Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Drottning Kristinas gudsfruktan
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas öfvergång till katolska läran
Kristinas lifsfaror  →


[ 231 ]

TRETTIEANDRA KAPITLET.
KRISTINAS ÖFVERGÅNG TILL KATOLSKA LÄRAN.

Bland mycket besynnerligt i Kristinas uppförande är hennes öfvergång till katolska läran kanske det besynnerligaste; det som är svårast att förklara. En mängd underliga rykten blefvo derom utspridda. Hon berättade och tyckes sjelf hafva trott, att man i hennes spädaste barndom inför Gustaf Adolf förespått denna händelse. Hon omtalade vid ett annat tillfälle, huru hon under läsningen af historiska böcker redan vid nio års ålder fattade tycke för katolska bekännelsen i anseende till dess läroratser om ogifta ståndets företräde, om skärselden, om vådan af folkets bekantskap med bibeln, o. s. v. Denna sin öfvertygelse säger hon sig hafva envist försvarat, tills fastern nödgades tysta henne med det hotande riset. - Enligt hennes egen ytterligare berättelse, har hon år 1647 under en svår sjukdom gjort det löfte att, om Gud återgåfvo helsan, öfvergå til! katolska bekännelsen.

Dessa uppgifter äro dock mer eller mindre osannolika och af ingen annan författare nämnda. I allmänhet hvilar ett ännu oskingradt mörker öfver anledningarna och första väckelsen till denna märkvärdiga förändring. Häfdaforskaren kan ej med någon säkerhet spåra densamma längre tillbaka än till 1650 och följande händelse.

Portugisiska sändebudet Pereira hade i sitt sällskap en jesuit, Antonius Macedo, hvilken i hemlighet var hans biktfader, men i det allmänna visade sig som hans skrifvare och tolk; ty Pereira sjelf var icke latinska språket mägtig. Denne Macedo lågade af nit för sin bekännelse och hade förut som missionär predikat densamma bland hedningarna i Afrika; var dessutom en klok och lärd man, med behagligt och värdigt umgängessätt och stor [ 232 ]vältalighet på latinska språket. Vid kröningen 1650 författade han till Kristinas ära en snillrik lofskrift. Mannen väckte snart hennes uppmärksamhet och det till sin fördel. Slutligen började hon ana rätta förhållandet. Under politiska öfverläggningar i Pereiras närvaro, framkastade hon i korta, af sjelfva sändebudet oförstådda, ord sina misstankar, sin åstundan att i enrum tala med Macedo. Denne erkände snart sin egentliga befattning och begynte från den tiden att i hemlighet besöka drottningen. Man valde dertill de stunder, då det öfriga hofvet satt till bords. Under dessa samtal säges Macedo hafva vederlaggt alla drottningens invändningar och tvifvelsmål, samt öfvertygat henne om katolska lärans företräde framför den lutherska. Rörande hela detta hans omvändelseverk har man för öfrigt ingen närmare underrättelse. Slutet blef dock, enligt Macedos uppgift, att Kristina sommaren 1651 under tårar tillkännagaf sitt beslut att afsvärja lutherska och antaga katolska läran. Detta skedde vid samma tid, som hon första gången ville nedlägga kronan.

Emellertid hade hela denna underhandling blifvit på det sorgfälligaste dold för alla, äfven för Pereira, och Kristina önskade, att den skulle äfven tills vidare förblifva en hemlighet; hon ville under tiden närmare öfverlägga ärendet med påfven sjelf. Ett sådant uppdrag kunde icke anförtros åt någon annan än Macedo. Men denne kunde icke få urlof af Pereira, hvilken var okunnig om rätta orsaken till resan. Det beslöts derföre, att han skulle rymma, hvilket ock verkställdes i Augusti månad 1651, sedan han af drottningen i hemlighet fått ganska rika föräringar samt bref till jesuitergeneralen. Så snart Pereira märkte, att Macedo rymt, vände han sig med klagomål till Kristina, hvilken också affärdade åtta ilbud för att upphinna och fasttaga flyktingen; naturligtvis allt förgäfves. Macedo framkom lyckligt till Rom och aflemnade sina bref.

Nästan samtida med dessa tilldragelser började man äfven från en annan sida arbeta på drottningens [ 233 ]omvändelse. Uti Köpenhamn vistades den tiden som spanskt sändebud grefve Rebolledo, en man, ryktbar för tapperhet, lärdom samt mycket nit i sin trosbekännelse. Han hade sjelf författat flere uppbyggelseskrifter, bland annat en rimmad behandling af Jobs bok. Som biktfader hade han hos sig holländaren Gottfried Francken, en för sin troslära nitisk och ifrig jesuit. På utresan från Sverge sommaren 1651 aflade Salmasius ett besök hos denne Rebolledo och berättade dervid allehanda om Kristina, om hennes stora lärdom, hennes förvånande skarpsinnighet, troligen ock om hennes fördragsamma tänkesätt, mot katolikerna o.s. v. Slutligen framkastade någon bland de närvarande den förmodan, den förhoppningen, att, om någon skicklig lärare finge tillträde till hennes person, skulle hon snart kunna öfvertygas om katolska lärans sanning. Denna tanke slog an hos den nitiske Francken. Lifsfara hotade; ty Sverges lagar stadgade hufvudets förlust för katolska omvändare; och Gustaf Adolf hade låtit samma lag gå i blodig verkställighet. Men detta kunde ej afskräcka Francken. Han företog med Rebolledos vetskap en resa till Stockholm, blef derstädes väl mottagen, fick tillåtelse att qvarstanna och hade ofta med drottningen hemliga samtal. Efter någon tids vistande i staden återvände han till Spanien, och begaf sig derifrån till Guinea, hvarest han som missionär sökte bland de afrikanska vildarna utbreda Kristi lära, och der han slutligen tros hafva funnit sin död.

Ännu dolde Kristina sorgfälligt bemälte sina tänkesätt och visade till och med motsatta. En snillrik, fransysk erkebiskop, med hvilken hon brefvexlade, hade yttrat sin lifliga åstundan, att drottningen måtte omvändas till katolska bekännelsen. Hon svarade: eder önskan kan ej gå i fullbordan. Jag är fullkomligt öfvertygad om sanningen af min tro; och det vore derföre jag, som borde önska eder denna min insigt, jemnte de många andra vackra kunskaper, ni förut eger. Olikheten i bekännelser skall dock ingalunda störa vår vänskap m. m. Detta skrefs 1651, sedan hon börjat med Macedo underhandla om sin [ 234 ]egen trosförändring. Året derpå berättades, att hennes slägtinge, landtgrefven Fredrik af Hessen Eschwege, ämnade öfvergå till katolska bekännelsen. Kristina skref till honom följande rader. Ryktet om eder tillämnade trosförändring har hos edra slägtingar gifvit anledning till ofördelaktiga omdömen. Det tillhör mig ej att afhandla de olika bekännelsernas olika värde. Jag lemnar åt de lärda att i oupphörliga tvister derom sönderslita hvarandra. Jag vill taga saken endast från ärans sida. Kan ni vara okunnig om deras lott, som öfvergå från en lära till en annan? den lotten nämligen, att hatas af dem, de öfvergifva, föraktas af dem, till hvilka de öfvergå, samt att derjemnte förlora det anseende för ståndaktighet, hvilket en furstelig person så väl behöfver? Jag ber eder undvika en handling, som ej kan göras om, och som skall för eder återstående lifstid medföra oupphörliga samvetsqval o. s. v. Detta bref skrefs i Mars 1652. En månad derefter fattade hon ånyo det afgörande beslutet att sjelf öfvergå fill katolska läran.

De bref, som Macedo från Kristina fört till Rom, innefattade nämligen en underrättelse om hennes tankesätt samt en önskan att till ytterligare beredelse erhålla tvänne katolska lärare. Man efterkom hennes begäran, och naturligtvis med glädje. Till det angelägna värfvet valdes tvänne nitiska jesuiter, Malines och Cassati, den förre lärare i teologi, den andre i matematik. I Februari 1652 kommo de till Stockholm och utgåfvo sig för vanliga resande. Som sådana besökte de äfven åtskilliga gånger hofvet; men bland svärmen af andra dervarande främlingar kunde de på länge icke finna tillfälle att gifva sig tillkänna. Kristina anade dock slutligen förhållandet. Hon passade lägenhet och frågade vid genomgången af en dörr helt oförmodadt: ären i de, som jag väntat? De jakade, och nu begynte återigen hemliga samtal och öfverläggningar; men om förloppet vid dessa möten har man likasom vid de förra icke den ringaste underrättelse mer än, att drottningen redan i April ansåg sig öfvertygad och derföre stadfästade sitt uppsåt att antaga [ 235 ]katolska läran. I Maj skickades Cassati tillbaka till Rom för att lemna påfven närmare underrättelse om det fattade beslutet och för att öfverenskomma om åtskilligt så väl angående den högtidliga afsägelsen, som hennes blifvande vistelse uti Italien.

Efter denna tidpunkt reste under allehanda förevändningar många katoliker från och till Sverge, och Kristina skaffade dem i hemlighet tillåtelse att bevista påfviska gudstjensten i fransyska sändebudets hus. Åt Bourdelot säges hon hafva uppdragit att med hofvet i Paris öppna förberedande underhandlingar för den händelse, att hon skulle efter tronafsägelsen vilja stanna i Frankrike. En annan sändes med ungefär samma uppdrag till konungen af Spanien, båda delarna år 1653. Genom den ryktbara Montecuculi gaf hon ändteligen år 1654 äfven kejsaren del af sitt beslut.

Oaktadt dessa många vidtagna åtgerder lyckades man dock att länge hålla mängden af svenskar i okunnighet om hela saken. Att Lejoncrona var inne i förtroendet, vet man genom utländningars berättelse; men för öfrigt är det än i denna stund alldeles okändt, huru och genom hvilka bland hoffolket Kristina tillställde alla dessa hemliga möten och samtal. Sjelf visade hos sig mästarinna i förställning. Ehuru beslutet att öfvergå till katolska läran togs redan våren 1652, fortfor hon dock att hela den återstående tiden bevista gudstjensten, till och med att begå nattvarden efter lutherska lärans föreskrifter.

Katolikerna omfattade i början med serdeles förtjusning underrättelsen om Kristinas åsyftade trosförändring. Den var i och för sig sjelf en lysande seger och ingaf tillika den förhoppning att Kristinas omvändelse skulle förbereda hela Sverges. Ur denna sista irring blefvo de likväl genast tagna genom hennes och andras föreställningar om omöjligheten, samt genom hennes oåterkalleliga beslut att nedlägga kronan. Det återstod ändå mycken tillfredsställelse i den tanken, att protestanthjelten Gustaf Adolfs dotter, en bland de snillrikaste och lärdaste [ 236 ]personer i hela Europa öfvergaf sina fäders tro och omfattade deras; och allt detta frivilligt, ja nästan helt och hållet af sig sjelf; likaså att hon, såsom man påstod, för att kunna efterkomma denna inre kallelse, nedsteg från en af Europas mest lysande troner. Hvilken seger, hvilken ära för deras bekännelse! Hvilket bevis för dess sanning! Deras glädje blef likväl ganska kort. Både de och andra märkte snart af en mängd yttranden samt af Kristinas hela uppförande, att hon i sjelfva verket satte lika litet värde på den nya som gamla bekännelsen, Man sökte emellertid på ömse sidor hålla god min, för att ej utsätta sig för tadel eller åtlöje. Märkeligt är dock, att ingen bland de i Kristinas omvändelse deltagande jesuiterna fick af påfven åtnjuta någon belöning, svarande mot en så lysande, så ovanlig fortjenst. Det tyckes, som man föga värderat antingen deras möda eller ock vinsten deraf.

Vi hafva sagt, att ingen kan med säkerhet uppgifva de inre driffjedrarna till Kristinas omvändelse. Man har ock olika gissningar derom. Några påfviska ifrare fortforo att tala om en inre andans kallelse och upplysning, samt om katolska lärans sjelfbevisande sanning o. s. v. Detta kommer icke på något sätt öfverens med Kristinas kända lynne, än mindre med hennes sinnesstämning vid tidpunkten af trosförändringen. Man kan tvärtom påstå, att beslutet om denna sednare mognade i samma mån som hennes likgilltighet, hennes förakt för hvarje religion i allmänhet.

Den andra gissningen är följande: Kristina kände, såsom vi förut berättat, en liflig åtrå efter de södra ländernas mildare luftstreck, finare umgänge, yppigare natur och herrligare konstalster; äfvenså efter tillfälle att med sina ovanliga gåfvor lysa i större kretsar. Men som protestant kunde hon icke utan både obehag och tvång vistas och resa omkring i det efterlängtade södern. Derföre skulle hon hafva beslutit antaga katolska läran; skilnaden vore ju ringa; båda bekännelserna blotta ceremonier, lika sanna eller lika tomma; hvarföre då ej begagna den, [ 237 ]som gaf mesta fördelen? Alexander, så skref hon sjelf, var berömvärd också derföre, att han, som en klok furste, begagnade sitt tidehvarfs trosläror. Något qvickhufvud bland fransmännerna använde på drottningen ett infall efter en resande italienare, hvilken om det strängt reformerta presterskapet yttrade: deras trosbekännelse är icke dålig; men min är mera beqväm för den, som vill resa verlden omkring. Denna förklaringsgrund är den vanligaste och, tyvärr, den sannolikaste.