Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Riksdagen 1650
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Drottning Kristinas kröning
Kristinas uppförande under året 1651  →


[ 92 ]

FEMTONDE KAPITLET.
DROTTNING KRISTINAS KRÖNING.

Det var en allmän folktro, äfven bland högre stånd, att den Sverges regent, som kröntes i Stockholm, skulle blott en kort tid innehafva tronen. Man ämnade derföre låta den tillstundande kröningen verkställas i Uppsala, och befallning var gifven att för sådant ändamål ställa slottet i ordning. Emellertid, ju närmare man kom till högtiden, desto flere hinder uppstodo. Det var svårt, att [ 93 ]enkom för kröningens skull draga hof, ständer och troppar från Stockholm till Uppsala. Sistnämnde lilla stad kunde ej heller lemna tillräckligt, utrymme för de menniskor och för den myckna prakt, som tillämnades. Kröningen skulle nämligen firas med ovanlig ståt, och från Frankrike hade redan två år förut en hop kostbara drägter och dylikt kram blifvit införskrifna. Drottningen beslöt derföre anställa högtidligheten i Stockholm, och sedan ständerna beviljat arfsrätt åt Karl Gustafs afkomlingar, återstodo inga hinder mer. Den 14 Oktober reste Kristina ut till Jakobsdal[1], der hon stannade i två dagar hos riksmarsken Jakob De la Gardie, hvilken under tiden anställde allehanda förlustelser. Första och sista dagen lät han också för det ditströmmande folket rödt och hvitt vin flöda från middagen till qvällen.

Till den 17 Oktober utsattes det högtidliga intåget i staden. Många förberedelser voro träffade för att göra det så lysande som möjligt. Fyratio örlogsskepp lågo på strömmen nedanför slottet. Trenne äreportar voro uppförda, två af borgerskapet, den tredje och dyrbaraste af rådet. Denna sistnämnde var visserligen likasom de andra af träd, men öfverdragen med duk och målad, så att den tycktes vara af sten. På densamma stodo afbildade de förnämsta segrar, svenskarna under drottningens regering tillkämpat sig; och öfverst alla de vunna fanorna och segertecknen. Rådet, ehuru missnöjdt med Kristina, nedlät sig dock till det vanliga smickret å ämbetets vägnar. Kring bågen lästes följande verser:

Forte parum est, princeps, portam tibi stare patentem,
Postqvam virtuti tot patuere tuæ.
Sed datur indicium, tibi pervia cuncta relinqui,
Totius et populi corda patere tibi[2]. [ 94 ]På en annan sida lästes: att rikets rådsherrar upprest bågen såsom ett tecken af deras beredvilliga lydnad, tacksamma sinne och djupa vördnad för sin drottnings själsstorhet, fromhet, förstånd, mildhet och lyckliga regeringsgåfvor. Hela triumfbågen säges hafva kostat 16,000 riksdaler.

Den utsatta dagen kom och blef ovanligt vacker; nästan den första af sådan beskaffenhet under hela hösten.

Mellan klockan två och tre på eftermiddagen började tåget. Det var så långt, att de främsta nära hunnit till slottet i Stockholm, innan de sista lemnat Jakobsdal. Klockan half till sex på qvällen var det ändtligen slutadt. I samma ögonblick, som drottningen inträdde i sina rum, började kanonaden från flottan och fästningen, hvarvid 1,800 skott aflossades. Sedan följde ett stort gästabud, och derefter sent på natten ett fyrverkeri, så rikt, att krutröken stod som en tjock dimma öfver hela staden. Detta var en Torsdag. Fredagen och Lördagen användes på förberedelsen till kröningen; under hvilken tid liffländska ständerna samt de flesta större städer i riket öfverlemnade åt drottningen ganska rika och dyrbara skänker, såsom lyckönskningar vid detta högtidliga tillfälle. En rangtvist höll på att förorsaka mycket obehag. De ansedda generalerna Königsmarck, Wittenberg, Paikull, Douglas m. fl. hade låtit göra sig präktiga vagnar för att åkande deltaga i kröningståget. Enligt då gällande ordning ville man anvisa dem plats under riksråderna. Nämnde generaler, hvilka i Tyskland befallt öfver stora härar, hela landskap och deras furstar och folk, ville ej ställa sig under riksråden, bland hvilka åtskilliga icke hade någon serdeles betydenhet. Det var den stolte Königsmarck, som i synnerhet harmades öfver sådant tillbud. Då föreslogs, att dessa herrar skulle sitta baklänges i vagnarna hos de fem höga riksämbetsmännen; hvarigenom de på sätt och vis finge plats framför riksråden och nära drottningen. Men äfven detta var icke till lags. Slutligen kom man öfverens om, att generalerna [ 95 ]skulle i tåget rida bredvid drottningens vagn, och i kyrkan öfver henne uppbära tronhimmelen.

Söndagen den 20 Oktober förrättades kröningen. Tåget gick från slottet genom de förnämsta gatorna till storkyrkan; predikan förrättades af Johannes Matthiæ, kröningen af erkebiskop Lenæus. På hemvägen åkte drottningen uti en annan serdeles präktig triumfvagn, bespänd med fyra hvita silfskodda hästar. Derefter gafs på slottet en högtidlig måltid. Nere på torget var en så kallad kröningsoxe uppsatt och gifven till spillo, hvarjemnte vin flöt ur flere springbrunnar. Folket drack, så att slagsmål uppkommo och några personer tillsatte lifvet. På qvällen gafs ett fyrverkeri, som varade till midnatt.

Andra dagen hölls äfven gästabud på slottet och vin fortfor att rinna för folkhopen; likaså tredje dagen, på hvilken ständerna aflade sin trohetsed.

Femte dagen anställde prins Karl Gustaf en högtidlighet, hvarvid förekommo flere i Sverge förut osedda uppfinningar, hvilka han medfört från Nürnberg. Först red prinsen sjelf i spetsen för sitt hoffolk, alla klädda i romerska drägter, glimmande af guld och silfver. Sedermera följde menniskor, utstyrda som skogsrån. Derefter kommo, gående af sig sjelfva, först vagnar besatta med underligt utklädda personer; sedermera ett stort berg, på hvilket sågos en hop qvinnor, sjungande och spelande; det skulle föreställa berget Parnassus med sånggudinnorna. Sist anställdes ringränning. Alltsammans varade från klockan half tio förmiddagen intill sena mörkret.

Fyra dagar derefter anställde Wittenberg stora högtidligheter, under hvilka han lät afbränna ett serdeles präktigt fyrverkeri, i form af ett slott. Elden dervid varade i fulla tre timmar.

Fem dagar derefter höll grefve Magnus sitt gästabud. På rännarebanan uppfördes allehanda skådespel af djur, vagnar, vandrande berg m. m.; och slutligen fyratio ryttare, utklädda till Amazoner, hvilka erbjödo [ 96 ]sig att mot hvem som häldst försvara det täcka könets ära.

Tre dagar derefter höll Gustaf Adolf Lewenhaupt sitt upptåg, likaledes på rännarebanan. Man såg der komma inridande en morisk furste i spetsen för hela sin svit, alla med svärtade ansigten och afrikanska drägter. Derpå framskred, banan utefter, ett skepp, hvilket roddes af utklädda sjötroll; vidare ett af sig sjelft gående brinnande berg, på hvilket sutto personer, som uppförde musik; sedermera två elefantskepnader, som drogo en stor vagn, i hvilken sutto några bergtroll, sysselsatta med smide. Den moriske konungen utmanade svenska riddarna till tapperhetsprof, och högtiden slutade med ringränning.

Två dagar derefter gaf drottningen åt ständerna en stor afskedsmåltid, som varade till klockan 3 på morgonen.

Fyra dagar derefter höll general Wachtmeister ett upptåg på rännarebanan. Der föreställdes flere bland forntidens ryktbaraste män, enhvar åtföljd af en utklädd person, som skulle föreställa den dygd, genom hvilken hjelten mest utmärkt sig. För öfrigt sågos der kameler och verkliga morianer; vidare en annan upplaga af berget Parnassus, vandrande af sig sjelft; ytterligare en vagn, hvari ungdomen och döden suto midt emot hvarandra. Slutligen företogs ringränning, hvilken varade till mörkret.

Dagen derpå lät drottningen anställa djurfäktning mellan hästar, räfvar, en björn, en buffeloxe och ett lejon, hvilket allt varade till sena qvällen. Det grymma skådespelet förnyades inom dessa veckor tre eller fyra gånger.

Dagen derpå gaf Torstenson ett stort gästabud åt hela hofvet.

Sex dagar derefter var åter en stor bjudning och fyrverkeri, troligen på Ludvig de Geers bekostnad.

Två dagar derefter eller på drottningens födelsedag lät prins Karl Gustaf, i Sparrens hus på [ 97 ]riddarholmen, anställa en ovanligt lysande högtid. Taket i matsalen var flätadt med granris och deremellan fullhängdt med citroner, pomeranser och allehanda frukter. Måltiden räckte från afton till midnatt. Sedermera afbrändes på vattnet derutanför ett fyrverkeri, som varade i tre timmar. Derpå gafs en balett, hvari uppträdde en mängd förklädda personer. Sedan följde vanliga dansar. Först klockan 7 om morgonen for drottningen hem. För folkhoparna på gatan hade vin runnit hela natten.

Annandag jul hade Torstenson åter ett stort gästabud för hofvet, hvarförutan under samma veckor åtskilliga adeliga bröllop blefvo på slottet firade. Utom dessa större högtidligheter fortgingo regelbundet i de förnämare husen mindre bjudningar med dans nästan hvarenda afton. Vid sådana tillfällen var det vanligt, att man vid gästabudets slut lemnade en blomqvast åt den bland gästerna, hos hvilken sällskapet önskade nästa afton infinna sig, och naturligtvis vågade ingen vara så oartig och undandraga sig förtroendet[3].

Kristina ämnade uppföra en balett, kallad den triumferande parnassus. Den var bestämd först till hennes kröning, sedermera till hennes födelsedag. Men som detta uppträde skulle blifva ovanligt stort, bestående af ej mindre än 80 personer, kunde man ej till sagdan tid hinna anskaffa drägter och annat tillbehör. Ändtligen den 9 Januari blef baletten gifven, och strax derpå återupprepad. I nära ett halft år hade man beredt sig derpå; men fick ändå den harmen, att blott få bland åskådarne förstodo, hvad med sinnebilderna och med alltsammans menades. Dessutom inföll båda gångerna en så stark vinter, att flere personer förkyldes, deribland gamla Ebba Brahe samt Lennart Torstensons grefvinna; till och med drottning Kristina sjelf ådrog sig en släng af snufva och bröstvärk. [ 98 ]Några dagar derefter gaf prins Karl Gustaf en lysande afskedshögtid, och lemnade derefter staden.

Den 26 Januari gjorde portugisiska sändebudet ett stort gästabud; och dagen derpå likaledes Arvid Wittenberg, hvarvid också denna gäng ett fyrverkeri afbrändes.

Andra dagen derefter reste drottningen från staden och bevistade Karl Karlsson Gyllenhielms begrafning i Strengnäs. Derpå for hon till Gripsholm och sedermera till Ekholmen. På förra stället lät prins Karl Gustaf, på det sednare grefve Magnus för hennes nöje tillställa flere lustbarheter. Slutligen togs vägen till Uppsala, hvarest likaledes högtider och derjemnte lärda öfningar blefvo till drottningens förströelse anställda. Denna resa medtog nästan hela Februari månad.

En så dyrbar och praktfull kröning hade Sverge aldrig tillförene sett. Den väckte lika mycket både uppseende och tadel, som Erik den fjortondes på sin tid. Till detta och dylikt hofvets slöseri, kommo de högtidligheter, på hvilka många enskilda bland adeln bortkastade stora summor. Man talade allmänt om det öfverdådiga lefnadssättet och jemnförde det med tillståndet i landet, hvarest genom fortfarande missväxt folket flerestädes var nära hungersdöden. Man erinrade sig det deltagande, som drottningen under förra och i synnerhet under sista riksdagen visat för de fattigares nöd, hennes löften att till allmänt bästa använda statsinkomsterna; och följden af denna jemnförelse blef icke fördelaktig.

Vi hafva här med någon utförlighet berättat ofvanstående fester för att sålunda gifva en föreställning om tidens lustbarheter, och i synnerhet om lefnadssättet vid Kristinas hof; ehuru dervid bör nämnas, att denna tidpunkt var en bland de mest stormande.

For öfrigt märkes, att ingen af oxenstiernska partiet, och att i allmänhet endast några få anseddare män hafva som tillställare deltagit i detta vilda hoflefverne. Riksmarskalken Åke Natt och Dag säges till och med af [ 99 ]missnöje med detsamma hafva lemnat sin tjenst. Karl Gustaf, som af drottningen nyss erhållit först anbud, sedan löfte om svenska kronan, måste af erkänsla och försigtighet rätta sig efter hennes böjelse; men så snart möjligt var, drog han sig undan till stillheten på det aflägsna Borgholm[4].


  1. Nu Ulriksdal.
  2. Se furstinna, för litet det är, att blott en port dig öppnas.
    Då så många förut öppnades på ditt befäl.
    Dock låt det vara en bild af ditt allt genomträngande snille,
    Och att svenskarnes bröst öppna sig alla för dig.
  3. De la Gard. Joh. Ekebl. bref 1650
  4. De la Gard. Ekebl. T. 1. brefven i Nov., Dec. 1650, Jan., Febr. 1651.