Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fortsättning af tvisten mellan drottningen och Oxenstiernorna
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Om Magnus Gabriel De la Gardie
Om drottning Kristinas friare  →


[ 54 ]

TIONDE KAPITLET.
OM MAGNUS GABRIEL DE LA GARDIE.

Jakob De la Gardie och Ebba Brahe hade tillsammans fjorton barn. De trenne äldsta dogo vid späd ålder. Den fjerde i ordningen var den sedermera ryktbare Magnus Gabriel De la Gardie, född i Revel den 15 October 1622. Första undervisningen erhöll han i föräldrarnas hus och var nog lycklig att till lärare bekomma en så utmärkt personlighet som Mylonius, sedermera känd under namnet Biörenklou. Med lätt fattning gjorde unga De la Gardie snabba framsteg och höll redan vid tolf års ålder inför rikets församlade ständer ett latinskt tal öfver Gustaf Adolfs död. Om ock Mylonius hade mesta förtjensten deraf, så bevisade dock försöket de goda tankar, man hade om [ 55 ]den unga ädlingen. Samma år eller 1635 for han med sin lärare till Uppsala. Här arbetade han flitigt, höll flere latinska tal och valdes slutligen 1639 till akademiens Rector illustris. Det var under denna tid, som han hos en och annan bland professorerna studerade tillsammans med sitt årsbarn, pfaltsgrefven, sedermera konungen Karl den tionde Gustaf.

År 1640 anträdde han i sällskap med unga Erik Oxenstierna en utrikes resa och uppehöll sig derunder någon tid i Holland, mest i Leiden, der han under den lärde Boxhornius läste Taciti verk. Dessutom skulle han jemnte studier vinnlägga sig om kroppsöfningar, samt krigs- och befästningskonsten. För detta sednare ändamål besåg han noga flere holländska fästningar och infann sig tvänne gånger i lägret hos prins Henrik af Oranien för att närmare lära känna dennes fältordning. Härifrån togs vägen till Frankrike, der han blef på det mest smickrande sätt mottagen, icke blott för fadrens och den fransyska härkomstens skull, utan ock för sitt eget älskvärda uppförande. Prinsen, sedermera konung Ludvig den fjortonde, skänkte honom sitt porträtt med diamanter, värderadt till 10,000 riksdaler; enkedrottningen en dyrbar ring, och Mazarin erbjöd ett regemente, hvilket den unga grefven likväl i enlighet med föräldrarnas önskan icke mottog. Gamla Jakob De la Gardie rådde honom dessutom att snart flytta från Paris till någon mindre stad för att kunna ostördare egna sig åt studier och öfningar. Från Frankrike skulle resan fortsättas till Italien; men vid underrättelsen om den mot Danmark 1644 utbrustna fejden, skyndade grefve Magnus (så kallades han vanligen) hemåt för att i samma krig deltaga. Han tjenstgjorde någon tid under Gustaf Horn; men när fälttåget slutade, återvände han hösten 1644 till Stockholm.

Här väckte han innan kort allmän och fördelaktig uppmärksamhet genom goda kunskaper, lyckligt umgängessätt, hedrande uppförande samt ett serdeles behagligt utseende. Han var en vacker och välväxt herre; hela hans väsende en angenäm förening af höghet och behag, [ 56 ]förskönade genom den liflighet, den själens och kroppens helsa, som en i allo väl vårdad ungdom gifver. Med dessa egenskaper vann grefve Magnus snart, den unga just då myndiga drottningens ynnest, och det i hög grad. Redan första dagarne af år 1645 utnämndes den 22-åriga ynglingen till öfverste för lifgardet, med 1,500 riksdalers årsunderhåll utöfver den vanliga lönen. Genast började förtalet fästa sig vid den stora tillgifvenhet, drottningen visade för den unga och sköna ädlingen; och somliga gissade, att hon ämnade skänka honom sin hand. I några dåtidens partiskrifter finner man till och med påståendet, att gamla Jakob De la Gardie skulle med flit låtit gifva Kristina en lättsinnig och fransysk uppfostran, på det hon så mycket snarare skulle fatta tycke för grefve Magnus, och denne sålunda kunna uppstiga på konungatronen; ett rykte, i alla hänseenden osannt och osannolikt; dock af många trodt. Detta likasom andra dylika gissningar och sägner förargade emellertid drottningen. Kanske var det för att göra slut derpå, som hon önskade bortgifta gref Magnus med sitt syskonebarn, unga pfalsgrefvinnan Maria Eufrosina. Orsaken till valet synes hafva varit verklig välvilja dels för pfalsgrefvinnan, dels för grefve Magnus, hvilken allt ifrån sitt adertonde år hyst för sistnämnde furstinna en varm tillgifvenhet och nu, som det tyckes, verkligen friat. Kristina ville äfven genom denna förbindelse med sjelfva konungaslägten gifva än mera anseende åt sin gunstling. Hon visade mycken ifver i saken och förordade densamma hos gamla pfaltsgrefven. Redan i Mars 1645 firades den högtidliga förlofningen.

Kristina ville vid denna tid upphöja den blott tjugutvååriga grefven till riksråd. Axel Oxenstierna satte sig deremot och föreställde, att grefven vore för ung och oerfaren; att rådsvärdigheten borde hållas i helgelse o. s. v. Troligen fick han medhåll inom rådet, ty drottningen måste gifva efter; men för att skaffa gunstlingen tillfälle att utmärka sig och samla förtjenster, föll hon på den tanken att till fransyska hofvet afsända en [ 57 ]beskickning, och i spetsen för densamma unga grefve Magnus. Uppdraget var att lyckönska till fransyska vapnens framsteg; att tacka för fredsunderhandlingen vid Brömsebro; att uppmana till trofasthet i förbundet och till ökade troppar i Tyskland, att varna för Bäjern o. s. v. Flere bland de uppgifna ärenderna voro tomma ceremonier, och alla hade ganska väl kunnat uträttas af det vanliga sändebudet. Rikskansleren satte sig derföre emot hela företaget såsom öfverflödigt och alltför dyrt. Det hjelpte ej. Kristina dref sin vilja igenom[1]. Man införde till och med det uttryckliga tillägget, att beskickningen skulle ske med prakt såsom den första under drottningens egen regering[2]. Och så skedde äfven. Sällskapet utgjordes å Kristinas vägnar af en hofmarskalk, två kammarherrar, sexton utvalda ädlingar, trettio dylika frivilliga, åtta gärder, fyra pager, sex lakejer och fyra trumpetare, allt af drottningens folk. Af egna tjenare hade grefve Magnus dubbelt så många. Dessutom medföljde unga pfaltsgrefven Adolf Johan, dels såsom hörande till sviten, dels för att derute öfva sig i studier och idrotter. Slutligen anmärkte gamla pfaltsgrefven, det man också borde hafva i sällskapet någon, som förstode och vore van att sköta underhandlingar, och han föreslog dertill Strassburg, hvilken förut varit svenskt sändebud i Konstantinopel, och som också blef antagen. Sällskapet utgjordes nu af 200, andra säga 250 personer. Sedan gref Magnus redan tagit afsked, anställde han till drottningens ära en serdeles präktig högtid. Man satt vid bordet i fem hela timmar och derefter uppfördes ett så kalladt värdskap d. v. s. ett slags skådespel. Sedermera begaf sig sällskapet till vägs. Ett linieskepp och tre fregatter, allt kronans fartyg, voro beordrade och utrustade för att öfverföra den nu tjugutreåriga ambassadören.

Chanut hade i förväg underrättat fransyska hofvet om den unga grefvens stora inflytande, om hans [ 58 ]framtida utsigter på första ministerplatsen, om vigten af detta tillfälle att vinna honom för Frankrike. Man lydde vinken. De la Gardie blef emottagen på ovanligt lysande sätt. I S:t Denis utanför Paris mötte å hofvets vägnar ceremonimästaren, som med konungens vagnar och genom talrika menniskoskaror förde De la Gardie in uti staden, der man åt honom låtit iordningsställa ett vackert palats. Tvänne dagar blef han på konung Ludvigs bekostnad och af dess betjening uppassad och med 50 rätter dagligen bespisad. Derpå följde i oafbruten rad högtidligheter, måltider, jagt, dans, skådespel m. m. och den unga svenska grefven vann allmänt bifall antingen det var fråga om utseende, umgängessätt, jagt eller dans. Kanske ock, att till berömmet bidrog den utmärkta frikostighet, hvarmed han utströdde penningar. Ändtligen efter tre veckor var underhandlingen slutad. Större delen af sviten for hem på tvänne af krigsskeppen; men grefve Magnus sjelf landvägen. Han medförde franska hofvets försäkringar, om trohet i förbundet samt om varsamhet mot Bäjern m. m. Dessa blotta löften, ty det sednare hölls ej, utgjorde underhandlingens hela vinst. Den hade varit dyr. Hvad tillredelserna hemma i Sverge, fartygens utrustande, samt underhållet på resan kostade, det vet man ej; men af fransyska underhållspenningarna uttog De la Gardie dessutom 100,000 riksdaler i kontanta medel, hvilka också helt och hållet gingo åt. Det var denna summa, som Salvius sedermera på drottningens enträgna begäran måste låna upp för att åt hären tillhandahållas.

Vid hemkomsten blef grefve Magnus mycket väl mottagen, och man skyndade att fira hans förmälning. Det skedde i Mars 1647 med utmärkt prakt och på drottningens bekostnad.

De nådebevisningar, som Kristina slösade på grefve Magnus, äro i anseende till storhet och mängd utan exempel i Sverges historia. Vi vilja derföre framställa en förteckning, hvilken dock troligen är ofullständig; ty många af gåfvorna hafva visserligen aldrig kommit till efterverldens kännedom. [ 59 ]Är 1645 i Januari blef grefve Magnus utnämnd till öfverste för gardesregementet, och bekom utom sin lön ett årsunderhåll af 1,500 riksdaler. Oaktadt alla sednare riktande befordringar fick han likväl behålla denna syssla med dess anslag ända till 1650, då den gafs åt brodern Jakob Kasimir[3].

Är 1646 tillställdes för hans skull beskickningen till Frankrike, och han erhöll i förläning godset Magnushof på Ösel.

Ar 1647. Kristina gjorde åt grefve Magnus och pfaltsgrefvinnan Maria Eufrosina deras bröllop, hvilket varade i fem dagar; bröllopet för pfaltsgrefvinnans syster hade räckt blott i tre. Vid samma tillfälle skänkte drottningen åt bruden Höjentorps kungsgård tiil evärdelig ego, samt 3,000 riksdaler till bröllopsgåfva, 5,000 dukater till bröllopskläder samt ett årligt underhållsbref på 3,000 riksdaler; dessutom hvarje jul gåfvor, mest bestående i juveler, för 2 eller 3,000 riksdaler. Ytterligare lemnade hon åt de nygifta boningsrum på sjelfva slottet; och när de efter tre månader flyttade derifrån, skänkte hon dem tapeter till tvänne rum. Samma år gaf hon åt gamla Jakob De la Gardie Håtuna och Tibble socknar och dessutom den tomt, hvarpå han uppförde det De la Gardiska palatset, hvilket sedermera var bekant under namnet arsenalen eller lilla operan och nedbrann år 1825. I September utnämndes grefve Magnus till riksråd och till bisittare i krigskollegium och i December samma år till häradshöfdinge öfver Walla härad i Westergötland. - Vid bröllopet afstod Jakob De la Gardie åt sin son hela friherreskapef Ekholmen, bestående af flere hemman och inkomsten af två socknar.

År 1648 i Februari utnämndes grefve Magnus till general-guvernör i Leipzig. Lönen säges ha varit 10,000 riksdaler; sportlerna inemot lika stora. I Mars förläntes honom Marieholm med Onsjö fiske och Gullspångs sågqvarn. Uti April blef han näst under Wrangel general [ 60 ]öfver allt svenskt och finskt i Tyskland varande krigsfolk också med 10,000 riksdalers lön. Han hade sjelf aldrig deltagit i mer än ett halft fälttåg, och Kristina satte honom dock öfver de pröfvade krigshöfdingarna Paikull, Wittenberg, Douglas, m. fl. Utom nämnde löner fick han samma år den 16 September till ärftlig besittning slottet Arnsberg på Ösel med alla inventarier (undantagande antiqviteterna); likaså flere på samma ö varande amter; dessutom 29 hemman i Uppland och en tomt på Waldemarsön, samt i handom 15,000 riksdaler af de fransyska underhållspenningarna.

År 1649 i Maj blef han general-guvernör öfver Liffland och erhöll vid fördelningen af de tyska ersättningspenningarna 22,500 riksdaler; det sista enligt drottningens hemliga skrifvelse till pfaltzgrefven Karl Gustaf.

År 1650 i början af året fick han 7,000 riksdaler i stället för några bremiska gods, hvilka förut varit honom förlänade, men nu användes till andra ändamål. - I Juni erhöll han en stor tomt längst söder på Blasiiholmen. I Augusti fick han, enligt löfte 1648, alla kanoner med tillbehör på fästningen Benfelden, hvilket allt han sålde åt konungen af Frankrike för 26,000 riksdaler. - I November fick han all tullen och staten af ön Ösel, så inom, som utom grefskapet Arensberg. - Till drottningens kröning kom han hem ifrån Liffland och skänkte henne den silfverstol, hvilken sedermera tjenat henne och alla Sverges konungar till tron. Hon skänkte honom tillbaka en värja och en halskrage, båda af guld och rikt besatta med diamanter. Dessutom förbättrade hon hans grefvevapen medelst tilläggande af fyra nya fält. Tvänne af dem innehålla en örn på ett berg, svarande mot slottet Arensberg. De andra två innehålla palmqvistar, och skulle vara en erinran om grefvens nit att befrämja westfaliska freden. - Slutligen till julklapp samma år fick han betydliga förläningar på ön Wollin.

År 1651 blef han riksmarskalk och erhöll återigen fria rum på slottet, der han, som allrådande gunstling, [ 61 ]utdelade drottningens nådebetygelser. Den utlofvade faderns grefskap, Leckö, hvilket snart skulle tillfalla grefve Magnus, förökades med Lidköpings stad och Kinnefjerdings härad. - I December fick han bekräftelse på båda amten Poel och Neukloster bredvid Wismar.

År 1652 i Januari blef han med fleres förbigående ordförande rikskammarråd eller president i kammarkollegium; i Mars lagman öfver Westergötland och Dal, hvarjemnte han fick bekräftelse på liffländska godsen Fellin, Tarvest och Helmet, som varit förlänade åt fadern. I Februari fick han en tomt på Blasieholmen, och i Mars en på Södermalm. I Maj fick han Räfsnäs kungsgård i Södermanland och några hemman i Österbotten; i Oktober likaledes några gårdar i Nerike. Nyårsafton blef han utnämnd till verklig riksskattmästare. I Juni samma år hade den döende fadern i förläning fått Pedersöre socken, bestående af 186 hela hemman.

År 1653 fick grefve Magnus kyrkotionden af Ilmola socken i Finnland; ytterligare 60 hela hemman i Medelpad och Westerbotten, laxfisket i Umeå och laxskatten af 20 hemman. Som grefven hade i förläning åtskilliga gods i Halland, hvilka han nu måste för något annat kronans ändamål afstå, erhöll han i deras ställe det nya De la Gardiska palatset, som drottningen nyss förut af fadern inköpt och betalt med 70,000 riksdaler. Kristina lät genom ett öppet bref förklara alla räkningar mellan kronan och arfvingarna efter gamla Jakob De la Gardie afslutade. Detta år lärer grefve Magnus hafva på drottningens önskan skänkt henne Jakobsdal till lustställe[4]. Han fick tillbaka 30,000 riksdaler och ett amt i Pommern.

Man beräknade att grefve Magnus vid denna tiden hade endast af sina jordagods en årlig inkomst af 80,000 riksdaler.

Många trodde, att orsaken till denna utomordentliga frikostighet var en oloflig kärleksförbindelse mellan [ 62 ]drottningen och den unga grefven. En mängd derhän syftande osanningar utspriddes, t. ex. att Kristina velat gifta sig med De la Gardie, men att rikskansleren afböjt det genom den i tysthet gifna underrättelsen, att grefve Magnus skulle vara Gustaf Adolfs son och således Kristinas halfbroder. Andra mente, att Kristinas egen stolthet och hennes ministrars råd hindrat äktenskapet; men att hon vid grefvens bröllop med Maria Eufrosina just vid brudstolen sagt åt denna sednare: jag gifver dig här den, som jag icke sjelf får taga, hvilket egentligen är en förvrängning af de ord, hon yttrade till gref Magnus, och som syftade på hennes tillgifvenhet för bruden. Sägner af smutsig beskaffenhet hade äfven sin krets[5]. Alla dessa rykten äro likväl ogrundade, åtminstone högst osannolika. Det tyckes af många anledningar, som grefve Magnus redan från sitt adertonde år och sedermera allt framgent hyst en varm tillgifvenhet för unga pfaltsgrefvinnan Maria Eufrosina[6]. Redan 1643 eller vid sitt tjuguförsta år ammälde han sig som friare. Först i slutet af 1644 kom han till Kristinas hof, och redan några månader derefter eller den 16 Mars 1645[7] blef han högtidligt förlofvad med förstnämnde furstinna, föremålet för hans ungdomskärlek, Kristina sjelf tyckes ha bemedlat saken. De la Gardies förhållande till denna sednare visar också beundran, tillgifvenhet, undergifvenhet å hans, samt förtroende och välvilja å hennes sida. Af någon innerligare böjelse kan, utom en fransysk gissning, intet spår upptäckas. Också finner man, att grefve Magnus ofta och länge var borta från hofvet; t. ex. halfva året [ 63 ]1646 och flere månader 1647 dels i Frankrike, dels på Höjentorp; nästan hela åren 1648, 1649 och halfva året 1650 i Tyskland eller Liffland. Hans gunstlingstid varade från 1645 till 1653, således nära åtta år. Af dessa tillbragte han vid pass fyra i främmande land, eller aflägsnad från Kristinas sällskap,

Orsaken till hennes nåd tycktes hafva varit dels det behag, hon fann uti De la Gardies lätta och angenäma umgänge, dels hennes stora begrepp om hans egenskaper, i följe hvaraf hon trodde honom kunna fylla platsen efter Axel Oxenstierna och således göra denne umbärlig. Man finner dock, att grefve Magnus hade i ledningen af det hela ringa inflytande, och att han i vigtigare statssaker betydde föga. Drottningen följde sin egen vilja. Gunstlingen tjenade i allmänhet endast till medel eller svepskäl vid utförandet och dessutom blott till en prydnad för hofvet, och till en skicklig ledare af dess nöjen.

Utom hans deltagande i förföljelsen mot Oxenstierna spordes ingenting egentligt ondt om ifrågavarande herre; men under hela denna tiderymd af åtnjutna nådebevisningar kan man ej heller hos honom upptäcka någon enda större förtjenst om fäderneslandet.


  1. Uti rådsprotokollen saknas bladen för denna dag.
  2. Rådsprot. d. 30 Apr. 1646.
  3. De la Gard. Ekebl bref d. 10 Dec. 1650.
  4. De la Gard. Ekeblads bref. T. 4 d. 16 Febr. 1653.
  5. E. Benzelstierna berättar den sägen, att Kristina haft med M. G. De la Gardie tvänne döttrar, den äldre Maria, död gammal och ogift; den yngre Kristina, gift med en kapten och mor till en jungfru Stina, som 1740 var hos grefvinnan Lisa Oxenstierna. Se Nord. saml. Anecdota Benzeliana. Författaren har bland dessa anekdoter funnit flera misstag.
  6. Riksark. Förteckn. på Stegeb. ark. C. Gyllenhielm till Johan Kasimir.
  7. Rosenh. Oxenstiernska slägtboken.