Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 33
| ← Kapitel 32 |
|
Kapitel 34 → |
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Det såg ut, som om öfveransträngningen ändå till slut skulle ta ut sin rätt, ty dagen därpå hade Guy litet hufvudvärk och föreföll trött och slapp. Både han och Amabel sutto en stund hos Philip, och när hon gick bort för att skrifva bref, började Philip tala om en idé, som han fått, att söka en plats som chef för poliskåren i det grefskap, där Redclyffe var beläget. En sådan befattning skulle passa honom mycket bra, och det skulle underlätta hans giftermål; han hoppades på lord Thorndales inflytande som stöd och började räkna efter, hvilka af magistratspersonerna han kände, samt resonerade om dem med Guy, hvilken dock kände för litet till grannskapet för att kunna ge några upplysningar. Guy sade själf, då han en stund senare kom upp till Amy, att han var ledsen öfver att ha varit så dum. Han fruktade, att han förefallit likgiltig och ovänlig. Men sanningen att säga hade han varit så sömnig och tung i hufvudet, att han rent af slumrat till två gånger, medan Philip talade.
»Det är alldeles naturligt», sade Amy, »att du inte i längden kan vara alldeles utan sömn. Lägg dig nu och sof; det är det bästa du kan göra.»
Han gjorde, som hon rådde honom, sof ett par timmar och vaknade rätt vederkvickt, så att han, oaktadt hufvudvärken, som ännu icke var borta, kunde se om Philip på aftonen som vanligt.
Dagen därpå vaknade han icke förrän så sent, att han sprang upp helt förfärad och skyndsamt började klä sig för att gå in till Philip; men om en liten stund kom han tillbaka från toalettrummet med osäkra steg och kastade sig på sängen. Amabel kom ögonblickligen fram till honom, mycket förfärad öfver Kans blekhet, men han sade genast, att han bara var litet yr i hufvudet och att det redan höll på att gå bort; han reste på sig men var tvungen att strax lägga sig ned igen.
»Det är nog bäst, att du håller dig stilla», sade hon. »Är det hufvudet, som värker?»
»Ja», sade Guy, och hon lade handen på hans panna.
»Så het du är, och så pulsarna bulta!» sade hon. »Du måtte ha förkylt dig på promenaden i går kväll. Nej, försök inte att röra dig, då blir du bara värre!»
»Jag måste till Philip», sade han och reste sig, men blef så yr, att han rent af sjönk tillbaka på kudden.
»Vet du, det tjänar ingenting till att kämpa emot», sade Amy, så fort han hämtat sig något. »Bry dig inte om Philip; jag skall se efter honom. Du måste ligga stilla, och jag skall komma in med en kopp varmt te åt dig.»
Då han nu låg stilla, såg hon till sin glädje, att han blef bättre, men han gaf vika för hennes föreställningar och bjöd icke till att röra på sig. Det var längre lidet, än hon hade tänkt; och hon fann frukosten framdukad i rummet bredvid. Hon kom till honom med en kopp te, men han tycktes icke ha lust att lyfta på hufvudet för att dricka och bad henne blott genast gå till Philip, som väl måste undra, om man alldeles glömt bort honom, samt gaf henne många föreskrifter om hur man skulle passa upp på honom vid frukosten.
Philip blef mycket öfverraskad öfver att se henne i stället för hennes man och ännu mera ledsen, då han hörde, att Guy icke var kry.
»Öfveransträngning», sade han. »Han kan väl icke annat än känna af det nu efteråt.» Efter en stund, hvarunder han börjat sin frukost och gjort många ursäkter för att han lät henne passa upp, sade han med flera afbrott: »Aldrig har det väl funnits en sådan sjukvårdare som han, Amy! Jag har känt — mer än jag kan finna ord för — i all synnerhet nu. Du skall aldrig mer behöfva säga, att jag är orättvis mot honom.»
»Det blir för mycket för dig att nu tala om det där», sade Amy, rörd af darrningen i hans svaga röst men alltför angelägen att få komma tillbaka till sin man för att ha lust ens att höra, att Philips mening verkligen hade ändrats. Det erfordrades mycken själfbehärskning att inte en gång genom sitt sätt påskynda kusinens matta, dröjande rörelser; men hon hade blifvit ganska van att passa upp på sjuka där hemma hos Charles.
Då hon slutligen slapp lös, fann hon, att Guy hade klädt af sig och lagt sig till sängs. Han sade, att han kände sig bättre nu, och bad henne gå och äta frukost; hon gjorde honom till viljes men var snart där inne igen. Han såg upphettad och orolig ut, och när hon lade sin svala hand på hans panna, blef hon förskräckt öfver att känna pulsarna bulta ännu mycket häftigare än förut.
»Amy», sade han och såg henne i ögonen, »detär febern.»
Utan att svara tog hon hans hand och kände på pulsen. Det var alltför tydligt, att det var febern. Båda kommo ihåg, hvad Guy på söndagen berättat om läkarens förutsägelse, och Amy förstod, att Guy tänkte på döden; men allt hvad de talade om var att skicka efter den franske doktorn.
Amabel skref sin biljett med ett lugn, som härrörde från själfva styrkan af slaget. Hon kunde icke tänka, hon visste icke, hvilketdera hon fruktade eller hoppades. Att göra hvad ögonblicket kräfde var allt hvad hon kunde åstadkomma, ehuru hon icke kunde dölja för sig, att här förelåg mer än vanlig orsak att befara det värsta, med Guys nervösa temperament och klena kroppsbyggnad och efter allt det föregående nattvaket.
Dagen blef i och för sig orolig nog, äfven utan farhågorna för framtiden, ty att ligga sjuk var särskildt pröfvande för Guys lifliga sinne. Han önskade oupphörligt att försöka ett eller annat af de medel, som skaffat Philip lindring under tillfrisknandet, fast han på samma gång var rädd, att Amabel skulle trötta ut sig, och ifrig, att Philip icke skulle bli försummad. Han kastade sig hit och dit, än i frossa och än i brännande hetta; Amy såg, att han önskade något, föreslog ett eller annat och fann, att han längtat efter det men hade velat skona henne och var ledsen, då hon skaffade det. Detta hände om och om igen; hon drog täcket till rätta och skakade upp kuddarna; han tackade henne, såg oroligt på henne, bad henne icke anstränga sig men började snart kasta sig igen, och alltsammans började på nytt.
Slutligen, då hon åter höll på att släta till täcket, utropade han med ens:
»Jag ser, hur det är. Det här är otålighet. Nu skall jag inte röra mig på en timme.»
Han smålog åt att han talade till sig själf som till ett barn, men han höll sin föresats, och om en stund hade han somnat.
Detta var en lättnad, men till och med i sömnen syntes det alltför väl, hur febern behärskade honom. Hon hade icke mod att skrifva något härom hem, åtminstone icke innan läkaren varit där, och till Philip undvek hon att begagna ordet »feberaktig», fast både han och hon drogo samma slutsatser.
Läkarens uttalande var det enda som fattades för att göra dessa till visshet, och det föll på hennes hjärta som bly sent på kvällen, dock med den trösten, att han ansåg det vara ett lindrigare fall än Philips. Det var också en lättnad, att Guy icke yrade; han var endast mycket sömnig och tung i hufvudet, och då han vaknade upp vid läkarens besök, var han så redig och klok som helst samt frågade och svarade på det lugnaste sätt. Så fort doktorn gått, såg han upp på Amabel och sade med en skugga af sitt eget vackra leende:
»Det tjänar ingenting till att säga, att jag inte vill, att du skall sköta mig; inte heller vore det sant. Jag hoppas det inte är mycken fara för smitta, och det är i alla fall för sent att akta sig.»
»Tack», sade Amy.
»Men du måste vara förståndig och inte öfveranstränga dig. Vill du lofva mig att inte vaka?»
»Det är snällt af dig att inte be mig om något värre», sade hon undergifvet.
Han log på nytt.
»Det är synd om dig», sade han mycket ömt, »att ha oss båda att sköta på samma gång. Men det kommer raka vägen från Gud, det är en tröst, och du beslöt dig för sådant, när du tog mig.»
Dagarna gingo utan att medföra mycken omväxling. Febern blef aldrig så hög som hos Philip, och det förekom ingen yrsel. Däremot var det en nästan ständig dvala; när han väcktes ur den, var han fullt redig, fast han icke talade mycket och då endast om det, som låg honom allra närmast.
Där låg han de långa, tysta timmarna igenom, medan Amy satt bredvid med lika litet medvetande om tidens flykt som han hade, i det hon hvarken såg framåt eller tillbaka, endast vaken för det närvarande, gaf honom att dricka, baddade hans ansikte och hans händer, jämnade hans hufvudgärd och då och då läste en bibelvers eller ena psalm för honom. Det var alltid en öfverraskning, då hon kallades till måltiderna för att hjälpa Philip, då brefven, som skulle afgå, efterfrågades, då skymningen kom och då hon måste lämna sin post åt Arnaud, som tog nattvakten, och gå och lägga sig i rummet intill.
Detta sista var mycket påkostande, men han ville icke låta henne vaka, och hon själf förstod, att om det skulle bli en lång sjukdomstid, dugde det inte att slösa med sina krafter. Hon visste, att han var lugn om nätterna, och hennes vana att taga allt från Gud höll henne så uppe, att hon till och med kunde sofva och därför blef mindre hårdt medtagen, än man skulle kunnat tänka sig.
Till Philip kom hon alltid med lugn, ehuru hon såg sorgsen ut, och hon visade aldrig någon brådska, hur mycket hon än längtade att få återvända till sin man; ty fastän han ofta skickade ut henne af omtanke för henne själf eller Philip, visste hon, att han i hennes frånvaro blef mycket oroligare, och hans min af lättnad, då hon återkom, sade henne mer än hundra klagomål kunde ha gjort.
Philip var emellertid mycket nedslagen öfver att vara icke endast onyttig utan en börda; långt ifrån att kunna återgälda Guys tjänster måste han betrakta sig själf som orsaken till alltsammans. Om någon för en tid sedan spått honom detta, skulle han ha skrattat däråt. Amy skulle ta hand om två sjuka människor, och han skulle icke vara i stånd vare sig att råda eller uppmuntra henne! Och ändå kunde han inte se, att något gick galet, som berodde på henne. För hans trefnad sörjdes så väl, att han ofta var ledsen öfver att hon skulle ha ägnat tid och möda däråt, och fast han icke såg mycket till henne själf, behöfde han aldrig känna sig öfvergifven. Anne, Arnaud, den gamla italienska sköterskan eller Amy själf fanns alltid så nära, att han kunde ropa, och han fick allt hvad han behöfde.
Naturligtvis låg han dock ganska mycket ensam, och fast Guys böcker funnos tillgängliga, orkade han icke läsa långa stunder utan fick ligga där och fundera. Hans största tröst var, att Guy icke var så illa sjuk, som han själf varit, och att det icke var någon omedelbar fara; hur skulle han annars ha uthärdat medvetandet om att allt hade orsakats af hans oförsiktighet och oförstånd? Att Philip skulle ha kommit så långt, att han anklagade sig själf för något sådant som oförsiktighet och oförstånd!
Och det var ändå inte det värsta. Var det en vanlig väntjänst Guy med egen lifsfara bevisat honom? Var det inte att löna ondt med godt? Ja, just ondt med godt. Han kallade nu för ondt eller åtminstone för orättvisa och förhastande det han förut ansett som sann vänskap för och omtanke om Guy och Amy.
Först på tionde dagen efter Guys insjuknande fick Philip klä på sig och flytta till rummet bredvid, där Amabel hade lofvat att äta middag med honom. Hon tyckte, att han såg nästan ännu mer medtagen ut, där han låg på soffan, än då han legat i sängen; det syntes nu bättre, hur mager han hade blifvit, och dessutom hade han visst blifvit trött af ansträngningen att klä på sig. Hela middagen igenom var han mycket tyst, fast Amabel i dag hade mer lust att språka än vanligt, ty Guy hade sofvit godt, febern var betydligt minskad, han hade ätit med aptit och sade, att han blott behöfde en fläkt af Redclyffes luft för att känna sig alldeles kry. Han var glad att höra, att Philip hunnit så pass långt, och Amy kände sig på det hela uppmuntrad och hoppfull.
Hon lämnade sin kusin, så fort de hade ätit, och kom icke igen förrän halfannan timme förgått, då hon till sin förvåning fann, att han höll på att afsluta ett bref, i det han stödde hufvudet mot handen och såg blek, trött och ledsen ut.
»Har du kommit så långt, att du skrifver bref?»
»Ja», sade han med matt och nedstämd ton, »men jag får be dig skrifva utanskriften. Jag skrifver inte läsligt nog.»
Det var inte underligt, ty hans hand darrade häftigt, då han räckte henne kuvertet.
»Till din syster?» sade hon.
»Nej, till Laura. Jag har aldrig förr skrifvit till henne. Det ligger ett bref inuti till hennes far för att förklara allt.»
»Det gläder mig, att du har gjort det», sade Amy med uppriktig hjärtlighet. »Det kommer att kännas som en lättnad. Men hvad du ser trött ut! Du måste visst gå och lägga dig igen. Skall jag ropa på Arnaud?»
»Jag måste hvila mig först…»
Hans röst dog bort, han sjönk tillbaka på soffan, blef blek som ett lik och var så nära afsvimmad, att hon måste begagna alla tillgängliga medel att väcka honom till sans igen, innan hon vågade lämna honom.
Då brefven strax efteråt hämtades, såg hon på ryckningen i hans anletsdrag och på de krampaktigt knutna händerna, hur mycket det kostade på honom. Hvad skulle det inte vilja säga för ett så stolt sinne och en så fast karaktär att ödmjuka sig så djupt och på samma gång lämna Laura att taga emot första häftigheten af den rättvisa vrede, som han genom sitt fel ådragit dem!
Om Guy bara hade varit där för att säga något tröstande åt honom! Hon kände sig så oförmögen därtill, var också rädd att tränga sig på honom men kunde icke gå utan ett ord af deltagande.
»Du kommer att bli glad öfver det så småningom», sade hon.
Han svarade icke. Hon bjöd honom mera eau de cologne och försökte jämka på kuddarna.
»Tack», sade han slutligen. »Hur är det med Guy?»
»Han har sofvit så godt nu igen och tycks vara så vederkvickt.»
»Det är åtminstone en välsignelse. Men väntar han inte på dig? Jag har uppehållit dig länge.»
»Tack, efter han är vaken, skulle jag nog gärna vilja gå in till honom. Är du bättre nu?»
»Ja, så länge jag inte rör på mig.»
»Gör det inte då. Jag skall skicka hit Arnaud, och så snart du orkar, är det bäst, att du lägger dig riktigt.»
Guy var ännu vaken och kunde höra på, hvad hon hade att berätta om Philip.
»Stackare», sade han. »Vi få lof att försöka lägga in ett godt ord för honom.»
»Skall jag skrifva?» sade Amy. »Mamma kommer att bli glad öfver att han har talat vid dig, och de måste känna medlidande med honom, då de få veta, hur mycket det kostade på honom att skrifva.»
»Å, de komma inte att tillnärmelsevis ana, hur djupt han känner det.»
»Jag skall skrifva till pappa och skicka det så, att det kommer med de andra brefven, så får han läsa mitt, innan han får Philips.»
»Stackars Laura», sade Guy. »Kan du inte skrifva till henne också? Jag skulle vilja hälsa till henne, att det gör mig mycket ondt, om jag har smärtat henne med att säga något obetänksamt om honom.»
»Du har inte mycket att förebrå dig för», sade Amy leende. »Det var alltid jag, som mest klandrade honom.»
»Men det kan du aldrig mer göra, eller hur?»
»Inte nu, när jag har sett, hur ledsen han är.»
Amabel kände sig riktigt glad och uppmuntrad, då hon satte sig att skrifva inne i sjukrummet och rådfrågade honom för hvar mening. Han såg så betydligt kryare ut, fast febern ännu icke var alldeles borta.
Brefvet var till slut nästan lika mycket från honom som från henne, och han slutade sin diktamen så här: »Säg, att jag är viss om, att ifall jag blir bättre, få vi börja tänka på deras bröllop.»
Och sedan, då Amy afslutade sitt bref med sina förhoppningar om att han nu skulle tillfriskna, tillade han — till henne, icke för att diktera —: »Hvarom icke —» hon ryste till, men han såg så lugn och nöjd ut, att hon icke ville afbryta honom —, »hvarom icke, så vet du, att det blir mycket lätt att ordna penningsaken, hvad som än må hända.»