Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-11
| ← Om Magnus Gabriel De la Gardie |
|
Oenighetsfrön under drottning Kristinas styrelse → |
ELFTE KAPITLET.
OM DROTTNING KRISTINAS FRIARE.
En ung och snillrik drottning med personliga behag och ett mägtigt rike till hemgift skulle naturligtvis locka många friare. Sådana uteblefvo ej heller.
Redan förut är berättadt, huru Gustaf Adolf åsyftade en äktenskaps-förbindelse mellan Kristina och unga kurprinsen Fredrik Wilhelm af Brandenburg[1]. Underhandlingarna derom fortsattes också efter konungens död; i synnerhet från Brandenburgs sida. Äfven svenska förmyndareregeringen tyckes hafva gynnat förbindelsen[2]; och när Kristina hade fyllt sina fjorton år, gjordes henne af rådet formligen förslag om detta äktenskap; men hon vägrade. Många säga, att rådet och i synnerhet Axel Oxenstierna sedermera ändrat åsigter och motarbetat kurfursten; ty man fruktade, att äfven han skulle hafva sin andel af brandenburgska slägtens besynnerliga lynne, sådant Maria Eleonora med flere andra det visat; likaså, att han skulle stanna i det mildare Tyskland och behandla Sverge som lydrike och stjufbarn; ytterligare, att han, med vana vid det enväldiga styrelsesättet i Brandenburg, skulle qväfva svenska ständernas frihet; också att han och Kristina, begge med sjelfrådiga sinnelag, skulle icke med hvarandra kunna länge förlikas; — slutligen, att lutherska presterskapet i Sverge skulle med ovilja se på dess tron en furste, uppfödd i kalvinska läran, och lika ogerna en äktenskapsförbindelse mellan tvänne syskonebarn, o. s. v. I verkligheten gaf rådet hvarken jakande eller nekande svar, utan uppsköt saken till Kristinas myndiga år och eget afgörande. När denna tid inträffade, anmälde sig Fredrik Wilhelm om igen, och nu hos drottningen sjelf; men fann snart alla bemödanden fåfänga. Kristina visade redan nu bestämd ovilja för giftermål i allmänhet, och Fredrik Wilhelm förmälde sig med en furstinna af oraniska huset. Så försvann det bästa tillfället att främja Gustaf Adolfs stora Östersjöplan. Om den ifrågavarande förbindelsen gått i fullbordan, hade Sverge egt hela Östersjö-kusten från Blekinge inåt kring Bottniska, Finska och Liffländska vikarna och södra stranden utefter allt till Mecklenburg; med undantag blott af Kurland, Samogitien och westpreussen.
Från Danmark hade drottning Kristina två friare; först prins Ulrik, Kristian den fjerdes yngsta son. Fadren yrkade flere gånger på denna förbindelse; men fick bestämdt afslag, först af Gustaf Adolf och sedermera af rådet och, som det tyckes, äfven af enkedrottning Maria Eleonora, hvilken sednare upptog ganska illa, att Danmark började framställa giftermålsförslag, medan ännu sorgetiden efter Gustaf Adolf varade. Inom kort blef också denne prins Ulrik skjuten i tyska kriget. Snart derefter anmälde sig andra friaren, nämligen den förres bror, prins Fredrik af Danmark, sedermera konung Fredrik den tredje. Underhandlingen fortgick i flere år, och gynnades af Maria Eleonora, som vid denna tid, missnöjd med regeringen i Sverge, slöt sig till Danmark och sökte dess vänskap. Svenska rådet, obenäget för en sådan förbindelse, uppsköt saken till drottningens myndiga år. Prins Fredrik ville ej vänta, utan gifte sig 1643 med en dotter af den i förra delarna ofta omtalade hertig Georg af Lüneburg.
Från Tyskland omtalades fem friare, nämligen ofvannämnde Fredrik Wilhelm af Brandenburg, konung Ferdinand af Ungern, kurfursten Karl Ludvig af Pfalts, erkehertig Leopold Wilhelm af Österrike, och en kurprins af Saxen. Bland de fyra sistnämnde tyckes konungen af Ungern ensam hafva föranledt några närmare underhandlingar. Han var kejsar Ferdinand den tredjes äldsta son och förmodade efterträdare. Mången trodde, att fadren genom detta frieri sökte för sonen vinna Kristinas röst vid det då förestående valet till romersk konung, d. v. s. till kejsarens framtida efterträdare. Kristina röstade också sjelf på bemälde Ferdinand och arbetade för honom hos flere tyska riksfurstar. Också gick kejsarens önskan i fullbordan, men redan följande året afled den nyvalde, utan att giftermålssaken varit under ytterligare öfverläggning. Man frestas att tro, det hvarken han eller Kristina haft något allvar med denna del af underhandlingen.
Från Polen omtalas fyra friare, nämligen först konung Sigismunds trenne söner, Uladislaus, Johan Kasimir och Karl Ferdinand Sigismund; alla med samma syfte, nämligen att vinna Sverge och bilägga tvisten mellan detta land och Polen. Alla mötte dock samma hinder, nämligen en oöfvervinnelig motvilja, så väl hos Kristina som hos svenskarna. Fjerde friaren var hertigen af Kurland, hvilken dock tyckes hafva varit blott lösligen nämnd.
Från Spanien omtalades konung Filip den fjerde sjelf och hans son, don Johan d’Austria; från Portugal, en af prinsarna; från England, konung Karl den andra, och från Ungern furst Ragoczi. För alla blef underhandlingen redan i sin första början afbruten; om den någonsin blef rigtigt börjad.
Ryktena om svenskarna Erik Oxenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie hafva vi redan och skola än vidare omtala.
Pfaltsgrefven Karl Gustaf återstår. Han, mer än någon annan, hade lofvande utsigter. Men berättelsen om så väl hela detta frieri, som angående andra Karl Gustafs förhållanden uppskjuta vi till framställningen af hans egen historia.
Rätta skälet hvarföre Kristina afslog alla dessa anbud var hennes ovilja för giftermål. Tidigt visade sig dessa tänkesätt, och redan 1649 uti ett värdskap valde hon Dianas roll, hvilken krossade kärleksgudens vingar och pilar[3]. Samma tänkesätt bibehöllos, eller till och med ökades, och på en bland de sista skådepenningar, Kristina lät i Rom pregla, framställde hon sig under bilden af fogeln fenix, ensam flygande öfver skyarna, och med omskrift: fri jag föddes, lefde och dör. Detta Kristinas giftermålshat härledde sig visserligen till en del från hennes ovanligt stora egenkärlek, hvilken ensam fyllde hjertat, så att der ej rymdes någon annan eller mägtigare känsla. Förnämsta orsaken var dock hennes stolthet, hennes åstundan att så mycket som möjligt, vara i alla sina företag fri och obunden. Jag vet ej, sade hon, huru någon qvinna kan vilja underkasta sig äktenskapets slafveri. Jag, tillade hon en annan gång, jag kan ej tåla, att en man behandlar mig, liksom bonden sin åker. Då man föreställde, huru det vore för rikets säkerhet nyttigt, om hon efterlemnade tronarfvingar, svarade hon: den nyttan är ganska oviss. Jag kan likaså lätt blifva mor åt en Nero, som åt en Augustus.