Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 17

←  En tebjudning och dess följder

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Ett nytt intresse

Anne som räddande ängel  →

XVII.
ETT NYTT INTRESSE.

Den följande eftermiddagen satt Anne lutad över sitt lapptäcke invid köksfönstret, då hon händelsevis kom att titta ut och fick syn på Diana, som stod nere vid Skogsnymfens källa och vinkade på ett hemlighetsfullt sätt. I blinken var Anne ute på gården och ilade snabbt ned till sänkan, medan hennes uttrycksfulla ögon lyste av glad förundran och hoppfullhet. Men hoppet svann åter, när hon varsnade Dianas nedslagna min.

— Har inte din mamma gett med sig? frågade hon andlös.

Diana skakade sorgset på huvudet.

– Ack nej, du — vet du, hon säger, att jag aldrig mera får leka med dig. Jag har gråtit, så att jag har kunnat gråta ögonen ur mig, och sagt henne, att det inte var ditt fel, men det tjänar ingenting till. Jag måste tigga och be henne så länge, innan hon lät mig gå hit ned och säga farväl till dig. Hon sa’, att jag bara skulle få stanna tio minuter, och hon sitter och har klockan framför sig.

— Tio minuter är inte långt, när det gäller att säga farväl för evigt, sade Anne med gråten i halsen. — O, Diana, vill du heligt lova att aldrig glömma mig, din ungdomsvän, även om du får aldrig så kära vänner längre fram i livet?

— Ack ja, det vill jag visst, snyftade Diana, och jag ska aldrig skaffa mig någon ny bästa vän — jag vill ingen ha. Jag skulle inte kunna hålla av någon så som jag håller av dig.

— O, Diana, ropade Anne och knäppte ihop händerna, håller du av mig?

— Ja, det är klart! Visste du inte det?

— Nej! — Anne hämtade djupt efter andan. — Jag trodde nog, att du tyckte om mig, men inte vågade jag hoppas, att du höll av mig. Ack, Diana, inte tänkte jag någon kunde hålla av mig! … Det har ingen gjort, så långt jag kan minnas tillbaka. O, vad det är underbart! Det är en ljusglimt, som för alltid skall skina i mörkret på en stig, skild från din egen, Diana … O, säg det en gång till!

— Jag håller innerligt av dig, upprepade Diana ståndaktigt, och jag kommer alltid att göra det, det kan du lita på.

— Och jag ska alltid hålla av dig, Diana, sade Anne, i det hon högtidligt räckte ut sin hand. — Under kommande år skall ditt minne lysa likt en stjärna över mitt ensamma liv, som det står i den sista historien vi läste tillsamman. Diana, vill du ge mig en lock av dina korpsvarta flätor, som jag ska gömma för alltid som min dyrbaraste skatt?

— Har du någonting att klippa av den med? frågade Diana, i det hon torkade bort de tårar, som Annes rörande tal kommit att flöda ånyo, och återfick sitt sinne för det praktiska.

— Ja, lyckligtvis har jag min lilla handarbetssax på mig i förklädesfickan, sade Anne. Sakta och högtidligt klippte hon av en av Dianas lockar. — Farväl, min älskade vän! Hädanefter måste vi vara främlingar för varandra, fastän vi bo sida vid sida … Men mitt hjärta skall alltid förbli dig troget.

Anne stod och såg efter Diana, tills hon försvann ur sikte, vemodigt viftande med handen, så ofta väninnan vände på huvudet. Därefter återvände hon hem, tills vidare ganska tröstad just genom det romantiska i själva avskedet.

— Nu är det förbi, meddelade hon Marilla. — Jag får aldrig någon ny vän. Och nu är det värre för mig än någonsin, för jag har varken Katie Maurice eller Violetta. Och även om jag hade dem, skulle det ändå inte vara detsamma. Sådana där låts-flickor nöjer man sig inte med, sedan man haft en riktig, levande vän. Diana och jag togo ett sådant rörande farväl av varandra nere vid källan — det ska jag alltid bevara i min hågkomst. Vi talade alldeles som ur en bok … Diana gav mig en lock av sitt hår och den ska jag sy in i en liten påse och bära om halsen så länge jag lever. Var så snäll och laga, att den blir begraven med mig, för jag tror inte, att jag kommer att leva så vidare länge. Kanhända när fru Barry får se mig ligga kall och död, så ångrar hon, vad hon har gjort, och låter Diana komma på min begravning.

— Så länge du kan prata så här ledigt, tror jag inte vi behöva frukta, att du dör av sorg, sade den hjärtlösa Marilla.

Måndagen därpå förvånade Anne i högsta grad Marilla genom att komma ned från sitt rum med bokväskan på armen och läpparna trutande ut med en min av stor beslutsamhet.

— Nu ämnar jag gå i skolan igen, förkunnade hon. — Det är det enda jag har kvar i livet, nu sedan min vän obarmhärtigt slitits från mig. I skolan kan jag få se henne och grubbla på flydda dagar.

— Det är bättre du grubblar på dina läxor och räknetal, tycker jag, sade Marilla, döljande sin belåtenhet över denna händelsernas utveckling. — Om du nu börjar igen i skolan, så hoppas jag man slipper höra talas om griffeltavlor, som dunkas i huvudet på folk, och annat i den vägen. Uppför dig nu hyggligt och snällt och gör precis vad läraren säger till dig.

— Jag ska försöka bli en mönsterelev, lovade Anne dystert. — Det lär nog bli allt annat än roligt … Herr Phillips har sagt, att Minnie Andrews är en mönsterelev, och henne är det då ingen gnista liv uti. Hon är så jämmerligt tråkig och slö och har visst aldrig roligt åt någonting. Men numera känner jag mig så tung om hjärtat, att det nog faller sig ganska lätt för mig att sitta tyst och beskedlig. Jag går stora landsvägen. På Björkstigen härdar jag inte ut att gå ensam. Då skulle jag gråta mig fördärvad.

Anne mottogs i skolan med öppna armar. Man hade livligt saknat hennes spelande fantasi i lekarna, hennes röst under sången och hennes dramatiska tonfall vid högläsningen under middagsrasten.

Ruby Gillis smusslade tre blåa plommon till henne under bibelläsningen; Ella Macpherson gav henne en ofantlig gul pensé, klippt från permen av en katalog från en trädgårdsskola — ett slags pulpetprydnad, mycket uppskattad bland Avonleas ungdom. Sophia Sloane erbjöd sig att lära henne ett nytt virkmönster — förtjusande sött att garnera förkläden med. Katie Boulter gav henne en parfymflaska att ha vatten till griffeltavlan uti, och Julia Bell nedskrev med sin bästa skönskrift på en bit ljusgult papper, naggat i kanterna, följande utgjutelse:

»Till Anne.

När skymningen sin förlåt sänker
Vid skenet från en stjärna klar,
Jag ber dig, att du rätt betänker:
I mig en trofast vän du har.»

— Det är ändå bra roligt att bli uppskattad, suckade Anne förtjust till Marilla samma afton.

Flickorna voro ej de enda i skolan, som »uppskattade» henne. När Anne gick för att sätta sig på sin plats efter middagsrasten — hon hade av herr Phillips placerats bredvid mönsterflickan Minnie Andrews — hittade hon på sin pulpet ett stort och saftigt vitt gyllen-äpple. Anne tog upp det och skulle just sätta tänderna uti det, då hon erinrade sig, att det enda ställe i Avonlea, där vita gyllen växte, var i den gamla Blytheska fruktträdgården på andra sidan Mörka, speglande vågen. Anne släppte äpplet, som om det varit ett rödglödande kol, och torkade mycket ivrigt sina fingrar på näsduken.

Äpplet fick ligga orört på hennes skrivpulpet tills morgonen därpå, då lille Timothy Andrews, som sopade golvet och tände kaminen, anammade det såsom en välförtjänt mödans lön.

Då fick Charlie Sloanes griffel, som förstulet langades till henne utmed raden av lärjungar efter middagsrasten, ett gynnsammare mottagande. Men så var den också präktigt omlindad med gul- och rödrandigt papper och kostade två cents, medan vanliga grifflar blott kostade en. Anne täcktes nådigt behålla den och belönade givaren med ett leende, som satte denne bedårade yngling rakt in i sjunde himmelen av förtjusning och kom honom att göra sådana fruktansvärda bockar i sin engelska diktamen, att herr Phillips höll honom kvar efter skolans slut och lät honom skriva om den på nytt.

Men — »nämn mig en sällhet, som varar beständigt!» Den i ögonen fallande frånvaron av varje litet vänskapstecken från Diana Barry, som satt bredvid Gertie Pye, blandade en smula malört i Annes lyckobägare.

— Nog tycker jag ändå, att Diana kunde ha smålett mot mig en enda gång, klagade hon för Marilla samma kväll.

Men morgonen därpå framlämnades till Anne en liten biljett, högst finurligt hopvikt, jämte ett litet paket. Biljetten lydde sålunda:

»Kära Anne! Mamma säger, att jag inte ens i skolan får leka med dig och prata med dig. Jag rår inte för det, och var inte ond på mig, för jag håller av dig lika mycket som någonsin. Jag sörjer så över att inte ha dig att förtro alla mina hemligheter åt, och Gertie Pye tycker jag inte om ett endaste dugg. Jag har gjort ett sådant där nytt slags bokmärke av rött silkespapper åt dig. De äro vådligt moderna nu, och bara tre flickor i skolan kunna göra sådana. När du ser på det, så kom ihåg

Din tillgivna vän
Diana Barry.»

Anne läste brevet, kysste bokmärket och avsände med omgående svar till den andra sidan av skolrummet.

»Min egen älskade Diana!

Du kan väl tänka dig, att jag inte är ond på dig, för att du måste lyda Din Mamma. Våra skälar kunna ändå stå i förbindelse med varandra. Din vackra Present skall jag alltid förvara. Minnie Andrews är en rätt snell liten flicka, fastän hon inte har någon fantasi, men sedan jag en gång varit Dianas besta vän, kan jag inte bliva Minnies. Ursäckta felen, för jag stavar ännu inte så perfekt, fastän jag mycket tagit mig.

Din intill döden oss skiljer
Anne eller Cordelia Shirley.

P. S. Jag skall såva med ditt Brev under min huvudkudde i natt.

A. eller C. S.

Den pessimistiskt anlagda Marilla gjorde sig beredd på mera ledsamheter, sedan Anne åter börjat gå i skolan. Men hennes farhågor besannade sig ej. Det är möjligt att Anne en smula tog intryck av sin granne på bänken, mönsterflickan Minnie Andrews; hon och herr Phillips hade i alla händelser ej några vidare sammandrabbningar med varandra. Hon gick med liv och själ upp i sina studier, fast besluten att på intet område låta sig överflyglas av Gilbert Blythe.

Deras tävlan om att vara numro ett i klassen var snart uppenbar. Gilbert tog saken helt godmodigt, men det är att befara, att samma omdöme ej kunde tillämpas på Anne, som hade en olycklig benägenhet för långsinthet. Hon var lika intensiv i sitt hat som i sin kärlek. Hon kunde ej förmå sig att medgiva, att hon ämnade hinna förbi Gilbert, ty det hade ju varit att erkänna hans tillvaro, vilken Anne envist låtsade okunnighet om, men de pluggade i kapp, och utmärkelserna för flit duggade ned på dem båda.

Än satt Gilbert överst i deras klass, än gjorde Anne en knyck på sina långa röda flätor och tog en fråga, som lämnat Gilbert svarslös. Den ena morgonen hade Gilbert alla sina räknetal rätta och fick till belöning sitt namn uppskrivet på svarta tavlan; nästa morgon stod Anne — tyvärr ej Cordelia — där, sedan hon hela den föregående kvällen kämpat med sina decimaler. En fasansfull dag voro de båda rivalerna jämngoda, och deras namn skrevos upp tillsamman. Det var nästan lika otrevligt, som om en klåfingrig kamrat tecknat deras namn, det ena under det andra, på väggen ute i förstugan, och Annes förtret var lika synbar som Gilberts belåtenhet.

Medan de skriftliga proven vid slutet av varje månad pågingo, var spänningen fruktansvärd. Den första månaden blev Gilbert tre poäng före henne. Den följande slog Anne honom med fem poäng, Men hennes triumf grumlades en liten smula av det faktum, att Gilbert hjärtligt lyckönskade henne inför hela skolan. Hon skulle ha njutit mera, om han känt nederlagets bitterhet.

Herr Phillips var icke någon framstående lärare, men en elev, som så ihärdigt föresatt sig att tillägna sig kunskap som Anne, kunde knappast undgå att göra framsteg, även om undervisningen varit ännu underhaltigare. Vid terminens slut blevo både Anne och Gilbert uppflyttade i femte klassen, vilket medförde uppträdandet av åtskilliga nya ämnen på skolschemat, däribland franska, geometri och algebra. Geometrien blev en svår prövosten för Anne.

— Det är någonting så förfärligt, Marilla, stönade hon. — Aldrig kommer jag att bli klok på det … Jämt är man så bunden av dumma regler, och ens fantasi har inget spelrum … Herr Phillips säger, att jag är det värsta pundhuvud, när det gäller geometri, som han någonsin sett. Och Gil— jag menar några av de andra äro så styva i det. Jag skäms så fasligt, vet Marilla. Till och med för Diana går det bättre än för mig. Men att Diana är skickligare än jag, det får vara … Fastän vi aldrig få talas vid, älskar jag henne med en outsläcklig kärlek. I alla fall, Marilla, inte kan man länge gå och vara ledsen i en så intressant värld som denna, säg?