Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  De nya seminaristerna
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

I det tysta
Namnlistan  →


[ 270 ]

XXXI.
I DET TYSTA.

Anne fick en sommar efter sitt sinne och njöt därav i fulla drag. Hon och Diana så gott som levde utomhus och fråssade i alla de utsökta njutningar, som De älskandes stråt, Skogsnymfens källa, Violernas dal och Näktergalsro erbjödo. Marilla lät Anne ströva omkring i fullkomlig frihet. Doktorn från Spencervale, som kommit till Minnie May den natten hon låg i strypsjuka, hade vid sommarlovets början en afton stött på Anne hemma hos en av hans patienter, och han hade då tittat skarpt på henne, satt ut munnen och ruskat på huvudet, varjämte han genom en annan person skickade Marilla Cuthbert en hälsning, lydande sålunda:

[ 271 ]— Låt er fosterflicka vara ute i friska luften hela sommaren och låt henne inte öppna en bok, förrän hon får mera spänstighet i sina rörelser.

Denna hälsning satte en hälsosam skräck i Marilla. Hon förutsåg, att Anne skulle ofelbart dö i galopperande lungsot, såvida den ej åtlyddes. Följden blev, att Anne fick njuta sitt sorgfria sommarliv efter behag. Hon strövade omkring i skog och mark, badade, rodde, plockade bär och byggde upp luftslott av hjärtans lust, och när september månad kom, var hon klarögd och pigg, hade en spänstighet i gången, som skulle ha gjort Spencervaledoktorn helt belåten, och sinnet fullt av arbetslust och äregiriga planer.

Hon hade just plockat fram sina skolböcker och burit ned dem från vindskontoret.

— Ni kära gamla vänner, det var riktigt roligt att få se era hederliga ansikten igen — ja, till och med ditt, geometri, sade hon. — Jag har haft en härlig sommar, och nu står jag åter redo att med glädje taga livets börda på mina axlar, som pastorn sa’ i sin predikan förra söndagen. Tycker inte Marilla han predikar utmärkt? Varför kunna inte kvinnor få bli präster? Det frågade jag fru Lynde om, och hon blev så stött så och sa’ att vi ha tillräckligt många galenskaper ändå i samhället … Det förstår jag inte hur hon kan säga … Jag tror kvinnor skulle kunna bli utmärkta präster. Tänk så roligt att kunna riktigt bevekande tala till sina åhörares hjärtan! När det är fråga om en insamling eller en välgörenhetsföreställning, eller kyrkan eller missionen på annat sätt behöver pengar, då blir det allt kvinnorna, som få arbeta. Jag är säker på, att fru Lynde skulle kunna läsa bönerna väl så bra som söndagsskolerektorn, och predika skulle hon kunna med, bara hon finge litet övning.

— Det tror jag visst, det, sade Marilla torrt. — Hon predikar så mycket man kan önska — fastän det inte sker i [ 272 ]kyrkan. Ingen i Avonlea löper någon större risk att komma på sned, så länge Rachel finns och har ett öga på honom eller henne.

— Marilla, sade Anne i ett utbrott av förtrolighet, jag ska tala om någonting för er och höra vad ni säger om det. Jag är så ledsen däröver — särskilt söndags eftermiddagar, då jag mera tänker på sådana saker … Jag vill verkligen vara snäll, och när jag är tillsamman med er eller fru Allan eller fröken Stacy, så vill jag det ännu mera och är färdig att göra allt vad ni som bäst skulle tycka om … Men nästan alltid, när jag är i sällskap med fru Lynde, känner jag mig så elak, och det kommer på mig en lust att gå och göra någonting, som riktigt skulle förarga henne … Ja, jag känner mig så fasligt frestad att göra det. Kan Marilla förklara, hur det kan komma sig? Är det därför, att jag i grund och botten har en sådan dålig natur?

Marilla såg tveksam ut ett ögonblick. Sedan skrattade hon.

— Jag ska säga dig en sak Anne, Rachel har ibland en sådan där inverkan på mig. Jag tror ofta, att hon skulle kunna uträtta mycket mera gott — öva ett bättre inflytande, som du säger — om hon inte vore så gnatig och hackade så mycket på folk. Det borde finnas ett budord, som sade: »du skall icke hacka på din nästa …» Men här sitter jag och pratar dumheter. Rachel är en god kristen och en välmenande själ och drar sig aldrig för att göra en människa en tjänst.

— Nå, det var roligt att Marilla känner på samma sätt, sade Anne lättad. — Då ska jag inte ängsla mig så mycket hädanefter. Men ack, det är ett sådant ansvar att hålla på och växa upp och bli stor … När jag har omkring mig så goda vänner som ni och Matthew och pastorskan och fröken Stacy, så borde jag väl växa upp och bli en bra flicka — gör [ 273 ]jag det inte, har jag sannerligen bara mig själv att skylla … Jag känner ansvaret så stort, därför att den här uppväxttiden kommer ju aldrig mer igen. Blir det någonting på tok med mig, så kan jag inte gå tillbaka och börja om igen på nytt … Jag har vuxit två tum nu i sommar, Marilla. Herr Gillis mätte mig på Rubys födelsedagskalas. Jag är så glad, att ni gör mina nya klänningar längre. Den mörkvioletta är så söt, och det var bra rart av Marilla att sätta en volang i kanten på den … Det är klart, att det inte alls var nödvändigt, men volanger ä’ så moderna nu i höst … Jag vet, att jag kommer att läsa bättre, därför att också jag fått en. Jag har en så’n angenäm känsla djupt ned i mitt hjärta för den volangens skull …

— Då var det ju för väl att du fick den, sade Marilla.

Fröken Stacy kom tillbaka till Avonleas skola och fann alla sina elever läraktiga och nitiska som förut. Särskilt den lilla fortsättningsklassen ansträngde sina krafter till det yttersta, ty vid slutet av nästa år, redan kastande en lång och mörk skugga framför sig, reste sig ju detta ödesdigra något, som gick under namnet »inträdesprövning» och som hade förmågan att jaga varenda lärjunges hjärta upp i halsgropen. Tänk, om de inte ginge igenom!

När Anne hade svåra drömmar, såg hon en lång lista på alla dem, som kommit in vid seminariet. Överst stod Gilberts namn med lysande guldbokstäver, men hennes eget — fattades.

Sålunda flög vintern snabbt, uppfylld av trevnad, munterhet och idogt arbete. Undervisningen var lika intressant och medryckande, tävlingen kamraterna emellan lika intensiv som förut. Nya världar av tankar, känslor och ärelystna strävanden, lockande, hittills ej beträdda fält av kunskap öppnade sig inför Annes längtansfulla blickar.

Marilla hade Spencervaledoktorns föreskrift i minne och [ 274 ]lät ej Anne med hull och hår överlämna sig åt studierna. Hon fick vara med om flera aftonunderhållningar med föredrag och musik; muntra slädpartier med frisk bjällerklang och dans efteråt förekommo ett par gånger, och ungdomen roade sig med skridskogång, så länge isen låg.

En dag, när de stodo bredvid varandra, såg Marilla till sin förvåning, att Anne var längre än hon själv.

— Kära barn, så du har vuxit! sade hon, nästan utan att vilja tro sina egna ögons vittnesbörd.

En suck följde på orden. Marilla kände ett underligt vemod över att Anne sköt i höjden. Det barn, hon lärt att hålla av, var borta, och här stod i stället denna långa femton års flicka med sina allvarsamma ögon, den tankfulla pannan och det så vackert burna lilla huvudet. Marilla höll av flickan lika mycket som hon hade hållit av barnet, men hon hade dock en tryckande förnimmelse av, att hon förlorat någonting. Och på kvällen, sedan Anne gått till ett föreningsmöte i sällskap med Diana, satt Marilla ensam i vinterskymningen och gav plötsligt vika för svagheten att gråta.

Matthew, som kom in med en lykta, upptäckte hur det var fatt och tittade på henne med sådan bestörtning, att Marilla måste skratta mitt under tårarna.

— Jag tänkte på Anne, sade hon. — Hon har vuxit upp och blivit så stor — och troligen få vi inte behålla henne här hemma nästa vinter. Jag kommer att sakna henne förskräckligt.

— Hon kan nog fara hem och hälsa på ofta, tröstade Matthew, för vilken Anne ännu var och alltjämt skulle förbliva den lilla ivriga och talföra flicka, som han hämtat från stationen en junikväll för fyra år sedan. — Bibanan till Carmody blir färdig till den tiden.

— Det blir inte detsamma som att ha henne här jämt, suckade Marilla, besluten att riktigt fördjupa sig i sin sorg. — Men vad förstå sig karlar på sådant! [ 275 ]Det skedde även andra förändringar med Anne, ej mindre påtagliga än de rent yttre. Först och främst blev hon mycket tystare. Hon kanske tänkte så mycket mera och drömde nog lika mycket som förr, men säkert är, att hon talade mindre. Marilla kunde ej undgå att ge akt därpå.

— Du pratar inte hälften så mycket, som du gjorde förr i världen, Anne, och inte använder du heller så många stora ord. Vad är det åt dig?

Anne rodnade och skrattade litet, i det hon lade ned sin bok och drömmande tittade ut genom fönstret, där slingerväxtens stora och svällande röda knoppar redan vågade sig fram under vårsolens värmande strålar.

— Jag vet inte — jag bryr mig inte om att prata så mycket, sade hon och strök tankfullt hakan med pekfingret — Det är roligare att tänka kära, vackra tankar och bevara dem i sitt hjärta likt skatter. Jag tycker inte om, att andra människor skratta eller förundra sig över dem … Och … jag har liksom förlorat lusten att använda stora ord … Det är nästan synd, inte sant, nu när jag själv blivit så stor, att jag skulle kunna använda dem, och så inte längre bryr mig om’et … Det är nog roligt på sitt sätt att vara stor, men det är ändå inte det slags nöje, som jag väntade mig, Marilla … Det finns så mycket att lära och göra och tänka på, att det blir ingen tid till stora ord … Fröken Stacy säger för resten, att det är mycket bättre att fatta sig klart och kort. Alla våra krior få vi skriva på ett så enkelt språk som möjligt. Det var svårt i början. Jag var så van att hopa alla möjliga fina och långa ord, som jag kunde tänka ut, och det var minsann inte få. Men nu är jag van vid det andra och förstår, att det är bättre.

— Hur har det gått med er historiska klubb? Den har jag inte hört talas om nu på mycket länge.

[ 276 ]— Historiska klubben är upplöst. Vi hade inte tid med den — eller kanske rent av att vi tröttnade på den … Det var så fjantigt att bara skriva om kärlek och mord och rymningar och dystra hemligheter. Ibland få vi öva oss i skolan att författa själva, men fröken Stacy vill inte låta oss skriva någonting annat än vad vi själva skulle kunna uppleva i Avonlea, och hon är ganska sträng i sin kritik. Så får man också själv ögonen öppna för sina svagheter …

— Du har nu bara två månader kvar till inträdesprövningen, sade Marilla. — Tror du, att det lyckas för dig?

Anne huttrade till.

— Jag vet inte. Ibland tänker jag: visst går det bra — och ibland kommer det en sådan skrämsel över mig. Vi ha pluggat flitigt, och fröken Stacy har varit outtröttlig, men nog kunna vi bli kuggade i alla fall … Alla ha vi någon stötesten. Min är geometrien förstås, och för Jane är det latinet, och ett par av de andra äro dödligt rädda för algebran. I juni ska fröken Stacy ge oss en duvning och sätta på oss sådana frågor, så att vi precis kunna veta, hur examen går till … Om det ändå väl vore över! Det ger mig ingen ro … Ibland vaknar jag upp mitt i natten och undrar, vad jag ska ta mig till, om jag blir kuggad.

— Gå ett år till i skolan och se’n försöka omigen, sade Marilla helt obekymrat.

— Nej, det rår jag inte med … Tänk, vilken skam att bli kuggad, i synnerhet om Gil — om de andra gå igenom! Och jag får nog sådan examensfeber, att jag kommer att svara alldeles uppåt väggarna.

Anne suckade och tog med en ansträngning blicken från den unga och trollska våren utanför, som vinkade och lockade med blå himmel, balsamiska fläktar och spirande grönt. Hon fäste beslutsamt tankarna vid boken. Andra vårar skulle komma, men Anne kände sig övertygad om, att [ 277 ]bestod hon ej inträdesprövningen, skulle hon aldrig mera förmå rätt glädja sig över dem.