Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-16
| ← Drottning Kristinas kröning |
|
Kristinas första försök att nedlägga regeringen → |
SEXTONDE KAPITLET.
KRISTINAS UPPFÖRANDE UNDER ÅRET 1651.
På långliga tider hade uti Sverge icke varit en så orolig riksdag, som den af år 1650; och sällan hade så högljudda, till en del så rättmätiga klagomål blifvit uttalade. Drottningen hade med ovederläggliga skäl blifvit öfvertygad om de många och stora missbruken; och hon hade i följe deraf visat benägenhet för deras afskaffande. Man väntade derföre ock med rätta, att efter riksdagens slut finna uti regeringen en ny anda, utmärkt af ordning, sparsamhet och afseende på rikets och undersåtarnes tömda tillgångar.
Man fann sig bedragen. De praktfulla hoffesterna fortforo, till och med ökades, och detta medan ständerna ännu voro församlade. Stora penningesummor blefvo på sådant sätt bortslösade. Man beräknade t. ex., att den omtalade baletten, den triumferande parnassus, kostade 30,000 ecus, tidspillan all oberäknad. Sedermera kommo resorna och gästabuden i landsorterna, och fram på sommaren åter en hop högtidligheter; ibland annat på Kristinadagen en stor ringränning, der man utdelade flere priser af ej mindre än 1,000 riksdalers värde. Under Juni och Juli månader höllos på hofvet, eller bland dess herrar gästabud nästan hvarenda dag[1].
Drottningens gränslösa frikostighet flödade oförminskad. Se här några exempel, blott få bland många! I Mars skänkte hon åt staden Augsburg 5,000 riksdaler till uppförande af en luthersk kyrka. Åt Kurpfalts eftergaf hon vid samma tid 61,000 gyllen, d. v. s., hälften af hvad nämnde land skulle enligt westfaliska freden åt Sverge betala. Portugisiska sekreteraren Macedo, hvilken i April blef af drottningen med hemliga uppdrag skickad till Italien, erhöll en guldkedja om 1000 dukater och dessutom 2,000 dukater i respenningar. Boeclerus, som endast två år varit anställd i Sverges tjenst, fick vid afskedet en guldkedja om 200 dukater, dessutom 4,000 riksdaler i handom, samt underhållsbref på 800 riksdaler årligen. Vid samma tid reste äfven Salmasius, hvilken knappt ett år varit i Sverge; han fick utom andra gåfvor äfven ett underhållsbref på 4,000 livres årligen. På samma gång for Freinshemius, hvilken likaledes blef med ytterlig frikostighet belönad. I Juni afreste också fransyska sändebudet Chanut. Kristina gaf vid afskedet åt honom sjelf en guldkedja af 1,000 dukater samt en silfverservis för 8,000 riksdaler; åt hans fru ett smycke för 8,000 riksdaler; åt hvardera af de tre sönerna en guldkedja af hundra dukater; åt hvar och en af hans följeslagare en mindre guldkedja med drottningens porträtt. — Genom Sverge reste vid samma tid S:t Amant, en medelmåttig fransysk versmakare, i synnerhet utmärkt för oanständigheten i sina skrifter. I Frankrike blef han föraktad. Kristina skänkte honom en kedja om 300 dukater, en pung med 1,000 blanka dukater, samt ett underhållsbref på 1,000 riksdaler årligen.
Man väntade indragningar uti hof- och riks-staten till lättnad för de skattdragande. I början af 1651 blef också hofbetjeningen förminskad. En hop trumpetare och pukslagare, tolf hofjunkare och alla kammarherrarna utom tre afskedades; och likväl minskades lönen för de qvarstannande[2]. Denna besparing var dock ringa och af föga vigt; ty på andra håll ökades utgifterna i ojemnförligt högre grad. Det föreskrifna antalet af riksråd var tjugufem. Af sparsamhet eller för att lemna drottningen friare val, hade förmyndarestyrelsen låtit flere platser stå obesatta; så att, när Kristina sjelf tillträdde regeringen, funnos i tjenst endast tjugu. I början af år 1651 hade deras antal redan blifvit ökadt till 29 och i April samma år lade Kristina, det oaktadt, 8 nya dertill, så att antalet uppgick till 37; med icke ringa tunga för statsverket. Den skämtande hofjunkaren Ekeblad anmärkte, att Sverge bör numera icke på länge blifva rådlöst.
Under riksdagen hade ständerna klagat öfver mängden af adel och öfver dess förläningar. Kristina hade hört och äfven till en del gillat dessa yttranden, samt sjelf visat missnöje med nämnde stånd. I fullkomlig motsats till allt detta företog hon sig att året efter riksdagen upphöja en mängd personer uti adeligt, friherrligt eller grefveligt stånd, och att långt mer än de knappa tillgångarna och någon slags förnuftig beräkning tillät, begåfva dem med gods och förläningar. Redan under riksdagen tillskapades fyra och tjugu nya adeliga stammar; efter riksdagen och till slutet af 1651 ytterligare 34 dylika. Före 1651 funnos inom riket 12 friherrliga ätter. Endast under sistnämnde år upphöjde Kristina till sådant stånd icke mindre än 18 serskilda slägter, bland hvilka hvar och en borde af kronan erhålla sitt friherreskap. Somliga fingo ganska betydliga. Så bekom Paikull åttatiotvå och von der Linde etthundradefyratioett mantal. Andra erhöllo hela socknar, och stundom de bästa. Så bekommo Flemingarna Libelitz, Lilliehökarna Nerpis och Soop Limingo församlingar. — Före 1651 funnos blott sju grefliga slägter i riket. Den 26 Mars sistnämnde år upphöjde Kristina i grefveligt stånd på en gång sju andra serskilda slägter; och längre fram på året den åttonde. Dessa erhöllo grefskaper kanske någon gång mer efter gunsten än förtjensten, dock alltid väl tilltagna. Den redlige riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstiernas barn, rikskanslerens brorsbarn, Johan Banérs son, och Karl Gustaf Wrangel, anhängare af oxenstiernska partiet, fingo sina grefskap i Kexholms län inemot ryska gränsen. Gustaf Horn fick Björneborgs kungs- och ladugård, samt 231 hela mantal. Königsmarck, af drottningens parti, upphöjdes på en gång till friherre och grefve samt erhöll friherreskap i Wermland och dertill den nu utgångna Stureättens rika grefskap, Stegeholm, beläget i Småland. Gabriel Bengtsson Oxenstierna, hvilken var minst utmärkt bland riksförmyndarne af detta namn och ej heller älskad af rikskansleren, bekom finska socknarna Mustasaari, Stor- och Lillkyro, utgörande tillsammans minst 500 hela hemman och med årlig inkomst af 13,000 daler i silfver. Fredrik Stenbock, den gamle öfversten för Smålands ryttare, fick Seglora socken, bestående af 72 hela hemman, samt Roosarnas fordna grefskap Bogesund. Förut hade Kristina vid åtskilliga tillfällen begåfvat honom med Kungslena by samt 144 hela hemman, belägna de flesta i Westergötland; efter hans död förökade hon grefskapet ytterligare med 64 hela hemman uti Halland. I September under sjelfva riksdagen 1650, och ständernas närvaro och klagomål oaktade, gaf hon åt Per Brahe ett friherreskap, bestående af socknarna Kuopio, Idensalmi, Sotkamo, Paldamo, Pielis, Ulo och Salo i Finnland, tillsammans innehållande nära 1,500 hemman och derjemnte Kajanaborgs slott[3]. Som orsak till denna frikostighet förebars, att, när ätten af Erik den fjortonde upphöjdes på en gång från adelig till grefvelig värdighet, erhöll den endast grefskap, men intet friherreskap, hvilken så kallade orättvisa Kristina nu ville på ofvannämnde sätt godtgöra. Hon hade dock redan 1645 till förbättring på grefskapet Wisingsborg anslagit de fyra socknarna Ölmestad, Haufrida, Wireda och Adelöf, innehållande 143 hemman.
År 1651 gjorde drottningen dessutom begynnelsen med att i Sverge återinföra än högre värdigheter, i det hon utnämnde pfaltsgrefven Johan Kasimir till hertig öfver Stegeborgs län.
Som från alla dessa adelsgårdar, friherre- och grefskaper många utskylder skulle hädanefter tillfalla deras innehafvare och icke kronan, så är klart, att denna sednares inkomster ledo en utomordentligt känbar och beständig afkortning. Förlusten ökades än mera. Vi hafva redan berättat, huru Axel Oxenstierna och förmyndareregeringen motarbetade grefvarnas och friherrarnas stegrade anspråk, och lyckades under sin tid återhålla dem. Redan tre dagar efter anträdet till regeringen biföll Kristina, att grefve- och friherreskapen skulle i skatteväg hafva samma friheter, som frälsehemman. Likväl voro grefvarne icke nöjda. Med Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen begärde de än större fördelar; och icke fullt tre månader efter slutet af 1650 års riksdag beviljade Kristina dem flere sådana; t. ex. 1:o grefven var förut inom sitt grefskap domare i härads- och lagmansrätt; dock hade han ej magt att gifva nåd för grofva, så kallade edsörebrott; gjordes det, skulle han för lifstiden mista alla sakören inom grefskapet. Denna bestraffning syntes grefvarna sträng och neslig. Kristina medgaf derföre, att den grefve, som olagligen benådade edsörebrott, skulle första gången endast varnas; förnyades felet, skulle han straffas, men äfven då efter omständigheterna. 2:o Sedan mål, vädjade från grefven, blifvit i hofrätten afdömda, hade detta ämbetsverk brukat tillskrifva landshöfdingarna om verkställigheten af domen. Sådant blef nu af Kristina förbudet. Grefven sjelf skulle hädanefter ega verkställa alla domar öfver personer inom grefskapet. Härigenom förminskades hofrättens inflytande, och grefvens ökades. 3:o Grefvarne egde förut rättighet att bygga städer i sina grefskap. Kristina beviljade nu för sådana anläggningar först 10 års fullkomlig skattefrihet; sedermera skulle af lilla tullen kronan erhålla blott ena, grefven andra hälften; af accisen kronan, staden och grefven hvar sin tredjedel; och på det ingenting måtte härvid för grefven undansnillas, tilläts honom att sjelf utnämna tullnärerna. Grefvestädernas borgare fingo äfven rättighet hålla egna marknader och bevista andras. 4:o För alla bergverk, upptagna inom grefskapet, hade grefvarne hittills rustat en häst och karl för hvarje 700 marks ränta. Nu medgaf Kristina dem samma fördel som gamla frälset, nämligen att åt kronan erlägga blott 1⁄30 af verkets afkastning. 5:o När en grefve förut blifvit fälld till högmålsbrott, indrogs grefskapet till kronan. Nu medgaf Kristina, att slägten finge behålla grefskapet, och att den sakfällde skulle blott för sin egen person hafva förverkat rättigheten dertill o. s. v. Axel Oxenstierna var mycket emot dessa öfverdrifna grefveprivilegier; men förgäfves[4]. De väckte genast mycken ovilja, icke blott bland ofrälsestånden, utan ock inom adeln.
Kronans förnämsta egendom bestod i hennes gods. Genom den nu länge bedrifna försäljningen voro dessa på vägen att gå helt och hållet förlorade för det allmänna, och deremot uteslutande tillfalla adeln. Detta skadliga förhållande var ett bland de förnämsta föremålen för ofrälseståndens klagan under 1650 års riksdag; och Kristina hade, som man tyckte, instämt i detta ogillande. — Men knappt var riksdagen slut, förrän hon tillät adeln att i jordeböckerna öfverflytta de sålda godsen från krono till frälse; genom hvilken åtgerd, så mycket på henne berodde, kronohemmanens öfvergång från statens allmänna till adelns enskilda egendom blef för alltid stadfästad.
Hvad som mycket oroade sinnena var också den allmänt gjorda anmärkningen, att drottningen visade mer och mer likgiltighet för regeringsärenderna och öfverlemnade deras ledning åt slump eller gunstlingar. Unga grefve Magnus hade återigen fått sig upplåtna rum på sjelfva slottet och var i åtnjutande af hennes oinskränkta förtroende. Han utdelade nästan alla sysslor och nådebevisningar; hans rum voro belägrade af sökande; han sjelf af smicker i ansigtet, afund och förtal på ryggen. Ärenderna gingo i största oordning. Gunst gaf orimliga befordringar. Den för tillfället gynnade pfaltsgrefven Adolf Johan, en tjugutvåårig, oerfaren och föga duglig yngling, utnämndes till generalguvernör öfver vestra landskapen, d. v. s. till den store Torstensons efterträdare. Mutor gåfvo än orimligare fördelar. Falska förläningsbref på gods och gårdar blefvo med efterhärmande af Kristinas handskrift utfärdade och sålda. En sekreterare blef om sådant bedrägeri öfverbevist och afrättad. Vid andra tillfällen företog sig Kristina att åt unga prester utfärda framtidsbref på sådana pastorater, som ännu ej voro lediga, hvilket missbruk gick så långt, att presteståndet under riksdagen följande år deröfver anförde klagomål, då Kristina måste lofva att sådant aldrig mer tillåta. Utanför Stralsund lät hon inrätta en olaglig tull. Stadsfolket, anfördt af sina borgmästare, nära nog i uppror, lade genast ned all handel; och Kristina måste taga sina ord och sin tull tillbaka.
På slöseriet följde som vanligt fattigdom i spåren. Under sommaren 1651 klagades, att mången gång fanns ej en enda styfver i skattkammaren. Hvad man kunde hopskrapa, kastades i stora summor på bortresande lärda, hvilka i sina skrifter skulle kring Europa utbasuna Kristinas beröm. Här hemma var allting nära att för penningebrist afstanna. Kristinas eget hoffolk kunde ej utbekomma sin lön. Krigs- och sjömagten saknade medel till underhåll. Man kunde ej mer uppleta friherrskap åt alla de nybakade baronerna; utan flere bland dem måste nöja sig med framtidsbref på nästa, genom utslocknandet af någon slägt, lediga friherrskap. En beskickning skulle afgå till Lybeck för att underhandla med polackarna; men penningar saknades, och grefve Magnus ville derföre ej deltaga deri. Vecka efter vecka måste man under allehanda förevändningar uppskjuta afresan. Ändtligen lyckades det att af Wittenberg erhålla till låns 15,000 riksdaler; dock endast mot pant af tullinkomsterna i Stockholm.
Flere samtida författare säga, att det var egentligen från året 1651, som Kristina och hennes regering blefvo föremål för svenskarnas ovilja och förakt. Det kunde ej annorlunda gå. Hennes åtgerder under och efter riksdagen stodo till hvarandra uti den mest skärande motsats. Hon hade visat deltagande för folkets nöd; men fortsatte likväl, och till och med ökade sin öfverdådiga och kostsamma hoflefnad. Hon hade lofvat folket lindring i dess bördor; men fortfor sjelf att med slöseri göra nya skatter nödvändiga. Hon hade talat mot adelns öfvervälde och tryckande privilegier, hon hade sjelf tillåtit ofrälsestånden uppsätta och framlemna den ryktbara skriften mot kronogodsens afyttrande; men knappt var riksdagen slut, förrän hon åter bortgaf flera tusende krono- eller skattehemman, och mer än fördubblade antalet af de för krona och medständer tryckande grefve- och friherreskaperna samt dessutom utvidgade deras företrädesrättigheter. Allt detta kunde ej betraktas annorlunda än som det grymmaste gäckeri mot ofrälsestånden. Också utbredde sig hastigt ett doft men hotande missnöje öfver hela landet; till och med bland adeln. Den harmades öfver de uppträden, hvartill Kristina under 1649 och 1650 års riksdagar eggat ofrälsestånden. Nådebevisningarna året 1651 voro så orimligt tilltagna, att tacksamheten för desamma blandades med farhåga för deras bestånd och med åtlöje öfver deras omåttlighet. Gamla adeln såg dessutom ogerna bredvid sig på grefve- och friherrebänkarna en så stor skara uppkomlingar. Rådet var missnöjdt öfver så väl de besynnerliga åtgerderna, som öfver det egenmägtiga sätt, hvarpå Kristina dref dem igenom. Många äldre rådsherrar drogo sig undan till landet. De anställde visserligen inga sammansvärjningar; men de talade med sina grannar om drottningens underliga uppförande, om rikets olyckliga tillstånd, och från dem och från riksdagsmännen spridde sig missnöjet ökadt och underrättelserna stympade, förvända, vanligtvis till det värsta. Man tyckte sig finna, att Kristina efter kröningen mer än förut inlät sig uti en mängd besynnerliga till och med orimliga företag. Till följe häraf och af tidens vidskepelse uppkom ett ganska allmänt och af många trodt rykte, nämligen att hon under vistandet på Jakobsdal blifvit af Ebba Brahe medelst en trolldryck förhäxad.
Den bland de äldre rådsherrarna, som trognast stannade vid drottningens sida, var Axel Oxenstierna. Med sin vanliga flit genomgick han räknekammarens handlingar och utarbetade ett vidlyftigt sammandrag derur, samt ett förslag att ordna riksstaten; förspilld möda, under det fortgående slöseriet, den ökade oordningen i alla vägar! Han deltog också numera i rådets öfverläggningar och talade stundom mot drottningens åtgerder samt föreslog andra medel; dock säger en samtida författare, såg man på honom, att han gjorde det mera för att fylla sin pligt mot fäderneslandet, än i hopp att dermed någonting uträtta. Man undrade, att ej han likasom de andra drog sig till landet; och man gissade på egennyttiga beräkningar. Det är en föga sannolik beskyllning. Väl är det möjligt, till och med troligt, att den gamle smickrades af tecknen till drottningens återvändande förtroende. Detta utgjorde dock visserligen icke förnämsta driffjedern till hans uppförande. För honom var Kristina också nu den store Gustaf Adolfs dotter, det barn, som hans konungsliga vän med faders ömhet och broders förtroende lemnat i hans vård; Sverge, det älskade fädernesland, för hvars sällhet och lycka han med exempellös trohet, ihärdighet och framgång, offrat ungdomens, mannaårens och ålderdomens krafter. Nu, då allt hotade med olycka och förstöring, kunde han ej förmå sig att öfvergifva den förvillade styrmannen, det hotade riksskeppet. I denns farans stund ville han ej genom sin bortgång gifva tecknet, att allt vore förloradt, tecknet till allmän upplösning. Han stod fast, med glömska af lidna oförrätter, med minne af gifna löften åt den store konungen, och med tanken orubbligt fästad på det älskade fäderneslandet.