Berättelser/Ett återseende

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Prinsessan Killinkas väninna
Berättelser
av Camilla Collett

Ett återseende
Vid badorten och i dalen  →


[ 83 ]

Ett återseende.




Sind sie Maria? fragt ich voll Entsetzen, Und steinern und metallos scholl eine Stimme: So nennen mich die Leute.

Heine.

Det var redan tidigt på morgonen i hr M:s arbetsrum, Hr M. satt så fördjupad öfver sitt skrifbord, att han ej märkte sin tjenare, förrän denne stod ända fram vid bordet och anmälde att samma qvinna som två gånger förgäfves sökt honom nu åter var derute och enträget bad att få tala med honom. En vink och den anmälda inträdde. Det var en medelålders qvinna med ett ansigte, på hvilket husliga bekymmer hade utplånat hvarje spår af ungdom och mildhet, för att i stället påtrycka det passionens och bitterhetens prägel. Hon var klädd i en gammal, svart sammetshatt, kappa af gammalmodig snitt, kantad med slitna fransar, och slutligen en krage, hvari hvartenda veck talade om nöd och brist. Hvem har ej haft tillfälle att se en af dessa sorgliga skepnader innanför sin dörr?

Hon lemnade ej länge Hr M. i ovisshet angående sitt ärende. Med den inledning att hon väl ej hade den äran att känna honom, men att hon likväl både på grund af hans rykte för välgörenhet och i följd af hans inflytelserika embete vågade vända sig till honom [ 84 ]med bön om hjelp, framtog hon ett sammanviket papper och lemnade det åt honom.

M. kastade en flyktig blick på papperet; det var en lista, på hvilken ett antal gifmilda personer hade skrifvit sina namn. Han stod framför henne och lyssnade vänligt och tåligt, under det hon med qvinlig vidlyftighet berättade för honom den gamla, välbekanta fattigdomshistorien. Ack, hvilken vidlyftighet kan tillräckligt skildra en sådan lefnadstragedi, så mångfaldig och innehållsrik i sin enformighet, så utan all poesi och så trivial i sitt elände. Född af en god familj, gift med en man som var lika brutal som lättsinnig, och hvilken dessutom saknade både förmåga och vilja att föda henne och den växande barnskaran, enka utan pension, boende i en af landets kuststäder, der hennes man de sednaste åren som uppsyningsman hos en skeppsbyggmästare haft en knapp bergning .... dessa voro grunddragen i den skildring hon uppdrog af sin lefnad.

Nu hade hon begifvit sig till Christiania i hopp om att finna hjelp hos en der bosatt broder, men äfven han var död, och hans enka i samma utblottade ställning som hon sjelf.

— Hvilken anställning hade er man innan han erhöll sin uppsyningsmansbefattining? frågade hr M. deltagande.

— Ack, alls ingen. Emellanåt förtjenade han litet genom skrifning åt en embetsman. Det var bittra år; jag sydde natt och dag, men det förslår föga att dermed underhålla en man och fem barn.

— Men huru kunde då ni, som, enligt hvad ni säger, var af god familj, samtycka att gifta er med en man, som ingenting var och ingenting ville blifva?

[ 85 ]— Ack, min herre! Ett ungdomsfel...

— Hm, hm, afbröt M. henne, och undvek en blick af ett par hvassa, blå ögon, hvilka för längesedan förlorat hvarje uttryck af finkänsla och blygsamhet.

— Ni var, frågade han, en dotter af...?

— Aflidne fogden Lemvig i Osterdalen.

— Huru! Fogden Lemvig — fogden Lemvig, som kom på kassabalans?

— Ack ja, det var min olycklige far...

— Verkligen! Åh, verkligen! så... hm... sade M. med förändrad röst — sitt ned, var så god;

Hon tog nigande plats på ert stol, som han med en något tafatt artighet bjöd henne. Öfverväldigad af en inre rörelse satte han sig, eller rättare sagdt kastade han sig på soffan, under det hans hand for öfver den höga, kala pannan liksom för att bortjaga ett plågsamt minne. De uppskjutna glasögonen hade åter glidit ned öfver ögonen, och mot sin vilja fixerade han den midtemot honom sittande qvinnan. Ack det är hon, sade han för sig sjelf, det är hon, min ungdomsdröm. Är det verkligen hon? återtog han, under det han, fördjupad i det smärtsamma åskådandet, ej hörde det minsta af ordflödet från hennes läppar. Han betraktade dessa tärda drag, dessa skarpa konturer, denna mörka, gallaktiga rodnad, som en daglig harm och en själlös, förbittrad kamp för tillvaron långsamt inbränt i huden, denna mun, själens aldrig bedragande spegel, som nu framträdde i hela sin afskräckande simpelhet... Huru väl hade ej fordom ett par leende, ungdomliga läppar förmått dölja den! Blott det rika håret af en vacker cendrée-färg och de mörka ögonbrynen hade öfverlefvat [ 86 ]ödeläggelsen, och tycktes nästan skämmas i de omgifningar hvari de befunno sig.

— Er far, började han med ansträngning, har jag känt i mina yngre dagar. Han hade då tillfälle att göra mig några tjenster. Det är mig kärt att ödet tillåter mig att visa min tacksamhet mot hans dotter. Gif mig er adress; ni skall sednast om söndag få höra af mig... Fatta mod, min bästa fru! tillade han och reste sig; något skall jag med Guds hjelp kunna uträtta för er. Haf förtroende för en man, som var er... er fars vän.

— Ack, är det möjligt! Så mycken godhet. Gud löne och välsigne er derför! Hon fattade hans hand som om hon velat kyssa den; han for förskräckt tillbaka.

— Det är bra, det är bra... Alltså senast om söndag... Den der dörren, var så god... Adjö, adjö... Akta er i trappan. Och han stod ännu i fönstret och följde henne med ögonen, tilldess hon försvann vid hörnet.

Samma dag på aftonen vandrade hr M. tankfull upp och ned i rummet. En ovanlig rörelse stod målad i hans markerade drag. Hvilket möte! sade han för sig sjelf. För första gången efter så många års förlopp erinras jag om en tilldragelse, som nästan försvunnit ur mitt minne. Och på hvilket sätt...! Hon kände mig icke; nej, Gud ske lof! I den aflägsna vrå, der hon framsläpat sin eländiga tillvaro, har hon alldeles förlorat spåret efter mig. Hon visste icke, att den hon anropade om en almosa var den förskjutne, och hon skall aldrig ana det. Jag vill för henne vara en mild försyn, utan att hon skall behöfva rodna deröfver... [ 87 ]Huru lifligt dragas ej mina tankar tillbaka till denna oförgätliga aftons tiildragelser!

Han öppnade sitt skrifbord och framdrog ur en låda en gammal portfölj i skinnband. Den innehöll hvad en students portfölj vanligen innehåller: bref, dagboksblad, reseanteckningar, poetiska försök, skizzer, teckningar o. s. v. Han fann snart det häfte han sökte och fördjupade sig i dess genomläsande.

Vi vilja läsa det med honom.

Den 28 Dec. 1822.

I dag är det jemnt ett år sedan det passerade. Jag vill nu nedskrifva historien, och dermed skall den vara afslutad för evigt.

Fjerdedag jul hölls den stora balen hos länsmannen på Kleppen. I två år hade det varit tal derom i trakten. När den nya salen blifvit inredd, hette det, skulle den hållas. Då salen var färdig, bestämdes balen till jul, då julen kom, blef den uppskjuten till länsmannens födelsedag. Man hade många gissningar för att finna orsaken till dessa uppskof, men den må nu ha varit hvilken som helst: fjerdedag jul egde den stora balen hos länsmannen verkligen rum.

Vi begåfvo oss af i flera omgångar. Först fogden med smågossarne, derpå mamsell Borre och Fredrika, och i sista reprisen skulle slutligen den gamle bokhållaren hr Svendsen och jag begifva oss af. Detta hade jag den gången uttryckligen begärt. Eljest skulle jag alltid skickas först; men på det viset fick jag knappt tid att kläda mig, att icke tala om den dödligt ledsamma timme jag måste uthärda innan de andra kommo efter. Det är ej af liten vigt att ha tid till att knyta sin halsduk ordentligt och att lägga den sista [ 88 ]borstande handen på sina skodon och sina svarta kläder. Slutligen var jag färdig, och jag måste sjelf medgifva att jag var oklanderlig. Med denna dubbelt behagliga känsla kastade jag mig i släden; nu kunde jag åter ostörd öfverlemna mig åt mina drömmar. Den gamle Svendsen har den lustiga vanan att han, när han kan, fördjupar sig i hufvudräkningar, oaktadt ingen kan begripa hvad det är han alltid har att räkna ut. Derför passa vi två ypperligt för hvarandra, ty ingen af oss stör den andre. Under bjellerklangen, hvilken taktmessigt ackompagnerade mina tankar, gick det raskt undan i aftonskymningen. Det var en af dessa vinterdagar, då himlen ligger så lågt öfver jorden, som om den med innerlighet ville taga henne i famn. Luften var lugn och mild; hvarje ljud hördes matt och dämpadt; träden tycktes slumra orörliga under det tjocka, mjuka snötäcket; en vinterlig siesta hvilade öfver jorden. Jag återkallade i mitt minne hvad jag upplefvat sedan Fredrikas hemkomst från staden förliden vinter, der hon varit för att lära sig musik och skräddaresöm; huru jag kämpat med förtrollningen och länge trott mig saker, tilldess jag märkte att hon natt och dag despotiskt beherrskade mina tankar.

Min tysta monolog lydde ungefär sålunda:

Huru sällsamt att den bekännelse jag ofta var i begrepp att göra henne hvarje gång blef afbruten! Än kom en af hennes små bröder in och bad om förklaring på ett ställe i sin lexa, än kom mamsell Borre, den olycksaliga mamsell Borre. Man skulle tro att hon känner i luften när det är någonting hon kan ställa i olag. Alltid föll någon parodierande plump i den lyckliga stämningen. Ibland var det äfven Fredrikas egen [ 89 ]ysterhet som var skuld dertill. En gång före jul voro vi allena i hvardagsrummet, alla de andra voro bortresta. Det brann i kakelugnen; i det flammande skenet från lågan framträdde hennes gestalt blott till hälften, likasom i hautrelief, under det hon satt på soffan. Skymningen och ensamheten gåfvo samtalet ovilkorligen en farlig prägel; Fredrika var allvarlig, nästan förtrolig. Jag reste mig från min plats för att gå fram till henne; då bröt hon ut i ett högljudt skratt och bad mig gå öfver golfvet än en gång, emedan, min skugga på väggen var så »kostlig». Ögonblicket var förspildt. Dessa hastiga öfvergångar från allvar till lustighet äro egendomliga hos henne; man kan aldrig vara riktigt säker på någon sinnesstämning hos henne, och hon vänder den andras helt och hållet efter sin egen. Det är ej brist på hjerta, det är kapris, ungdomligt öfvermod. När hon blir äldre och lifvets allvar brutit detta öfvermod, blir hon kanske älskvärdare, men kan ej förtrolla mig mera än nu, då hon så ofta sårar mig. Det felas henne ej själ, men väl själsbildning, det vill säga den bildning som lifvet ger.

Men den fatala mamsell Borre! Då jag färdas genom denna skog erinras jag om ett af hennes spratt. Denna skog har alltid haft något särskilt lockande för mig. Då jag förliden höst åkte härigenom med Fredrika, frågade jag henne om hon ej tyckte att resan genom en sådan skog på ett eget sätt väckte och sysselsatte fantasien. Hon svarade att det hade hon ej märkt. Jag menar, fortfor jag, att de oregelbundna trädgrupperna, som uthuggningar, tiden eller stormarne här och der bildat i den täta skogen, understundom sällsamt lifvas och individualiseras, och att de emellanåt antaga de [ 90 ]underbaraste formationer, då man far förbi dem. Se t. ex. de två unga, ståtliga träden som böja sig mot hvarandra deruppe på branten! Kan man låta bli att tänka på ett möte mellan två älskande? Och den gamla granen der till höger, som ligger utsträckt under mosstäcket, är det ej bilden af en döende familjefar, omgifven af sin sörjande barnskara? Se blott hvilken olika karakter afpräglar sig i de stora och de små träden, se den breda matronlika gestalten här i förgrunden och vid dess sida den smidiga, jungfruliga gestalten, som förtviflad lyfter sina armar mot himlen. Fredrika fann det högst besynnerligt att jag kunde se allt detta i några krokiga, kullblåsta granar, och försäkrade att hon hädanefter ville försöka att utfinna några sådana likheter. Ett par dagar derefter satt jag vid det öppna fönstret och läste, då jag hörde mamsell Borres och Fredrikas röster utanför i trädgården. Bakom den nedrullade gardinen kunde jag se att de voro sysselsatta med att upphänga kläder på den gröna gräsplanen framför trappan. Plötsligt säger då mamsell Borre med en djup, för tillfallet antagen röst (hon kan lätt härma hvilken röst som helst): tycker ni inte, mamsell Lemvig, att åsynen af en sådan der grupp på ett eget sätt väcker fantasien? Se här, denna långa rad af ullstrumpor: tycker ni inte att de sällsamt lifvas och induvialiseras när man länge ser på dem, ja, att de slutligen antaga de underbaraste reformationer? Jo, sannerligen, sade Fredrika leende; man kan ej låta bli att tänka på den stora arméen ... Och nattmössan der borta, fortsatte mamsell Borre, är det ej kungen lifslefvande, som kommenderar den mot fienden. Kejsaren menar ni väl, rättade Fredrika. Nå, skall det [ 91 ]då ändtligen vara en kejsare! Men hvad menar mamsell om den smidiga, jungfruliga gestalten? Huru har hon kunnat förvilla sig in i arméen? Från mitt gömställe såg jag att hon hade stuckit en blårutig nattröja och en nattkappa på en ärtstör, och att hon höll allt detta i vädret, och nu började begge gapskratta. En stark vindpust satte i rörelse gardinen bakom hvilken jag stod; skrattet upphörde plötsligt och de återtogo sin naturliga ton.

Vill man någonsin hoppas vinna den älskade, då måste man först vara säker på hennes väninna! Men mamsell Borre är min fiende och söker att vända Fredrikas sinne ifrån mig. Likväl är hon ej en öppen fiende, ty då skulle jag långt mindre frukta henne. Men denna osynliga inverkan som röjer sig på tusende sätt, genom skenbart oskyldiga utfall, som blott stå en qvinna till buds, och emot hvilka en man ej har några vapen, allt detta nedslog mitt mod; dessa utfall likna smygande gifter, hvilka döda långsamt, men säkert. Jag förstår ej den förändring, som föregått med henne, ty första tiden efter min ankomst hit till huset visade hon sig så vänlig och förekommande vid alla tillfällen; men sedan Fredrika hemkommit, är hon helt annorlunda. Men hennes ränker skola ej lyckas henne. Genom flera tecken, blott synliga för mig, har Fredrika låtit mig förstå, att jag ej är henne likgiltig. Nu måste det komma till en förklaring, nu eller aldrig. Jag uthärdar ej längre ovissheten; nu eller aldrig... det må bära eller brista. Ej derhemma i hvardagslifvets tvång kunde det ske, utan i baltumultet, i menniskohvimlets ensamhet, hvilket just är stället för tvenne hjertan att [ 92 ]förklara sig för hvarandra. Nu eller aldrig! Nu eller aldrig, klingar det också i bjällrorna utan uppehåll.

Sådan var ungefär gången af mina betraktelser, då vi fingo gården i sigte. Det lyste långt ut på egorna ifrån de många upplysta fönstren, som från ett förtrolladt slott. Lik en djerf riddare i sagan, gick jag att eröfra segrarens pris, ännu okunnig om hvilka drakar och djur der kunde vara att bekämpa. Mitt mod sjönk betydligt, och jag blef alltmera beklämd, ju närmare jag kom gården; men mitt beslut stod fast. Nu eller aldrig. I afton skall det afgöras.

På gårdsplanen var mycken liflighet. Slädar kommo och slädar körde bort, damer stego ur och kuskarne skulle trakteras. Hela scenen tillika med uthusen, trädgårdsstaketet, hundhuset ända till det stora skatboet, framträdde pittoreskt i den starka belysningen från fönstren. Hvad tänkte väl det gamla patriarkaliska skatparet, som i så många år bott lugnt och ostördt i omnämnde bo, hvad tänkte det val om dessa upptåg af deras grannar? Jag tyckte nästan att jag såg dem titta upp ur boet och med tecken till missnöje skaka på sina grånade hufvuden.

Vi inträdde i förstugan. Vid skenet af två lyktor, som voro anbragta på ömse sidor om dörren, aftog jag i hast mina ytterplagg. Jag märkte att vi voro bland de sist anlända. Jag såg mig om efter Svendsen, för att ej behöfva gå in ensam, men han stod ännu i öfverrock och utanstöflar och mumlade sina tal, med fingrarne på pannan; han tycktes ej skola bli i ordning så snart; jag måste således gå in ensam. Sedan jag passerat ett par tomma rum, stadnade jag på tröskeln till ett större. Detta var alldeles uppfyldt af damer. [ 93 ]Det var med möda plats för ett par landtliga tärnor att kringbjuda några ofantliga brickor med thevatten och bakelse. Mina blickar funno snart den de sökte. Himmel, hvad hon var vacker! Man såg det först riktigt när hon satt emellan alla de andra. En ljusröd klädning omgaf henne som en rosenröd sky; hennes enda prydnad bestod i en stor, hvit törnros i håret. Jag vill ej begagna det lika utslitna som osanna uttrycket, att den syntes vissnad i jemförelse med hennes hy. Den skämdes ej på sin plats; men det är visst, att hennes hys friska hvithet och rosens mattare blekhet ömsesidigt bestredo hvarandra företrädet. Det behöfdes en dristighet sådan som mamsell Borres att sätta sig just vid hennes sida. Mamsell Borre har den obeskrifliga teint, som liknar lungmos, det vill säga en blandning af brunrödt, grått och grönaktigt. Hennes sotsvarta hår, de rörliga, föränderliga ögonen, de stora hvita tänderna i den hånfulla munnen, allt är karakteristiskt i detta ansigte; dertill har naturen af kapris gifvit henne en vacker figur, som kanske gör att hon ännu har anspråk på att bli kurtiserad. I följd af sin skarpa tunga som ej skonar något är hon i trakten mera fruktad än afhållen. Satirer i den hjertlöses och obildades mun äro afskyvärda, och urarta blott till råa stickord. Dock förstår hon väl att ställa sig in hos den hon vill vinna. Men blickarna började fästa sig på den plats der jag stod; man började hviska. Det är en förarglig uppgift för en herre att arbeta sig igenom en sådan tätt sluten krets af damer! Jag skulle hellre kunna gå genom eld, tror jag. I ett sådant ögonblick vet man med visshet, att hela kretsen är blott ett öga, en tanke; och ve den hos hvilken den minsta tafatthet visar sig eller en skugga [ 94 ]af någonting löjligt! Man känner instinktmessigt att en samling qvinliga individer alltid betrakta den ensamme manlige individen som en fiende, det vill säga med blickar som lysa af begär att plåga honom. Motsatsen kan aldrig ega rum; derföre bör det för den allmänna säkerhetens skull alltid vara så arrangeradt, att damerna gå genom det rum der herrarna samlas.

Dylika betraktelser äro emellertid ej egnade att sätta mod i någon, som är i min dåvarande ställning; jag måste fatta ett beslut. Jag beräknade, att en lång genommarsch var långt farligare att verkställa än en dristig manöver; jag beslöt att bjuda upp Fredrika. Huru litet behöfs det ej att kullkasta de största menskliga planer! Var det beräkning eller blott händelsen som gjorde, att mamsell Borre i detsamma satte sin fot så långt fram? Jag vill ridderligt antaga det sistnämnda, men i min ifver märkte jag ej foten, utan snafvade och stötte emot en af de stora, kringvandrande brickorna, hvilken emellertid i den handfasta, landtliga nymfens händer någorlunda bibehöll jemvigten; blott de närmaste damerna, uppgåfvo ett skrik, och jag sjelf fick mig en dugtig stöt på armbågen. Detta obetydliga uppehåll var tillräckligt att förstöra hela min plan. Musiken spelade i detsamma upp, och en ung man, som jag ej kände, men som såg bra ut, bugade sig för Fredrika och förde in henne i danssalen; de öfriga herrarna följde hans exempel. Jag stod förbluffad och hade ännu ej kommit mig för igen efter min påstötning, då jag såg rummet tomt, så när som på ett par äldre damer, deribland äfven amtmannens husmamsell. Det är en snäll och bra flicka, som lagar mat förträffligt; hon tager sig kanske ej bra ut i en dans, men jag är ej heller [ 95 ]mästare i konsten; hvarför skulle jag ej bjuda upp henne? Hon sade ej heller nej, och vi ställde oss längst ned i salen.

Nu först hade jag tillfälle att betrakta salen, den nya salen. Der hade verkligen skett en förändring. Den som sett den i dess gamla skick, då den blott begagnades som förvaringsrum för en mängd väfstolar, spinnrockar, garnvindor och kasserade möbler, hade svårt att fatta att den var densamma. På de panelade väggarna voro med passande mellanrum anbringade lampetter, omvirade med lingonris. Till de äldre fruarnes beqvämlighet funnos fyra soffor, och till de dansandes en mängd bänkar. Men länsmannens stolthet var likväl kronan i taket. Den var konstmessigt flätad af granris, smyckad med kulörta pappersblommor och i den funnos ej mindre än 12 ljus. Att platsen under denna krona undveks af de dansande, så att man der alltid skiljde sig åt, betog kronan ingenting af dess imposanta egenskap.

Hvilken egendomlig prägel har ej en sådan första dans, som den nästföljande redan till en del förlorat, och som sedan alltmera försvinner. Ännu leder den hulda Gène, gracernas frände, om än en frände som de ej vilja kännas vid, de dansandes steg; ännu är glädjen ej lössläppt, men dallrar tillbakahållen i damernas nedslagna blickar och i de rosor som spricka ut på deras kinder; man delar sin spända uppmärksamhet emellan sig sjelf och andra.

Och Fredrika! Hennes öga strålade! Man säge hvad man vill till de svarta ögonens pris, men de kunna ej hafva den fängslande makt, detta obeskrifliga som ett par vackra blå ögon ega. Blott de förstå att på en gång [ 96 ]såra och läka, att befalla och bedja, och när de nu på köpet omskuggas af långa, mörka ögonhår, sådana som Fredrikas! Hon har ett egendomligt sätt att föra sig i valsen: hon böjer hufvudet åt sidan med till hälften tillslutna ögon och med en min, som om hon på nåd och onåd öfverlemnade sig till den lycklige, som håller henne om lifvet; men plötsligt, som om hon ville straffa denna förvägna tanke, höjer hon hufvudet stolt i vädret, och hennes ögon utsända blixtar åt alla sidor. Längre fram på aftonen fick jag löfte om en vals af henne; jag väntade den med darrande otålighet. Då jag skyndade bort för att leda ut henne, kom den unge mannen fram, som en gång förut gått mig i vägen, och påstod att han fått löfte om den. Fredrika syntes ett ögonblick förlägen och menade, att det var den följande valsen hon lofvat mig. Jag försäkrade att hon uttryckligt lofvat mig den. Detsamma påstod han.

— Huru är det möjligt att komma ihåg alla dessa uppbjudningar! ropade Fredrika. Ni får verkligen ursäkta mig att jag emellanåt blir litet konfys.

— Då vet jag ingen bättre råd än att mamsell Lemvig väljer emellan oss två, sade med segrande min den unge mannen, som jag sedan fick höra hette Wilhelm Barth; jag förmodar att hr M. är nöjd dermed.

Jag afvaktade ej denna dom, utan bockade mig och drog mig tillbaka. Alltså nästa vals! ropade hon efter mig.

Alltså nästa vals! Jag tittade på anslaget vid ingången, för att se när denna vals skulle börja. Till min förfäran upptäckte jag att några flera valser ej voro antecknade, men väl en oändlig räcka anglaiser, molinask, hornpipe, Figaro och andra danser, hvilka ej [ 97 ]tilläto något ordentligt samtal med damen. Detta var då alltför besatt! I min modfäldhet hällde jag, emot min föresats, ett glas punsch i mig; det smakade vedervärdigt, och detta i förening med hettan och mitt dåliga humör gjorde att jag gick ut ur salen; jag behöfde frisk luft. Dessutom skulle hornpipe-dansen börjas, och denna dans kan jag ej fördraga; hur löjligt att se en mängd menniskor springa omkring efter hvarandra i små cirklar, och hur ledsamt att höra det oupphörliga upprepandet af samma skrällande musik. Jag tål icke att se Fredrika i denna dans. Genom spelrummet och det folktomma hvardagsrummet nådde jag husets sängkammare, der ytterplaggen lågo uppstaplade. Här var svalt och tyst; ett par ljus, hvilka med fingerlånga vekar brunno på ett marmorbord, antydde att detta rum var föga besökt. Jag putsade ljusen och sökte mig en plats i en beqväm länstol, som stod i en vrå emellan sänggardinen och väggen. Tystnaden och svalkan verkade snart lugnande på mig; från balsalen hörde jag ingenting annat än basfiolens enformiga, melankoliska ton. Blott emellanåt, då någon dörr öppnades, hördes hela musiken.

Huru länge jag suttit der vet jag ej, då jag hörde fogdens röst i nästa rum. Han och Fredrika inträdde. Ovilkorligt qvarblef jag på mitt gömställe, hvarifrån jag kunde observera dem utan att de kunde blifva mig varse. Den gamle hade druckit väl mycket; hans ansigte var ovanligt rödt deraf eller kanske af den upphetsade sinnesstämning, hvari han syntes befinna sig.

— Jag säger dig Rika, sade han till dottern, jag vill icke veta af det, nej, pina död jag det vill.

[ 98 ]— Herre Gud, svarade hon blidt på detta barska tilltal, kan jag då förbjuda honom att tala med mig? Att dansa en dans med någon kan väl icke kallas för mycket.

— En dans, säger du? Nej det var två, och han bjöd upp dig till den tredje. Tror du inte jag från spelbordet sett, hur den der glopen gått och tisslat och fjäsat för dig hela aftonen. Än skulle du ha punsch, än bischoff, än var det en schal, än någonting annat som skulle hemtas, och så hviskande och tisslande och tasslande och fjäsande i hvarenda vrå. Jag vet hur slutet blir på så’nt, ja, pina död, vet jag det. Men jag vill inte veta af det mera, hör du. Den der preliminaristen, den der Barth är en stor skälm, tillade han mindre högljudt och kastade en blick omkring sig i det tomma rummet. Jag känner karl’n; om han än inte ännu haft tid att göra sig riktigt känd här i trakten; en skräflare är han, en slagskämpe, en oförskämd, oduglig gynnare, som ingenting har och ingenting vill bli.

— Det är mycket möjligt, sade Fredrika med en allra som sötaste tviflande min omkring munnen. Derpå vände hon sig emot spegeln och började släta ut vecken på sin klädning. Hon drog skärpet bättre till omkring det välformade lifvet och spände ut bröstet.

— Nej, om det varit vår kandidat, det skulle varit någonting helt annat det, sade fogden i betydligt mildare, nästan vemodig ton. Hvar och en som har ögon i hufvudet kan se att han gör dig sin kur, och han har allvar, han! Det är en karl det både med hufvud och hjerta, af honom blir det någonting stort med tiden. Han har gjort mig tjenster, som... ja, [ 99 ]om du bara visste det...! Men du är som alla flickor tokig, och vet inte ditt eget bästa.

Mitt hjerta slog nästan hörbart vid dessa ord. Men hvad hon skrattande svarade uppfattade jag ej; ty midtemot mig stod hennes strålande bild i spegeln i obeskriflig ungdomsfägring; och utan att hon visste det mötte hennes ögon mina på mitt gömställe, under det hon rullade de blonda lockarne omkring fingret.

— Som jag säger, tog fadren åter barskt till ordet, ingen kurtis mera med den der munsjören. Jag vill ej veta af det, förstår du? Och hör så godt först som sist: i vårt hus kommer han aldrig med sin fot. Du tänker kanske på balen om torsdag, men det skall ingenting bli af.

— Jag kan inte begripa hur du kan vara så orimlig, pappa, sade Fredrika i gråtande ton. Hade jag kunnat på förhand ana all denna förtret i afton, skulle jag stannat hemma. Nu har jag intet nöje längre.

— Se så, var nu inte ond längre, Rika lilla; jag menade ej så illa. Du vet ju att jag ej tvingar mina barn; det är min princip att enhvar skall handla efter sitt hjertas val. Men det säger jag: om jag än en gång får se att du inlåter dig med den der fördömda glopen, så skall du få med mig att göra. Jag skall en gång berätta dig historier om honom, som nog skola betaga dig lusten att kokettera för honom.

— Det behöfs alls icke, sade Fredrika allvarligt. Du misstar dig mycket om du tror att jag tycker att det är någonting så fasligt rart med honom. Är det ingenting annat du fruktar, pappa, så kan du vara [ 100 ]fullkomligt lugn. Hädanefter skall jag ej se åt det håll der han finnes. Är du nu nöjd?

— Det var ett godt ord, Rika, ett godt ord! sade fogden högtidligt. Gif mig din hand derpå. Se det kan man kalla förståndigt taladt.

Denna öfverenskommelse var knappt afslutad förrän de blefvo afbrutna i sitt samtal. Ett par väldiga sporrar klingade i förstugan, en barsk stämma ropade på mamsell Lemvig, och den tjocke ryttmästaren stack in hufvudet genom dörren. Ändtligen finner jag er, mamsell Lemvig; jag har sökt er förtvifladt öfver en half timme. Anglaisen är längesedan börjad; får jag den äran?

Ännu en leende blick i spegeln. Jag uppfångade denna blick och hon sväfvade bort. Fadren gick långsamt efter, och jag hörde honom brumma: »En sådan sprätt, en sådan odugling!i»

Då jag kom in i salen dansade just preliminaristen förbi mig. Jag hade då tillfälle att närmare betrakta honom. Han syntes ej vara mycket öfver tjugo år, men hade någonting öfvermåttan suffisant i sitt väsen. Hans blomstrande ansigtsfärg hade genom dansen och i följd af den åtsittande svarta sidenhalsduken blifvit starkt blossande. Omkring den stora, fylliga, men välbildade munnen låg ett drag af oförskämdhet och sjelfförtroende. Han hade mycket vackert hår, men han gick ej heller förbi en spegel utan att stanna för att spegla sig. Der var ett komplett exemplar af en landtsprätt. Nu begriper jag hur det kom sig att han öppnade nästan alla danser och afbröt dem efter behag: och när man hörde stoj eller oordning, kunde man vara temligen säker på att han var medelpunkten deri. Med [ 101 ]allt detta kan jag dock ej neka att han är en hurtig, välväxt ung man, ja, i jemförelse med de två figurer som dansa närmast honom, är han verkligen elegant. Den ene, en landtbrukare, arbetar sig redligt i sitt anletes svett igenom alla de långa, ansträngande turerna, och hans dam är ej en af de lättaste. Ett par gånger har han i en besynnerlig distraktion gjort en rörelse som om han ville spotta i händerna när han skall valsa om med henne. Hans sidokamrat, den rike timmermärkaren, är raskare på foten; han dansar med ett slags passion. Det oaktadt är denne kavaljer i misskredit hos damerna i afton, kanske mest på grund af ett par svarta handskar, som färga ifrån sig. På flera än en af de hvita klädningsryggarne står beviset derpå aftryckt, hvilket gifvit länsmannen, som är en munter värd, anledning att säga en qvickhet. »Nu har Stubberuden snart märkt allt timmer som vi ha här i afton», utbrast han, i det han gick utefter raden af de dansande. — »Är du tokig, far», sade värdinnan, »kallar du damerna timmer?» — »Tokig, säger du? Äro de kanske inte fruntimmer, hvasa?» Detta bonmot gör mycken lycka. Men Fredrika sväfvar som en gratie genom dansen vid den pustande ryttmästarens hand. Ändarne af hans långa, röda skärp stå som ett hjul omkring dem.

Då hon efter den ansträngande anglaisen kommit tillbaka till sin plats, bjöd jag henne en stol, som hon emottog med ovanlig vänlighet. Detta gaf mig mod att bedja henne om en cotillon, och till min öfverraskning tackade hon med samma vänlighet. Preliminaristen, hvilken i samma ögonblick kom och bjöd upp, affärdade hon med ett kort och stolt: tack! jag är [ 102 ]uppbjuden, som han besvarade med en djup, ironisk bugning. Huru hade jag väl ett enda ögonblick kunnat tro, att denna person gjort något intryck på henne! Fadrens varning var alldeles öfverflödig... men kanske — hviskade en dåraktig stämma i mitt bröst — kanske har han öppnat hennes ögon för min stilla böjelse och visa att jag ej är henne helt och hållet ovärdig. Hennes ögon sågo dervid så vemodigt forskande på mig, som om de sågo hvad jag tänkte, och som om de ville afbedja allt det lidande de förorsakat mig. Jag var som berusad. Nu eller aldrig tänkte jag åter. Nu eller aldrig. I cotillonen skall det ske.

Aftonen framskred, det led mot balens slut, cotillonen skulle börja. Jag trodde knappt sjelf på min lycka, då jag ändtligen vid hennes hand uppställde mig i dansen. Just som vi tagit plats visade sig hr Barth på andra sidan. Detta oroade mig dock ej mycket, ty hon bad mig nästan i samma ögonblick söka oss en annan plats, emedan hon märkte att det drog från dörren. Jag uppfyllde genast hennes önskan. Men på vår nya plats var hon ej heller tillfreds, utan valde sjelf en vid fönstret, hvilken jag tyckte vara just den värsta af alla, emedan här drog förskräckligt. Ett ögonblick derefter infann sig hr Barth åter, och bibehöll nu hårdnackadt sin plats. Han hade ej sjelf någon dam, han blandade sig blott nonchalant i turen då det föll honom in. Men han bemäktigade sig så uteslutande samtalet med Fredrika, att jag blott då vi dansade fram kunde vexla några ord med henne. Ack, den gången förstod jag ej att hela flyttningen var en list för att undgå fadrens ögon; han höll stark utkik från spelbordet. Från den andra sidan kunde han ej [ 103 ]se dem. Jag förstod intet, ville ingenting förstå, jag var döf och blind, och alla mina qval voro glömda då hon efter dansen tryckte min hand och sade med den ljufvaste röst:

— Vi hafva ju nästan ej talat ett ord med hvarandra.

— Det är ej min skuld, mamsell Lemvig.

— Sannerligen ännu mindre min, svarade hon. Hvad skall en stackars dam göra? Hon har ingen egen vilja, utan hvarje framfusing, som icke rent af förolämpar henne, har tillåtelse att besvära henne. Jo, er skuld är det just, och till straff skall ni dansa cotillon med mig på balen om torsdag, och jag dömer er att oupphörligt konversera.

— O, Fredrika! ropade jag och fattade hennes hand, som hon ej tog tillbaka — Fredrika... mamsell Lemvig... får jag köra hem för er i afton?... Min röst darrade.

Hon böjde hufvudet närmare, betraktade mig länge med samma forskande, outgrundliga leende, derefter sade hon knappt hörbart: Ja, och försvann i hvimlet. Jag stod bedöfvad qvar och som i ett rus. Detta ja, det var redan en bekännelse... det klingade så djupt och högtidligt... balen är slut om några minuter... O, detta ja, det hviskades liksom framför ett altare!

— Se så, för tusan, är det nu tid att stå och gapa, när jag sjelf skall anföra långdansen! ropade värden bakom mig, och gaf mig ett dugtigt slag på axeln. Min bästa M., nu får ni minsann ha ögonen uppe, eljest får ni ingen dam! Jag får väl taga hand om er, ser jag... Se der kommer mamsell Borre; hon är kanske inte uppbjuden ännu. Mamsell Borre, här är en [ 104 ]kavaljer som vill dansa med er, men som ej sjelf törs bjuda upp. Nej, mina herrar och damer! nu är det ingen pardon, nu ska alla, de må gå med käpp eller krycka, upp och dansa långdansen.

Det var ej värdt att streta emot. Jag måste dansa, och med mamsell Borre. Långdansen började. Värden höll bokstafligen sitt löfte. Alla som gjorde anspråk på mensklig skapnad drogos in i dansen. Han skonade hvarken ålder eller kön, han skonade ej barnet i moderlifvet, ty äfven unga fru S. visade sig uppe i dansen. De äldre herrarne blefvo uppryckta från spelborden, och ej alla fingo tid att bortlägga sina pipor. Hushållerskan enleverades med punschslefven i handen. Till och med de vördnadsvärda gamla fruarna, hvilka trodde sig säkra i sin värdighet som soffa-damer, grep han, den obeveklige. Alla dessa figurer rörde sig bacchantiskt om hvarandra i den vilda, burleska dansen; det sista bandet som höll uppsluppenheten tillbaka hade brustit, man brydde sig ej mera om timmermärkarens handskar, ej ens platsen under ljuskronan respekterades. Jag sjelf gick mekaniskt som en sömngångare bland allt detta virrvarr. Till min lättnad voro de andra herrarnes hjernor så omtöcknade att min förvirring ej synnerligt märktes.

Kaffet var drucket, man rustade sig till hemresan. Fogden hade redan begifvit sig af. Inne i sängkammaren var ett förskräckligt tumult och sladdrande innan damerna fingo på sig sina ytterplagg, innan alla dessa brokiga sommarfoglar krupit in i sina puppor igen och småningom försvunnit. Jag hade i hast hjelpt Fredrika att påtaga den röda kappan med skinnbrämet och knytit hennes kängor samt sprang nu ut för att [ 105 ]få reda på släden. Då jag kom tillbaka mötte hon mig på trappan. Påpelsad som hon var kunde hon hvarken se eller röra sig; jag bar derför henne ned i släden, tog plats vid hennes sida och det bar af i ilande fart.

Det var en herrlig morgon. Månen stod ännu blank och skinande i vester; det låga molntäcket från föregående afton hade fördelat sig och sväfvade som lätta snöhvita fläckar öfver den klara mörkblå himmelen. Luften var litet friskare, men ej kall, ja, ej kall nog att afkyla ett sinne sådant som mitt i den stunden. En sådan natt, tänkte jag, en sådan färd sida vid sida med den älskade, är just passande att besegla våra hjertans förbund. Huru vämjelig förekom mig ej nu den qvafva balsalen; jag begrep ej att jag på allvar kunnat tänka att den vore stället för en förklaring.

Hvad jag sade till Fredrika under det vi foro under de hvitpudrade, allvarsamma granarne...? Jag vet det knappt mer; jag vet blott att orden strömmade från hjertat som en länge och våldsamt tillbakahållen ström. Borta var all tafatthet och all rädsla. Fredrika satt tyst, liksom öfverväldigad. Jag förstod denna tystnad, dessa halfhviskade ord, som de tätt omsvepts pelskläderna gjorde ännu otydligare. En gång gjorde hon en rörelse som om hon ville fatta min hand. — O, säg ingenting! bad jag henne, att ni hör mig och ej afbryter mig gör mig redan lycklig. Låt mig tala, låt mig säga er allt hvad jag så länge tvingats att förtiga.

Då jag började nedskrifva denna berättelse, lofvade jag mig sjelf att vara sann. Jag ville ej skona mig, utan återgifva denna bedröfliga historia drag för drag med osminkad noggrannhet. Jag erfor en obarmhertig [ 106 ]längtan att för mig frammana denna min själs nattbild och jag har hittills hållit mitt löfte. Men jag kan ej längre dröja vid denna scen och kan ej nedskrifva flera af dessa ord, de första och sista som någonsin kommit öfver mina läppar. Nej, jag vill ej håna dem mera, dessa stackars tillräckligt hånade och föraktade ord; men kunde jag gråta, ville jag utplåna dem med mina brännande, bittraste tårar. Jag älskade henne dock så högt! På mina händer skulle jag ha burit henne genom lifvet!

Det är snart berättadt hvad en någorlunda skarpsynt läsare måhända redan gissat. Då vi höllo utanför farstudörren och jag skulle lyfta henne ur släden, gled hufvudhucklet något åt sidan, och ehuru hon ögonblickligen drog till det igen, kunde jag ej tvifla på hvad jag sett. Det var intet djefvulskt bländverk. Under floret hade jag upptäckt mamsell Borres drag. På den spetsiga näsan och den hånfulla munnen igenkände jag henne genast. Ett ögonblick stod jag förstenad, som om en orm hade stungit mig, men med en våldsam ansträngning återvann jag min sjelfbeherrskning och lät ingenting märka. Jag följde henne in genom dörren, bockade mig och sade: God natt, Fredrika, god natt min balprinsessa! och åtskilliga andra galenskaper som jag nu ej minnes. Men jag hörde ett skärande skratt då jag rusade uppför trappan. Det kom från mig sjelf.

Jag vill ej beskrifva huru jag tillbragte den första timmen på mitt rum. Den som ej upplefvat en sådan timme skall ej kunna fatta det. Nu blef hela det afskyvärda bedrägeriet med ens klart för mig... det var ett aftaldt spel emellan dem... Under det jag var [ 107 ]nere för att taga reda på släden hade de bytt kappor; de äro ungefär af samma längd. Men för hvad ändamål hade denna komedi uppförts? Afsåg den blott ett grymt gyckel? Ack, nu förstår jag allt. Fredrika skulle äfven köras kem! O qvinna! utbröt jag med Frithiof,

»Den första tanke, som Loke hade,
Det var en lögn, och han sände den
I qvinnoskepnad till jordens män.»

En hel timme efteråt hörde jag bjellror. Jag tittade ut; de kommo. Det var hon, den hjertlösa varelsen, den dubbla löftesbryterskan. Månen hade gått ned och dagsljuset började frambryta grått, nyktert och trist, likasom det ljus som gick upp i min själ. Då jag såg preliminaristen hjelpa henne ur släden och skyndsamt begifva sig af igen, blef jag lugnare; min förbittring gaf rum för ett oändligt, djupt förakt.

Då jag dagen derpå kom ned i hvardagsrummet, voro alla der församlade.

— Nå, min kära M., hvad tyckte ni om balen? ropade fogden vänligt emot mig. Det gick lustigt till. Det är bara länsman som kan ställa till sådana baler. Det var ej många af herrarne som voro säkra på sina ben. Jag är rädd för att äfven vår vise, höglärde hr M. var en smula på kneken, eller hur? Ha, ha, ha!

— Tyvärr! det kan icke nekas, svarade jag, vi äro alla skröpliga varelser. Men det är mamsell Fredrika, som jag körde för i natt, hos hvilken jag har att afbedja mina synder.

— Jag hoppas, mamsell Lemvig, sade jag, och fästade på henne en genomträngande blick, jag hoppas att ni ej minnes något af det dumma prat, hvarmed [ 108 ]jag kanske besvärade er, liksom jag sjelf ej heller vill minnas ett ord deraf. Så mycket kan jag emellertid försäkra, att det aldrig skall hända mera. Eftersmaken af en sådan afton är alltför motbjudande. Det är första, men säkert äfven sista gången jag haft olyckan berusa mig af dålig spirituosa.

Hon bleknade och slog ned ögonen.

Åtta dagar derefter lemnade jag fogdens hus.