Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas uppfostran hos drottning Maria Eleonora
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas uppfostran hos pfaltsgrefvinnan Katrina
Kristina tillträder regeringen  →


[ 13 ]

TREDJE KAPITLET.
KRISTINAS UPPFOSTRAN HOS PFALTSGREFVINNAN KATRINA.

Efter ofvannämnde förändring fortsatte den nu tioåriga drottningen sina studier likasom förut under ledning af Johannes Matthiæ. Förnämligast sysselsattes hon med bibeln, några moraliska och historiska arbeten samt med latinet. Hon läste först Æsopus, sedermera Justinus, Curtius, Livius, Sallustius, Cæsar och Terentius. Snart var hon språket fullt mägtig, kunde likväl sällan förmås till dess talande; ehuru hon och furstinnan Eleonora år 1636 gåfvo sin skriftliga förbindelse att i sällskap med deras lärare, Jobannes Matthiæ, städse begagna detta tungomål. Det var dock viljan och icke förmågan som felades; ty när så behöfdes, uttryckte sig Kristina obehindradt och på vacker latin.

Under dessa sysselsättningar visade sig redan nu hennes tycke för det djerfva, det i ögonen fallande. Johannes Matthiæ lät de unga furstinnorna flere gånger lära sig utantill några utmärktare tal, som hos de historiska författarne förekommo. Läskamraten, furstinnan Eleonora, fick vanligtvis på sin del tal af mildare syftning, såsom Cæsars om nåd för Catilina, m. fl. Kristina åter valde de krafulla, såsom Catos mot Catilina, Scævolas mot Porsenna, o. s. v.

Först 1639 började hon studera fransyska språket och vann snart tillräcklig färdighet att på detsamma kunna lätt och med behag uttrycka sina tankar.

Man försummade icke de kunskaper, hennes framtida kall förnämligast fordrade. Enligt Gustaf Adolfs föreskrift hade hela den ryktbara konungastyrelsen blifvit genomgången. De latinska författare, som förelades, voro nästan alla af historiskt innehåll, och 1641 fick hon [ 14 ]studera en utförlig berättelse om drottning Elisabets lefverne, för att genom det vackra exemplet uppmuntras till samma regentdygder. — År 1639 började gamla rikskansleren dagligen gifva den då trettonåriga drottningen någon undervisning i rikets angelägenheter och om de främmande staternas inbördes förhållanden. Oxenstiernas klara framställningssätt och Kristinas lätta fattning gjorde dessa stunder behagliga för dem båda. Ofta räckte samtalen flere timmar. Kristina erkände redan då sin stora förbindelse till Oxenstierna och berättade sedermera mången gång, huru mycket både nytta och nöje hon af dessa stunder hämtat. Oxenstierna å sin sida berömde högeligen sin åhörarinnas fattningsförmåga och uppmärksamhet. Efter nära ett års sålunda fortsatt undervisning, föreslog han, att drottningen, som nu började förstå allehanda, borde småningom invigas i regeringen och underrättas om de vigtigasie ärenderna. Många af rådet voro gamla och kunde snart falla undan. Det vore derföre godt, om drottningen sjelf kände ärendernas gång och de förut fattade besluten. På detta andragande beslöt regeringen, att Kristina skulle af tvänne bland riksens råd ordentligen underrättas om alla vigtigare ärender och beslut, hvilket sedermera hvarje postdag noggrannt iakttogs. Man ansåg sig snart kunna och böra gå än längre. Axel Oxenstierna föreslog[1], och rådet beslöt, att vid vigtigare ämnen låta drottningen afhöra öfverläggningarne[2]. Som skäl anfördes, att hon borde i tid vänjas vid arbete och lära, att regeringen är en tung börda, den hon likväl icke, som de tyska furstarna, borde kasta ensamt på sina tjenare. Äfven behöfde hon kännedom af ärenderna och hela styrelseverket. Slutligen önskade rådet, att hon sjelf måtte med egna ögon se förmyndarestyrelsens uppförande; emedan det i framtiden icke skulle felas sådana, som sökte samma styrelse hos henne vanryckta. — Man finner, att i följe häraf rådet [ 15 ]eller kanske blott någon del deraf stundom varit i Kristinas rum församladt till öfverläggningar,[3] måhända ett slags förberedelse till de egentliga rådssammanträdena; och när danska kriget följande år utbrast, blef hon, som förbemäldt är, kallad att nästan alltid öfvervara rådets sittningar.

Dels för helsa, dels för nöje idkade Kristina under denna tid allehanda kroppsöfningar. Hon dansade gerna och väl. I ridt och jagt blef hon ovanligt skicklig, och kunde till häst och under fyrsprång skjuta en hare i loppet. Också var hon några år serdeles begifven på besagde nöje; och det hände icke sällan, att hon uttröttade större delen af sitt hof, och kunde följas af blott de starkaste och mest oförtrutna jägare. Genom dylika öfningar blef hon härdad, till en för hennes kön och stånd ovanlig grad. Helsan var dock i sig sjelf vacklande. Så väl under denna tid, som sedermera under hela sin regering, blef Kristina ofta angripen af svåra sjukdomar, härrörande från osunda vätskor. Hon sjelf trodde anlagen härtill blifvit grundade under vistandet hos modren, dels genom brist på rörelse, dels genom den törst, som Kristina ofta flere dagar å rad frivilligt underkastade sig.

En rubbning i hennes uppfostran inträffade 1639. Pfaltsgrefvinnan Katrina, några och femtio år gammal och med tilltagande sjuklighet, begärde frampå hösten att i anseende till ofvannämnde förhållanden drottningen måtte anförtros åt någon annans vård. Kort derefter dog pfaltsgrefvinnan sjelf till allmän sorg och saknad. Serdeles klagade förmyndare-regeringen; ty man kom i stor förlägenhet vid valet af efterträdarinna. Alla vore ense derom, att Maria Eleonora icke kunde dertill väljas. Gabriel Bengtsson Oxenstiernas fru, den högaktade Anna Banér i första rummet och dernäst Klas Flemings fru, Helena Bielke, kommo i fråga; men kunde ingendera tagas från egna talrika barnskaror. Ebba Lejonhufvud [ 16 ]föreslogs. Någon invände, att hon vore af ett oböjligt och befallande lynne. Andra åter och de flesta tyckte just om denna egenskap, emedan man således icke behöfde frukta, att hon skulle genom för mycket krus skämma bort unga drottningen; men hon kunde å en annan sida icke tagas, ty hon var i öppen ovänskap med Maria Eleonora. Så valde och tvistade man länge och gick flere gånger till omröstning. Men fruarna, den ena efter den andra undanbådo sig den kinkiga befattningen, tills slutligen rikskanslerens syster, Beata Oxenstierna, gift med Karl Bonde, måste åtaga sig uppdraget.[4] Hon lyckades dock icke utöfva något serdeles inflytande på Kristina; och det synes öfverhufvud, som denna sednare snart började i egen person öfvertaga ledningen af sin enskilda lefnad. Hon omtalar sjelf, huru hon aldrig ville underkasta sig rättelser af någon annan än Axel Oxenstierna, Axel Banér och Johannes Matthiæ; men aldrig af någon qvinna, icke ens af pfaltsgrefvinnan sjelf. Från 1642 saknar man bestämda uppgifter öfver hennes studier.


  1. Riksark. Rådsprot. d. 20 Juli 1640.
  2. S. st. d. 7 Febr. 1642.
  3. Riksark. Rådsprot. d. 9 Febr. 1642.
  4. Riksark. Rådaprot. d. 16 Jan., d. 6 Febr., d. 5 Mars 1639.