Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 3
| ← Halmstad — Göteborg |
|
Göteborg — Mjölkeröd → |
3.
Göteborg.
Göteborg, hvars läge utsågs af Konung Gustaf Adolf med hufvudsakligt afseende på en beqväm hamn och en säker befästning, byggdes vid utloppet af Götaelf, på en sumpig ängsmark i närheten af trenne bergshöjder, nemligen Stora och Lilla Otterhällan samt Qvarnberget. Denna stad omgafs med jordvallar, vattengrafvar och glasiner. Mölndahlså, som utfaller i närheten, leddes genom en bred kanal långsigenom staden till Götaelf. Vid samma kanals inlopp anlades en sluss och qvarn, och vid dess utlopp bildades en hamn. Tvenne mindre kanaler drogos tvertigenom staden, som åt landtsidan stodo i förening med vattengrafvarna; men åt segelleden sattes den ena i förening med Götaelf, den andra med stora kanalen. Dessa förskansningar började snart förfalla, hvarföre Carl XI uppförde fasta beklädnadsmurar, som höllo 20 fot i tjocklek. Åt landtsidan lågo sex stora bastioner. I de raka faserna voro mingångar, i de inåtsvängda flankerna kasemater och framför de raka kurtinerna faussebrajer. De breda och djupa vattengrafvar, som sträckte sig omkring hufvudverken omgåfvo raveliner och kontergarter, hvilka jemväl bestodo af grofva beklädsnadsmurar. Åt segelleden lågo sex bastioner med raka faser, flanker och kurtiner. Utanför sträckte sig ett sänk- eller krubbverk. Dessutom uppfördes på Lilla Otterhällan trenne små bastioner med tvenne raveliner, hvilka alla bestodo af gråstensmurar. På en bergshöjd, som å södra sidan beherrskar staden, fanns en jordskans, i hvars ställe sistnämnde Konung lät uppbygga ett åttkantigt torn med 24 fots tjocka gråstensmurar till fyra våningars höjd. Detta torn, som kallades Kronan, omgafs af ett utanverk med fem bastioner och lika många raveliner. Kronan stod i samband med staden medelst en dubbel föreningslinea, som beskyddades af grafvar, och som hade en kaponnier eller bombfri byggnad, hvarifrån fältet kunde med kanoner och handgevär bestrykas. Dessutom hade dessa fästningsverk flera bombfria krutmagasiner och förrådshus m. m. Ett stycke utom staden ligger jemte Götaelf en liten bergshöjd, hvarå fanns ett fäste vid namn Gullberg. Här lät Carl XI af gråsten uppföra en förskansning, som fick namn af Götalejon. Nedre afdelningen består af en fyrsidig sjernbyggnad, som innehåller fyra kasemater. Härpå uppreser sig ett rundt torn med tvenne våningar och bombfritt hvalf. Trenne portar inledde från landsbygden till staden, nemligen Kungsporten, Drottningporten och Carlsporten. Stora kanalen och den ena af de små kanalerne lemnade från sjösidan inlopp till staden, hvilka inlopp fingo namn af Stora och Lilla Bommen. Dessa fästningsverk, hvilkas yttre omkrets utgjorde nära 14000 och inre 9000 fot, ha till största delen blifvit i våra dagar raserade. De stora gråstensblocken ha behöft till en stor del söndersprängas innan de kunnat med någon beqvämlighet bortbrytas. Kronan och Götalejon qvarstå såsom dystra lemningar från en orolig tid; men den stora kopparkrona, som prydde den förstnämnda skansen och som kunde inrymma tolf personer, liksom det lejon, som reste sig på den sistnämnda med Svenska vapnet i ena och ett svärd i andra tassen, ha redan försvunnit. Dessa skansar kunna väl icke tjena till något slags försvar, men de förhöja onekligen anblicken af den sköna staden, och det tyckes i sanning icke löna mödan att nedbryta grofva gråstensmurar i fast kalkbruk, hvilka hålla hela 24 fot igenom. Kungsporten qvarstår ännu. Denna är efter dåtidens sätt sirlig, men den kan med sina rustiseringar säkerligen ej glädja någon byggnadskunnig. Efter fästningsverkens utplanering framstår den ibland de ansenliga, de moderna husen såsom en besynnerlighet.
Infarten från söder till staden är verkligen intagande. Man passerar flera ansenligare trähus och planteringar; i synnerhet röjer den sköna alléen både smak och omvördnad. Det var redan sent innan vi inkommit till Göteborg. Vi företogo likväl, lockade af den behagliga aftonen, en vandring genom Stora Hamngatan. Dagens liflighet märktes väl icke mer; men de djupa kanalerne med sina högspända broar och täta master deremellan, de prydlige husen deromkring och den skimrande segelleden derutanför ingåfvo ett begrepp om en storhet, en rörelse, som till en del försvinner vid full belysning. Denna stad är en af Gustaf Adolfs skönaste minnesvårdar. Denne store Konung, som lärer ofelbart förutsett, att en blomstande stad icke kan genom ett anläggningsbref framkallas, valde en landsort, som varit i århundraden ryktbar genom handel och sjöfart, och som troligtvis skall, så länge någon bildning finnes i norden, lifvas af in- och utlänningars industri.
Våra betraktelser blefvo hastigt afbrutne genom en angenäm öfverraskning. En ungdomsvän och aktad lärdomsidkare kom tillfälligtvis att passera oss, och det var med en synnerlig grad af fägnad vi i denne igenkände en man, som fordom hedrat Lunds universitet såsom skicklig lärare och läkare, nemligen Doktorn Schönbeck. Ett vänskapligare förhållande, inbördes aktning och en längre skilsmessa göra dylika sammanträffanden till ljuspunkter på lefnadsbanan. Innerliga handslag, ömsesidiga frågor och svar åtföljdes väl snart af ett hjertligt godnatt; men detta återseende skall alltid stå lifligt måladt i mitt minne; helst jag ofta erinrar mig, att denne man mer än en gång återställt min vacklande helsa.
Den som endast sett Svenska städer, blir angenämt öfverraskad vid anblicken af Göteborg. Ehuru jag ofta betraktat denna stad, fann jag den icke derföre äga mindre intresse. De raka kanalerne äro å sidorna beklädde med gråstensmurar, som uppbära afvisare med jernkedjor. Vackra stenbroar, af hvilka de större bestå af trenne, de mindre af en rundbåge, leda häröfver. Temligen breda gator sträcka sig jemte kanalerna, och lika ansenliga som smakfulla hus höja sig derbredvid. I synnerhet är den lilla holme, som ligger i stora kanalen och har en betydlig byggnad jemte en vacker plantering, i hög grad inbjudande. De fleste husen ha icke allenast ett vackert yttre, utan ha jemväl ett fullt deremot svarande innandöme. Mången torde vid betraktande häraf vara färdig att medgifva, det medeltidens byggnadsätt öfverträffas af nutidens. Vi vilja ej heller neka, att, om den förras fasader voro mera vördnadsbjudande, äro den sednares inredningar ojemförligt ändamålsenligare och gladare. Men om vi kasta en blick på stadens kyrkor, finna vi huru oändligt medeltidens byggmästare öfverträffat dem, som uppfört dessa helgedomar.
Betraktom till en början Tyska kyrkan, som 1648 invigdes och kallades enligt nya tidens bruk icke efter något helgon utan efter då regerande Drottningen Christina. Denna kyrka, som är byggd af Holländskt murtegel, består af ett långhus, som i vester omfattar ett torn och i öster har en femsidig gafvelmur. Tornet har en liten ornamentslös ingång. Långhuset har fem fönster och en ingång å hvarje sida och ett fönster å hvarje gafvelbrytning med undantag af den mellersta, hvilken intages af en altartafla. Mellan fönster- och dörröppningar, hvilka ha spetsbågar, utspringa sträfpelare. Grefve Rutger von Aschebergs grafkor är vid kyrkans östra ända uppfördt i en ansenlig åttkant, som har stora fönster med raka betäckningar. Långhusets vattentak utgöres af tvenne afdelningar, tornets af en genombruten uppsats med en ansenlig spira. Grafkorets vattentak består af en åttkantig kupa med en lanterna. När man besinnar, att denna byggnad är, eller åtminstone bort enligt grundidéen vara i spetsbågsstil; så inser man, huru illa alla vattentaken äro derefter lämpade, att ej nämna gesimser m. m. En blick på kyrkans inre visar, att man icke haft något begrepp om den stil, hvarefter man uppdragit hennes murar. Inre betäckningen börjar med en mycket tryckt och öfvergår i en halfrund hvalfform. Ankarbjelkar, som sammanbinda murarna, uppehålla den nedre och understödja den öfre hvalfafdelningen. Denna betäckning är af målade bräder, hvilka, om de än fått anputs, aldrig kunde med en så vidunderlig sammansättning få utseende af sten. Altartaflan omfattas af tvenne Joniska, randade pilastrar, som hvila på höga fotställningar och uppbära en spetsbåge. Midten intages af ett ansenligt krucifix och bakgrunden af Golgatha och Jerusalem. Från ett moln frambryter en ljusstrimma öfver den Korsfäste och en åskstråle nedljungar mot den orättfärdiga staden. Allt är i vackert snidverk med rik förgyllning. Men de Joniska pilastrarne stå illa tillsammans med spetsbågen deröfver. Dessutom tyckes icke försoningens helighet här vara i en passande förening med straffets skräckbilder. Predikstolen, som står å norra sidan, är en fyrkant med hvit marmorfärg och stark förgyllning. Deröfver ser man en himmel, som hvilar på Joniska pilastrar och prydes med ett modernt draperi och några englahufvuden. Härbakom i en spetsbåge framstrålar ett allseende öga, som föga ses åtminstone ned i kyrkan. I vester finnes en liten orgel, som äfven är i modern stil, samt tvenne läktare, som uppbäras af Joniska kolonner. Tvenne smala och höga öppningar med spetsbågar, en vid hvardera sidan om altartaflan, inleda till ofvannämnda grafkor och tillslutas med gallergrindar. Fordom har långhuset haft, liksom tornet ännu har, små ingångar med spetsbågar. Dessa ha i en sednare tid fått tvenne nymodiga portaler, som mellan de utspringande sträfpelarna och spetsiga fönsteröppningarna göra ett sällsamt afbrott. En dylik anordning är rakt stridande mot spetsbågsstilen och röjer liksom många andra partier i denna helgedom ett godtyckligt nyhetsbegär, jag vill ej säga bristande sakkännedom. En dylik utstyrning fängslar åtminstone ingen konstkännare. Men nog härom. Vi ha kanske alltförlänge upphållit oss vid en kyrkobyggnad, som icke tål att bedömmas efter vetenskapliga konstreglor.
Vändom oss nu till Göteborgs domkyrka, som är den största, den ryktbaraste, den kostsammaste af Sverges alla nyare tempelbyggnader. Denna kyrka ligger midtpå stadens ansenliga torg. En författare har redan anmärkt, att ett misstag blifvit dymedelst begått, att denna kyrka fått ett snedt läge mot staden. Det är bekant, att de flesta kyrkor ända från forntiden till våra dagar på det närmaste sträckt sig i öster och vester. Det kan vara mycket skäl deri, att detta uråldriga bruk, som stödjer sig på en helig idé i medeltidens frimureri, bibehålles. Men denna kyrka har i alla afseenden så liten gemenskap med medeltidens heliga byggnadsart och symboliska föreställningar, och är med ett ord en så modern skapelse, att den gerna kunnat till stadens prydnad lämpas efter hennes anordning och således äfven kunnat på goda skäl få ett modernt läge.
Denna kyrka, som är uppförd af Holländskt murtegel och fogstruken, invigdes 1815. Hon består af ett enda skepp och ett halfrundt kor, hvilka äro jembreda och likhöga; tvenne korsarmar, som ligga vida mer åt vester än öster; och ett torn, hvilket är till sin nedre afdelning dubbelt bredare än till sin öfre. Byggnadens största längd är 200 och största bredd 128 fot; skeppet och koret hålla 77 fot i bredd, 48 i höjd; och tornet å nedre afdelningen 78 i bredd och från marken till lanternan 178 i höjd. Skeppet och koret ha aflångfyrkantiga fönster med halfrunda murfördjupningar och deröfver ornamentslösa rundfönster. Korsarmarne ha å gaflarna mindre, raktbetäckta ingångar; å sidorna fyrkantiga, derpå rundbetäckta fönster och öfverst rundfönster; alla utan omgifvande murfördjupningar. Tornets underbyggnad, hvilken åt vester något öfverskjuter skeppets bredd och höjd, har å fasaden en rundbetäckt ingång med en utspringande portal samt tvenne rader aflångfyrkantiga och deröfver en rad fyrkantiga fönster. Hithörande öfverbyggnad, som lemnar å norra och södra sidan utrymme för en altan med jernskrank, har nederst rakbetäckta, deröfver i midten rundbetäckta, vid sidorna rakbetäckta öppningar. Desse tjena dels till utgångar, dels till ljudhål. Kyrkans och korsarmarnas vattentak bilda en trubbig vinkel. Tornets betäckning är en kupollik åttahörning, hvilken omgifves af ett spolverk och krönes med en lanterna. Portalen vid hufvudingången består af fyra Doriska, fristående kolonner af Skottsk sandsten, hvilka uppbära ett passande bjelkverk med en fronton. Kolonnernes grundstenar äro rätvinkliga och ha samma utsprång och höjd, som hela byggnadens socklar; alla af huggen gråsten. Kapitälernas och bjelkverkets kransar fortgå såsom bandlister kring tornet; de förre ha intet motsvarande å den öfriga byggnaden, men de sednare sträcka sig såsom takgesimser rundtom densamma. Tornets underbyggnad har dessutom särskilda vattenlister, hvilka i anseende till öfverbyggnadens hörnutsprång bilda förkroppningar.
Vid första anblicken af kyrkans inre bredd väcker det någon förvåning, att här saknas pelarrader. Mången, som inträder första gången i denna kyrka, torde öfverraskas af hennes dristiga takhvalf. Ingen byggnadskunnig behöfver derom underrättas, att detta takhvalf, som är alltför bredt och lågt för att kunna med dubbelt starkare omgifningsmurar och sträfpelare bära sig af sten, är sammanskrufvadt och hopspikadt af bjelkar och bräder. Kyrkans innandöme är mindre ansenligt än hennes yttre omfång lofvar. Tornets betydliga underbyggnad tjenar icke till skeppets förlängning, utan till förplats och uppgångar m. m. Korsarmarne äro genom tvärmurar afstympade, hvarigenom de väl utanför bilda förplatser, men innanför bereda föga utrymme. Tio Joniska väggkolonner af sandsten omge rundelsmuren och uppbära ett Joniskt bjelkverk, hvilket såsom taklist sträcker sig kring hela byggnaden. Altarprydnaden består af ett kors med svepduk, hvilket är anbragt å midten af rundelsmuren och omgifves af tvenne bedjande englabilder och några englahufvuden. Predikstolen är sirad med ett lejon; allt med rika förgyllningar. Orgeln står i vester på en läktare, som har tvenne framspringande flyglar. Denne läktare hvilar på sexton Toskanska, fristående och tolf väggfasta kolonner med tvenne pilastrar; alla af trä. I hvardera korsflygeln finnes äfven en läktare, som uppbäres af tvenne fristående kolonner, likaledes af trä. Bänkraderne, som åtskiljas af hufvud- och sidogångar äro enligt vanligt bruk försedde med dörrar, hvarförutan skåplika stolrum med fönster finnas i närheten af altarplatsen och under orgelläktaren.
Sedan vi nu sökt att gifva ett begrepp om denna ansenliga kyrkobyggnads yttre och inre anordning, vilja vi utan något anspråk på domsrätt frimodigt uttala våra tankar derom. Vid betraktande af denna helgedom visar sig onekligen hufvudfasaden i anseende till dess betydliga bredd och mäktiga portal storartad. Men om man närmare fäster sig vid de många fönsterraderna öfver hvarandra å torn och korsarmar, de små ingångarna m. m., vore man snart färdig att tro sig här se ett rådhus eller en börsbyggnad, hvilka stundom fått ännu ståtligare tornprydnader. Den höga portalen tyckes äfven, ehuru den visserligen har vackra förhållanden, minska vid jemförelsen byggnadens storhet. Dess fronton är nemligen lika hög som korsarmarnas gaflar. Vi vilja dock icke neka, att denne portal står bättre tillsammans med hufvudfasaden än den portal, som blifvit anbragt vid hufvudingången till Vårfrukyrkan i Köpenhamn.
Beträffande vidare kyrkans grundidé såsom korsbyggnad, röjer den en så egen anordning, att den förtjenar närmare skärskådas. Alla äldre korskyrkor anlades antingen i Grekisk eller Latinsk korsform, af hvilken den förra har stam och tvärträ från skärningspunkten lika långa, den sednare har vida längre stam än dess öfriga utsprång. Här förekommer en ny korsform, hvars stam åt vester är obetydlig i jemförelse med dess förlängning åt öster, och kan således i intet afseende afbilda någon korsfästelse. Men denna nya korsform har dessutom det stora fel, att, då den egentligen skulle ge ett större utrymme och en högre belysning åt kyrkans grundqvadrat, den bildar hufvudsakligen plats för några få stolrader inunder och tvenne läktare deröfver och ger byggnaden ett lika ovanligt som besynnerligt utseende. I stället för en skön belysning från korsarmarnes gaflar ser man derå helt vanliga dörrar, som dels inleda till sidogångarna, dels till läktarne deröfver. Då man kastar en blick på kyrkans längd, bredd och höjd, finner man genast, att här icke varit fråga om något grundtal. I synnerhet står skeppets ansenliga bredd illa tillsammans med korsarmarnes påtagliga smalhet. De lågspände takhvalfven, som sakna hufvudbågar och alla biprydnader, bidraga ej till det helas lyftning. Man känner sig liksom i fara att krossas under dessa tunga takmassor. De många läktarne, som ingalunda förhöja kyrkans anseende, visa nogsamt, att mera utrymme bort enligt uråldrig anordning beredas i tornet och korsarmarna. I afseende på korrunddelens kolonner, som endast bära en liten del af — taklisten, kunde man med en Ehrensvärd fråga: ”Kolonner hvad gören J?” Kortligen, denna tempelbyggnad tåler ingen jemförelse, jag vill icke säga med medeltidens, men icke ens med nutidens bättre helgedomar.
Vi skulle tro, att, då man icke allvarligen begrundat de gamles heliga byggnadssätt, man gjorde åtminstone väl, om man följde de nyares berömda arbeten. Om inkast kunna i vissa fall göras mot de stora katholska kyrkobyggnadernas ändamålsenlighet för den protestantiska gudstjensten, och om man icke utan skäl önskar helgedomar, hvarest altartjensten kunde bättre åskådas och predikan bättre höras, än medeltidens kathedraler medgifva; så måste dock erkännas, att man ännu icke förmått i öfverensstämmelse med det moderna byggnadssättets anordningar uppföra sådana helgedomar. Hvar framstår nemligen någon nyare kyrkobyggnad, hvilken till sitt yttre är så storartad, till sitt inre så andaktsväckande som de kathedraler, hvilka blifvit i rundbågs- eller spetsbågsåldern uppförde, i hvilka man nemligen icke igenfinner en grundidé, som främmande för den nya byggnadsarten tillhör den gamla? Att uppföra en protestantisk kyrka, som skall inrymma en stor menighet, är visserligen ett svårlöst problem. I en sådan byggnad skall altaret icke allenast stå i en herrlig, upplyftande belysning, utan om möjligt sång och läsning höras derifrån. Predikstolen skall vara så placerad, att den icke allenast har ett vördnadsbjudande utseende, utan att församlingen jemväl kan derifrån tydligen höra talaren. Orgeln skall ha en sådan plats, att densamma får all erforderlig styrka för sångens ledning, men ingalunda kommer att utgöra en hufvudsaklig kyrkoprydnad. Om dessa fordringar jemföras med nutidens kyrkobyggnadssätt, torde enhvar lätteligen inse, att de hittills blifvit ouppfyllde. Mången har det förvända begrepp, att en orgel utgör en hufvudprydnad i en kyrka, ehuru en orkester aldrig bör såsom sådan betraktas i en danssal. Om den nya byggnadsarten ännu icke frambragt någon kathedral, som rätt motsvarat protestantismens fordringar, ha likvisst flere lika vackra som ansenliga tempel blifvit i nyare tider uppförda, hvilka med bibehållande af medeltidens grundidé, nemligen den Grekiska eller Latinska korsformen, förena yttre prydlighet med inre ändamålsenlighet. Sådane helgedomar finnas äfven i Sverge. Vi vilja endast exempelvis nämna domkyrkan i Calmar och Cathrinakyrkan i Stockholm. Domkyrkan i Carlstad kan åtminstone till sitt innandöme hiträknas. Enhvar, som sett dessa helgedomar och dermed jemför domkyrkan i Göteborg, lärer, om han annars har någon kännedom om hithörande ämnen, nogsamt finna, att den sistnämnda är i anseende till sin egna korsform, lågspända takhvalf och hela anordning en föga lycklig skapelse, hvaraf hufvudsakligen läres, huru en kathedral icke bör uppföras. Det berättas, att denna kyrkas byggmästare slutligen funnit henne vara ett misstag. Om denne man grundligen studerat den heliga byggnadskonsten, borde han, om han varit aldrig så ifrig för utförande af en ny uppfinning i denna väg, insett vid första utkastet till meranämnda kyrka, att hon skulle bli, hvad hon verkligen blifvit, — ett stort misstag. Emellertid äro vissa partier af denna byggnad väl arbetade; men grunden har gifvit något efter, hvarföre mindre sprickor uppkommit. Förskalningen å takhvalfvet har icke blifvit, hvad den bort vara, uppsatt med förskjutna ribbor, hvarföre anputsen öppnat sig i stötarna, så att hvarje brädlängd skönjes.
För denna kyrka blefvo ringklockor på Marieberg vid Stockholm beställde. Man ville på en gång gjuta alla; men man tilltog för litet malm, hvarigenom de kommo att sakna kronor. De måste derföre med betydlig förlust omgjutas. Här hänga fyra ringklockor, af hvilka den största, som väger öfver 38 skeppund, är ibland de ansenligaste i norden.
Ehuru Mölndahlså leddes genom staden och några källor funnos inom vallarna, saknades likväl godt vatten; emedan den förra befanns under vestliga stormar saltaktig och de sednare voro otillräcklige. Man var derföre omkring början af förra århundradet betänkt på anläggning af en vattenledning, hvilken dock icke förrän mot detsammas slut kunde af brist på tillgångar utföras. Kallebäcks källa, som ligger en fjerdedelsmil från staden och med starka ådror uppväller i en sandbacke ungefär 200 fot öfver hafsytan, blef för detta ändamål tagen i anspråk. Denna källas ådror leddes genom stentrummor till en vattenbehållning vid sluttningen af höjden, hvarifrån borrade stockar lades under jorden i en rak sträckning till Mölndahlså, och sedan deröfver och jemte densamma genom Kungsporten. En stor vattenbehållning uppfördes inom denna, på det att tillräcklig vattentillgång deri måtte under natten samlas för dagens behof. Flere tappningsställen inrättades. Om denna vattenledning icke kan jemföras med Romarnes företag i denna väg, så är den likvisst ett i hög grad förtjenstfullt arbete, emedan den i jemförelse med de gamles byggnader för dylikt behof medfört en lindrig kostnad, väl motsvarar sitt vigtiga ändamål, och slutligen blifvit till största delen verkställd genom enskildes sammanskott. Delta arbete utfördes af en Skotte, som blifvit derför inkallad.
Göteborg har en mängd vackra boningshus, bland hvilka Frimurarelogen naturligtvis kan räknas. Men å denna byggnad märkes dock ingenting, som hufvudsakligen skiljer den ifrån de öfriga. Detta kan också icke väntas, enär det numera icke skall, såsom under den mystiska medeltiden, egentligen tillhöra den lika aktningsvärda som välgörande Frimurareorden att grundligt studera den högre byggnadskonsten och på allt sätt bidraga till densammas befrämjande.
Här finnes ett badhus af fogstruken klinkertsten, hvilket onekligen är prydligt och beqvämt. Detta badhus är en rundbyggnad i tvenne afsatser, af hvilka den nedre har pulpet-, den öfre kupolbetäckning. Tvenne vestibuler, som äro anbragte å motsatta sidor, inleda i byggnaden. Dessa vestibuler, som utspringa i räta vinklar, bestå af kolonner, hvilka uppbära frontoner. I midten af byggnaden är ett mottagningsrum, som omgifves af kolonner och belyses från dess hvalfbetäckning. Härutanför är en omgång, hvarifrån särskilda dörrar inleda uti badrummen samt af- och påklädningsrummen, hvilka få sin belysning dels från de öfre, dels de nedre omgifningsmurarnas rundbetäckta fönsteröppningar. I badrummen finnas aflångfyrkantiga, slipade marmorkar. Byggnadens yttre och inre är i sanning inbjudande, men dess alla detaljer stå icke i full harmoni med hvarandra. Vestibulernas kolonner, som sakna baser, men ha deremot ofantliga kransar, afbryta starkt vid jemförelse med mottagningsrummets kolonner, hvilka äro i antik stil på höga fotställningar.
Göteborg har mycket, som förtjenar en resandes uppmärksamhet; men tiden medgaf tyvärr icke att se allt hvad vi önskat, och det ligger föröfrigt utom vår afsigt att, då denna stad redan har en äldre och en nyare beskrifning, vidröra dess många inrättningar, och då densamma dessutom är bättre bekant än de aldrafleste orter i Sverge.
Vi gjorde en hastig utfärd genom Masthugget till Klippan. Man tycker sig här se en liten stad för sig, hvars belägenhet på sluttningen af branter nedåt sjön erbjuder många vackra utsigter. Vi besågo vid detta tillfälle härvarande porterbryggeri, som säkert intresserar den, hvilken icke förr sett en dylik anläggning. Detta verk drifves af en ångmachin. Mältinrättning, kornvals, mäsk-, kyl- och jästkar m. m. visa, huru äfven ett enkelt yrke, som skall drifvas med allmän belåtenhet och enskild fördel, måste verkställas i stor skala. Här voro 14 förvaringskar, af hvilka hvardera inrymmer 30000 kannor.
Uppmanade af några vänner att i deras sällskap göra en utfärd till Jonsered för att bese dervarande anläggningar, kunde vi icke neka oss detta nöje. Vi passerade genom Partilleds socken, som egentligen utgöres af en temlig bred dalsträckning med omgifvande berg, men utan skog. Jemte vägen ligger Partilleds herregård, hvarest Direktören af Sandeberg, ställets fordne ägare, uppförde ett ansenligt boningshus och många terrasser och hvarest han anlade en stor trädgård. Då min fader här tillbragt en del af sin ungdom och sett denna byggnad uppföras, dessa anläggningar göras; så väckte det naturligtvis hos mig, som ofta hört derom talas, ett ljuft intresse att närmare bese detta ställe. Byggnaden, som ligger på en höjd och har en vidsträckt utsigt genom den bördiga dalsträckningen, är ett af dessa fasta arbeten, som länge trotsa tiden. Den består af smått murtegel med fogstrykning, och är 80 fot lång, 48 bred, 40 hög. Fönsteröppningarne, hvilka ha raka betäckningar, äro jemförelsevis hvarken många eller stora. Takbetäckningen utan brytning har lika sluttning åt sidorna och gaflarna och trenne ingångar, nemligen en å hvardera långsidan och en å östra gafveln. Från en förstuga, som ligger åt söder, uppleder en bred trappa i öfra våningarna. Man inkommer genom dystra korridorer i de gammalmodiga rummen. En kamin har en omfattning af hvit marmor, som är arbetad i Italien. Dörr- och fönsterkarmar, dörrar och bågar af ek jemte beslag af jern och messing äro arbetade i England. De månge terrasserne kring byggnaden äro beklädde med gråstensmurar i kalkbruk. Trädgården är i gammal smak. Brådska och regndusk tilläto oss icke att närmare betrakta densamma. En dubbelt större summa än den, hvarför egendomen för någon tid sedan försåldes, har ofelbart blifvit nedlagd på ifrågavarande byggnadsföretag. Men emellertid qvarstå dessa fasta arbeten, då de rikedomar, som den verksamme mannen samlat, för längesedan öfvergått på främmande händer.
Jonsered har en utmärkt vacker belägenhet. Åbyggnaden med en trädgård, och ett lusthus ligger på en ansenlig höjd, som beskuggas af lummiga björkar. Från detta lusthus öfverskådas Aspen, som omgifves af berg med barr- och löfskog. Säfveå utfaller från denna sjö och kringbrusande samma höjd slingrar sig genom dalen, hvars bördiga fält och omgifvande klippbranter samt Partilleds herregård göra ett öfverraskande intryck. En bergskulle, hvilken i närheten höjer sina gråa, tallbeväxta klippor och den väg, hvilken å motsatta sidan kröker sig jemte sjöns stränder under bergsbranter, bidraga mycket till det helas försköning. Här är en segelduksfabrik anlagd af Herrar Gibson och Keiller i Göteborg. Härvarande machinerier drifvas med ett vattenhjul, ehuru desamme inrymmas i flera ganska stora byggnader. Det är en glädje att se med hvilken lätthet och skyndsamhet hampan häcklas, och huru hon flyttad från ten till ten snart blir användbar för väfstolen. Här nyttjades förr öfver hundra vanliga väfstolar och någre sådane brukas ännu, men åtta mekaniska voro redan i gång och flere under arbete. Här förfärdigas jemväl behöfliga machinerier. Sedan Sverge omsider får liksom andra länder mekaniska inrättningar, huru många händer kunna icke användas för dess odlingsbara trakters uppbrytande och häfdande!