Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I det tysta
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Namnlistan
Ute i stora världen  →


[ 277 ]

XXXII.
NAMNLISTAN.

Med slutet av juni månad kom avslutningen både på terminen och på fröken Stacys verksamhet vid Avonleas skola. Anne och Diana vandrade hem den sista aftonen helt sorgsna i hågen. Röda ögon och våta näsdukar vittnade om, hur rörande avskedet från fröken Stacy hade varit. Nedanför den granbevuxna backen vände Diana sig om, såg på skolhuset och suckade djupt.

— Jag tycker det är, som om det vore slut med allting, gör inte du det? sade hon dystert.

— Du har då inte hälften så mycken orsak att sörja som jag, sade Anne och letade förgäves efter en torr fläck på sin näsduk. — Du får ju ändå komma tillbaka nästa vinter, men jag har nog lämnat den rara gamla skolan för alltid — om jag går igenom i examen, förstås …

— Det blir inte ett dugg detsamma. Fröken Stacy kommer inte att vara där, och troligen varken du eller Ruby. Jag kommer att få sitta alldeles ensam, för jag skulle inte kunna ha någon annan pulpetkamrat efter dig. Ack, vad vi ändå ha haft roligt, Anne! Det är rysligt att tänka sig, att de tiderna äro förbi.

Två stora tårar rullade utför Dianas näsa.

— Om du ville höra upp med att gråta, så kunde jag också, sade Anne bönfallande. — Så ofta jag stoppar in min näsduk, ser jag hur dina ögon svämma över, och då [ 278 ]begynner det på nytt för mig med. Du ska få se, jag kommer nog tillbaka …

— Åh, du redde dig ju så utmärkt i den där sista prövningen för fröken Stacy.

— Det kan väl hända, men då hade jag alls ingen examensfeber … När jag tänker på det riktiga, blir jag kall ända ut i fingertopparna. Och så är mitt nummer tretton, och det säger Josie Pye är olyckligt. Jag är inte vidskeplig, och jag vet, att det inte kan göra någon skillnad. Men jag önskar ändå, att jag inte vore nummer tretton.

— Nu är du väl tvungen att sitta uppe och läsa om kvällarna? sade Diana.

— Nej, fröken Stacy har tagit löfte av oss, att det ska vi inte göra. Hon säger, att det skulle bara trötta ut oss och göra oss virriga — vi ska gå ut och gå i friska luften och inte alls tänka på examen och lägga oss tidigt om kvällarna. Det är lätt sagt, det! … Goda råd ä’ alltid svåra att följa, det har jag ofta märkt … Prissy Andrews har berättat för mig, att hon satt uppe halva natten varenda natt den veckan, hon tog examen, och pluggade så, att det gick alldeles runt i huvudet på henne, och jag hade ämnat sitta uppe minst lika länge som hon. Det var bra snällt av din faster Josephine att bjuda mig bo hos henne, medan jag är i staden.

— Du skriver väl till mig, medan du är där?

— Jag skriver på tisdag kväll och talar om för dig, hur den första dagen varit, lovade Anne.

— Jag ska just som bo på postkontoret på onsdagen, bara för att vänta på ditt brev, försäkrade Diana.

Anne reste till staden måndagen därpå, och på onsdagen kunde Diana hämta det utlovade brevet. Det lydde som följer:

»Käraste Diana! Det här är tisdag afton, och jag sitter inne i tant Josephines biblioteksrum och skriver detta. Du må tro jag kände mig ensam i går afton, när jag gick och [ 279 ]lade mig, och önskade, att du hade varit hos mig. Jag pluggade inte, för det hade jag ju lovat fröken Stacy att inte göra, men det var lika svårt att låta bli att öppna min geografi som det förr i världen var att låta bli att läsa en saga, innan man kunde sina läxor.

När vi kommo fram till Seminariet, så var där tjogtals med inträdessökande från alla trakter av ön. Den första, vi såg, var Moody Spurgeon, som satt på trappan och muttrade en lång ramsa för sig själv. Jane frågade honom vad i alla dar han höll på med, och han sa’, att han läste igenom hela multiplikationstabellen om och om igen för att lugna sina nerver och vi skulle för allt i världen inte avbryta honom, för då blev han rädd och glömde allt vad han kunde … Men multiplikationstabellen höll allting sittande i huvudet på honom!

När vi fått våra platser inne i de olika rummen, måste fröken Stacy gå ifrån oss och lämna oss åt vårt öde. Jane och jag sutto tillsamman, och Jane var så lugn, att jag riktigt avundades henne. Hon behövde minsann ingen multiplikationstabell för att hålla ihop tankarna. Jag undrade, om jag såg ut som jag kände mig och om de andra kunde höra mitt hjärta bulta tvärs över rummet.

Så kom det en herre in och delade ut ämnen till den engelska uppsatsen. Mina händer blevo iskalla, och det gick bokstavligen runt för mina ögon, när jag tog upp det papperet jag fått. Några hemska sekunder kände jag det alldeles som jag gjorde för fyra år sedan, när jag frågade Marilla, om jag skulle få stanna kvar på Grönkulla — men se’n klarnade det inom mig, och mitt hjärta började slå igen — jag har visst glömt att säga, att det hade alldeles stannat … För jag förstod, att det ämnet kunde jag göra någonting utav.

Klockan tolv fingo vi gå hem för att äta middag, och sedan gingo vi tillbaka för för att förhöras i historia. I [ 280 ]historien satte de åt oss ganska hårt, och jag blev förvirrad, så att jag blandade ihop flera årtal. Jag tror ändå, att jag på det hela taget redde mig bra. Men o, Diana, i morgon blir det geometri, och du kan tro, att jag måste lägga band på mig för att inte öppna min geometri! Om jag trodde att multiplikationstabellen kunde hjälpa mig, skulle jag rabbla den hela natten tills i morgon bittida.

Jag var nere ett litet tag sen på kvällen för att hälsa på de andra flickorna. På vägen mötte jag Moody Spurgeon, som vankade omkring helt förtvivlad. Han sa’, att han visste, att han måste bli underkänd i historia, och han var född att svika sina föräldrars förhoppningar, och han skulle fara hem med morgontåget, och det var säkert mycket lättare att bli skomakare än präst. Jag försökte muntra upp honom och sa’, att för fröken Stacys skull borde han ändå inte avbryta sin examen i förtid. Ibland har jag önskat, att jag varit född till pojke, men när jag ser Moody Spurgeon, är jag alltid glad att jag är en flicka och inte hans syster.

Ruby satt och stormgrät, när jag kom fram till deras inackorderingsställe; hon hade just upptäckt ett rysligt fel, som hon gjort i sin uppsats. När hon litet lugnat sig, gingo vi inåt stan och åto glass. Vad vi önskade, att du hade varit med oss!

O, Diana, om bara geometrien vore över! Fru Lynde skulle säga, att solen kommer att gå upp och ned precis som vanligt, antingen jag går igenom eller ej. Men jag får säga, att det hade ändå varit rätt intressant med någon sorts himlafenomen — något järtecken, du! — om jag blir kuggad.

Din ömt tillgivna
Anne.

Geometrien och alla de övriga ämnena undanstökades i tur och ordning, och Anne kom hem på fredagens kväll, ganska trött, men med en viss trygg belåtenhet över hela sitt [ 281 ]väsen. Diana var på Grönkulla, när hon anlände, och de möttes, som om de varit skilda åt i åratal.

— Du lilla raring, tänk att vi ha fått dig tillbaka igen! Nå, hur tror du, att det har gått för dig?

— Rätt bra, tror jag, i allting utom geometrien. Jag får ont i magen, bara jag tänker på den … Så skönt det är, att vara hemma igen! Grönkulla är det trevligaste, vackraste ställe på jorden.

— Hur gick det för de andra?

— Flickorna säga, att de veta de äro kuggade, men jag tycker de skötte sig mycket bra. Josie säger, att geometrien var så lätt, att ett tio års barn hade kunnat gå i land med den. Moody Spurgeon jämrar sig som förut, och Charlie säger, att det var en algebraisk formel, som han vände alldeles upp och ned på … Men vi veta alls ingenting, och ingenting få vi heller veta, förrän namnlistan kommer ut. Och det blir inte förrän om fjorton dagar. Tänk att behöva leva fjorton dagar i sådan spänning! Jag önskar jag kunde lägga mig att sova och inte vakna, förrän Marilla stode vid min huvudgärd med listan i hand.

Diana visste det skulle vara lönlöst att fråga, huru Gilbert Blythe rett sig, så att hon sade endast:

— Var inte ängslig! Nog går det bra för dig.

— Ja, men jag vill också komma högt upp på listan — annars kan det göra detsamma, sade Anne med en viss retlighet i rösten.

Härmed menade hon — och detta visste Diana — att framgången skulle vara högst ofullständig, om hon ej komme före Gilbert Blythe.

Ty med detta mål i sikte hade Anne uppkallat hela sin intellektuella kraft under inträdesprövningarna. Detsamma hade Gilbert. De hade mötts och gått om varandra på gatan väl ett dussin gånger utan att låtsas känna varandra, och för [ 282 ]varje gång hade Anne rätat litet mera på nacken, grämt sig över, att hon ej tagit emot hans framräckta hand till försoning — och blivit ännu bestämdare i sin föresats att nämnas före honom vid det slutliga avgörandet. Hon visste, att ungdomen i Avonlea var ytterst spänd på tävlingens utgång; två pojkar hade slagit vad med varandra, och den alltid älskvärda Josie Pye hade sagt, att det kunde väl inte råda något tvivel om att Gilbert skulle bli numro ett. Hon kände, att hennes förödmjukelse skulle bli outhärdlig, om hon misslyckades.

Men hon hade också ett annat, noblare skäl för att vilja lyckas. Hon ville »komma högt upp» för Matthews och Marillas skull — särskilt Matthews. Denne hade förtrott henne som sin innersta övertygelse, att hon skulle »övertrumfa hela ön.» Det kände Anne skulle vara högst dåraktigt att bespetsa sig på, men hon hoppades, att hon åtminstone skulle befinna sig bland de tio första, så att hon skulle få se Matthews vänliga bruna ögon lysa mot henne av glad stolthet. Det skulle hon anse som en ljuv belöning för allt hennes strävsamma knogande med oregelbundna franska verb och ekvationer med både två och tre »obekanta.»

När de fjorton dagarna ledo mot sitt slut, började Anne gå och vanka kring postkontoret, och till henne slöt sig en lika orolig och bekymrad grupp, bestående av Jane, Ruby och Josie. De öppnade varje morgon Charlottetowns dagblad med darrande händer. Även Charlie och Gilbert syntes stundom i liknande ärende, men den arme Moody Spurgeon höll sig undan.

— Jag vågar inte öppna tidningen själv, förtrodde han Anne. — Någon annan får tala om för mig, att jag är kuggad med glans.

När tre veckor förflutit, utan att prövningsresultatet blivit synligt, började Anne mista aptiten och intresserade sig föga för vad som hände och skedde i Avonlea. Fru Lynde [ 283 ]»bara frågade» vad man kunde vänta annat med en konservativ kultusminister, och Matthew, som lade märke till Annes blekhet och likgiltighet och de håglösa steg, som för varje dag förde henne hem från postkontoret, började allvarligt undra, huruvida han ej vid nästa valperiod borde rösta på en liberal …

Men en afton kom ändå den stora nyheten. Anne satt vid sitt öppna fönster, för stunden glömsk av alla examina och andra världens besvärligheter, medan hon njöt av den ljuvliga sommarskymningen, som tycktes uppfylld av blomstersängarnas dofter och popplarnas viskande sus. Himlen i öster över furorna bar ännu ett matt återsken från solnedgångens bjärta skiftningar, och Anne undrade drömmande, om ej färgens ande brukade vara svept i sådana blekröda draperier. Då såg hon Diana komma flygande utför Tallbacken, över spången och uppför sluttningen med en fladdrande tidning i handen.

Anne störtade upp — hon förstod genast, vad tidningen innehöll. Listan på dem, som godkänts i inträdesprövningen, var offentliggjord. Det svindlade för hennes ögon, och hennes hjärta bultade, så att det gjorde ont. Hon förmådde ej taga ett steg. Hon tyckte, att det dröjde en timme, innan Diana kom rusande uppför trappan och över förstugan och for in i rummet som en avskjuten kanonkula — utan att ens knacka, så ivrig var hon.

— Anne, du är igenom! ropade hon. — Igenom som numro ett! Du och Gilbert ha samma poängantal, men ditt namn står först. O, vad jag är stolt över dig!

Diana kastade tidningen på bordet och sig själv på Annes säng, andlös och ur stånd att tala ett ord vidare. Anne tände lampan — hon slog omkull tändsticksstället och använde väl ett halvt dussin tändstickor, innan hennes darrande händer förmådde få eld på veken. Därefter grep hon tidningen. Jo, hon hade gått igenom — där stod hennes namn [ 284 ]allra överst på en kolumn, som upptog tvåhundra andra namn! Detta ögonblick var värt att uppleva!

— Ja, nu kan du vara glad, Anne, pustade Diana, som omsider hämtat sig så pass, att hon kunde sätta sig upp och tala, medan Anne, helt »tagen» och med ögon, som strålade som stjärnor, ännu ej sagt ett ord. — Pappa hade tidningen med sig hem från Bright River för inte tio minuter sedan; dit kom den med kvällståget, men på posten kommer den inte hit förrän i morgon bittida, och så fort jag såg namnlistan, nappade jag tidningen och rusade hit. Ni ha gått igenom allihop, Moody Spurgeon med, fastän han har fått villkor i historia. Josie kom in med knapp nöd, men hon sätter nog näsan i vädret lika mycket för det. O, vad fröken Stacy ska bli förtjust! Anne, hur känns det att se sitt namn i tryck så där allra överst på en lång förteckning? Om det vore jag, skulle jag bli tokig av fröjd — men du, du är ju lugn som en filbunke.

— Du må tro, att inom mig är det rörelse, sade Anne. — Jag skulle vilja säga hundra saker, men jag hittar inga ord … Aldrig har jag ens drömt om detta — jo, för resten, en enda gång! En enda gång lät jag den tanken slippa fram: »om du ändå bleve numro ett!» — men jag körde bort den genast, för det var ju så förmätet att föreställa sig, att man skulle kunna bli den främsta av alla sökande på ön. Diana, följ med, så springa vi ut på klöverängen och tala om det för Matthew. Se’n gå vi ut tillsamman och berätta de glada nyheterna för de andra.

De skyndade bort till ängen bakom ladan, där Matthew gick och vände på höet, och slumpen gjorde, att fru Lynde stod och språkade med Marilla över staketet.

— Matthew lille! ropade Anne! — Jag har gått igenom, och jag står allra först på listan. Jag är inte högfärdig, men jag är tacksam!

[ 285 ]— Ja, har jag inte alltid sagt det, sade Matthew och granskade belåtet listan. — Nog visste jag, att du skulle gå om dem allihop!

— Du har då riktigt hedrat dig, det får jag säga, Anne, sade Marilla och försökte dölja sin stora stolthet över Anne för fru Rachels kritiska blickar. Men den hyggliga själen sade helt hjärtligt:

— Nog förstår jag, att hon skött sig bra, och det är jag den första att ge henne erkännande för. Dina vänner äro alla stolta över dig, kära Anne!

Anne avslutade denna härliga kväll med en liten pratstund av mera allvarlig art hos fru Allan i prästgården. När hon kommit upp till sig, föll hon på knä vid sitt öppna fönster, genom vilket det silverklara månskenet flödade in, och framviskade en bön av tacksamhet och längtan, som steg rakt upp ur hennes hjärta. Den andades tacksamhet för det förflutna och ödmjuk förhoppningsfullhet för framtiden, och när hon slumrat in på sin vita kudde, voro hennes drömmar så ljusa och skira och vackra, som någonsin en ungmö på sexton år kunde önska sig.