Arbetare/13
| ← Kapitel 12 |
|
Kapitel 14 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
13.
Den första juli vigdes departementsvaktmästaren Anders Mo och jungfru Kristine Vatnemo i Trefaldighetskyrkan.
Utom de inbjudna var det ganska mycket folk i kyrkan, ty statsrådet Bennechen var sjelf med i bröllopsskaran, och dessutom var det ju ett intressant par: den gamle mannen och den unga flickan.
För öfrigt såg det icke så tokigt ut. Om man undantar det hvita håret, var farbror Anders en riktigt ståtlig brudgum med sin höga, styfva halsduk, svart frack och guldkedja, en present från statsrådet. Och Kristine var så stor och bondsk, att hennes ungdom ej märktes så mycket; och så var hon blek och allvarlig.
Statsrådet Bennechens familj hade flyttat ut på landet; och frun hade gått ända derhän i välvilja att upplåta matsalen och det derintill stötande rummet till bröllopsfesten.
Då brudskaran kom från kyrkan, drack man således ett glas vin nere i portrummen, hvarvid statsrådet uttalade en kort lyckönskan. Men derefter lemnade han sällskapet, som nu begaf sig upp, der bröllopsbordet var dukadt.
Brudparet tog plats i rummet utanför matsalen och mottog gästernas gratulationer, allt efter som de anlände; ty utom den egentliga bröllopsskaran voro en hel mängd personer inbjudna.
Redaktör Mortensen, som var den förnämste gästen, sedan statsrådet hade gått, rörde sig ogeneradt i salongen, pratade högt och var qvick. Men de öfriga sutto tysta och högtidliga rundt omkring väggarne med fötterna indragna långt under stolen.
Kristine satt och undrade på alla bekanta, som hennes man hade, och det imponerade på henne, att se så många fina stadsbor församlade. Slutligen voro alla sittplatserna upptagna af utstyrda fruar, ett par unga flickor sutto till och med i knä på hvarandra. Herrarne samlades ute i korridoren, sedan de hade varit inne och gjort en högtidlig bugning för brudparet. Det var tyst som till en begrafning, och ingenting annat hördes än då och då ett ord från redaktören eller ett dämpadt buller från köket.
Der var ett par departementsvaktmästare med hustrur och döttrar, polisbetjenten Andersen och polisbetjenten Knudsen; den senare var emellertid blott antagen på försök och stod derför under Andersens uppsigt.
Vidare var der sergeanten Knoff i uniform och handskar, skorstensfejaren Lunde med fru, syster till polisbetjenten Andersen; vaktmästaren i högsta domstolen Paalsen, känd för sin talang att vara treflig i sällskaper, och fru Grüner, som kokade åt kungen, då han var i staden.
Bland de öfriga gästerna var det en tullvaktmästare, två, tre sergeanter och jernvägsfunktionärer i uniform jemte sina respektive damer.
Kokfrun visade sig oupphörligt ute i förstugan och gjorde miner åt brudgummen, men han skakade på hufvudet och såg på sitt ur.
Ändtligen blef det rörelse bland herrarne vid dörren, och två damer inträdde. Den första var en högväxt, vacker flicka med blondt hår och stora, blixtrande ögon. Hon bar ljus sidenklädning, örhängen af filigran och en silfverkedja med stor medaljong om halsen.
Den andra var en fetlagd fru om 40 år eller så med svart, slätt hår och två små tjufpojkar vid öronen. På ena sidan af hufvudet hade hon en högröd ros och på den andra en liten kolibri i en rosett af skotska band. Hennes fylliga byst var inspänd i en kofta af mörkröd sammet, urringad fram och sammanhållen af en guldbrosch i form af en hästsko; för öfrigt hade hon svart sidenklädning uppfästad med små rosenbuketter.
Redaktör Mortensen uppgaf ett rop af beundran, då de gingo öfver golfvet, och den äldsta af damerna slog skämtsamt efter honom med solfjädern.
«Min kära Kristine», sade nu brudgummen med den värdighet, som var honom egen, «får jag presentera för dig fröken Eveline Nielsen, som vill göra oss den äran. —»
«Åh, herr Mo, både äran och nöjet ä’ på min sida», svarade den unga damen och log vänligt. Hon hade vackra, friska tänder, och Kristine kände sig genast dragen till henne; om hon bara inte hade varit så fin.
Derpå presenterade brudgummen: «Min mångåriga väninna fru Gluncke».
Den lilla tjocka frun flög rakt på Kristine och gaf henne en våt kyss på munnen, i det hon med många ord försäkrade, att Kristine var den sötaste brud hon någonsin hade sett — utan öfverdrift, den allra sötaste.
Nu skulle man gå till bords.
Redaktör Mortensen närmade sig med hatten i handen och bugade sig djupt för fröken Nielsen. «Vår värd har gifvit mig det synnerligen ärofulla uppdraget att föra fröken till bords»; han bjöd henne sirligt armen och följde näst efter brudparet.
Derefter kommo kommendersergeanten Knoff och fru Gluncke, sedan kommo skorstensfejaren Lunde och fru Paalsen, polisbetjenten Andersen och fru Grüner och vaktmästar Paalsen och fru Lunde — och derpå de öfriga gästerna parvis enligt de småkort, som statsrådets kusk delat ut i tamburen.
Bröllopsbordet var dukadt i hästskofason. Midt på den korta sidan satt brudparet, till venster Knoff och fru Gluncke, till höger redaktören och fröken Eveline. Midt framför inne i hästskon sutto Lunde och Paalsen med sina damer, och det öfriga sällskapet ordnade sig nedåt bägge flyglarne.
Polisbetjenten Andersen var ytterst ifrig och föranstaltade många ombyten af plats, tills det ändtligen lyckades honom att få Knudsen placerad midt framför sig.
«För jag skall säga er, fru Grüner», hviskade polisbetjenten, «han är antagen på prof och det är jag som skall ha uppsigt öfver honom».
Fru Grüner brydde sig icke om att höra på honom; hon var missnöjd med sin plats och sin bordskavaljer. Ty hon hade smickrat sig med hoppet att få kommendersergeanten till moitié och plats bredvid brudparet. Derför lade hon också skeden ifrån sig, då hon hade smakat soppan, och mumlade föraktligt: «Liebig»!
För öfrigt åt man i början under djup tystnad; man hörde ingenting annat än ett jemnt rasslande med skedar, som handterades med försigtighet, och då och då ett halfhögt ord eller ett skratt från redaktören och hans dam.
«jag får be herrarne fylla glasen», sade brudgummen med ett tonfall, som starkt påminte om statsrådet Bennechen, «min hustru och jag tillåta oss att önska mina damer och herrar välkomna till bords».
Det första glaset rödvin dracks med stor högtidlighet, i det alla hälsade bort till brudparet.
Kristine såg nu nedåt de båda flyglarne af bordet, och hon kände sig nästan öfverväldigad af all denna prakt. Hilda Bennechen hade utan moderns vetskap klädt med blommor och lemnat ut allt det glas och silfver, som ej var medtaget till landet.
Det var ett kalasbord, som, enligt Kristines begrepp, var öfverdådigt praktfullt. Hon önskade bara, att de der hemma kunde se henne som medelpunkten i allt detta öfverflöd.
Emellertid höll polisbetjenten Andersen sitt skarpa öga fästadt på Knudsen; och hvarje gång denne gjorde min af att röra vid en butelj eller ett glas, ropade han dämpadt varnande: «Knutsen»!
«Här, herr konstapel»! svarade Knudsen och rätade sig på militäriskt vis.
Fru Knoff, som hade en af jernvägsfunktionärerna till bordsgranne, satt så att hon icke kunde hålla ögonen på sin man, kommendersergeanten, om hon ej vände sig helt och hållet ifrån bordet. Detta var emellertid mycket obeqvämt både för frun och hennes granne. Ty hon var en korpulent dam med gulaktig, tjock hud och osundt utseende, som gaf redaktören anledning till att påstå, att «fru Knoff såg ut, som om hon hade mjältbrand».
Men då det ännu vid första rätten var dödstyst rundt omkring bordet, hviskade Mortensen till brudgummen bakom Kristines rygg: «Ni måste börja med skålarne, Mo!»
«Jag trodde, att det inte gick an före steken —»
»Jo bevars, tvärtom! Det är högst modernt att talen börja vid soppan.» Redaktören klingade hårdt på sitt glas, och brudgummen reste sig och talade:
»Mina damer och herrar! Det är mig i denna betydelsefulla stund ett djupt kändt behof att uttala, huru mycket jag beklagar, att jag vid detta bord, der ändå så många af mina kära äro församlade, måste sakna den, som jag isynnerhet i dag helst måste önska att se hos mig. Jag menar min hustrus far, hemmansegaren Nils Vandmo.»
Kristine tog fram sin näsduk.
«Du vet sjelf, kära Kristine, huru innerligt jag är fästad vid min ende broder och huru stort värde jag sätter på den klenod han anförtror mig —»
Här fick fru Gluncke ett högst opassande anfall af hosta. Talaren sände henne en hastig blick och fortfor: «Derför, mina damer och herrar, vilja vi dricka en skål för min hustrus far, ehuru han är frånvarande, i det vi önska, att Gud måtte trösta honom och icke låta honom allt för tungt känna saknaden af sin älskliga dotter. Kristine, din fars skål!»
Då brudgummen satte sig, hviskade han några hastiga ord till fru Gluncke.
«Jag kunde sannerligen inte hjelpa det,» hviskade hon tillbaka, «du var så kostlig!»
Ett ögonblick derefter reste skorstensfejar Lunde sig. Det var en lång mager karl med spetsig näsa och grått hår. Sin syssla hade han länge låtit utföra af legdt folk, medan han dock behöll sin officiella ställning som skorstensfejare i stadens finaste qvarter. Han hade pengar, och en af hans döttrar var gift med en telegrafist.
«Som den äldste i laget,» började han, «må det tillåtas mig att utbringa brudparets skål. Vi veta alla från vår skoltid, att Herren sjelf sade: det är icke godt för menniskan att vara allena.»
Tystnaden vid bordet blef nästan tryckande. Pigorna, som kommo för att sätta omkring tallrikar till steken, måste stå och vänta, medan talaren utvecklade äktenskapets historia från Adam och Eva, Abraham och Sara till Isak och Rebecka. Derpå hoppade han behändigt öfver Jakob med sina två hustrur, berörde hvarken David eller Salomo, men gjorde en lätt öfvergång till nutiden och det dagliga lifvet, i det han slutade med att nedkalla himlens välsignelse öfver dagens brudpar.
De flesta af damerna gräto, Kristine isynnerhet. Fröken Eveline lutade sig fram och hviskade vänligt till henne. De högtidliga, bibliska orden, sjelfva den präktiga festen — allt detta grep henne så underligt, att hon ett ögonblick nästan trodde, att detta kanske ännu kunde vända sig till lycka för henne.
Men fröken Eveline hviskade till Mortensen: «Det är ändå stor synd om den stackars flickan».
Efter skorstensfejar Lundes tal blef det en lång paus, medan pigorna satte omkring tallrikar.
Fru Knoff, som hela tiden påstod, att hennes man «kurtiserade den otäckan Malla Bimbam», hade den oturen att slå ned sin tallrik, då hon med en oförmodad vändning ville öfverraska kommendersergeanten.
Skrällen kom den förskrämde Knudsen att hoppa till, och polisbetjenten Andersen ropade ett tadlande: «Knussen!»
Men fru Gluncke skrattade högt och knuffade till sin bordskavaljer. Detta skratt var den första fläkten af munterhet, som gick öfver bordet. Mortensen satte sherrykarafinerna i gång, och det dracks flitigt.
Derpå reste redaktören sig och talade: «Mina damer och herrar! När jag låter min blick glida ut öfver denna församling, slår den tanken mig ovilkorligen: hvad är det som utgör, om jag så må säga, föreningsbandet mellan oss alla?»
Han hade en bred, öfverlägsen ton och välsvarfvade tidningsfraser, och eftersom han kände sig vara situationens herre, slog han omkring sig med en mängd främmande ord och latinska sentenser, i det han utvecklade, att alla de närvarande voro delar af det stora statsmaskineriet, offentliga funktionärer, led i den kedja af män, «till hvilka nationen blickar upp med förtroende och vördnad».
Härefter tog hans tal en högre flykt, medan han korteligen utvecklade byråkratiens betydelse för landet, och stigande beständigt högre och högre nådde han «systemets spets» och slutade med ett högtidligt: «Mina damer och herrar! Hans majestäts konungens skål!»
Skålen dracks med entusiasm. Fröken Eveline betraktade redaktören från sidan, men hon kunde ej bli klok på, om han verkligen var högtidlig eller om han bara gjorde narr af hela härligheten.
Nu uppträdde vaktmästaren Paalsen med ett tal för statsrådet Bennechen, hvilket tal brudgummen besvarade med ett tal för fäderneslandet, en af jernvägsmännen talade för broderriket och tullvaktmästaren för damerna.
Men plötsligt ropade kommendersergeanten med sin kommandoröst: «Gif akt! inget prat i lederna, förr än steken är afäten! Man kan ju inte få sig en ordentlig tugga för bara prat!»
Dessa ord löste munterheten helt och hållet, och det blef ett hejdlöst skratt nedåt bordet. Kristine skrattade också; likväl sneglade hon halft oroligt förbi sin man bort till fru Gluncke, som låg bakut och gapskrattade, så att tårarne trillade ned förbi hennes lilla feta näsa.
Fru Grüner, som hittills endast hade petat i maten, tog nu på fullt allvar i tu med steken, då hon såg, att ingen gaf akt på hennes demonstrationer. Men hon var och förblef lika sur, och hennes bordskavaljer hade ej tanke på annat än att hålla uppsigt öfver Knudsen. Och medan han drack glas på glas, hviskade han hemlighetsfullt till fru Grüner: «Det är inte farligt med mig, ser ni, men Knussen derborta, han är bara antagen på prof, ser ni, och det är jag som skall se efter honom — Knussen!» ropade han derefter med stigande kraft, ju längre måltiden framskred.
Vid desserten var munterheten allmän, och stojet ökades med hvarje minut, eftersom den af mat och vin framkallade inre värmen fick släppas lös.
Vaktmästaren vid högsta domstolen Paalsen, som var en erkänd humorist, uppträdde på allmän begäran med åtskilliga konstprestationer; han kunde t. ex. gala som en tupp, slå sig med fingret på kinden, så att det klunkade, som när man häller ur en flaska, röra öronen upp och ned, m. m. dylikt.
Kristine tycke icke, att detta var alldeles som det skulle vara. En bröllopsmiddag borde efter hennes smak ej vara fullt så munter på det sättet.
Men då värden tackade Paalsen, kallade han honom på skämt: «Herr justitieråd!»
Detta grep redaktören genast i flygten och ropade högt: «Herr general Knoff, får jag den äran?»
Sällskapet studsade först, men snart var ideén genomförd med alla herrarne: skorstenfejar Lunde blef öfverinspektör och brudgummen blef statsråd.
Men Kristine var glad, att man ej brydde sig om henne. Deremot kunde hon ej förstå, hvarför sällskapet var nära att kikna af skratt, då Paalsen vände sig till fröken Nielsen och sade: «Fru statsrådinna, vågar jag utbedja mig den äran att få dricka ett glas med er?»
«Tack, herr justitieråd!» svarade Eveline och blef litet röd; men strax derefter skrattade hon och hviskade några ord till Mortensen.
Öfverinspektör Lunde ville nödvändigt hitta på en titel åt fru Gluncke, men hon skrek och höll för öronen. General Knoff ville dricka med polismästar Andersen, som satt och stirrade på Knudsen med stela ögon. Och då generalen ej kunde få honom till att höra, tog han med militärisk beslutsamhet en bit apelsin och kastade öfver bordet. Olyckligtvis träffade den fru Grüner midt i ansigtet.
«Surt emot surt!» ropade justitierådet Paalsen.
Fru Grüner ville gå, hvilket ju var helt naturligt, och både polismästaren och jernvägsdirektören måste hålla henne.
Emellertid glömde man snart denna lilla obehagliga scen, ty fröken Eveline fick en god idé. Hon tog det röda papperet af en smällkaramell och fäste det i redaktörens knapphål.
Allt blankt och brokigt, som fans på bordet, användes nu till dekorationer åt herrarne, och det blef slutligen en mycket lysande samling. Man beslöt på förslag af Mortensen, att det skulle drickas kaffe och rökas cigarr vid bordet, «så som man gör i Paris.» Stojet blef nu så ursinnigt, att man knappast kunde höra sin egen röst. Det blef en vild cancan af stora titlar, som korsade hvarandra öfver bordet; man brassade oupphörligt på med: Herr general! — herr jernvägsdirektör! — herr generaltulldirektör! — herr statsråd! — herr justitieråd! — och midt under allt detta vrålade polismästar Andersen sitt: «Knussen!»
Kristine kände sig allt mer och mer plågad. Hon såg nedåt bordet på bägge sidor, och hon skämdes för hur det såg ut. Stora röda fläckar af vin och bruna af sås, blommor och gurksalad, russinstjälkar, cigarraska, apelsinskal, skrynkliga servietter och bitar af tårtan — allt huller om buller bland glas och buteljer. Ansigtena voro röda som pioner, damerna skrattade och herrarne skrålade till hvarandra, halfliggande på bordet, medan röken från cigarrerna blandade sig med den tjocka matångan och lukten af vin och kaffe.
Flera gånger såg hon frågande på sin man, men han smålog lugnande och hviskade någonting, som hon icke förstod; nu talade han återigen så otydligt.
Då sällskapet ändtligen kom från bordet, blef rummet framför matsalen snart för trångt, och fru Gluncke gick derför helt ogeneradt genom köket och tamburen och öppnade dörrarne till den öfriga våningen.
Här var endast till hälften möbleradt. Öfverdrag öfver speglar och ljuskronor, och rutorna voro kritade. Men just detta svala halfmörker var så trefligt, och gästerna spredo sig i alla rummen.
Pianot öppnades och den yngsta fröken Lunde föredrog: «Hon gick längs med stranden».
Man kunde höra, att hon hade lärt sig «den nyaste metoden», som hennes mor sade, ty hon sjöng: «hanne måhålade stranndän och häänne mähäd, häänne mähäd».
Men så föreföll ett litet uppträde vid pianot; fru Gluncke ville nemligen för själ och pina sjunga: «Det stod två flickor och satte kål», medan fröken Lunde bestämdt vägrade att ackompanjera till «sådana slags sånger».
Lyckligtvis drog ovädret bort, då justierådet Paalsen tog Malla Bimbam om lifvet och dansade polka.
Det blef en bal, en munter bal till långt fram på natten i det stora, tomma, halfmörka rummet.
Bakom dörren satt fru Grüner och hörde på fru Knoff, som grät öfver sin man. De voro bägge ense om, att det var ett simpelt bröllop och att Malla Bimbam aldrig borde få vara med bland folk.
Kristine gick omkring och kände sig öfvergifven och olycklig. Men då hon fram på natten såg sin man nästan hänga om halsen på fru Gluncke borta i en mörk vrå, blef hon så beklämd om hjertat, att hon gick ned och låste in sig i sitt rum.
Då de sista gästerna gingo hem, lyste det gråa dagsljuset in genom de kritade rutorna. Redaktör Mortensen hade redan för ett par timmar sedan följt fröken Nielsen hem. Polismästar Andersen stod stödd mot trappans ledstång och hviskade hjelplöst: »Knussen!» — han hade förlorat talförmågan och kunde ej gå ensam.
Brudgummen raglade utför de två tre trappstegen, men då han fann Kristines dörr låst, började han ropa och bulta.
Kristine släckte ljuset och gick och öppnade för honom.