jag sagt. Men vem lyssnar nu till Baloo? Bagheera — var håller Bagheera till i natt? — vet det också. Det är lagen.»
»När vi möttes vid Kalla Hålorna, människopyssling, visste jag det», sade Kaa och vred sig litet i sina mäktiga ringlar. »Människa går till människa till sist, även om djungeln ej driver bort henne.»
Brydda men underdåniga tittade de Fyra på varandra och på Mowgli.
»Djungeln driver således inte bort mig?» stammade Mowgli.
Gråbror och de tre brummade ursinnigt och började:
»Så länge vi leva, skall ingen våga...»
Men Baloo hejdade dem.
»Jag lärde dig lagen. Mig tillkommer det att tala», sade han, »och änskönt jag nu inte kan se klipporna framför mig, ser jag dock långt. Lilla Groda, tag upp ditt eget spår; red ditt öde bland ditt eget blod och flock och folk; men behöver du en fot eller tand eller öga eller ett bud buret snabbt genom natten, så kom ihåg, Djungelns Herre, att djungeln är din, när nu kallar.»
»Mellandjungeln är också din», sade Kaa. »Jag för talan för ett icke litet folk.»
»Hai mai, mina bröder», ropade Mowgli och sträckte med en snyftning upp sina armar. » Jag vet inte vad jag vill. Jag vill ej gå, men jag drages vid båda fötterna. Hur skall jag kunna lämna dessa nätter?»
»Nej, upp med huvudet, Lille Bror!» återtog Baloo. »Inte är den här jakten någonting att skämmas för. När honungen är uppäten, lämna vi den tomma kupan.»
»När vi kastat skinnet», sade Kaa, »krypa vi inte in i det på nytt.»
»Hör på, du som är mig kärast av allt», sade Baloo. »Här finnes varken lag eller önskan att hålla dig tillbaka. Upp med huvudet! Vem skall Djungelns Herre be om lov? Jag såg dig leka med de vita kiselstenarna därborta, när du var en liten groda, och även Bagheera, som köpte dig fri för priset av en nyss dödad tjur, såg dig. Av granskarna från den tiden återstå endast vi två, ty Rakscha, din hå-lmoder, är död och likaledes din hål-fader; den gamla vargflocken är borta för länge sedan; du vet, vad slut Shere Khan fick, och Akela dog bland dholerna, där även den andra Seeoneeflocken skulle da dött, om inte du räddat den genom din visdom och styrka. Allt, som finnes kvar, är gamla benknotor. Det är ej längre Människoungen, som ber flocken om lov att gå, utan Djungelns Herre, som byter spår. Vem har rätt att ställa frågor till människan om hennes vägar?»
»Men Bagheera och den Tjur, som köpte mig fri», sade Mowgli. »Jag skulle ej...»
Hans ord avbrötos av ett rytande och ett brakande i busksnåret nedanför, och Bagheera kom, alltjämt lika lätt och stark och fruktansvärd.
»Se här», sade han och sträckte fram en drypande högertass, »det är skälet, varför jag inte kom. Det blev en lång jakt, men han ligger nu död i buskarna — en tjur i sitt andra år — den tjur, som köper dig fri, Lille Bror. Alla skulder äro nu betalda. För övrigt är mitt ord Baloos.» — Han slickade Mowglis fot. — »Glöm ej, att Bagheera höll dig kär!» ropade han och sprang bort.
Vid kullens fot ropade han ännu en gång högt och länge:
»God jakt på ett nytt spår, Djungelns Herre! Glöm ej, att Bagheera höll dig kär!»
»Du hör det», sade Baloo. »Det är ingenting att tilllägga. Gå nu, men kom först till mig, O, visa lilla Groda, kom till mig!»
»Det är svårt att byta skinn», sade Kaa, när Mowgli snyftade med sitt huvud mot den blinda björnens sida och sina armar kring hans hals, medan Baloo svagt försökte slicka hans fötter.
»Stjärnorna blekna», sade Gråbror och inandades dagbräckningens vind. »Var skola vi vila i dag? Ty från denna stund följa vi nya spår.»
Och detta är den sista av berättelserna om Mowgli.