Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-14

←  Förberedelser till riksdagen 1650

Berättelser ur svenska historien Drottning Kristina första afdelningen av Anders Fryxell Riksdagen 1650

Drottning Kristinas kröning  →

FJORTONDE KAPITLET.
RIKSDAGEN 1650.

I slutet af Juni månad 1650 öppnades riksdagen i Stockholm. Talemän voro för adeln Svante Sparre, en sonson af den bekante rikskansleren Erik; för presterna erkebiskop Lenæus, Rudbecks vän; för borgerskapet borgmästaren i Stockholm Nils Nilsson Silenius; och för allmogen bonden Per Ersson från Roslagen. Den 6 Juli voro ständerna för första gången samlade på rikssalen. Axel Oxenstierna uppläste drottningens helsning och Bengt Skytte sjelfva propositionen. Denna sednare hade Salvius uppsatt; dock ogerna och först på drottningens uttryckliga befallning; ty han förutsåg det blifvande missnöjet deröfver. Hufvudinnehållet var nämligen, att styrelsen begärde nya utskrifningar och de gamla skatternas fortfarande. Som orsak till dessa behof förebars, att tyska freden ännu ej var fullkomligt stadfästad och att derföre rikets trygghet fordrade de förra rustningarnas fortsättande. När dessa ämnen kommo till öfverläggning, utbröt ett häftigt missnöje, serdeles inom ofrälse-stånden. Man klagade öfver statsförvaltningen. Freden vore för nära tvänne år sedan slutad och krigsfolket till större delen afskedadt; hvarigenom man kunde vänta befrielse från ytterligare krigsskatter. Riket hade också uti fredsslutet fått sig tilldömda fem millioner riksdaler, hvarmed många och stora utgifter kunde betäckas. Riket hade äfven vunnit flere bördiga landskap, hvarigenom inkomsterna blifvit betydligen ökade. Riket hade också för första gången under en tidrymd af nittio år fred på alla sidor, hvarigenom många af de förra utgifterna borde kunna insparas. Af dessa anledningar hade ständerna hoppats, ja med säkerhet väntat en behöflig nedsättning i utskylderna; och det så mycket mer, som flere bland ifrågavarande skatter blifvit endast för krigets skull af regeringen begärda och af ständerna beviljade; det sednare uttryckligen emot löfte att vid blifvande fred från desamma förskonas. Och nu, i trots af dessa löften, dessa nya inkomstkällor, dessa genom freden minskade utgifter, klagade dock regeringen öfver bristande tillgångar och begärde alla skatternas fortfarande. Hvart hade de fem millionerna, hvart hade inkomsten af de nyvunna landskapen tagit vägen? Hvad hade Sverges innevånare genom det så kallade ärorika kriget vunnit, om de efter dess afslutande skulle draga skattebördor, vida tyngre än före dess början? Så frågade, så klagade man öfverallt. Verkliga orsakerna till bristen voro tvänne; först kronogodsens afyttrande, börjadt af förra styrelser allt sedan Erik den fjortondes tid, och med ohejdad och ökad fart fortsatt af drottningen sjelf. Det andra och kanske hufvudsakligaste var Kristinas utomordentliga slöseri och förvända hushållning, så i detta som andra hänseenden. I hvad mån, man insåg eller ville erkänna dessa sanningar, kan läsaren finna af nedanstående berättelse.

De tre ofrälsestånden, de kallade sig sjelfva de dragande, d. v. s. skattdragande stånden, voro af förut uppräknade skäl ganska fiendtligt sinnade mot adeln. Detta deras tänkesätt bearbetades och begagnades af drottningen, och det lyckades henne omigen att vända alla klagomålen uteslutande mot nämnde samhällsklass. Det var mellan henne och ofrälsestånden likasom en tyst öfverenskommelse, att dessa sednare skulle lemna hennes egen förvaltning och magt oantastad; hon deremot hjelpa dem att tillintetgöra adelns växande öfvervälde. Mot sistnämnde stånd rigtades derföre alla klagomålen. Adeln, hette det, var ensam orsaken till rikets nöd; ty den hade tillvällat sig nästan all rikets jord, alla rikets inkomster. Kronan egde ingenting qvar, mer än ovissa tullar, och skatter, hvilka dessutom dagligen med krono- och skattejorden förminskades. Enda hjelpen vore, att till staten återindraga de sålda eller bortskänkta godsen, och tvinga adeln att på samma sätt som rikets andra innevånare deltaga i skattebördorna. Sådant var allmänna ropet inom ofrälsestånden.

Det tyckes, som biskoparna sökt i början leda presterskapet till mildare och medlande åsigter. Men detta försök aflopp fruktlöst. Flere bland biskoparna sjelfva samt större delen af det öfriga presterskapet voro mot adeln lika förbittrade som de andra stånden. Menige presterskapet, misstänkande biskoparna, ville till och med icke åtnöjas med de vanliga öfverläggningarna på rikskapitlet, d. v. s. ståndets vanliga samlingsrum. Redan på tredje dagen, sedan regeringens proposition blifvit aflemnad, beslöto riksdagspastorerna att, med uteslutande af biskoparna, hålla serskilda ståndssammanträden. Vid ett af de första deribland uppsattes till drottningen en begäran, att de biskopar, som antingen för sig eller barn erhållit adelskap eller förläningar, borde såsom partiska för adeln utur presteståndet uteslutas. När biskoparna visade missnöje häröfver, svarade menige presterskapet, att, derest biskoparna icke ville lika med de öfriga fäkta för svenska folkets urgamla frihet, hade de ingenting uti ståndet att göra. Dessa presterskapets enskilda sammanträden fortforo med mer eller mindre afbrott hela riksdagen igenom. Hufvudmannen för de missnöjda inom ståndet var Uppsala-professorn Johannes Terserus, son af den sedan Näfkriget bekanta mäster Elof i Leksand. Den nu ifrågavarande Terserus, en mycket lärd och tilltagsen man, visade serdeles ifver för kronogodsens återtagande och var en slags ordförande bland menige presterskapet, samt uppsatte strax i början af riksdagen deras inbördes försäkran, att icke utsprida, än mindre hos förmän angifva, hvad under de enskilda sammanträdena förehades; hvilken försäkran femtiofyra bland dem underskrefvo^[1]. — Å andra sidan stod biskop Johannes Matthiæ i spetsen för dem, som talade för mildare åtgerder, hvari han understöddes af biskop Laurelius i Westerås och af några få andra inom ståndet. I allmänhet tyckes dock, som spänningen mellan biskopar och öfriga prester småningom aftagit; ty erkebiskop Lenæus och de fleste biskoparna hyste i grunden samma tänkesätt som det öfriga ståndet.

Egentliga och förnämsta ledaren af ofrälsestånden var borgerskapets ofvannämnde talman, borgmästaren Nils Nilsson Silenius, samt derjemnte stadsskrifvaren Nils Persson Skunk, båda ansedda, kunniga och ganska skickliga män. Bland bönderna nämnes ingen enskild; men ståndet i allmänhet var i mycken oro och jäsning.

Ridderskapet hade infunnit sig ganska talrikt och lysande. Det såg nästan ut, som ville man genom myckenhet och prakt skrämma de andra stånden till tystnad. Någon sammanhållning, någon egentlig hufvudman för adeln såsom parti fanns dock ej. Axel Oxenstierna var och förblef ståndets förnämsta medlem; men nu vid sextiosju års ålder, och efter en svår känning af slag hade han hvarken styrka eller rörlighet nog att leda ett riksdagsparti. Hans kärlek till Gustaf Adolf tillät honom ej heller att på ett mer afgörande sätt uppträda mot dottern; likasom hans kärlek till Sverge icke tillät honom störta detta land i villervalla och måhända uppror. Emellertid var hans anseende så stort, att ingen yngre och djerfvare kunde med hans förbigående ställa sig i spetsen för frälsepartiet. Det är äfven troligt, att så väl Axel Oxenstierna, som de bättre bland adeln, kände inom sig djupt om än dunkelt den myckna billighet, som låg i ofrälsemännens fordringar; och att denna känsla förlamade motståndet. Härtill kom, att ridderskapet var söndradt i flere sins emellan oeniga delar; högadeln under Axel Oxenstierna, hofpartiet under grefve Magnus, lågadeln under Bengt Skytte; hvarföre ingenting kunde med enhet och kraft genomdrifvas. Förslagen till konungamagtens inskränkning kommo således aldrig i dagen. Adeln vågade icke ens anföra drottningens misshushållning, såsom bidragande orsak till landets utblottade tillstånd. Tvärtom af fruktan för den storm, som från ofrälseståndens sida hotade, sökte man skydd bakom drottningens tron, och tillerkände henne för sådant ändamål större magt, än de stolta herrarna förut velat underkasta sig. Det var förnämligast fruktan att förlora kronogodsen, som härtill tvingade dem. Axel Oxenstierna insåg förhållandet mer än väl. När mot slutet af riksdagen missnöjet mot drottningen började blifva mera högljudt, äfven bland ofrälsemännen, anmärkte han i sittande råd, att, om ej godsen vore, kunde det väl hända, att adeln förenade sig med de öfriga stånden mot konungamagten^[2].

I afseende på drottningen anmärkte man, att hon i början af riksdagen bevistade gudstjensten i storkyrkan, och sedermera gick med sitt hof derstädes till nattvarden. Eljest hade hon redan vid denna tid begynt att låta predika för sig på matsalen och att i allmänhet visa mycken kallsinnighet i religionssaker.

Riksdagsgöromålen började med adelns och böndernas bemödande att hvar för sig vinna medhåll af presterskapet. Den striden blef snart och till allmogens fördel afgjord. Bedan efter några dagar framställde presterskapet till adeln den frågan: om drottningen skulle krönas till tullar och acciser eller till kronans egendom och gods? Adeln svarade med en ny fråga, nämligen om detta presternas spörsmål kommit från dem sjelfva eller från bönderna?

Ofrälsestånden blefvo snart öfverens. Redan ett par veckor efter riksdagens början anhöllo de, genom på en gång uppskickade ombud, att drottningen måtte nedsätta skatterna och återkalla kronogodsen. Vid detta tillfälle var det, som en östgötabonde framvisade ett barkbröd, hvilket han hemifrån medfört såsom bevis på dervarande nöd. Drottningen svarade mildt, att hon hoppades kunna medgifva lindring; men sade sig svårligen kunna återkalla kronogodsen.

Det var vid den tiden icke brukligt, att ofrälsestånden på egen hand och med adelns förbigående uppvaktade sin regent. Dagen efter nämnde företräde kom derföre från riddarhuset ett utskott, anfördt af Erik Oxenstierna, hvilken med hårda ord förebrådde presterna deras deltagande i gårdagens beskickning. Afsigten syntes vara att skrämma från dylika förehafvanden; men Kristina deremot uppmuntrade ofrälsestånden och lofvade sitt beskydd. Hon rådde dem att klaga öfver adelns försvarskarlar, öfver dess privilegier, öfver dess vana att taga häradshöfdingelön och låta en annan, ofta okunnig person sköta tjensten m. m. Nu eller aldrig, sade hon, är tiden inne att afskaffa sådana missbruk. När man lydde hennes råd, och den uppbragta adeln utbrast i än hårdare hotelser, bad hon presterna vara väl till mods och icke frukta frälseherrarnas undsägelser. Hon skulle som en nådig drottning nog veta försvara dem.

Med dessa uppmaningar och ett sådant ryggstöd gingo ofrälsestånden djerft framåt. Man började granska adelsprivilegierna och beslöt anhålla om många ändringar deri. Ordet vanbördig kom åter å bana. Äfven framdrogos, i synnerhet af bönderna, en mängd klagomål öfver de våldsamheter och orättvisor, som adeln uti landsorterna föröfvat. Kronogodsens återkallande var dock beständiga och förnämsta föremålet för ofrälseståndens alla tankar och tal. De föreslogo, att detta jemnte öfriga mot frälseståndet rigtade klagomål skulle upptagas i det svar på kungliga propositionen, hvilket de borde å rikssalen offentligen afgifva. Johannes Matthiæ ville afböja en så häftig brytning, emedan den liknade en utmaning mot adeln. Presterskapet, mente han, borde medla, borde såsom läkare bilägga och återställa allt i god ordning. Erkebiskopen svarade: läkaren behöfver dock stundom skaffa bot äfven åt sig sjelf. Förslaget blef gilladt.

Dessa tvister antydde mycken oro i sinnena och skulle nödvändigt än mer uppreta tänkesättet. Jäsningen ökades genom namnlösa skrifter, hvilka utkommo från båda sidorna och spriddes kring landet. Det adeliga partiets var författad af Shering Rosenhane och föreställde ett samtal mellan en adelsman, en prest, en borgare och en bonde. De ömsesidiga beskyllningarna och skälen upprepades deri; men på sådant sätt, att ofrälsestånden sluta med att erkänna sina påståenden vara orättvisa. Denna partiskrift ansågs till och med af några skarpsinnigare bland dåtidens adel vara, som den ock var, af ganska svagt innehåll. — Ofrälsepartiets bar namnet: Furstliga glasögon. Deri uppräknades de vanliga klagomålen mot adeln, samt anhölls, att få öppna hennes majestäts förstånds ögon öfver den träldom, hvarmed frälseståndet hotade alla landets invånare; det beroende, hvari de sökte försätta konungamagten sjelf. En mängd exempel och uttryck anfördes ur främmande länders historia samt ur deras statsförhandlingar. I synnerhet åberopade och tillämpade man de skrifvelser, som det i Frankrike då varande Fronde-partiet vid flere tillfällen inlemnat till sin regering. Ur Barclaji Argenis, en politisk, då för tiden mycket läst roman, infördes följande råd. Allernådigste konung! Så länge mildhet hålles för dygd, kan ingen tadla ditt uppförande. Men din mildhet är missbrukad. Det stora sjelfsvåld, du dina mägtiga tillåtit, det esomoftast otidiga så väl ditt eget, som dina förfäders slöseri på de myndiga i landet hafva alldeles försvagat dina och statens krafter m. m. Vidare rådde man drottningen, att afskaffa alla skadliga rådgifvare, ty den ena kråkan uthackar ej ögat på den andra; — att akta sig för slösande frikostighet; — att afskaffa främmande personer, seder och skådespel, hvilka mot Guds ord och till förakt för Sverge och svenskarna införda blifvit; — att göra jemnare fördelning af skattebördorna; — att icke gifva privilegier mot egen höghet, ej heller till undersåtarnes träldom; — slutligen, att utföra sitt goda beslut, innan det onda hinner rotfästas^[3].

Dessa och dylika skrifter jemnte trätorna mellan stånden underhöllo jäsningen, hvilken dessutom ej litet ökades genom den dyra tid, som förra årets missväxt medfört; samt ytterligare genom ymnigt regnande, hvilket under sjelfva riksdagen beständigt fortfor och först bebådade och slutligen förorsakade ännu ett missväxtår, så att man förutsåg hungersnöd och allmänt elände; hvarförutan gatorna i Stockholm redan voro öfverfyllda af tiggare, hvilka i skutlaster från landsorterna tillströmmade^[4]. Riksdagspresterna, hvilka vid den tiden skulle biträda vid gudstjenstens förrättande i stadskyrkorna, företogo sig då och då att från predikstolen bestraffa de fel, som regeringen begick, och än mera de orättvisor, som af adeln föröfvades. Smålandspresterna voro serdeles ifriga. En bland dem predikade i Kristinas egen närvaro om, huru mord och andra synder icke blifva af regeringen straffade; en annan, huru adeln låter den fattige hungra till döds, men deremot göder sina hundar och hästar med den säd, som Gud låtit växa till menniskors uppehälle; en tredje, huru adelns välgödda hundar ligga i sin varma bänk och skälla på den hungrande och frysande tiggaren. Med dessa sista uttryck lärer man egentligen hafva åsyftat grefve Magnus och hans hundstall. Ifrigast af alla var kyrkoherden Kristofer i Fors från Södermanland. Flere gånger predikade han om adelns tyranni och det så häftigt, att till och med hans ståndsbröder måste honom ogilla och varna. Några frälseherrarnas anhängare, som man säger Per Brahes tjenare, mente, att han för sådant tal kunde mista hufvudet. Kristofer svarade: jag önskar vara den förste som får för sanningens skull låta sitt lif. Äfven borgare och bönder framstötte hotelser; och bland annat lofvade allmogen att besöka adelsgårdarna; också prestgårdarna, om presterna hölle med adeln.

Frälseståndet å sin sida blef öfver dessa häftiga och bittra anfall högeligen uppbragt. I biskopar, sade en ung adelsman, viljen göra eder till påfvar här i landet. Icke en utan många gånger hotade de presterna med hämnd. En och annan af de häftigare sade till bönderna: om i vågen att för öfvervåld anklaga någon enskild adelsman, så skola vi efter riksdagen ständigt förfölja och aldrig lemna eder någon fred. Bönderna läto ej skrämma sig, utan anförde flere ohyggliga gerningar efter adeln, serdeles efter Otto Sperling. Hot besvarades med hot. Våldsamheter föröfvades, ofta blodiga, ej sällan till lifvet. Efter blott en enda natt, det var dock under kröningshögtiden och dess dryckenskap, lågo på Stockholms gator ej mindre än tio personer dödade.

Märkvärdigt nog finner man, att Per Brahe, de adeliga privilegiernas förnämsta och ifrigaste kämpe, icke varit serdeles illa anskrifven hos ofrälsestånden. Dessa kastade deremot sitt hat förnämligast på Axel Oxenstierna, såsom den der vore deras hårdaste förtryckare, samt förnämsta orsaken till fäderneslandets nöd. Presterna, der de med biskoparnas utestängande voro på egen hand församlade, togo det formliga beslut: att Axel Oxenstierna icke förtjenat tack och beröm af Sverge; ty han hade på åtskilligt sätt förorsakat kronan många onödiga utgifter. Riksdagspastorerna kunde likväl ej förmå sig att utsätta rikskanslerens namn, men han utpekades tillräckligt; och allmänna tänkesättet var mot honom uppretadt till den bitterhet, att han, enligt sägen, hvarje dag fruktade blifva med våldsamheter öfverfallen i sin egen boning. Ett rykte, visserligen ogrundadt, påstod, att grefve Magnus samt unga Wasaborg hos Kristina utfäst sig att döda rikskansleren; men att ingendera vågade försöket. Troligt är, att förbittringen mot honom var ett verk af hof- och folkpartiernas förenade stämplingar. Ingendera kunde dock skrämma den i sin öfvertygelse orubblige mannen. Några, som deltagit i ett borgerskapets upplopp, voro fällda till dödsstraff. Understödd af Per Brahe och Jakob De la Gardie yrkade rikskansleren, att så väl dessa som andra upprorsmakare skulle läggas på stupstocken, på det riket sedermera måtte få vara i fred. Bengt Skytte och Salvius fruktade, att sådant skulle öka villervallan. Axel Oxenstierna vidhöll sin sats; utan att bäfva för den uppväxande stormen. Jag är beredd, sade han, att gifva min hals för det allmänna bästa. Lyckligt vore, om jag, lik en Curtius, kunde med sådant offer rädda mitt fädernesland^[5].

Underrättelsen om dessa oroligheter spridde sig, dels genom rykten, dels genom riksdagsmännens bref och uppglödgade än mera missnöjets hittills under askan dolda eld. Snart fick man höra omtalas, huru en hop finska bönder ej mer ville göra dagsverken hos sina herrar; — huru svenska bönder här och der begynte kringsända budkaflar med uppmaning till samma beslut; — huru frälsebönder till och med mellan Stockholm och Uppsala vägrade skjutsa sina egna jordegare; — huru resande prester blefvo af allmogen hotade med död och förderf, om de hölle med adeln; — huru bönderna i Småland skrefvo till sina riksdagsmän, att desse icke skulle våga sig hem, utan att hafva genomdrifvit kronogodsens återkallande o. s. v. Några bland de mägtigare herrarne tordes icke resa till landet, och många begynte gömma undan dyrbarheter och bereda sig till flykt; andra kanske till motstånd. En stor del af borgare- och bondeståndet sades verkligen önska att saken måtte komma till formligt uppror. Det syntes, som ordning och samhällsband vore nära sin upplösning.

Några påstodo då och sedermera, att en hop förklädda jesuiter uppehöllo sig vid riksdagen och sökte genom frihetstal reta ofrälsestånden mot adeln och dymedelst åstadkomma en ohjelplig villervalla i det protestantiska riket^[6].

Dessa betänkliga tecken väckte hos de förståndigare af alla partier stora farhågor, och man började å ömse sidor fälla sina anspråk för att ej drifva saken till det yttersta. Drottningen framför andra blef orolig och vacklande. Med adeln, serdeles den högre, var hon i fiendskap. Den klagade, att det var just hon, som mot densamma retat ofrälsemännerna. Sjelfva de sistnämnde fortforo, att, oaktadt alla hennes bemödanden, envist och mangrannt yrka skatternas nedsättning. Dessutom, med tungbandet en gång lossadt, började de att säga också henne sjelf en hop ganska obehagliga sanningar; såsom t. ex. uti den nyss anförda skriften: Furstliga glasögon. Det syntes icke omöjligt, att i händelse af förlängd riksdag och noggrannare undersökningar ofrälsestånden skulle begynna granska hennes egen förvaltning med lika ifver, som mot adeln blifvit använd. Man kunde äfven förmoda, att denna sistnämnde samhällsklass icke ämnade godvilligt afstå från de många fördelar, den genom kronogodsköpen vunnit. Således hotades riket af ett inbördes krig, med alla dess härjningar och eländen; och likväl slutligen med oviss utgång i anseende till å ena sidan ofrälseståndens myckenhet, och å den andra adelns bättre sammanhållning och krigsvana tjenareskaror. Kristina ville ej störta sig och riket i en så äfventyrlig strid. Nästan synes det ock, som hon haft föga hjerta för ofrälseståndens lidanden, och begagnat deras missnöje endast för att dermed bortskrämma alla regeringslystna planer hos adeln; hvilket mål var nu mera redan vunnet. Af dessa orsaker drog sig drottningen något tillbaka. Hon anbefallte presterna större varsamhet i predikstolen. Om de äfven hade sanningar att förkunna, så borde de besinna tidens läglighet och ej reta sinnena; ej heller förvandla sig sjelfva till upprorstrumpetare i stället för fridshärolder. Hon medgaf några skattenedsättningar; och när tiden nalkades, att ständerna skulle högtidligen afgifva sina svar på regeringens proposition, kallade hon ombud af de tre stånden, vid pass 20 af hvarje, upp till slottet och sökte öfvertala dem att ej spänna bågen för högt. Hon uppmanade dem att fortfara i deras klagomål mot adelns privilegier och missbruk. Kronogodsens återkallande borde deremot alldeles icke vidröras; emedan saken vore ogörlig och skulle väcka uppror. Men härom yppades då en liflig tvist mellan drottningen å ena och ständernas ombud å andra sidan. Kristina yttrade, att påståendet om kronogodsens återkallande vore ett ingrepp i hennes majestätsrättigheter; ty hon förmente sig hafva laglig magt att efter behag bortgifva land och län, gods och gårdar. Då inföll biskopen i Skara och sade rakt fram, att drottningen alldeles icke hade sådan magt, hvarken enligt lag eller häfd; ej heller enligt skäl, ty i sådant fall skulle innan kort kronans inkomster snart bero endast af ovissa tullar och acciser, och dess anseende således helt och hållet falla. Kristina afbröt: jag hoppas, att ni icke är rätta målsmannen för min krona och dess anseende! Biskopen svarade: Gud bevare mig! Det menar jag visst icke. Biskopar, prester och borgerskap vidhöllo dock ofvannämnde sitt yrkande. Envisast voro dock böndernas ombud. De sorlade och ropade gång efter annan och enhälligt, att hennes majestät skulle återtaga godsen och låta som förut sina fogdar uppbära deras afkastning. Men, invände Kristina, fogdarna stjäla ofta bort en betydlig del af denna statsinkomst. Bönderna fortforo ändock med sitt ropande. Kristina återtog: jag kan ju icke upphäfva mina ord, eller taga tillbaka mina egna gåfvor? Dessutom skulle ett sådant försök medföra uppror i landet. Jag lofvar deremot på konungslig ära att noga bestämma, huru stor utskyld hvarje åbonde bör gifva, så att adelsmännen icke skola få någon slags anledning att preja sina underlydande. Men allmogen ropade omigen: det hjelper ej; man gör oss orätt, så länge vi lyda under adeln. Kristina återtog: men jag skall utsätta så höga straff, att adeln skall icke hädanefter våga göra eder något öfvervåld. Bönderna svarade: det hjelper ej heller; ty när vi klaga, så är domaren också en adelsman, och mellan honom och den anklagade är det ej annat än: bror och bror; och det vet enhvar, att det ej lönar mödan inför den ena brodren anklaga den andra. Drottningen bad dem i sådana händelser klaga hos henne sjelf; och försäkrade dem om allt möjligt beskydd. Hon utverkade slutligen ombudens löfte att i deras svar på rikssalen icke vidröra frågan om kronogodsens återkallande. Deremot förbehöllo de sig att få uppsätta och till henne lemna en skrifvelse, angående så väl nyssnämnde, såsom ock några andra vigtiga ärenden. Drottningen gaf sitt bifall härtill.

Den 9 September voro alla ständerna sammankallade på rikssalen för att afgifva ofvannämnde svar. Presterna höllo sitt löfte, och nämnde intet ord om kronogodsen. Äfven bönderna vidrörde blott i förbigående denna ömtåliga punkt. Men i borgerskapets utlåtande var derom mycket anfördt; och kunde man på adelns anleten och åtbörder granneligen se, huru sinnena deröfver harmades. Den lät också efter några dagar till drottningen inlemna en slags vederläggning af borgerskapets på rikssalen gjorda framställning, och anförde som sina förnämsta motskäl, att de öfverklagade punkterna vore i lag och urminnes häfd stadfästade; att adelns friheter vore af kronan gifna, kunde derföre blott af kronan, ej af medstånden återtagas; o. s. v.

Ofrälsestånden arbetade emellertid träget på den skrift, som drottningen lofvat af dem emottaga. Serskilda förslag dertill uppsattes af Terserus, af tvänne andra prester samt af stadsskrifvaren Skunk. Den sistnämndes blef antaget, ytterligare utarbetadt och slutligen af de trenne ståndens ombud till drottningen den 8 Oktober öfverlemnadt. Förmodligen önskade hon, att de klagande ständerna skulle till yttermera visso personligen underteckna skriften. Det skedde af största antalet. Biskop Johannes Matthiæ jemnte tre andra biskopar och några få prester kunde likväl på intet sätt förmås dertill.

De två svåraste punkterna, den ena om konungamagtens inskränkning, den andra om kronogodsens återkallande voro således visserligen icke afgjorda, men för tillfället undanskjutna. Den uppväckta jäsningen fortfor dock under återstoden af riksmötet. Oaktadt frågan om kronogodsen skulle i följe af ofvannämnde öfverenskommelse anses för tillfället nedlaggd, så fortsatte dock bönderna sitt yrkande derpå, och detta tvärt emot Kristinas vilja och till hennes harm; de till och med hotade öfvergifva riksdagen och resa hem, så framt ej nämnde deras anhållan beviljades^[7]. Hvarje stånd, och de ofrälse mest, prutade mot de begärda skatterna och fordrade hvar för sig lindring; så att Axel Oxenstierna slutligen måste hjelpa drottningen att utverka deras bifall. Äfven hade förslaget till riksdagsbeslutet blifvit i kansliet uppsatt på sådant sätt, att ofrälsestånden funno sig nödsakade detsamma öfverse och ändra, förr än det kunde underskrifvas. Kristina sökte emellertid på hvarjehanda sätt att stilla jäsningen. Hon utgaf en förklaring öfver förargelseklippan i adelsprivilegierna, nämligen stadgandet, att ingen vanbörding skulle i rikets ämbeten dragas adeln öfver hufvudet, I äldre tider åsyftades med ordet vanbördingar ofrälse personer. Nu mera vågade man ej påstå något sådant; och Kristina upprepade den redan af förmyndarestyrelsen 1634 gifna förklaringen: att den, som är af ärliga föräldrar äkta född och sjelf om dygd och ära sig beflitar, antingen han då är frälse eller ofrälse, må hvarken kallas vanbörding, ej heller uteslutas från något statens äreställe, till hvilket han gjort sig skicklig. Vanbörding deremot är den, vare sig adel eller oadel, som genom lättja, odygd eller vanheder sin redeliga börd befläckar. Det var Salvius, som uppsatte och kontrasignerade denna förklaring. Åt den oroliga adeln lät Kristina genom landtmarskalken gifva förhoppning om godt slut på riksdagen. Presterna erhöllo för första gången formeligen bekräftade privilegier, hvarigenom deras boställen och löner något tryggades mot frälseherrarnas och andras tilltag. Borgerskapet fick nedsättning i salt-tullen. Äfven åt bönderna erbjöd drottningen serskilda privilegier, men vid närmare granskning befunnos dessa af sådan egenskap, att bondeståndet undanbad sig deras utfärdande och anhöll att få hädanefter som hittills hålla sig vid Svea rikes lag och jordabalk. De hugnades deremot med frihet från utskrifning, och med eftergift af boskapsskatten till nästa riksdag; hvaremot adels-, prest- och borgarestånden åtogo sig dubbel accis för att lätta allmogens börda. Frälseståndet serskildt utfäste sig inbördes, att med skäl och billighet sina bönder handtera; och om någon deremot bröte, skulle de andra hjelpa till, att en sådan måtte blifva behörigen straffad^[8].

Ofrälseståndens fordringar och i synnerhet deras till drottningen inlemnade skrift hade emellertid föranledt häftiga tvister inom rådet. Axel Oxenstierna uppsatte mot densamma en slags vederläggning, hvilken gillades af Jakob De la Gardie, Per Brahe m. fl.; hvaremot Herman Fleming, Salvius och Bengt Skytte försvarade ofrälseståndens åtgerder^[9]. Oxenstierna lärer hafva segrat; ty vid riksdagens slut ingick han på adelns vägnar till drottningen med en anhållan, att de män, som på ofrälseståndens sida fört djerfvaste språket, måtte blifva straffade; eller, då drottningen ej ville lyssna härtill, att hon åtminstone borde allvarligen uttala sitt ogillande öfver deras djerfhet att vilja föreskrifva sin regent, huru denne borde använda kronogodsen. Men, ehuru Kristina sökte försoning med adeln, ville hon likväl icke efterkomma denna begäran. Jag är, sade hon, satt till regent öfver så fattiga som rika; och emedan det är en fri riksdag, så må väl enhvar säga sina skäl^[10]. Man bör, sade hon vid samma tid, så klappa det hvita barnet, att det svarta dervid icke förgätes. I stället för förebråelse, yttrade hon vid afskedet mycket beröm öfver ofrälsestånden och öfver det utmärkta nit, de för kronan och fäderneslandet hade under riksdagen ådagalaggt. Men å andra sidan lät hon på riddarhuset försäkra, att ofrälseståndens klagoskrift icke skulle ändra hennes bevågenhet mot adeln, och att hon skulle leda allt till sistnämnde stånds nöje, o. s. v.

Utom ofvanstående förhandlingar blef också under detta märkvärdiga riksmöte drottning Kristina krönt, och åt pfaltsgrefven Karl Gustafs blifvande barn arfsrätt till svenska kronan tillerkänd. Kröningen skola vi omtala här nedanföre; men öfverläggningarna om pfaltsgrefvens arfsrätt framdeles uti berättelsen om konung Karl den tionde Gustaf.

---

1. Prestest. arkiv. Riksdagshandlingar 1650.
2. Rådsprot. d. 2 Nov. 1650
3. Riksark. En serskild bundt utan påskrift. Sjelfva skriften är med prydlig handstil uppsatt och på papper med guldsnitt; förmodligen det exemplar, som lemnades, eller åtminstone ämnades åt drottningen sjelf.
4. Rådsprot. den 14 Febr., 9 Maj 1650.
5. Rådsprot. den 23 Mars, den 29 Oct. 1650.
6. P. Brahes ord i rådsprot. den 10 Aug. 1660 och 23 Nov. 1668.
7. Rådsprot. den 14 Oct. 1650.
8. Rådsprot. den 28 Oct. 1650.
9. Riksark. Riksdagshandlingar. Adelns beslut den 8 November 1650.
10. Riksark. Riksdagshandlingar d. 30 Oct. 1650.