Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om drottning Kristinas friare
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Oenighetsfrön under drottning Kristinas styrelse
Förberedelser till riksdagen 1650  →


[ 67 ]

TOLFTE KAPITLET.
OENIGHETSFRÖN UNDER DROTTNING KRISTINAS STYRELSE

Drottning Kristinas regering hade ej varat länge, förr än inom riket uppkommo eller uppenbarade sig åtskilliga missnöjen, hvilka förorsakade redan då mycken oro, och i framtiden ganska betydliga hvälfningar. De förnämsta bland dessa oenighetsfrön voro följande.

Ofrälse ståndens vanliga ovilja mot adeln, hvilken känsla nu uttalade sig häftigare ön förut. Bönderna klagade högt. Den fängsel- och domsrätt, som adeln lagligen egde öfver sina underhafvande, om den ock af många utöfvades med förstånd och mildhet, vore dock i sig sjelf obillig och gåfve illasinnade tillfälle till orättvisa och förtryck, hvar på äfven flere ohyggliga exempel anfördes. Äfven andra orsaker förefunnos. Mången adelsman, som från kronan inköpt räntan af ett skattehemman, sökte genom våldsamma eller olagliga medel tvinga bönderna derå att sälja sin eganderätt till jorden; han begagnade deras skog och fiskvatten, pålade orättvisa bördor och dagsverken, nekade stundom att mottaga den årliga skatten för att sedermera kunna vid tillfälle på en gång utkräfva summan för flere år och sålunda tvinga den jordförsäljning, som ej godvilligt medgafs. [ 68 ]Emedan adelsmannen egde vid utskrifningar rättighet, att till knekt föreslå hvilken bland sina underhafvande, han ville, valde han ofta dertill de skattebönder, som icke velat sälja sin bördsrätt. På detta sätt var hela denna klass af allmoge nära att förvandlas till frälsebönder utan eganderätt till den jord, de odlade. Sådant väckte grundad farhåga, att hela det fria bondeståndet skulle i framtiden försvinna; häldst drottningen efter sitt anträde till regeringen med gränslös frikostighet eller mishushållning sålde och bortgaf kronogods och räntor af skattehemman, så att hon redan 1649 klagade, att föga derav återstode. Dessutom yrkade mången frälseman, att bönderna på de skattehemman, hvars räntor han inköpt, icke borde deltaga i riksmötena, ej heller bidraga till underhållet af riksdagsmän för bondeståndet. Härigenom blef denna börda för de få återstående sjelfegarne så tung, att, om så fortgått, skulle dessa sednare snart frivilligt afstå från en så dyrköpt andel i styrelsen[1].

Borgrarna å sin sida klagade, att adeln genom landsköp och genom fria handtverkare skadade städernas handel och näring; att den ej ville underkasta sig de vanliga tull-lagarna, samt att många bland dess medlemmar, ehuru förmögna, sent eller aldrig betalde sina köpmansräkningar; ty genom privilegierade domstolar och rättegångssätt kunde de, som ville, lätt eller åtminstone länge undandraga sig.

Presterna klagade, att adeln af högmod sällan deltog i allmänna gudstjensten; utan höll hemma hvar för sig egna husprester, hvilka med dålig lön och trång befordran för det mesta voro och förblefvo okunniga män, nära nog adelns tjenare och landtbönder, hvilka naturligtvis hade hvarken mod eller magt att bestraffa folkets, än mindre sina herrars synder. Dessutom klagades, att frälseståndet ville hvarken åt prest, kyrka eller fattiga betala tionde från de nyligen inköpta krono- och skattegodsen ; samt att adelsmännerna sökte åt sig ensamt [ 69 ]tillvälla magten att besätta lediga prestsysslor, hvar i den socken, der han bodde, o, s. v.

Alla klagade, att adeln vetat under allehanda förevändningar kasta skattebördorna från sig sjelfva och på de andra stånden; och att likväl genom några mer skenbara än verkliga uppoffringar gifva sig utseende af oegennytta och fosterlandskärlek. Likaså klagades allmänt öfver det högmod, som rikets första stånd visade, i så väl umgängeslif som statsförhållanden. Ännu i 1644 års adelsprivilegier stod namnet vanbörding qvar och retade ofrälsemännens sjelfkänsla. Enligt ännu gällande lag skulle den adelsjungfru, som gifte sig med ofrälse, förlora adelskap, det vill säga, antaga sin mans villkor och stånd, samt dessutom mista sin arfsrätt till frälsejord; emedan hvarken hon som qvinna, eller hennes man som ofrälse, kunde ega och rusta för sådan lägenhet. Nu började några bland ridderskapet derjemnte påstå, det en adelig jungfru, som med ofrälseman ingått ordentligt äktenskap, skulle anses och bestraffas, såsom hade hon sig med lägersmål förbrutit. Saken drefs så långt, att man deröfver begärde utlåtande af Axel Oxenstierna, hvilken tillbakavisade påståendet såsom både olagligt och obilligt. Vid en af riksdagarna begärde riddarhuset, att hvarje adelsman skulle gå framför och hafva rang öfver ofrälse biskopar; och en annan gång, att rikets högre värdigheter, till och med häradshöfdingeplatserna, borde endast med personer af adelig börd besättas.

De flesta af dessa öfverklagade förhållanden voro visserligen gamla och i gällande lagar grundade; andra åter i sednare tider tillkomna. Under den långa förmyndaretiden hade adeln, utan tygel af en regerande konungs personlighet, tillvällat sig åtskilliga friheter i utöfning, ehuru ej i bokstaf. Äran och bytet af de många och lyckliga krigen föll till det mesta på adelns lott och ingaf än mera öfvermod. Många af ståndet hade äfven kommit i tillfälle att se, huru i nästan alla främmande länder bönderna vore frälseherrarnas lifegna slafvar; hvilket förhållande en och annan ville äfven i Sverge införa. [ 70 ]Partiet fann dock häftigt motstånd, i synnerhet bland presterna. I de nu ordnade läroverken hade dessa fått en bildning, jemnlik och ofta öfverträffande adelns, hvarföre undergivenheten, såsom äfven i detta hänseende onaturlig, blef än mer motbjudande. De hade dessutom, genom erhållen närmare bekantskap med de gamla grekiska och romerska fristaterna fattat tycke för dessas folkvälden och började på Sverge och på dess adel öfverflytta de förebråelser, som hos forntidens häfdatecknare läsas mot Greklands optimater och Roms patricier. Med kännedom om sitt anseende bland folket såsom dess själasörjare och likaså om dess bifall vid ifrågavarande åtgerder, trädde presterna modigt i spetsen för partiet mot adeln, och så uppstodo de häftiga tvister, vi snart skola utförligare framställa.

Oenighelen mellan hög- och låg-adeln blef andra jäsningsämnet. Större delen af gamla adeln ledde sina anor från trettonde och fjortonde århundradet, samt hade uppkommit i och med samhällets egen utveckling. Den var på sätt och vis sjelfskapad, och innehade så betydliga arfvegods, att den föga behöfde ämbeten och hofgunst. Detta var den gamla jordadeln. I motsats dertill uppkommo i sednare tider en mängd ridderliga slägter, hvilka grundade sitt adelskap endast på konungabref, och hvilka vanligtvis saknade egen förmögenhet. Detta var, hvad man kallade pappers- eller pergamentsadeln. I följe af sin ställning var denna sistnämnda samhällsklass för det mesta beroende af och tjenare åt hofvet och dess öfvervägande magt; då deremot gamla högadeln i allmänhet vidblef sina republikanska åsigter. Ömsesidigt herrskade mycken ovilja mellan dessa båda klasser; hos högadeln andryghet och förakt, hos nykomlingarna afund och bitterhet. Många bland dessa sednare sökte genom lysande lefnadssätt hålla sig lika med de förnämsta ätterna; men slutade vanligen med att störta sig i fattigdom, och således än mer aflägsna det åsyftade målet.

Oenigheten mellan Kristina och högadeln var tredje och ej minsta orsaken till missnöjet. I drottning [ 71 ]Kristinas lynne låg mycken egenkärlek, hvarföre hon också ogerna tålde motsägelser. Sådana förekommo dock inom rådet, och det kanske ofta nog. Det hände, att Axel Oxenstierna och hans parti yttrade sig öppet mot åtskilliga hennes förslag. Dessa herrar hade under förmyndare-styrelsen oförfärade satt sig mot stånds- och ämbetsbröders försök att plundra rikets tillgångar; de kunde ej heller nu stillatigande åse den ohejdade misshushållning, hvarmed drottningen förspillde statens medel, ej heller hennes eftergifvenhet för gunstlingar, ej heller åtskilliga andra hennes obetänkta regeringsåtgerder. Deras anmärkningar väckte ovilja, stundom häftiga tvister. Drottningen gjorde vanligtvis sin vilja gällande, dels genom infall och magtspråk, dels genom yngre, af henne utnämnde riksråd. Snart ledsnade hon dock vid dessa obehagliga uppträden, likasom i allmänhet vid de hvardagliga regeringsbestyren. Redan 1647 och sedermera allt framgent uteblef hon mer och mer från rådets sammanträden, der för öfrigt nästan endast de löpande målen för dagen, och i synnerhet rättegångsärender föredrogos, vanligtvis under ledning af någon bland hennes anhängare. Deremot företog hon sig att med rådets förbigående afhandla alla vigtiga ärender uti sina enskilda rum och tillsammans med de herrar, hon dertill sjelf inbjudit; i början vanligtvis Magnus Gabriel De la Gardie, Torstenson, Bengt Skytte, Herman Fleming, Salvius, Wasaborg, m. fl.; i sednare tider äfven Axel och Erik Oxenstierna. Ett sådant öfverläggningssätt var i sig sjelft olagligt samt innebar en förolämpning mot de förbigångna, ja mot hela riksrådet. Dessa herrars stolthet retades också af Kristinas sjelfrådiga uppförande och magtspråk, likasom deras fosterlandskärlek sårades, då hon vid fredsunderhandlingarna och sedermera uti sin hushållning oförsigtigt och ändamålslöst förstörde de gynnande utsigter, de rika inkomster, som de sjelfva under förmyndarestyrelsen åt Sverge förvärfvat. Härtill kom hos oxenstiernska partiet harmen att se sig åsidosatt, under det regeringen lemnades åt oerfarna gunstlingar och åt Oxenstiernornas [ 72 ]motståndare. Detta allt, jemnte vanlig regeringslystnad var det, som åter väckte högadelns republikanska planer. Den kände lust att fatta regeringstömmarna, dels af stolthet for att sjelf få styra, dels emedan den trodde sig kunna göra det bättre än drottningen. Troligen var partiets mer eller mindre medvetna afsigt den, att betydligen inskränka konungamagten. Redan under riksdagen 1644 framkastades också af ofrälsemän ord i sådan rigtning; och troligt är, att många bland högadeln önskade kunna med tiden införa en slags republik. Förslaget kom likväl icke till mognad eller åtminstone icke i dagen och är således till sitt närmare innehåll okändt. Kristina var likväl underrättad om tänkesättet; och mellan henne och rådet herrskade i följe deraf både misstroende och ovilja.

Höga utskylder och tilltagande nöd voro slutligen de förhållanden, hvilka till följe af Kristinas utomordentliga slöseri snart bragte ofvannämnde orolighetsfrön till utveckling. Skatterna fortforo, till och med ökades, och detta oaktadt eröfrade landskaper och erhållen fred. Rikets arbetande befolkning var genom kriget förminskad; dess gamla tillgångar medtagna; de nya förskingrade; men likväl växte regeringens anspråk på medel för statens upprätthållande.

Hvar skulle nu de begärda medlen tagas? På denna fråga hade hvardera sidan efter egna åsigter sitt eget svar. Rådspartiet och adeln i allmänhet ville ingalunda mista de förvärfvade kronogodsen. Deras afsigt var troligtvis att, med tagen anledning af Kristinas slöseri och landets nöd, tillvälla sig större magt samt uti förvaltningen införa sparsamhet och bättre beräkning, hvarigenom så väl nya skatter som kronogodsens återgående skulle kunna undvikas. Ofrälsestånden deremot ropade alltjemnt på kronogodsens återtagande, hvarigenom de trodde, att regeringen skulle bekomma tillräckliga medel för alla sina utgifter. Kristina sjelf tycktes beklagligtvis icke hafva med allvar betänkt hvarken landets nöd, eller huru densamma skulle afhjelpas; ty hon fortfor beständigt [ 73 ]att genom ohejdadt slöseri öka förlägenheten. Men hon kände och fruktade högadelns planer; och i afsigt att desamma förekomma, kastade hon sig på ofrälseståndens sida, visade deltagande i deras lidande, uppretade deras afundsjuka och lät deras klagomål uteslutande rigtas mot adeln, lika som denna samhällsklass ensam varit vållande till alla landets olyckor. Konstgreppet lyckades i början. Ofrälsestånden ansågo drottningen vara en folkets vän och försvararinna samt oskyldig i den yppade statsbristen. Mot denna allmänt spridda öfvertygelse kunde högadeln icke med hopp om bifall framdraga ofvanstående sina planer till konungaväldets inskränkande. Det stora flertalet af riksdagsmän ställde sig på drottningens sida och tycktes benäget att åt henne upplåta all erforderlig magt för att kunna krossa adelns öfvervälde och genom kronogodsens indragning återupphjelpa rikets förfallna drätselverk. Huru Kristina begagnade detta förtroende, skola vi framdeles närmare beskrifva.


  1. Rådsprot. den 2 Mars 1649