Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett romantiskt äventyr
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Faster Josephine som välgörarinna
De nya seminaristerna  →


[ 247 ]

XXIX.
FASTER JOSEPHINE SOM VÄLGÖRARINNA.

Anne befann sig på De älskandes stråt och höll på att driva hem korna från hagen. Det var en septemberafton, och alla öppningar och gläntor i skogen fylldes av solnedgångens rubinröda skimmer. Här och där dallrade en blekgul strimma på stigen, men den låg till större delen i skugga under lönnarnas valv, och gråviolett skymning hade lägrat sig under furorna. Vindarna lekte med deras kronor, och det finnes ingen underbarare musik på jorden än den, som om aftonen tonar från susande granar och furor.

[ 248 ]Korna lunkade beskedligt utför stigen, och Anne följde dem, försjunken i tankar och läsande högt för sig själv ett stycke ur »Macbeth». De hade fått göra bekantskap med Shakespeare i skolan förra vintern, och den engelske skalden hade gjort ett mäktigt intryck på Anne, som lärt sig ganska mycket av skådespelen utantill. När hon kom till raderna:

»Frukta ej,
Förr’n Birnams skog går fram mot Dunsinan.»
Nu går en skog ju fram mot Dunsinan,
Upp upp, till vapen!

slöt hon hänförd ögonen för att bättre kunna föreställa sig den framryckande krigarskaran med de gröna grenarna i händerna.

När hon åter slog upp dem, fick hon se Diana, som kom gående genom grinden från de Barryska ägorna och såg så viktig ut, att Anne genast gissade, att hon bar på någon intressant nyhet. Hon ville emellertid ej röja någon alltför stor nyfikenhet och inledde samtalet med en anmärkning om den härliga solnedgången.

— Ja, det är rätt vackert i afton, tyckte även Diana. — Men du må tro jag har någonting att berätta, Anne! Du får gissa tre gånger.

— Charlotte Gillis ska vigas i kyrkan, och fru Allan vill, att vi ska kläda den, ropade Anne.

— Orätt gissat! Charlottes fästman tycker att kyrkvigsel smakar för mycket av begravning och vill inte. Fast det hade varit rysligt roligt. Försök igen!

— Jane Andrews får ha bjudning på sin födelsedag? Hon var ängslig, att inte hennes mamma skulle ge henne lov.

Diana skakade på huvudet, och hennes svarta ögon strålade av skälmaktighet.

[ 249 ]— Jag anar inte, vad det kan vara, sade Anne helt missmodigt. — Kanske Joe Mac Pherson följde dig hem från kyrkan i går eftermiddag?

— Pytt också! sade Diana. — Jag gick allt hem för mig själv, jag … Nej, jag förstår, att du aldrig kan gissa det. Kära du, mamma hade brev i dag från faster Josephine, och hon bjuder dig och mig att fara till stan om tisdag och gå med henne på utställningen. Vad tycker du?

— O, Diana, viskade Anne och blev så »tagen», att hon måste stödja sig mot stammen av en lönn. — Är det verkligen ditt allvar? Och faster Josephines allvar? … Men tänk, om Marilla inte låter mig fara? Så var det härom dagen, när Jane bjöd mig att åka med dem i deras char-à-bancs till konserten på Vitsands hotell. Jag ville så gränslöst gärna fara, men Marilla sa’, att det var bättre jag stannade hemma och läste på mina läxor. Jag blev så ledsen och förtvivlad, vet du, Diana, så att jag inte ville läsa mina böner, när jag gick och la’ mig. Men se’n ångrade jag mig och steg upp mitt i natten och läste dem.

— Jag ska säga dig en sak, inföll Diana, vi ska be att mamma frågar Marilla. Då ger hon säkert med sig, och vi komma att få så gränslöst roligt, Anne. Jag har aldrig varit på någon utställning, och det är så harmligt att höra de andra flickorna tala om sina besök där. Jane och Ruby ha varit där två gånger och ska visst dit igen.

— Jag ska inte tänka på det alls, förrän jag vet, huruvida jag får fara eller ej, sade Anne beslutsamt. — Om jag satte mig in uti det och gladde mig, och jag se’n inte finge, skulle det vara mer än jag kunde härda ut med. Men om jag får fara, så är jag bra glad åt att min nya kappa blir färdig till dess. Marilla tyckte inte, att jag behövde någon ny kappa. Hon sa’, att min gamla dugde mycket bra den här vintern med och att jag borde vara nöjd med att få en ny klänning. [ 250 ]Klänningen är rysligt trevlig, Diana, marinblå och sydd så nätt. Marilla syr alltid mina klänningar nätt nu för tiden — hon säger, att Matthew ska inte behöva gå och beställa dem hos fru Lynde … Det är så roligt. Det är mycket lättare att vara snäll, om man har nätta kläder — åtminstone är det lättare för mig. Men för dem, som ä’ snälla av naturen, gör det nog detsamma.

Men Matthew sa’, att jag var tvungen att ha ny kappa, och då köpte Marilla ett vackert stycke blått kläde, och det sys av en riktig sömmerska i Carmody. Kappan ska’ bli färdig om lördag kväll, och jag törs inte tänka på mig själv, när jag om söndag kommer gående uppför kyrkgången och har både kappan och klänningen på mig, för jag tror inte det är rätt att fästa sina tankar vid sådant … Men det dyker upp ändå, mot min vilja. Och en ny mössa köpte Matthew åt mig, den dagen vi voro över till Carmody. Den är av blå sammet, med en silkessnodd om och små tofsar som dingla … Ja, jag vet nog, att Marilla säger, att man inte ska tänka så där mycket på kläder, men det är ju så förfärligt roligt att få någonting nytt ibland …

Marilla gav Anne lov att få fara till staden, och man gjorde upp på så sätt, att herr Barry skulle skjutsa flickorna dit den följande dagen. Som det var trettio kilometer till Charlottetown och herr Barry ville fara och komma åter på samma dag, måste avfärden ske mycket tidigt. Men för Anne ökade detta endast nöjet, och tisdag morgon var hon uppe före soluppgången. En blick ut genom fönstret sade henne, att dagen skulle bli vacker, ty den östra himlen bortom spökskogens furor stod silverskimrande och utan ett moln. Genom gläntan mellan trädstammarna sågs ett ljus tindra i Tallbackens västra gavelfönster, ett tecken till att även Diana var uppe.

Anne var klädd, när Matthew hade fått elden att brinna, och hon hade frukosten färdig, när Marilla kom ned. Men [ 251 ]själv befann hon sig i alltför stor spänning för att kunna äta. Efter frukosten satte hon på sig den lilla klädsamma nya mössan jämte kappan, och efter ett hjärtligt farväl skyndade Anne utför stigen, över spången och upp genom skogsdungen till Tallbacken; där väntade herr Barry och Diana på henne med vagnen, och snart befunno de sig ute på landsvägen.

Det var en lång åktur, men de små flickorna njöto hela tiden. Det var förtjusande att rulla fram över de fuktiga vägarna i gryningens röda solljus, som långsamt spred sig över de mejade sädesfälten. Luften kändes så frisk och ren, och lätta slöjor av rökblå dimma svävade i luften utmed åsarna och drogo som tunna moln genom dalarna. Stundom löpte vägen genom skogar, där lönnarna börjat skifta i skarlakansrött och grannaste brandgult, stundom gick den över floden, och ute på bron betogs då alltid Anne av sin barnsliga fruktan för att bron skulle »slå ihop» som en fällkniv, och då ryste hon både av fasa och förtjusning. Ibland krökte vägen utmed en havsbukt med ett fiskläge, och de foro förbi en liten samling av väder och vind grånade fiskarstugor, ibland åter rullade vagnen uppför backar, från vilkas krön man skymtade de buktande konturerna av en dimblå bergskedja. Och överallt funno de åkande så rika och intressanta samtalsämnen.

Klockan var nästan tolv på dagen, då de kommo fram till staden och styrde kosan vidare till fröken Barrys hem. Hon bodde i en ståtlig gammal byggnad, som skildes från gatan av en gräsplan och omgavs av lummiga, ännu grönskande almar och bokar. Värdinnan själv kom dem till mötes i dörren med en vänlig glimt i sina skarpa svarta ögon.

— Jaså, Anne-flickan kommer äntligen och hälsar på mig, sade hon. — Bevara oss väl, barn, så du har vuxit! Du är minsann längre än jag. Och du har också vuxit till dig. Men det vet du nog, utan man behöver tala om det för dig.

[ 252 ]— Ack nej, det visste jag rakt inte, sade Anne med strålande ansikte. — Jag tycker liksom, att mina fräknar minskats, och det är ju mycket att vara tacksam för, men någon annan förbättring hade jag verkligen inte vågat hoppats på … Det var fasligt roligt att fröken Barry tycker det.

Fröken Barrys hus var inrett »överdådigt präktigt», berättade Anne för Marilla längre fram. De båda små lantflickorna blevo nästan förlägna, när de lämnades ensamma kvar i den eleganta salongen och fröken Barry gick för att se till middagen.

— Det kan väl inte vara finare på ett kungligt slott, säg? viskade Diana. — Jag har aldrig förut varit hemma hos faster Josephine, och inte hade jag en aning om, att hon hade det så storartat. Jag önskar Julia Bell vore här och finge se det — hon tycker hennes mammas förmak är höjden av allting stiligt.

— Sammetsmatta, suckade Anne hänförd, och sidengardiner! Jag brukar drömma om sådana saker, Diana, men — men — jag undrar ändå om jag skulle trivas med dem i längden … Fast det är förstås alltid mycket roligt att låtsa sådant.

Detta stadsbesök blev sådant, att Anne och Diana levde på minnet därav i åratal. Det var från början till slut uppfyllt av den mest roande omväxling.

På onsdagen tog fröken Barry dem med sig till industriutställningen, och där fingo de stanna hela dagen.

— Det var förtjusande, berättade Anne längre fram för Marilla. — Jag vet verkligen inte, vad som var det mest intressanta. Jag tror jag tyckte bäst om hästarna och blommorna och handarbetena. Josie Pye fick första priset för virkade spetsar, och det unnar jag henne. Inte hade jag unnat henne det förr i världen, men jag märker, att min karaktär håller på att förbättras, och det är bra roligt … Herr Andrews fick andra priset för gravensteineräpplen, och herr Bell tog första priset för en gris. Diana sa’, att hon tyckte det var [ 253 ]löjligt, att en söndagskolerektor skulle få pris för en gris, men det inser jag då inte … Gör Marilla det? Hon sa’, att nu blir hon alltid tvungen att tänka på grisen, när han står och läser sina böner så högtidligt och gravlikt.

Clara Mac Pherson fick pris för målning, och fru Lynde fick första priset för hemkärnat smör och hemgjord ost. Så Avonlea hedrade sig ju riktigt! Fru Lynde var där samma dag, och jag har aldrig förstått, hur mycket jag verkligen tycker om henne, förrän jag fick se hennes bekanta ansikte bland alla de främmande människorna. Åh, där voro väl tusen sinom tusen, Marilla, och själv kände jag mig så fasligt obetydlig — fastän jag hade min nya kappa.

Jaha, och så såg vi en karl gå upp i ballong. O, vad jag gärna skulle vilja fara upp i en ballong — tänk vad det ska kittla skönt i ryggen! … Och där var en annan karl, som spådde en. Man skulle betala honom tio cents, och så plockade en liten fågel med sitt näbb ut ett brev åt en, och där stod ens öde. Fröken Barry gav Diana och mig tio cents vardera, så att vi skulle kunna få reda på vår framtid. Min blev, att jag skulle gifta mig med en mörk man, som var mycket rik, och att jag skulle komma att bosätta mig på andra sidan ett stort vatten. Se’n så tittade jag noga på alla mörka män, jag såg, men det var just ingen, som såg vidare trevlig ut — det kan ju för resten hända, att det är väl tidigt att titta efter honom ännu …

Åh, det var en oförgätlig dag, Marilla. Jag var så trött, att jag inte kunde somna om kvällen. Fröken Barry hade bäddat åt oss inne på sitt gästrum, som hon lovat då för längesedan. Det var ett väldigt fint rum, Marilla, men att få ligga i ett gästrum var ändå inte precis vad jag hade tänkt mig … Det är det ledsamma med att man växer upp, och det börjar jag nu förstå. Mycket av det man längtade så [ 254 ]fasligt efter, när man var liten, är inte hälften så märkvärdigt, när man väl får det. —

På torsdagen fingo flickorna åka i parken, och på kvällen tog faster Josephine dem med sig på en konsert i Musikaliska akademien, där en ryktbar storsångerska skulle sjunga. För Anne var denna afton såsom en inblick i en ny värld.

— O, Marilla, det var över all beskrivning … Jag var så hänförd, att jag inte ens kunde tala, och då kan ni föreställa er … Jag bara satt helt tyst och njöt. Madame Selitsky var utmärkt vacker och klädd i vitt siden och diamanter. Men när hon begynte sjunga, så glömde jag allting annat. O, jag kan inte beskriva, hur jag blev till mods … Men jag tyckte, att det aldrig mer borde kunna förefalla svårt att vara snäll … Jag kände mig som jag gör, när jag blickar upp mot stjärnorna. Det kom tårar i mina ögon, men ack — det var bara glädjetårar.

Jag var så ledsen när det var förbi alltsamman, och jag sa’ till tant Josephine, att jag inte begrep, hur jag skulle kunna sänka mig ned till vardagslivet igen … Hon sa’, att om vi ginge tvärs över gatan och in på restaurangen och finge oss var sin portion glass, så kanske det kunde hjälpa mig på traven … Det trodde jag i början rakt inte på, men det gjorde det verkligen. Glassen var förtjusande, Marilla, och det var så livat att sitta och äta den där mitt i natten klockan elva. Diana sa’, att hon trodde, att hon var född till stadsliv, så bra passade det henne … Tant Josephine frågade mig, vad jag trodde, men jag sa’, att det måste jag tänka över mycket väl, innan jag kunde svara på det. Och så tänkte jag, sedan jag gått och lagt mig — det är den allra bästa tiden.

Och vet Marilla, jag kom underfund med, att jag är inte född för stadsliv, och det är jag glad åt. Det kan nog vara roligt för en och annan gång att sitta på en restaurang klockan elva och äta glass, men annars vill jag hellre så dags vara på [ 255 ]mitt lilla rum och sova skönt i min lilla säng och bara liksom ana, att stjärnorna tindra utanför och att vinden susar i furorna nere vid bäcken. Det sa’ jag också till tant Josephine vid frukosten morgonen därpå, men hon bara skrattade. Varför skulle hon skratta åt det? … För resten har hon varit så snäll och förfärligt schangtil mot oss — bjudit oss på allt möjligt …

På fredagen skulle hemfärden ske, och herr Barry kom med vagnen för att hämta flickorna.

— Nå, jag hoppas ni ha haft roligt, sade fröken Barry, när de nego och sade farväl.

— Ja-a, det ha vi visst, det, svarade Diana.

— Och du, Anne-flickan?

— Jag har njutit av varenda minut, som vi varit här, sade Anne, slog hjärtligt armarna omkring den gamla damens hals och kysste hennes skrynkliga kind.

Diana skulle aldrig ha vågat taga sig en sådan frihet, och hon blev helt förfärad över Annes djärvhet. Men fröken Barry såg belåten ut, där hon stod på sin veranda och följde den bortrullande vagnen med ögonen.

Sedan gick hon med en suck tillbaka in i sitt stora hus. Det föreföll ganska öde och ensligt, nu när de muntra små flickorna ej längre gåvo liv däråt. Fröken Barry var en ganska självisk gammal dam, om nu sanningen skall fram, och hon hade just aldrig frågat efter någon människa mer än sig själv. Hon brydde sig om andra bara i den mån, som de gjorde henne nytta eller roade henne. Anne hade roat henne och stod följaktligen ganska högt i tant Josephines gunst. Men nu kom fröken Barry underfund med, att hon tänkte mindre på Annes naiva sätt att uttrycka sig än på hennes stora förmåga att fröjda sig, den känslighet, som hon aldrig rätt förmådde dölja, hennes artiga och uppmärksamma väsen och det milda uttrycket i hennes ögon och kring hennes läppar.

— Jag trodde Marilla Cuthbert fått en skruv lös, när [ 256 ]jag hörde, att hon tagit upp en främmande flicka från ett barnhem, sade hon för sig själv, men jag märker, att det experimentet har slagit utmärkt väl ut. Om jag ständigt hade en flicka som Anne i huset, skulle jag vara både bättre och lyckligare.

Anne och Diana funno hemfärden lika rolig som bortfärden — ja, roligare, ty de hade ju nu den glada vissheten, att hemmet väntade på dem vid slutet av resan. Solen sjönk, just som de åkte genom Vitsand och togo in på strandvägen. I fjärran avtecknade sig Avonleas mörka skogsåsar mot den guldröda himmelen. Bakom de åkande steg månen upp ur havet, som började skimra och stråla i dess sken. Varenda liten vik längs den buktande vägen krusade sig av tusentals hoppande och skvalpande små vågor. Dyningarna bröto sig med dämpat dån mot klippstranden under dem, och en doft av havets sälta fyllde den starka, friska luften.

— O, vad det är ljuvligt att leva och fara hem, viskade Anne helt tyst för sig själv.

När de åkte över spången nedanför backen upp mot Grönkulla, tillvinkade henne ljusskenet från köksfönstret ett vänligt välkommen, och genom den öppna dörren sken spiselden, sändande ut sitt varma sken i den kyliga höstkvällen. Anne skuttade lätt uppför stigen och in i köket, där kvällsvarden stod och rykte på bordet.

— Jaså, här ha vi dig igen, sade Marilla och lade ihop sin stickning.

— Jaha, och o, vad det är roligt att vara hemma igen, sade Anne glatt. — Jag skulle kunna klappa och pussa allting — till och med diskbaljan. Marilla, en stekt kyckling! … Det är väl aldrig meningen, att jag ska ha den? …

— Jo du, det är det, sade Marilla. — Jag tänkte du kunde vara hungrig efter åkningen och att någon liten raritet skulle smaka dig. Skynda dig nu och lägg av dig [ 257 ] ytterkläderna, så ska vi äta så fort Matthew kommer in. Det är trevligt att ha dig hemma igen, barn lilla … Här har varit fasligt ensamt utan dig, och jag har aldrig varit med om fyra dagar, som gått långsammare.

Efter kvällsvarden slog sig Anne ned framför brasan mellan Marilla och Matthew och började en redogörelse för hela sitt besök.

— Förtjusande roligt har jag haft, slöt hon helt belåtet, och jag känner, att jag verkligen upplevat någonting … Men det bästa av allt var ändå att komma hem igen.