Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-13
| ← Oenighetsfrön under drottning Kristinas styrelse |
|
Riksdagen 1650 → |
TRETTONDE KAPITLET.
FÖRBEREDELSER TILL RIKSDAGEN 1650.
Redan under riksdagen 1644 och omedelbart vid drottningens anträde till regeringen framförde ofrälsestånden, och i synnerhet bönderna, högljudda klagomål öfver kronogodsens försäljning och öfver de missbruk, adeln i detta hänseende sig tillåtit; men regeringens åtgerd stannade vid allmänna varningar.
Riksdagen 1647 inföll just under häftigaste brytningen mellan drottningen och Axel Oxenstierna. Det berättas, att några bland de förnämsta herrarna redan nu haft för afsigt att inskränka drottningens magt. Sådant berodde likväl på ofrälseståndens bifall. Möjligtvis var det för att vinna dessa sistnämnde, som Axel Oxenstierna föreslog upphörandet af de skatter, folket för sista danska krigets skull sig åtagit. Men detta hjelpte ej. Ofrälsemännen fortsatte sina klagomål mot adeln, icke utan ryggstöd af drottningen; hvilken å sin sida lofvade använda de begärda skatterna så, att hvarje redlig svensk skulle det gilla[1]. Man trodde hennes ord; skatterna beviljades; men något afgörande beslut om kronogodsens indragning blef icke fattadt.
Riksdagen 1649 inföll. Landet led af en svår missväxt; men fortsatta slöserier hade än mera tömt skattkammaren, hvarföre Kristina under den förevändning, att westfaliska freden ännu ej vore fullt stadfästad, begärde fortfarande af alla de förra skatterna. Å andra sidan hade hos högadeln oviljan öfver drottningens sjelfrådighet och misshushållning stigit högre, och man talade mera öppet om förslaget att inskränka hennes magt. I rådet hörde man Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie någon gång inför och i strid mot sjelfva drottningen ursäkta det mot sin konung krigande engelska parlamentet[2]. En annan gång försvarade Oxenstierna äfven i sittande råd danska högadelns åtgerder att än mera inskränka konungamagten[3]. Men, om någon plan förevarit att till nämnde mål vinna de andra ståndens biträde, så förderfvades den helt och hållet af adeln sjelf. Detta stånd begärde nämligen, att uti kansliet och i utrikes underhandlingar endast adliga personer måtte användas. Kristina svarade: att adeln borde i ungdomen bevista skolor, gymnasier och inrikes akademier samt der vinnlägga sig mer om nyttiga studier än om dans och kroppsöfningar; likaså låta sedermera oförtrutet bruka sig i statens ringare sysslor samt derifrån stiga till de högre. De skulle då blifva beqväma till vigtigare platser och sådana äfven erhålla. Men som rikets ämbeten icke vore några arfvegods, utan drottningen egde dem efter sin vilja besätta, så ämnade hon en sådan sin magt och myndighet orubbad bibehålla; samt hoppades, att adeln denna hennes påminnelse såsom för sig och barn nyttig och helsosam uttydandes varder. Äfven hade adeln yttrat missnöje deröfver, att Kristina sökte i någon mån inskränka rättigheten att hålla huspredikanter. Hon svarade, att kyrka och gudstjenst vore gemensamma för alla; och att således äfven adeln borde jemnte andra sockenboar sig uti sockenkyrkan infinna. Dessa Kristinas utlåtanden vunno naturligtvis mycket bifall hos ofrälsemännen, hvilka äfven uppträdde såsom hennes ifriga anhängare. En den tidens författare liknade derföre bondeståndet vid den hundraarmade Briareus, som understödde öfverguden Jupiter (drottningen) i dennes strid mot smågudarna (högadeln). Klagomålen mot sistnämnde samhällsklass och mot kronogodsens förskingring fortforo. Några personer med skarp penna sysselsatte sig med att i smyg åt de missnöjda uppsätta och utgifva eggande skrifter[4]. Den bästa och ryktbaraste deribland var en uppsats rörande adelns rättighet till de köpta skattegodsen, författad af den sedermera ryktbara Edv. Ehrenstéen[5]. En annan kanske än mera allmän var ett namnlöst bref, ställdt från allmogen uti Svea land. Den klagade, ehuru i vördsamma ordalag, öfver gref- och friherreskaperna, öfver förläningarnas ärftlighet, öfver adelns våldsamheter, öfver för höga och ojemna skatter, och rådde slutligen drottningen att helt enkelt återtaga de bortgifna godsen[6]. Detta gick emellertid icke i verkställighet; och riksdagen afslutades, sedan skatternas fortfarande blifvit enligt drottningens begäran bifallet. Någon åtgerd till framtida lindring finnes icke anförd.
Drottningens kröning hade varit länge påtänkt och ofta utsatt; första gången till 1647, sedermera till 1648 om sommaren, då man väntade mera ledighet och tillgångar[7]. Men emedan räknekammaren frampå sistnämnde år anmälde brist på medel, blef kröningen uppskjuten till 1649, då man hoppades, att freden vore afslutad, och högtidligheten således kunde firas med mer både glädje, prakt och tillgångar. Men 1649 fortforo ännu fattigdomen i statskassan och underhandlingarna i Nürnberg, hvarföre kröningen ytterligare uppsköts till sommaren 1650. Huruvida någon annan orsak bidragit till dessa uppskof, lemna vi derhän; men nu företedde sig en betydlig svårighet. Det tyckes, som rådet ämnat före kröningen aftvinga Kristina en slags konungaförsäkran, till inskränkning af hennes magt, och att fråga derom verkligen blifvit väckt[8]. Flere och trovärdiga samtida berätta, att i början af 1650 yppades mellan rådet och drottningen häftiga tvister; — att rådet vid denna tid icke förteg sitt missnöje med Kristina och i synnerhet med det enväldiga sätt, hvarpå hon ville styra landet; — att rådet, och serskildt Axel Oxenstierna sökte vid samma tid förmå henne till en annan styrelseform; att han angående kröningen gjort ett förslag[9], hvaröfver hon blifvit ganska häpen och försagd. Några närmare och bestämdare underrättelser om detta ömtåliga ämne förefinnas icke; men vid samma tid befallte drottningen, att troppar skulle hållas i beredskap med anledning af befaradt uppror; antingen nu detta hade afseende på högadelns tänkesätt, eller på ett mindre upplopp, som i Mars 1650 föreföll bland Stockholms borgerskap. Äfven berättas, att drottningen vid denna tid gick nästan hvar dag upp i räknekammaren för att underrätta sig om rikets inkomster och tillgångar; en sak, hvarom hon eljest icke mycket bekymrade sig. Hon, likasom alla partierna, rustade sig till den förestående striden.
- ↑ Rådsprot. d. 21 Jan. 1647.
- ↑ S. st. den 7 Mars 1648.
- ↑ S. st. den 21 Febr. 1649. Jfr 2 Oct. 1645.
- ↑ Rådsprot. d. 19 Mars 1650.
- ↑ Sedermera med Ehrenstéens namn tryckt 1769. Af sidan 19 ses, att uppsatsen är skrifven 1649; men 1648—1653 var Ehrenstéen på utrikes resor.
- ↑ Nordin. N:o 174. Skriften säges här bestämdt vara af 1649, enligt Geijers gissning III. 456.
- ↑ Rådsprot. d. 4 Mars 1647.
- ↑ Rådsprotokollerna för året 1650 äro under ifrågavarande tid ofullständiga.
- ↑ De la Gard. Joh. Ekeblads bref den 14 Mars 1650 till fadern. Fol. 1 talar äfven hemlighetsfullt om en proposition till kröningen; och år 1660 omtalas, att man ämnade till Kristinas kröning uppsätta en ny regeringsform, hvilket likväl icke gick i verkställighet. Se Tham. Bidr. till Sv. Riksd. och Reger.-formens hist. I. 20.