Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Anne läser sin aftonbön
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Annes uppfostran börjar
Fru Lynde blir slagen af fasa  →


[ 60 ]

VIII.
ANNES UPPFOSTRAN BÖRJAS.

Av skäl, som hon bäst kände till själv, berättade Marilla ej för Anne förrän den följande eftermiddagen, att hon skulle få stanna vid Grönkulla. Under förmiddagens lopp gav hon flickan diverse sysslor att uträtta och höll noggrann uppsikt över henne, medan hon höll på därmed. Vid tolvtiden hade hon kommit underfund med, att Anne var rask och lydig, villig att arbeta och kvick att fatta. Hennes egentliga svaghet tycktes ligga i en benägenhet för att falla i drömmerier mitt under ett arbete och glömma allt som hörde dit — tills hon omilt åter kallades ned till jorden av en tillrättavisning eller en katastrof.

När Anne slutat med middagsdisken, kom hon plötsligt fram och ställde sig mitt emot Marilla med minen och uttrycket hos den, som är beredd på att få höra det värsta. Den magra lilla kroppen skälvde från huvud till fötter, ansiktet var upphettat och ögonen så vidgade, att de föreföllo nästan svarta. Hon knäppte hårt samman händerna och sade med bönfallande röst:

— Snälla fröken Cuthbert, vill ni inte vara så god och säga mig, om ni ska skicka bort mig eller inte? Hela [ 61 ]förmiddagen har jag försökt att vara tålig, men nu känner jag, att jag inte kan stå ut längre med att ingenting veta. Det är en sådan ryslig känsla. Var så snäll och säg det!

— Du har inte tvättat ur disktrasan med hett vatten och soda som jag sa’ dig, svarade den känslolösa Marilla. — Gå och gör det, Anne, innan du kommer med några frågor.

Anne gick och uppfyllde allan rättfärdighet med avseende på disktrasan. Därefter återvände hon till Marilla och riktade sina bönfallande ögon mot hennes ansikte.

— Nåja, sade Marilla, ur stånd att finna något svepskäl för att längre uppskjuta med förklaringen, det är väl så gott att jag talar om det för dig. Min bror och jag ha bestämt oss för att behålla dig — förutsatt, naturligtvis, att du vill försöka uppföra dig väl och visa dig tacksam. Hur är det fatt nu då, kära barn?

— Jag gråter, sade Anne förvirrad, men jag förstår inte varför … Jag är så glad som en människa kan vara. Ack, glad är inte alls det rätta ordet … Glad var jag för Ljuvlighetens vita väg och körsbärsblommorna — men detta! O, det är ju någonting vida förmer … Jag är så lycklig. Jag ska försöka att bli så snäll … Det blir nog rätt knogigt göra, för fru Thomas sa’ mig ofta, att jag var så förhärdat elak … Men nog ska jag göra mitt bästa, alltid! Om jag kunde begripa, varför jag lipar!

— Jag förmodar det är därför att du jämt rör upp dig med tankar och funderingar, sade Marilla i ogillande ton. — Sitt nu ned på den där stolen och försök att lugna dig. Jag är rädd, att du har alldeles för lätt både för att gråta och skratta. Jo, du får stanna här, och vi ska försöka att sköta om dig på bästa sätt. Du blir tvungen att gå i skolan, men det är bara fjorton dagar tills sommarlovet börjar, så det är ingen idé med att du deltar i någon läsning, förrän terminen börjar igen i september.

[ 62 ]— Vad får jag kalla er? frågade Anne. — Ska jag alltid behöva kalla er fröken Cuthbert? Kan jag inte få säga tant Marilla?

— Åhnej — kalla mig Marilla rätt och slätt. Jag är inte van vid att bli fröknad, och jag skulle bara bli nervös utav’et.

— Det låter så rysligt litet respektfullt att säga bara Marilla, invände flickan.

— Det är inte farligt med det, bara du talar till mig aktningsfullt för resten. Alla människor i Avonlea, gamla och unga, kalla mig Marilla utom pastorn. Han säger fröken Cuthbert — när han kommer ihåg det.

— Jag skulle ha tyckt det vara så roligt att få säga tant Marilla, sade Anne vemodigt. — Jag har aldrig haft någon faster eller moster eller någon annan släkting — inte ens en mormor. Då skulle jag få en känsla av att riktigt höra till er … Kan jag inte få kalla er för tant Marilla?

— Nej. Jag är inte din tant, och jag tycker inte om att kallas vid namn, som det ingen mening är med.

— Men vi kunde ju låtsa, att ni vore min tant.

— Tack du — inte jag! sade Marilla kärvt.

— Låtsar ni aldrig, att saker äro annorlunda än vad de äro? frågade Anne och spärrade upp ögonen.

— Nej.

— O! — Anne hämtade djupt efter andan. — O, fröken — nej, Marilla, så mycket ni går miste om!

— Jag vet just inte det … Vad tjänar det till att låtsa, att saker äro annorlunda än de äro i verkligheten? svarade Marilla. — När vår Herre placerar oss i vissa omständigheter här på jorden, är det inte hans mening att vi ska »låtsa» bort dem … Och apropå det — gå in i förmaket, Anne, men torka först av dig om fötterna och släpp inte in några flugor — och ge mig så det illustrerade kortet, som står på [ 63 ]kaminhyllan. Där står hela Fader vår, tryckt, och din lediga tid nu på eftermiddagen använder du till att läsa på den och lära dig den utantill. Så’nt där bedjande som i går kväll vill jag inte veta av mer.

— Nej, jag bar mig nog otympligt åt, sade Anne ursäktande. — Men se jag har ju heller aldrig haft någon övning. Inte kan man be riktigt bra allra första gången man försöker! Sedan jag lagt mig, tänkte jag ut en utmärkt fin bön — precist som jag lovade, att jag skulle göra. Den var nästan lika så lång som en pastors och poetisk … Men kan ni tänka er? När jag vaknade upp i morse, kunde jag inte minnas ett enda ord! Och jag är rädd, att det aldrig lyckas mig att sätta ihop en till, som är lika bra. Jag vet inte hur det kommer sig, men saker bli aldrig så lyckade, när man har måst tänka ut dem för andra gången. Har ni gett akt på det?

— Här är någonting för dig att ge akt på, Anne. När jag ber dig göra en sak, är du snäll och lyder genast, och du står inte kvar och inlåter dig på vidlyftiga resonnemanger. Gå nu och gör som jag sa!

Anne begav sig genast till förmaket på andra sidan förstugan, men kom aldrig tillbaka. Sedan Marilla väntat tio minuter, hade hon med sin stickning och marscherade efter henne med hopknipna läppar. Hon fann Anne stående orörlig framför en tavla, som hängde på väggen mellan de båda fönsterna, med händerna hopknäppta på ryggen, upplyftat ansikte och glänsande ögon. Den vita och gröna dagern, som silade in mellan äppelträd och yviga vildvinsrankor, begöt den förtjusta lilla varelsen med ett skimmer, som verkade nästan överjordiskt.

— Anne, vad i all världen tänker du på? frågade Marilla skarpt.

Anne for häftigt till.

[ 64 ]— På den där, sade hon och pekade på tavlan — ett något väl grant oljetryck, betitlat »Kristus välsignande de små barnen.»

— Och jag föreställde mig just, att jag var ett utav dem — att jag var den där lilla flickan i blåa klänningen, som står för sig själv i en vrå alldeles som om hon inte hörde till någon, liksom jag … Hon ser ensam och sorgsen ut, tycker ni inte det? Hon har nog ingen pappa och mamma. Men hon ville bli välsignad, hon med, så därför smög hon sig blygt fram litet avsides från de andra och hoppades, att ingen skulle lägga märke till henne — utom Han. Jag är säker på, att jag precist vet, hur hon kände sig. Hennes hjärta måste ha bultat, och hennes händer voro nog alldeles kalla, liksom mina, när jag frågade er, om jag finge stanna … Hon var rädd för, att Han inte skulle se henne. Men visst gjorde Han det, tror ni inte det? Jag har försökt att föreställa mig alltihop — hur hon makade sig en liten smula närmare och närmare, tills hon stod alldeles i hans närhet, och då såg Han på henne och lade sin hand på hennes hår — o, en så’n känsla av glädje, som då måste ha kommit över henne! … Men jag önskar målaren inte hade gjort Honom så svårmodig och bedrövad i sitt ansikte! Så ser Han för resten ut på alla tavlor, det har ni nog märkt. Men jag för min del tror inte, att Han kan ha sett så sorgsen ut, för då skulle barnen ha varit rädda för Honom.

— Anne, sade Marilla, själv förundrad över att hon ej för länge sedan fallit flickan i talet, du får inte tala så där. Det är hädiskt — du förstår, det uttrycker en mycket stor vanvördnad …

Annes ögon fylldes med undran.

— Åh, jag känner mig så vördnadsfull … Jag försäkrar, att jag inte menade någonting annat.

— Nej, jag vill väl hoppas det. Men man får inte tala [ 65 ]så där fritt om vissa ting … Och ännu en sak, Anne, när jag skickar dig att hämta någonting, ska du genast komma med det och inte ställa dig och fåna framför en tavla. Kom ihåg det! Tag nu kortet och följ med mig ut i köket. Sätt dig nu ned borta i vrån och lär dig den där bönen utantill.

Anne satte upp kortet mot den mugg med äppelblommor, som hon tagit in att pryda middagsbordet med — Marilla hade förstulet betraktat arrangemanget, men ingenting sagt — stödde hakan i händerna och stirrade flera minuter under tystnad på de tryckta orden.

— Det här tycker jag om, sade hon slutligen. — Det är vackert. Jag har hört det förut — jag hörde rektorn i hemmets söndagsskola en gång läsa det högt. Men då tyckte jag inte om det. Han hade en sådan gnällig röst och det lät så ynkligt. Jag var säker på, att han tyckte bedja var någonting mycket tråkigt. — »Fader vår, som är i himlen, helgat varde ditt namn». — O, det låter ju som musik. Vad jag är glad, att ni kom på idén, att jag skulle få lära mig detta, fröken — nej, Marilla.

— Läs på då och sitt tyst, sade Marilla kort.

Anne makade vasen med äppelblommorna så nära intill sig, att hon kunde ge en öm kyss åt en rosenkindad knopp, och därefter pluggade hon flitigt i en kvarts minut.

— Marilla, frågade hon därefter, tror ni, att jag någonsin kan få en hjärtevän här i Avonlea?

— En vad för slag?

— En hjärtevän — en riktigt förtrolig vän — en besläktad själ, som jag kan utgjuta mina känslor för … En så’n har jag längtat efter i hela mitt liv. Jag har aldrig vågat hoppas, att jag skulle möta henne. Men nu ha redan så många av mina härligaste drömmar besannat sig, att kanske också denna gör det. Tror ni det kan hända?

[ 66 ]— Diana Barry bor uppe på Tallbacken, och hon är ungefär jämnårig med dig. Det är en mycket trevlig liten flicka, och kanske hon blir lekkamrat åt dig, när hon kommer hem, fast nu är hon på besök hos sin moster i Carmody. Men då får du ta dig väl i akt, hur du uppför dig. Fru Barry är mycket noga, må du tro. Hon låter minsann inte sin Diana leka med någon liten flicka, som inte är snäll och bra.

Anne tittade på Marilla tvärs igenom äppelblommorna med ögon, som tindrade av intresse.

— Hurdan ser Diana ut? Hon har väl inte rött hår? Det är illa nog att ha rött hår själv, och jag skulle inte kunna härda ut, om också min hjärtevän hade det.

— Diana är en mycket söt liten flicka. Hon har svarta ögon, svart hår och rödblommiga kinder. Hon är dessutom snäll och duktig, och det är bättre än att vara vacker.

Marilla hade ofelbart en moral till hands och höll styvt på, att varje yttrande, riktat till ett barn, som höll på att uppfostras, borde kryddas därmed.

Men Anne blåste helt obesvärat bort moralen och tog fasta endast på de förtjusande möjligheter, som öppnade sig framför henne.

— Det var roligt, att hon är söt! När man inte kan vara vacker själv — och för mig går ju inte det — så är det ändå ett stort nöje att ha en vacker bästa vän. När jag bodde hos fru Thomas, så hade hon ett bokskåp med glasdörrar inne i sitt förmak. Där stod inga böcker, utan fru Thomas hade sitt bästa porslin där och sina syltburkar — när hon hade någon sylt, förstås … Den ena av dörrarna var sönderslagen. Herr Thomas körde armbågen i den en natt, då han var fullare än vanligt. Men den andra var hel, och jag brukade låtsa, att min spegelbild i den var en annan liten flicka, som bodde därinne.

Jag kallade henne Katie Maurice och vi voro mycket goda [ 67 ]vänner. Jag kunde stå och prata med henne i timvis, särskilt på söndagarna, och förtro henne allting. Katie var min enda glädje och tröst. Vi brukade låtsa, att bokskåpet var förtrollat och att, om jag bara visste trollordet, kunde jag öppna dörren och stiga rakt in i rummet, där Katie Maurice bodde — i stället för in till fru Thomas’ syltburkar och tallrikshögar. Se’n låtsade jag, att Katie Maurice tog mig vid handen och förde mig till en underbar plats, full med blommor och solsken och älvor, och där bodde vi se’n lyckliga i alla våra livsdagar.

När jag flyttade till fru Hammond, så sörjde jag så rysligt över att behöva skiljas från Katie Maurice. Hon var också gruvligt ledsen, det vet jag, för hon grät, när som hon sa’ adjö och kysste mig genom glasdörren. Hos fru Hammond fanns inget bokskåp. Men uppåt floden, ett litet stycke från huset, låg en långsträckt, grön liten dal, och där bodde det vackraste eko. Det gav åter vartenda ord man sa’, även om man inte talade det minsta högt. Då låtsade jag, att det var en liten flicka, som hette Violetta, och vi voro mycket goda vänner, och jag höll av henne nästan lika mycket, som jag höll av Katie Maurice — fast inte riktigt så mycket … Kvällen innan jag for till barnhemmet sade jag adjö till Violetta, och ack — hennes adjö lät också så sorgligt och riktigt med tårar i rösten … Jag hade blivit så fästad vid henne, att jag inte hade hjärta att låtsa en ny bästa vän vid barnhemmet — det gick för resten inte bra att låtsa någonting där.

— Ja vet du, så gott var det, sade Marilla torrt. — Jag är inte alls för så’nt där. Du tycks själv nästan tro på dina fantasifoster. Det vore bra, om du finge en riktigt levande vän, så att det bleve slut på detta välsignade »låtsa» … Men låt aldrig fru Barry höra ett ord om din Katie Maurice eller din Violetta, för då tror hon, att du inte är klok.

— Ack nej, det ska jag visst inte … Jag kan för resten [ 68 ]inte tala om dem med vem som helst — deras minne ä’ mig för dyrbart … Men jag tänkte, att det kunde roa Marilla att höra litet om dem. Åh titta — här kom ett stort bi tumlande rakt ut ur en äppelblomma! Tänk, att få bo uti en äppelblomma! Få sova därinne, medan vinden vaggar en! Om jag inte vore ett människobarn, tror jag, att jag skulle vilja vara ett bi och få flyga bland blommorna!

— I går ville du vara en fiskmås, erinrade Marilla. — Jag tycker du är bra nog ombytlig. Jag sade till dig, att du skulle lära dig Fader vår och inte prata. Men det tycks vara stört omöjligt för dig att höra upp med att gaffla, om du har någon, som hör på dig. Gå därför upp på ditt rum och läs över där.

— Ack, jag kan den nästan alldeles nu — jag har bara sista raden kvar.

— Så mycket bättre, men gör i alla fall som jag sa’. Gå snällt upp på ditt rum och lär dig bönen som ett rinnande vatten och stanna där, tills jag ropar på dig att du ska hjälpa mig att duka fram te.

— Får jag ta med mig äppelblommorna som sällskap? bad Anne.

— Kommer aldrig i fråga, att du får skräpa ned däruppe med blommor … Du skulle ha låtit dem sitta kvar i fred på trädet.

— Ja, jag var också lite tveksam, innan jag bröt dem, sade Anne. — Jag liksom kände, att jag inte borde förkorta deras små älskliga liv genom att plocka dem — jag ville inte bli plockad, om jag vore en äppelblomma … Men frestelsen var oemotståndlig. Hur gör ni, när ni möter en oemotståndlig frestelse?

— Anne, hörde du, att jag sa’ du skulle gå upp på ditt rum?

[ 69 ]Anne suckade, traskade upp på det östra gavelrummet och satte sig på en stol vid fönstret.

— Åhja — bönen kan jag nu … Jag lärde mig den sista raden, när jag gick i trappan. Nu ska jag låtsa det här rummet fullt med vackra saker, så att man kan trivas här … Golvet är belagt med en mjuk vit sammetsmatta, strödd med skära rosor, och för fönsterna hänga skära sidengardiner. Väggarna äro behängda med guld- och silverbroderade vävnader. Möblerna äro utav mahogny. Jag har aldrig sett någon mahogny, men det låter så präktigt. Här står en vilsoffa, full med mjuka sidenkuddar, skära och blå och purpurröda och guldgula, och jag ligger behagfullt tillbakalutad mot den. Jag ser min egen bild i den praktfulla, stora spegeln, som hänger på väggen. Jag är lång och ståtlig, iförd en klänning av släpande vita spetsar, med ett pärlkors på bröstet och pärlor i mitt hår. Mitt hår är nattsvart, och min hy är som blekaste älfenben … Jag heter lady Cordelia Fitzgerald … Nej, tänk att det låter inte naturligt …

Hon skuttade fram till den lilla spegeln och såg sig däri. Hennes eget magra, fräkniga ansikte och allvarsamma grå ögon tittade tillbaka på henne.

— Du är bara Anne på Grönkulla, sade hon allvarligt, och dig ser jag, precist som du ser ut nu, så ofta jag försöker låtsa, att jag är lady Cordelia. Men det är en miljon gånger trevligare att vara Anne på Grönkulla än Anne från Ingenstans — eller va’ tycker du?

Hon lutade sig fram, kysste ömt sin bild i spegeln och gick fram till det öppna fönstret.

— God afton, käraste Snödrottning! Och god afton, ni kära små björkar nere i sänkan! Och god afton, rara gråa stuga uppe på kullen! Jag undrar, om Diana kommer att bli min bästa vän? Det hoppas jag, och jag skall hålla av henne så mycket. Men jag ska ändå aldrig glömma Katie Maurice [ 70 ]och Violetta. De skulle bli så stötta, om jag gjorde det, och jag vill inte såra någons känslor, om det också bara ä’ en liten glasdörrflicka eller en liten ekoflicka. Jag får tänka på dem litet varenda dag och skicka dem en slängkyss.

Anne skickade med fingerspetsarna ett par slängkyssar förbi körsbärsblommorna, stödde kinden mot handen och gav sig hän åt behagliga vakna drömmar.