Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 34
| ← Kapitel 33 |
|
Kapitel 35 → |
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Första underrättelsen om Philips sjukdom kom till Hollywell en dag vid frukosten och bekantgjordes af Charles med följande ord:
»Se så, har han inte gått sta' och gjort det!»
»Hvad? Hvem? Guy?»
»Philip har gått och fått någon riktigt elakartad feber där i något malariahål! Han yrar och allt möjligt, och naturligtvis måste de här förståndiga, snälla människorna resa till honom och ta hand om honom som ett litet nätt intermezzo under sin bröllopsresa.»
Lauras röst var den enda, som icke lät höra sig i den kör af frågor, som följde. Hon satt där kall och stel och riktigt slukade hvarje svar, som träffade henne som ett dödligt hugg, medan hon maskinmässigt fortsatte med sin frukost.
När hon hört allt, som fanns att höra, skyndade hon till sitt rum, men det började bli outhärdligt att icke röna deltagande af någon. Om Amabel hade varit hemma, hade hon måst tala om alltihop. Nu hade hon ingen, och det var förfärligt att lida så ensam; Hennes käraste — hela hennes glädje — låg där dödssjuk, kanske döende, och alla omkring henne talade om honom, som hon tyckte, med likgiltighet — klandrade honom för hans envishet och sade, att han själf ådragit sig det — det var så hon kunde bli tokig. Hon frambesvor hans bild för sig, sjuk och lidande, tänkte med fasa på Guys oerfarenhet och saknaden af skickliga läkare, kort sagdt på allt möjligt förskräckligt och svårt.
Alla sågo, att underrättelsen tagit henne djupt, och alla voro mycket vänliga mot henne, men hon gick för mycket upp i sina egna känslor för att ens lägga märke därtill; hon kunde hvarken bedja eller sysselsätta sig, och då brefven dag för dag blefvo alltmer oroande, satt hon en natt uppe hela tiden i en sorts förtviflans dvala.
Hon påminde sig, att hon måste spela sin roll, klädde om sig, då morgonen kom, och gick ned till frukosten, men hon såg ut som ett spöke och kunde icke smaka någon föda. Så fort hon kunde, lämnade hon åter rummet. Hennes mor var på väg att söka upp henne, då flickornas gamla sköterska kom för att med ängslig min säga henne, att fröken Laura visst inte hade legat under hela natten, ty sängen var orörd; hon var alldeles utom sig för herr Philips skull, stackars liten, men det gick inte an, för hon komme att bli sjuk till slut.
Fru Edmonstone skyndade vidare och fann slutligen Laura i trädgården, där hon i sin förtviflan gick fram och åter på den ensligaste gången.
»Käraste barn», sade hennes mor och lade armen om henne, »jag kan inte stå ut med att se dig sörja så.»
Laura teg. Att vara ensam var svårt, men att vara tillsammans med de andra var ännu värre.
»Det kan inte vara rätt att ge vika så där. Satt du verkligen uppe hela natten, stackars mitt barn?»
»Jag vet inte. De vakade ju också hos honom.»
»Käraste, detta går inte an. Du kommer att bli riktigt sjuk.»
»Jag önskar, att jag vore sjuk — att jag finge dö! kom det fram med hes röst, nästan omedvetet.
»Men barn lilla! Du vet inte, hvad du säger. Du glömmer dig. En sådan öfverdrifven sorg skulle vara syndig hos hvem som helst, och för dig är det inte en gång passande att sörja så.»
Lavras öfverretade sinnestillstånd stod icke ut med mera, och hon utbrast med häftighet: »Passande! Hvem skulle inte ha rätt att sörja för hans skull, om inte jag — hans egen — hans utvalda — den enda, som kan älska och förstå honom!»
Hennes röst dog bort i en tårlös snyftning.
Hennes mor hörde hvad hon sade men förstod det icke rätt; hon trodde sig Handla klokast i att göra sin dotter uppmärksam på öfverdriften i de ord, hon själf användt, och sade i förebrående ton:
»Akta dig, Laura; ingen kvinna har rätt att säga så om en man, som icke har gifvit henne orsak att tro, att han föredrager henne!»
»Föredrager! Det är kärlek — kärlek är det! Hans hela hjärta! Det enda, som jag hållit kärt och dyrbart här i världen! Ingen vet, hvad vi ha känt för hvarandra.»
»Laura!» Fru Edmonstone stod stilla, slagen af häpnad. »Hvad menar du?»
»Hvad har jag gjort?» utbrast Laura. — »Jag har förrådt honom!» svarade hon själf i en ton af förtviflan, i det hon gömde ansiktet i händerna. »Jag har förrådt honom, när han ligger på sin dödsbädd!»
Hennes mor var alltför förfärad för att tala på det milda, försynta sätt hon vanligen använde, när hon måste ge en förebråelse.
»Laura», sade hon, »jag måste få klarhet i detta! Hvad ha Philip och du sagt till hvarandra?»
Lauras enda svar var en flod af tårar, som hon icke kunde hejda, så utmattad som hon var af sorg samt brist på sömn och föda. Fru Edmonstone veknade, smekte henne, bad henne lugna sig och förde henne slutligen till sitt eget rum, där hon gråtande sjönk ned på soffan. Reaktionen efter den långa själfbehärskningen hade kommit, men hon kände ingen förödmjukelse eller ånger, endast fasa för att bli tvungen att yppa den hemlighet hon haft sig anförtrodd.
Det dröjde länge, innan Laura lugnade sig ens så pass, att man kunde tala vid henne; först då hennes mor en stund lämnat henne ensam, slutade hon gråta men såg snarare förvirrad än skuldmedveten ut, då fru Edmonstone kom tillbaka, och besvarade hennes första fråga med motfrågan: »Hvad har jag sagt?»
»Du har gifvit mig anledning att tänka, att du tror Philip vara fäst vid dig. Du säger icke nej. Låt mig veta, hur ni ha det er emellan.»
Utan att se upp stötte hon fram: »Om mamma ville låta bli att tvinga mig att tala om det just nu — —»
»Laura, det är för ditt eget bästa. Du lider, mitt stackars barn; hvarför inte lätta ditt hjärta med att erkänna allt? Om du icke handlat uppriktigt, hur kan du få något lugn, förrän du har bekänt? Det kan kosta på, men sedan blir det en lättnad.»
»Jag har ingenting att bekänna», sade Laura. »Det är ju ingen förlofning.»
»Ingen förlofning? Men hvad menade du då nyss?»
»Det är ingen förlofning», upprepade Laura än en gång. »Det skulle han aldrig ha begärt utan pappas samtycke. Endast våra hjärtan äro bundna.»
»Och ni ha i hemlighet kommit öfverens om detta?»
»Vi ha aldrig skrifvit till hvarandra; vi ha aldrig haft några hemliga möten eller samtal. Allt sådant skulle han förakta. Han har endast väntat på sin befordran för att tala vid pappa.»
»Och hur länge är det, sedan han talade vid dig?»
»Tre år.»
»Tre år!» utropade modern. »Så länge har du haft denna hemlighet för mig! Å, Laura!»
»Det tjänade ju ingenting till att tala om det», sade Laura matt.
Om hon hade sett upp, skulle hon ha märkt, att dessa sista ord: »det tjänade ingenting till», gjorde hennes mor mer ondt än allt det andra; men svaret ljöd kallt, då fru Edmonstone sade:
»Tjänade det ingenting till att tala vid dina föräldrar, innan du lofvade bort ditt hjärta!»
»Mamma», sade Laura, »jag var säker på att du kände hans värde.»
»Hans värde, när han lockade dig till osanning och ouppriktighet? Pappa kommer att bli mycket, mycket ledsen.»
»Pappa! Å, du får inte berätta det för honom! Nu har jag riktigt förrådt honom! Hvad jag är usel och svag!» och hon brast ut i en ny tåreflod.
»Laura, du tycks tro, att du inte har några andra plikter än emot Philip. Du glömmer, att du är vår dotter och att du har varit ouppriktig emot oss på ett sätt, som jag aldrig skulle kunna ha trott mitt barn om. Å Laura, så du har svikit vårt förtroende!»
Laura blef gripen af hennes sorgsna tonfall; hon kastade armarna om moderns hals och snyftade: »Du förlåter mig nog — förlåt honom också!»
Fru Edmonstone veknade genast.
»Visst förlåter jag dig, mitt stackars barn. Du har haft det mycket svårt!» sade hon och kysste henne under tårar.
»Måste mamma berätta det för pappa?» hviskade Laura.
»Tänk efter själf, Laura. Skulle jag kunna dölja något sådant för honom?»
Laura såg, att hon var fullt besluten, och teg. Modern lade henne till rätta på soffan, innan hon gick, men då hon just skulle lämna rummet, höll Laura fast hennes klänning och hviskade: »Mamma, käraste mamma, säg, att du förlåter honom med!»
»Kära barn, i grafven är allt förlåtet.»
Hon kunde inte låta bli att säga det, men så tyckte hon själf, att hon hade varit grym och tillade: »Jag menar, att vi inte kunna tala om en sådan sak, så länge han är så sjuk. Försök att få sofva en stund, mitt barn», slutade hon med en kyss och gick så ut.
Fru Edmonstone var en natur, som behöfde deltagande i sorg som i glädje, och då hennes man nu var borta, förtrodde hon sig åt Charles, hvilken emellertid blef mycket mindre förvånad, än hon själf hade blifvit.
Hon förebrådde sig, att hon hade vårdslösat sina flickor under uppväxttiden: hur skulle hon annars så alldeles ha förlorat Lauras förtroende? Charles svarade icke utan rörelse, att felet låg hos honom, som upptagit så mycket af hennes tid och tankar, men han hoppades, att det lika litet skulle skada Charlotte, som det tycktes ha skadat Amy.
Charlotte, som obemärkt satt 1 fönstersmygen, kväfde sin lust att omfamna sin mor och tacka Charlie för att icke bli bortskickad, så fort man märkte hennes närvaro. Men då modern suckande kallade sig svag och dåraktig, stod Charlotte icke ut längre utan sprang fram, slog armarna om hennes hals och snyftade:
»Mamma, säg inte så! Det finns bestämdt ingen människa så förståndig och snäll som du, och Guy tycker alldeles detsamma!»
På samma gång kom Hej, som såg uppståndelsen, störtande till, hoppade upp på fru Edmonstone, viftade ursinnigt med svansen och försökte slicka henne i ansiktet. Det var omöjligt att låta bli att skratta; de gjorde det alla tre, och Charlotte var verkligen den, som först blef allvarsam och började ursäkta sig för sin närvaro.
»Kära barn», sade hennes mor och kysste henne hjärtligt, »jag vill inte ha några hemligheter för dig. Du är nu den enda dottern jag har kvar i hemmet.» Nu kom hon ihåg sig och fortfor: »Du är stor nog att förstå, hur ledsna vi måste vara öfver Lauras ouppriktighet, och då Amy nu är borta, måste vi lita på dig.»
Månne en fjorton års ficka någonsin förr har känt sig så hedrad, så förbunden att vara snäll och förståndig som Charlotte, där hon låg på knä bredvid sin mor? Lyckligtvis hade hon fått mera takt, allt som hon blef äldre, och hon försökte icke blanda sig i samtalet, som ännu en stund fortsattes mellan fru Edmonstone och Charles.
Laura syntes icke mera till den dagen; hon var verkligen så förbi, att hon behöfde ro, och det var en lättnad att slippa möta fadern och Charles. Hon hade icke mycken förhoppning om att Charlotte skulle vara okunnig om saken, men hon kunde åtminstone låtsa tro det och kunde därför tåla, att systern tyst och vänligt såg om på henne.
På kvällen berättade Charles och hans mor nyheten för herr Eldmonstone så försiktigt som möjligt, ty Charles kände sig nu tvungen att vara klok och lugn för alla de öfriga. Naturligtvis blef herr Edmonstone mycket ond och sade, att han aldrig hade kunnat tänka sig något sådant, slog så om och sade, att det kunde han ha sagt från början. Det var helt och hållet mammas fel, som lät Philip vara så mycket med flickorna; hvad skulle den stackars pojken göra annat än bli kär? Därnäst ondgjorde han sig öfver att hans förtroende blifvit så sviket samt öfver att Philip understått sig att mästra Guy. Hur kunde han ens våga tänka på Laura!
Han var icke alls så ond på henne; han tänkte sig, att alla unga flickor voro beredda att taga emot kärleksförklaringar och knappt voro tillräkneliga, när deras beundrare bådo dem om något, och han tyckte det var förskräckligt synd om henne, när han hörde, att hon hade suttit uppe hela natten. Emellertid förklarade han med bestämdhet, att hon måste ge den lymmeln på båten, och om hon varit nere, hade han nog försökt att genast tvinga henne därtill; men då en stund förgått, lyckades man öfvertyga honom om att det icke gick an att plåga henne, medan Philip låg så illa sjuk. Han, liksom Charles en stund förut gjort, trodde visserligen icke, att Philip skulle kunna dö; Philip var stark som en häst, sade han; men han var i alla fall mest böjd att uppskjuta den onda dagen, då han måste komma Lauras tårar att flöta, tills Philip skulle vara återställd från sin sjukdom.
Alltså mötte Laura, då hon vågade sig ut, ingenting annat än vänlighet, och om ej alla sett så sorgsna ut, kunde hon knappast ha trott, att de visste något.
Hennes hjärta slog högt, när man under tystnad räckte henne Amabels bref med underrättelsen att Philip var bättre, men strax därpå kände hon sitt mod sjunka, när hon tänkte på att snart all fördragsamhet skulle få ett slut och Philip få höra, hur svag hon varit, då hon förrådt hans hemlighet. För närvarande sade emellertid ingen något, och hon lefde alltjämt i tyst fruktan för hvad hvar ny dag skulle kunna medföra, då en afton, när posten hämtats från Broadstone, fru Edmonstone gaf till ett utrop af förskräckelse och ledsnad och läste högt följande:
- »Recoara den 8 september.
- Käraste mamma!
Blif inte rädd, men Guy har nu också fått samma slags feber. Han har icke varit bra sedan i söndags, och i går blef han riktigt sjuk, men vi hoppas, att det icke blir så illa som med Philip. Han sofver mycket, har inga plågor och är fullkomligt redig, då han är vaken. Arnaud är mycket villig och användbar, Anne likaså; och han är så lugn om nätterna, att han inte behöfver någon annan än Arnaud, så jag får inte vaka. Philip är bättre.
Uppläsningen följdes af en djup tystnad; därpå sade herr Edmonstone, att han alltid hade tänkt, att det skulle gå så, och hvad skulle nu den arma Amy ta sig till?
Fru Edmonstone förmådde icke säga något, ty hon kunde icke tänka sig, hur man skulle kunna hjälpa dem. Herr Edmonstone dugde ingenting till i ett sjukrum, och hon själf hade aldrig tänkt sig möjligheten af att lämna Charles. Det var Charles själf, som först framkastade, att mamma borde resa ut till Amy.
»Kan du undvara mig?» sade hon, som om detta varit något alldeles nytt.
»Hvarför inte? Hur kan man nu tänka på någon annan än Amy? Hon bör inte vara utan dig en enda dag längre.»
»Doktor Mayerne kan ju titta till dig», sade hon fundersamt, »och Laura får sköta hushållet.»
»Å, jag reder mig nog. Tror du jag skulle vilja hindra dig att resa till henne?»
»Någon måste förstås resa», sade fru Edmonstone, »och om jag också skulle kunna låta Laura kasta sig i fara, är det omöjligt för den här olyckliga historien med Philip.»
»Det finns ingen utom mamma, som kan resa», sade Charles i afgörande ton.
Alltså bestämdes det, att såvida nästa bref icke var mera uppmuntrande, skulle herr och fru Eldmonstone bege sig af till Recoara. Laura hörde på med tyst förfäran. Hennes far skulle sammanträffa med Philip, innan denne hunnit hämta krafter efter sin svåra sjukdom — han skulle få höra, att hon förrådt honom — och hvad skulle han tänka om henne! Hon tyckte, att hon skulle velat kasta sig på knä för sin mor, då hon besvor henne att skona Philip — att ha fördrag — att förbarma sig öfver dem båda. Modern hyste medlidande med hennes ångest, men den kom henne icke att känna sig mildare stämd mot Philip, och hon ville ingenting lofva, fast hon försökte lugna Laura med att försäkra, att ingenting skulle göras, som kunde skada hans hälsa.
Härmed måste Laura låta sig nöja, och tidigt tredje dagen efter det första brefvets ankomst såg hon sina föräldrar afresa.
Hon hade väntat att finna vården om Charles mycket bekymmersam, men det gick öfver förväntan väl. Han var vänlig och grannlaga, och både han och Charlotte voro så mycket stillare än vanligt till följd af oron, att det icke var farligt för att de tröttade henne med sin munterhet.
Philips bref till Laura och Amys, som skrefs samtidigt, kommo naturligtvis först ungefär en vecka efter det föräldrarne afrest. Charles, som öppnat Amys, kunde icke neka, att det var vackert och riktigt gjordt af Philip att erkänna sig ha haft orätt, och då Laura senare kom in till honom, räckte han henne tyst brefvet. Det var första gången han låtsat om för henne, att han var medveten om saken.
Hon läste det och satt sedan tyst med ett uttryck af djup melankoli i sitt ansikte.
»Han har säkert lidit mycket», sade Charles slutligen i vänlig ton. Laura hade aldrig förr hört honom tala så pass välvilligt om Philip, och hon blef så rörd, att hon brast i gråt.
»Du kan inte ana hur mycket! Han sörjer för min skull och tror, att ni alla skola vara onda på mig — det är det, som grämer honom. Å, om detta blott hade kommit, innan de reste!»
»Guy och Amy tala nog om, att han har skrifvit.»
»Guy och Amy, ja, de äro bägge så innerligt snälla. Han talar också om det. Jag är inte så rädd nu, när han och Guy förstå hvarandra.»
Charles, som kom ihåg hennes partiskhet för Philip, höll tillbaka det svar, som han hade på tungan, och sade blott: »Du kan lita på att de göra allt för att mildra.»
»Amy har skrifvit så vänligt», fortfor Laura. »Vill du se hennes lilla bref?»
Det lydde så här:
- »Käraste syster!
Jag har inte kunnat tala om för dig förrän nu, hur ledsna vi ha varit alltsedan vi fingo höra det. Jag, som skref allt det värsta till er! Guy säger, att han vill be dig förlåta, om han ibland har gjort dig ondt med att säga något ovänligt om Philip. Jag förstår nu, hvarför du har varit så ledsen, du stackars kära syster, men det blir bättre nu, då det är klart. Var inte förbehållsam mot Charlie, Laura; om han ser, att du sörjer, kommer han att vara så snäll emot dig. Jag har just sett till Philip igen, och han är nu bättre, sedan han hvilat sig; han bara orlig för din skull; men jag säger åt honom, att du kommer att bli gladare nu.
Amy.»
»Laura», sade Charles, då han slutat brefvet, »Amy ger dig ett mycket godt råd hvad mig beträffar. Jag vill gärna göra allt hvad jag kan för dig.»
»Jag vet det — jag vet det — tack!» sade Laura och kämpade med tårarna. »Men — — —»
»Ja visst, tänkte Charles, »hon är inte nöjd, om det bara gäller henne själf. Hvad kan mitt samvete tillåta mig att säga henne själ, månne?» Högt fortsatte han: »Du kan inte vänta, Laura, att jag skall tycka, att Philip har burit sig bra åt; det kan ingen tycka, som inte själf var kär i honom; men jag tycker, att det visar själsstorhet, att han erkänt det, i synnerhet nu, när han så väl kunde uppskjuta det och så litet tål vid sinnnesrörelser.
Frånvaron af skärpa i hans ton kom Laura att fatta dessa ord så som de menades. Hon svarade med bruten röst:
»Du kommer att tycka det ännu mer, när du läser hans bref till pappa, som han skickat öppet inuti mitt för att lämnas fram, så fort jag själf talat ut. Å hvad han i allt tänker på mig!»
Hon gaf honom det; stilen var helt olik hans vanliga, i början fastare men på slutet skälfvande, och utanskriften var halft oläslig. Orden voro få och enkla.
- »Käre farbror!
Mitt beteende har varit oförsvarligt — jag förstår det. Låt inte Laura umgälla det — endast jag bör lida därför. Jag bönfaller om din och fasters förlåtelse och lägger allt i edra händer. Skrifver sedan utförligare. Var mild mot henne!
Ph. M.»
»Stackars Philip!» sade Charles, verkligen mycket rörd.
Från den stunden kände Laura sig icke längre så ensam och utan sympati. Hon satt inne hos Charles till sent på kvällen och berättade honom hela förlofningshistorien, hvilket kändes som en stor, stor lättnad, till och med fastän Charles icke alldeles kunde afhålla sig från att då och då gifva sitt ogillande till känna.