Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Glada förväntningar
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Annes bekännelse
En storm i ett vattenglas  →


[ 106 ]

XIV.
ANNES BEKÄNNELSE.

Måndagskvällen före utfärden kom Marilla ned från sitt rum med högst bekymrad uppsyn.

— Anne, sade hon till sitt unga hushållsbiträde, som spritade ärter vid det renskurade bordet och sjöng »Nelly med sin korg på arm» med en kläm och ett uttryck, som gjorde Dianas undervisning all heder — har du sett till min ametistbrosch? Jag trodde, att jag satte den i min nåldyna, när jag kom hem från kyrkan i går, men jag kan inte hitta den någonstans.

[ 107 ] — Jag — jag såg den nu på eftermiddagen, när ni var borta i Skyddsföreningen, sade Anne, något långdraget. — Jag gick förbi er dörr, och då såg jag den på nåldynan och steg in och tittade på den lite grand.

— Rörde du vid den? sade Marilla strängt.

— Ja-a, medgav Anne, jag tog upp den och satte fast den i bröstet på mig, för att se, hur den skulle ta sig ut.

— Det skulle du inte alls ha brytt dig om — små flickor ska inte röra vid andras saker. Först och främst hade du ingenting i mitt rum att göra, och vidare skulle du aldrig ha rört vid en brosch, som inte var din. Vad gjorde du av den?

— Ack, jag lade den tillbaka på byrån! Jag hade den inte på mig en halv minut. Det var visst aldrig min mening att göra något illa. Jag tänkte inte, att det kunde ligga någonting orätt i att gå in och prova broschen, men jag ser nu, att det var så, och jag ska aldrig göra om det mera. Så mycket vet jag då med mig själv, att jag gör aldrig om samma stygga sak två gånger.

— Du lade den inte tillbaka, sade Marilla. — Broschen finns ingenstans på byrån. Du måste ha tagit ut den med dig, Anne?

— Jo, jag lade den tillbaka, sade Anne hastigt — litet näsvist, tyckte Marilla. — Jag minns inte precis, huruvida jag satte fast den i nåldynan eller lade den på porslinsfatet. Men att jag inte bar bort den, vet jag då säkert.

— Jag ska gå och titta ännu en gång, sade Marilla, besluten att vara rättvis. — Om du lade broschen tillbaka, ska den väl vara där ännu. Är den inte där, så vet jag, att du inte gjorde det — det kan ju var och en inse.

Marilla gick in på sitt rum och letade grundligt, ej blott på byrån utan på varje annan plats, dit hon kunde förmoda, att broschen möjligen förirrat sig. Den var och blev försvunnen, och hon återvände till köket.

[ 108 ]— Anne, broschen är borta. Du har själv medgivit, att du var den, som senast hade tag i den. Vad har du gjort med den? Säg mig genast sanningen? Har du tagit ut den och tappat den?

— Nej, det har jag inte, sade Anne högtidligt och mötte öppet Marillas vredgade blick. — Jag tog aldrig broschen ut ur ert rum, och det är sanningen, om di så skulle leda mig till schavotten — fastän jag inte riktigt vet, vad schavott är. Där hör ni ju, Marilla!

Annes »där hör ni ju» var blott avsett att ge eftertryck åt hennes försäkran, men Marilla tog orden som ett uttryck av trots.

— Jag tror, att du narras för mig, Anne, sade hon skarpt. Jag är säker därpå. Säg nu ingenting mera, förrän du är beredd att tala om hela sanningen. Gå upp på ditt rum och stanna där, tills du är villig att bekänna.

— Ska jag ta ärterna med mig? frågade Anne ödmjukt.

— Nej, jag spritar dem själv. Gör som jag sa!

När Anne hade avlägsnat sig, gick Marilla omkring och skötte sina kvällssysslor i en ganska bekymrad sinnesförfattning. Hon var ledsen över sin dyrbara brosch. Tänk, om flickan hade tappat bort den? … Och hur elakt av henne att neka till att ha tagit den, då det ju var klart, att hon måste ha gjort det. Och ljuga med så oskyldig uppsyn!

— Jag vet inte vad jag skulle önska hade hänt förr än just detta, tänkte Marilla och spritade nervöst sina ärtskidor. — Inte har hon tagit den för att stjäla i vanlig mening, det förstår jag nog. Men hon har tagit den för att leka med den eller »låtsa» någonting, som hon alltid brukar … Hon måste ha tagit den, det är solklart, för det har inte varit en levande själ inne på rummet utom hon, tills jag gick upp dit på kvällen. Broschen är borta, det är inte tu tal om det. Hon har väl tappat bort den på något sätt och törs nu inte [ 109 ]erkänna det av fruktan för straff. Det är rysligt att tänka sig, att hon narras. Det är bra mycket värre än ett häftigt humör. Det ligger ändå en ohygglig känsla i, att man i sitt eget hus har en person, som man inte kan lita på … Hyckla och ljuga — det tycks hon kunna. Jag bedyrar, att jag är mera ledsen över det än över broschen. Hade hon bara sagt mig sanningen, skulle det hela inte grämt mig så mycket.

Marilla gick under aftonens lopp då och då åter in på sitt rum och sökte efter broschen, dock utan resultat. En kvällsvisit i östra gavelrummet hade lika liten effekt. Anne förnekade fortfarande, att hon visste någonting om broschen, men Marilla blev endast så mycket mera övertygad om, att hon gjorde det.

Morgonen därpå berättade hon historien för Matthew. Denne blev ledsen och bestört; han kunde ej genast förlora tron på Anne, men han medgav, att skenet var emot henne.

— Är du säker på, att den inte har fallit ned bakom byrån? var det enda han kunde hitta på att säga.

— Jag har flyttat byrån från väggen och haft ute lådorna och tittat i varenda vrå, svarade Marilla med stor bestämdhet. — Broschen är borta, och flickan har tagit den och ljugit till på köpet. Det är sanningen, Matthew, och naken och ful är den, men vi göra nog bäst i att se den i ansiktet.

— Nå, hur ska du nu bete dig? frågade Matthew hjälplöst. I hemlighet kände han sig tacksam över att det var Marilla och inte han, som hade att reda upp denna trassliga härva. Han kände sig ej det minsta hågad att erbjuda sitt bistånd.

— Hon får sitta kvar på rummet, tills hon bekänner, sade Marilla kärvt, med tanken på det gynsamma resultat denna metod medfört i ett föregående fall. — Så få vi se. Vi kunde kanske hitta broschen, om hon bara ville säga, var [ 110 ]hon gjort utav den. I alla händelser måste vi straffa henne strängt, Matthew.

— Ja, det får du åta dig, sade Matthew och sträckte sig efter sin hatt. — Kom ihåg, att jag står utanför. Du har själv undanbett dig all hjälp från min sida.

Marilla kände sig övergiven av alla. Hon kunde ej ens gå till fru Lynde och be om råd.

Hon vandrade upp på gavelrummet med ett mycket allvarligt ansikte och kom ned med ett ännu allvarligare. Anne var alltjämt lika förstockad. Hon påstod som förut, att hon ej tagit broschen. Flickan hade tydligen gråtit, och Marilla kände ett stygn av medlidande, som hon dock genast förkvävde.

— Du får sitta kvar på rummet, ända tills du bekänner — så mycket du vet det, sade hon.

— Men utfärden är i morgon, Marilla, ropade Anne. Den vill ni väl inte förhindra mig att vara med om, säg? Ni släpper ju ut mig bara för den eftermiddagen? Se’n ska jag med glädje sitta kvar häruppe så länge ni vill. Men ack — utfärden måste jag vara med om.

— Du kommer varken på någon utfärd eller någon annanstans förrän du bekänt, Anne.

— O, Marilla! flämtade Anne. Men Marilla gick sin väg och stängde dörren.

Onsdagens morgon grydde så solig och klar, som om den enkom beställts för utfärden. Fåglarna sjöngo kring Grönkulla; de höga vita liljorna ute i trädgården sände ut en ånga av vällukt, som fläktade in genom dörrar och fönster. Björkarna nere i dälden vinkade och vajade glatt, som om de väntade på Annes vanliga morgonhälsning från östra gavelfönstret.

Men Anne var ej vid sitt fönster. När Marilla bar upp frukostbrickan till henne, fann hon flickan sittande helt [ 111 ]högtidlig på sin säng, blek och beslutsam, med hopprässade läppar och feberglänsande ögon.

— Marilla, nu ska jag bekänna.

— Nå, äntligen! — Marilla satte ned brickan. Hennes metod hade ånyo lyckats, men hur det var, beredde henne detta faktum ingen glädje. — Nå, får jag höra då, vad du har att berätta, Anne?

— Jag tog ametistbroschen, sade Anne i en ton, som om hon upprepade en utanläxa. — Jag tog den, precis som ni sa … Det var inte min mening att ta den, när jag gick in. Men den såg så vacker ut, Marilla, när jag satte fast den på bröstet på mig, att det kom över mig en oemotståndlig frestelse. Jag tänkte på, hur förtjusande roligt det skulle vara att ta ut den till Näktergalsro och låtsa, att jag vore lady Cordelia Fitzgerald. Det skulle vara så mycket lättare att låtsa, att jag vore lady Cordelia, om jag hade en riktig ametistbrosch på mig … Diana och jag ha gjort halsband av rönnbär, men vad ä’ rönnbär i jämförelse med ametister? … Därför tog jag broschen. Jag tänkte jag skulle kunna hinna att sätta den tillbaka, innan ni kom hem. Så gick jag ut. När jag gick över spången över Mörka, speglande vågen, tog jag av mig broschen för att igen titta ett litet tag på den. O, så den blixtrade i solskenet! Se’n så böjde jag mig fram över räcket och så — så gled den ur handen på mig och föll i och sjönk för alltid ned i Mörka, speglande vågen . Ja-a, nu har jag bekänt det bästa jag kan, Marilla.

Marilla kände åter vreden sjuda inom sig. Flickungen hade olovligen tagit och till på köpet tappat bort hennes dyrbara ametistbrosch, och där satt hon nu och berättade, hur det gick till, när den försvann — utan minsta tecken till bedrövelse eller ånger.

— Anne, detta är rysligt, sade hon med ett försök att tala lugnt. — Du är den elakaste flicka, jag någonsin hört talas om.

[ 112 ]— Ja, jag är nog det, medgav Anne lugnt. — Och jag vet, att jag blir straffad. Det är Marilla tvungen att göra … Men kunna vi då inte göra det nu genast, så det är överstökat, när jag ger mig av på utfärden?

— Utfärd, tack vackert! Du kommer minsann inte på någon utfärd, det ska du aldrig tro. Det får bli ditt straff, men det är inte hälften så strängt som du med rätta förtjänat.

— Får jag inte vara med om utfärden? — Anne rusade upp och grep hårt om Marillas hand. — Men det lovade ni mig ju! O, Marilla, jag måste vara med om utfärden! Det var ju därför jag bekände! Straffa mig på vad sätt som helst utom så! O, söta, snälla Marilla, låt mig få vara med om utfärden! Tänk på glassen! Vem vet, om jag någonsin mer blir bjuden att smaka på glass?

Marilla gjorde sig med stenhård beslutsamhet fri från de bönfallande händerna.

— Det är inte värt du ber, Anne. Du stannar hemma från utfärden och därmed punkt. Nej, inte ett ord!

Anne förstod, att Marilla var obeveklig. Hon slog ihop händerna, gav till ett genomträngande skrik och kastade sig framstupa på sängen, gråtande och vridande sig i ett vilt anfall av förtvivlan.

— Jag tror flickan går rakt från förståndet! utbrast Marilla och skyndade ur rummet. — Hon bär sig ju åt som om hon vore tokig. Är hon inte tokig, så är hon genomelak och fördärvad. Hå hå, ja ja — tänk om ändå Rachel skulle få rätt!

Det var en högst bedrövlig förmiddag. Marilla arbetade som för sju och skurade förstugugolvet och hyllorna i mjölkkammaren, när hon inte kunde hitta på någonting annat att göra. Varken hyllorna eller golvet behövde det — men Marilla gjorde det. Sedan gick hon ut och krattade gården.

[ 113 ]När middagen var färdig, gick hon till trappan och ropade på Anne. Ett tårdränkt ansikte tittade tragiskt ned över ledstången.

— Kom ned och ät middag, Anne!

— Jag vill ingen middag ha, Marilla, sade Anne snyftande. — Jag skulle ändå inte kunna äta någonting. Mitt hjärta är krossat. Det är Marilla, som har krossat det, och en gång ska ni nog känna samvetskval över det, men jag förlåter er. Det gör jag … Men äta kan jag inte, allra minst kokt skinka och gröna ärter … Så’n tjock mat bär en så emot, när man är så bedrövad som jag.

Marilla gick rådlös tillbaka till köket och utgöt sin harm och förargelse för brodern Matthew, som, sliten mellan sin rättskänsla och sitt klandervärda deltagande för Anne, just nu var en högst olycklig man.

— Ja, kära du, det är klart, att hon aldrig borde ha tagit broschen och sedan i det längsta förnekat det, medgav han, i det han dystert mönstrade sin tallrik med kokt rökt skinka och stuvade ärter. Han, liksom Anne, tycktes finna denna mat föga lämpad för starkare sinnesrörelser. — Men hon är ju ännu ett barn, om man rätt tänker efter … Tycker du inte ändå, att det är hjärtlöst att hålla henne hemma från utfärden, när hon nu glatt sig så mycket däråt?

— Jag får säga, att du är högst märkvärdig i ditt resonnemang. Jag tycker jag har låtit henne slippa undan alldeles för lättvindigt. Och hon tycks själv inte inse, hur gränslöst illa hon har burit sig åt — det är det, som grämer mig mest. Hon gråter över utfärden, men inte för att hon tappat bort min fina brosch. Och hos dig har hon medhåll, du finner ursäkter för henne hela tiden — det ser jag mycket väl.

— Hon är ju bara ett barn, upprepade Matthew med låg röst. — Och betänk — hon har ju aldrig fått någon uppfostran.

[ 114 ]— Nej, det syns nog, men den ska hon få nu, svarade Marilla.

Repliken tystade Matthew, om den också ej övertygade honom. Middagen fick ett melankoliskt förlopp. Den ende, som var vid gott humör, var Jerry Buote, drängpojken, och Marilla upptog hans breda flin och muntra uppsyn som en personlig förolämpning.

När disken var undanstökad, degen satt i det stora lerfatet till nästa dag och hönsen hade fått mat, kom Marilla att tänka på, att hon märkt en liten reva i sin bästa svarta spetsschal, när hon tog den av sig på måndagskvällen efter hemkomsten från Skyddsföreningen. Den skulle hon minsann sätta sig ned att laga.

Schalen låg i en kartong i hennes stora ekkista. När Marilla tog upp den, föllo solsträlarna, som spelade in mellan vildvinets täta rankor kring fönstret, på någonting, som satt fast vid schalen — någonting, som glittrade och återkastade ljuset från en mängd små slipade violetta ytor. Marilla grep föremålet med en rovfågels rörelse. Det var ametistbroschen, som med den lilla halva öglan, där nålen skulle ha fäste, hade hakat sig fast vid en av spetsschalens vävda blommor.

— Nå, du store sankt Antonius, vad skall detta betyda? utbrast Marilla i den ytterligaste häpnad. — Här är broschen, hel och oskadad, och jag trodde den låg på bottnen av Barrys göl. Vad i all världen menar flickan med att säga, att hon har tagit den och tappat den? Jag tror sannerligen Grönkulla är förhäxat. Nu minns jag, att när jag kom från sammankomsten i måndags kväll, så lade jag schalen på byrån ett ögonblick. Se’n har väl broschen fastnat i den på något sätt. Ja, jag säger då det! …

Marilla begav sig till östra gavelrummet med broschen i handen. Anne hade gråtit sitt lystmäte och satt sorgsen vid fönstret.

[ 115 ]— Anne Shirley, sade Marilla högtidligt, just nyss hittade jag min brosch hängande fast vid min svarta spetsschal. Nu vill jag veta, vad du menade med den nätta historien, som du slog i mig i morse?

— Ack, ni sa’ ju, att här skulle jag få sitta, ända tills jag bekände, sade Anne trött. — Då tänkte jag, att jag skulle bekänna någonting, så att jag finge vara med om utfärden. Och på natten i sängen så tänkte jag ut en bekännelse och gjorde den så bra jag kunde. Jag läste på den flera gånger, så att jag inte skulle glömma den. Men ni lät mig ju ändå inte få komma med på utfärden, så jag gjorde mig allt besväret till ingen nytta.

Marilla måste mot sin vilja skratta. Men samvetet slog henne.

— Anne, du är makalös! … Men jag hade orätt, det förstår jag nu. Min lilla flicka — jag skulle inte ha tvivlat på ditt ord, när jag aldrig någonsin ertappat dig med att narras … Naturligtvis var det inte rätt av dig att dikta på dig en förseelse, som du aldrig begått, men … Hm! … Ja, Anne, förlåter du mig, så förlåter jag dig, och så ä’ vi lika goda vänner igen. Gör dig nu i ordning till utfärden!

Anne flög upp som en raket.

— O, Marilla, är det inte för sent? — Visst inte, klockan är bara tu. De ha nätt och jämt hunnit samlas, och ännu dröjer det en timme, innan de dricka te. Tvätta ditt ansikte och snygga dig i håret och sätt på dig din linneklänning. Jag ska packa din matsäckskorg. Här finns både sockerkaka och gorån och våfflor … Och så ska Jerry få fånga in märren och skjutsa dig dit bort till hagen, där ni ha utfärden.

— O, Marilla, utbrast Anne och störtade sig på huvudet i tvättfatet. Efter några sekunder: — För fem minuter sedan var jag — m-m-m, där fick jag tvål i ögonen, usch — [ 116 ]var jag så gränslöst olycklig, att jag önskade att jag aldrig varit född, och nu skulle jag inte vilja byta med en ängel.

Den kvällen återvände en komplett uttröttad, men obeskrivligt lycklig Anne till Grönkulla.

— O, Marilla må tro vi ha mojat oss! … Moja är ett nytt ord, som jag lärde mig i dag — jag hörde Alice Bell använda det. Säger det inte gränslöst mycket? Alltihop var förtjusande. Teet smakade så härligt i det gröna med allt det rara doppet, som vi bjöd varann på ur matsäckskorgarna, och se’n lät herr Andrews oss få fara ut och ro på Mörka, speglande vågen — sex stycken i taget. Och Jane Andrews hade så när trillat överbord. Hon böjde sig ut för att plocka näckrosor, och om inte hennes pappa fått tag i hennes skärp just i sista momangen, så hade hon säkert trillat i och kanske drunknat. Om det ändå hade varit jag! Ett sådant äventyr att sedan ha att berätta om! Nästan ha hållit på att drunkna! Och glassen fick vi. Ja, se glassen — den har jag inga ord för att beskriva … Den var så den smälte i mun …

Samma kväll berättade Marilla hela historien för Matthew, medan hon satt framför sin stoppkorg och stoppade strumpor.

— Jag är fullt villig att medge, att jag begick ett misstag, slöt hon helt uppriktigt. — Men jag ska ta varning av detta. Jag måste i alla fall skratta åt Annes »bekännelse», fastän jag väl inte borde det … Den var ju också en osanning, men en särskild sorts osanning, och hur det är, får jag nog ta på mig ansvaret för den. Ja, flickungen är allt ibland rätt svår att förstå … Men jag tror ändå, att det ska reda sig. Och hon bereder oss omväxling här i huset — det är då ett, som är säkert.