Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas öfvergång till katolska läran
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas lifsfaror
Namnlista  →


[ 237 ]

TRETTIETREDJE KAPITLET.
KRISTINAS LIFSFAROR.

Kristinas lif sväfvade ofta i faror dels genom sjukdomar, föranledda af osund kroppsbeskaffenhet, dels genom vådor, framkallade af händelsen eller af hennes egen oförsigtighet. Tillstötarna i barnaåren hafva vi redan omtalat. Hon led redan då, och sedermera allt framgent af åtskilliga sjukdomar. År 1638 hade hon kopporna, hvilka likväl icke efterlemnade några ärr. År 1645 låg den nyss myndiga drottningen i messling. Åren 1641, 1646 och 1647 var hon angripen af allvarsamma sjukdomar. Detta sistnämnda år medförde också en annan och mera hotande våda. En vestmanländning, vid namn Presbeckius, hade blifvit 1643 utnämnd till lärare vid dåvarande gymnasium i Stockholm. Denne man blef mer och mer underlig till sinnes. Ena tiden uppförde han sig nyktert och anständigt, men gret, klagade sig olycklig, ville ständigt hafva tröst af presterskapet o. s. v. Andra tider deremot lefde han i svordom, dryckenskap, dans och våldsamheter, misshandlade sin maka, knotade öfver uteblifven befordran samt, förklarade sitt förakt för hade prester och öfverhet o. s. v. Slutligen blef han nära vansinnig, och [ 238 ]hotade att döda än sig, än andra; så att, man tidtals måste genom vaktande sådant förekomma. Hustrun hade af denna orsak gång efter annan tagit ifrån honom tillsammans två pistoler, två värjor och tjugutre knifvar. Ändteligen måste hon med barnen rymma från det oroliga huset.

År 1647 dagarna efter midsommar hade Kristina troligen af medlidande ökat den olyckliges underhåll. Några veckor derefter, då Emporagrius i slottskyrkan efter predikans slut begynte bönen och just när alla dervid nedlutade sina hufvud, steg Presbeckius med värja vid sidan fram till koret, kastade sig öfver det låga bröstvärnet och gick rakt mot den piats, der drottningen knäböjde. Per Brahe, den ende, som märkte hans rörelse, ropade åt vakten, hvilken genast korsade hillebåderna i hans väg. Men med en våldsam rörelse bröt Presbeckius sönder det ena och hoppade öfver det andra vapnet. Vid bullret reste sig drottningen, stötte på gardeskaptenen, hvilken ännu låg på knä, men som nu i ögonbiicket störtade upp och fattade Presbeckius i håret. Undersökning skedde oförtöfvadt, hvarvid befanns, att äfventyraren hade på sig tvänne knifvar utan slidor, den ena i fickan, den andra i rockärmen. På tillfrågan om anledningen, gaf han förvirrade och motsägande svar; än, att han kommit i oskyldig afsigt, och velat åt pfaltsgrefven Karl Gustaf inlemna en klagoskrift öfver sin nöd; än, att han redan om morgonen begifvit sig ut med afsigt att i kyrkan begå något brott, som kunde ådraga honom döden; än att en ond ande lockat honom in i koret; än att han hoppats, det vakten skulle stöta ned honom; än att det gällde Emporagrius serskildt, derföre att denne varit så häftig i sin predikan; oftast och i synnerhet, att han ville mörda någon prest för att sjelf få mista lifvet. Man erinrade Presbeckius derom, att han nyss förut under samma gudstjenst hade på läktaren, enligt ett vittnes utsago, yttrat, att han ville gå ner och gifva drottningen ett par knifvar; samt att han förut i en skrift angripit regeringen. Presbeckius nekade till det [ 239 ]första alldeles, och äfven till hvarje ond afsigt mot drottningen; men trodde, att hon som qvinna, icke hade full majestätsrätt, och att, om konung funnes i landet, skulle Presbeckius snart erhålla befordran. För öfrigt hade kan om Gog, Magog och Azot skrifvit mycket, som han nu icke kunde förklara; men erkände, att han varit i djefvulens klor; bad nu endast om en snar död; o. s, v. Man sökte skrämma honom med hotelse om sträckbänk; men fick dock samma slags svar. Det sägs klart, att den olycklige var fullkomligt rubbad till sinnet och hans gerning utan plan, utan medvetare. För att undvika vidare olyckor skulle han derföre som dåre instängas. Man talte först om Kajaneborg och Nyslott; men skickade honom dock slutligen till fäderneorten, der han på Westerås slott insattes och lefde åtminstone till 1650[1].

År 1648 om våren led Kristina återigen af en svår sjukdom; men tillfrisknade. I slutet af Juli samma år, när enkedrottningen återvände till Sverge, ämnade Kristina möta henne i Dalarön, och anträdde resan dit på en galliot. Första dagen måste hon för motvind stanna vid en obebyggd strand och der tillbringa natten under bar himmel. Andra dagen fortfor motvinden så ihärdigt, att, fastän årorna anlitades, mägtade man icke hinna till Dalarön. På eftermiddagen ökades vinden till fullkomlig storm, så att fartyget icke ens kunde lägga till, utan drottningen måste låta sätta sig i land, icke utan fara. Äfven denna natt nödgades hon tillbringa under bar himmel. Tredje dagen blef gynnsammare, och redan klockan sju om morgonen anlände fartyget till Dalarön.

År 1650 om våren blef drottningen angripen af en långvarig och illa artad frossa, så att man en tid var allvarsamt oroad för utgången.

[ 240 ]År 1651 i Januari under de många baletterna och gästabuden i Stockholm ådrog hon sig en lindrig halsfluss[2]. Längre fram på vintern och under de fortsatta kalaserna, åt hon sig sjuk af kastanjer. - Under en hemresa från Nyköping strax efter midsommar samma år hände, att, när drottningen anländt till sitt herberge på Pilkrog och satt vid qvällsbordet, öfverfölls hon af ett så häftigt och tvärhastigt illamående, att hon endast hann åt grefve Magnus utropa de orden: farväl min kära grefve! hvarpå hon nedföll afdånad, och det så djupt, att man nästan trodde henne död; ty både andedrägt och puls hade afstannat. En grefve Lewenhaupt ilade på ögonblicket till Stockholm efter läkemedel och läkare. En sådan, ehuru mindre ansedd, fanns lyckligtvis i sällskapet. Denne vidtog alla de åtgerder, han visste; men länge förgäfves. En hel timma låg drottningen utan puls och återfick målet först efter midnatten; likväl fortforo häftiga plågor, tills lifläkaren ankom. Vid hans åsyn utbrast Kristina: är det ni, min kära Duries? jag tänkte mig aldrig mer få se eder åter. Orsaken till anfallet troddes hafva varit, dels att hon i starkt solbadd ridit allt för häftigt, dels att hon efter denna upphettning druckit för mycket kallt vatten. Emellertid återvann hon hastigt krafterna och kom till Stockholm med så gladt ansigte, som ingenting förefallit.

År 1652 på en annan Nyköpingsresa steg hon oförsigtigt ur vagnen och vrickade dervid ena foten ur led, men blef snart återställd. Några veckor derefter, klockan fyra en Junimorgon, skulle drottningen, förd af Herman Fleming, bese flottan, hvilken just då utrustades. För att komma till ett bland de nya fartygen, gingo de öfver en för tillfället gjord bro, som bestod endast af lösa bräder. Amiralen steg af förseende fram på den utom fästet liggande ändan af ett bräde. Detta tog öfvervigten och störtade i vattnet jemnte så väl Fleming som Kristina sjelf, hvilken stod på inre delen af detsamma. I [ 241 ]fallet fattade amiralen tag i drottningens kjortel och drog henne med sig åt djupet. Men genast, och innan Kristina hunnit sjunka, hoppade stallmästaren Steinberg efter och fattade simmande i en annan flik af klädningen. Hans Wachtmeister jemnte några andra hunno sålunda taga fatt i armarna och lyfta drottningen upp igen. Ehuru hon insupit mycket vatten och kunnat så väl deraf som af fallet blifva förvirrad och besinningslös, hann hon likväl knappt komma halfvägs upp, förr än hon ropade och bad, att man skulle hjelpa Fleming. Denne hade icke släppt sitt tag och blef derföre också lyckligen uppfiskad. Händelsen bekom Kristina icke på något sätt illa. Hon lade sig ej att hvila, öppnade ej ådern, utan höll offentlig middagsspisning, på det alla måtte se, att hon ej lidit någon skada. Jag är van att dricka vatten, sade hon, del gjorde mig derföre ingenting, fast det denna gången var både salt och beckigt. Värre var det med amiralen, som är van vid öl och vin, och måste hålla till godo med så simpel dryck. För öfrigt visades honom icke ringaste drag af missnöje; hon tvärtom berömde hans själsnärvaro att fatta tag i klädningen och derigenom göra sin räddning möjlig.


  1. Rådsprot. d. 15 Apr. 1643; d. 25 Juni, d. 21, 22 ,26 Juli, d. 2 Aug. 1657; d. 15 Apr., 26 Oct. 1648 - Riksark. prot. vid förhöret med Presbeckius; ett bref från densammme till regeringen öfver hans underhåll i Westerås åren 1649 och 1650.
  2. De la Gard. Ekebl. 1.