Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-8
ÅTTONDE KAPITLET.
OM OENIGHETEN MELLAN DROTTNING KRISTINA
OCH OXENSTIERNORNA ÅR 1647.
Ett vigtigt och under loppet af detta år förekommande allmänt tvisteämne var trosbekännelsen. Redan i föregående del hafva vi berättat, huru drottningens lärare, Johannes Matthiæ, tog liflig del uti Duræi bemödande att förena lutherska och kalvinska lärorna. Johannes Matthiæ behöll dock till en tid dessa tänkesätt för sig sjelf; men när han år 1644 tillträdde Strengnäs biskopsstift, höll han ett inträdestal, som sedermera utgafs under namn af Idea boni ordinis in ecclesia Christi[1]. I denna bok framställde han några satser, hvilka åsyftade en sammanjemnkning af båda bekännelserna. Boken väckte så mycket mer uppseende, som man visste, att författaren stod i hög nåd hos drottningen. Superintendenten i Kalmar tog sig likväl dristighet uppå och utgaf mot densamma några anmärkningar och tillegnade dem åt rikskansleren. Johannes Matthiæ lät af trycket utgå en försvarsskrift, måhända i något för häftiga ordalag. Emedan saken låg honom om hjertat, drog han den också fram vid den riksdag, som 1647 i Januari sammanträdde. Men detta försök misslyckades. Hela presterskapet blef oroligt och klagade, att Johannes Matthiæ ville insmyga kalvinska bekännelsen; och emedan Kristina misstänktes gynna sin lärare, ingick ståndet med en anhållan, att rådet måtte vaka öfver den sanna trons upprätthållande i riket. Så var ärendet nära att blifva en partisak mellan rådet och presterskapet å ena samt Kristina, hofpartiet och biskopen å andra sidan. Den 17 Jan. hade saken redan förevarit i rådet. Rikskansleren önskade, det Johannes Matthiæ aldrig utgifvit nämnde bok. Drottningen svarade, att i densamma funnes ingenting att tadla. Oxenstierna sade: den skall af våra lutherska lärare näppeligen gillas, och Gud gifve, att församlingen för dess skull ej råkar i villervalla! Drottningen inföll: gör ej så hårda beskyllningar mot boken! jag tager mycken del i densamma. Oxenstierna svarade: jag beder i all underdånighet, att eders majestät icke måtte i egen person försvara boken; ty då blifver den sista villan värre än den första. Kristina afbröt: jag försvarar den ej, ty hon försvarar sig sjelf. Per Brahe sökte medla, och Oxenstierna började tala om Sverges stora lycka att hafva blott en trosbekännelse och derföre inga lärotvister och deraf flytande olyckor[2]. Ordvexlingen tog dock åter fart och blef slutligen så allvarsam, att Kristina af harm utbrast i tårar, och rådet åtskildes utan att fatta beslut. Men i anseende till presterskapets ifver nödgades drottningen gifva efter, och Johannes Matthiæ måste aflemna en lugnande förklaring öfver sina ord. Tvisten skulle nu anses nedlaggd; men presterskapet anhöll, att Formula Concordiæ måtte antagas som symbolisk bok för svenska kyrkan; ett förslag, som Johannes Matthiæ sjelf måste skrifva under, men som aldrig erhöll Kristinas stadfästelse.
En annan orsak till oenigheten tyckes sjelfva den ofvannämnde riksdagen hafva varit; ehuru öfver densamma hvilar mycket mörker. Ett rykte säger, att dess sammankallande var föranledt af de mägtiga herrarna, som ville trygga, kanske utvidga sitt inflytande och för sådan ändamål införa åtskilliga förändringar i styrelseformen. Redan valet af landtmarskalk blef partisak. Kristina ville dertill hafva Bengt Skytte, rikskanslerens motståndare både å egna och fadrens vägnar. Det undanböjdes och man valde Axel Thuresson Natt och Dag, också af Oxenstiernornas motparti; hvilken dock af sjukdom blef hindrad. Då föreslogs Jakob Skytte, men denne afsade sig; så att till slutet fick drottningen enligt sin vilja Bengt Skytte till platsen[3]. Om sjelfva förhandlingarna hafva vi ingen närmare underrättelse. Axel Oxenstierna föreslog, att sedan danska kriget nu vore lyckligen afslutadt, borde landet befrias från den skatteförhöjning, som serskildt och uttryckligen endast för nämnde krig blifvit beviljad. En sådan befrielse, mente han, skulle såsom bevis på ordhållighet öka undersåtarnes förtroende till regeringen[4]. Men detta förslag gick ej i verkställighet. Att Oxenstierna under denna riksdag var, i frågan om Johannes Matthiæ, en presternas försvarare mot drottningen, hafve vi nyligen omtalat. Dessa omständigheter oaktade, lyckades det henne att vinna på sin sida de ofrälse stånden. Rikskanslerens ovän, den bekante Nils Tungel, nyttjades att underhandla med bönderna; och Per Brahe klagar, att drottningen för att göra sig mägtigare började utså oenighetsfrön mellan stånden, hvari hon lyckades så väl, att ingen samdrägt kunnat sedermera inom riket åstadkommas. Flere allvarsamma uppträden föreföllo, och vid besättandet af den lediga erkebiskopsplatsen kom drottningen åter med rikskansleren uti ordvexling om de åtgerder, som fordom vidtogos mot biskop Rudbeckius i Westerås[5]. Det ömsesidiga missnöjet gick så långt, att Oxenstierna efter dessa uppträden länge afhöll sig från allt deltagande i rådets öfverläggningar. Torstenson hade vid samma tid kommit hem från Tyskland. Kristina smickrade och framdrog honom mycket, dels för hans verkliga och stora förtjenster, dels för att kunna ställa honom och hans anseende mot Oxenstierna. I början af 1647 upphöjde hon honom till friherre och grefve, och det på en gång. Han förtjente det visserligen; men Gustaf Horn, ehuru vida äldre samt likaledes af fäderneslandet högt förtjent, blef dervid förbigången. Visserligen hade Torstenson varit lyckligare, och troligen skickligare. Horns förbigående ansågs likväl egentligen härleda sig från Kristinas ovilja mot Oxenstiernorna; ty Horn var rikskanslerens måg och tillgifne vän. Det synes, som detta drottning Kristinas uppförande gått Horn nära till sinnes.
Häftigaste brytningen mellan drottningen och Oxenstiernorna föreföll i anledning af fredsunderhandlingarna och serskildt med hänseende till den penningesumma, Sverge fordrade åt sina troppar. Frankrike yrkade skyndsamhet och eftergift, och Chanut föreställde Kristina, att hennes benägenhet för freden vore af hela verlden känd; hon borde derföre ej låta hindra sig af rådet; ty deraf skulle hennes anseende lida. Kristina svarade med klagomål öfver rikskansleren, och att denne på egen hand skickat till Osnabrück föreskrifter, stridande mot de i rådet fattade besluten. Hon blef af Chanut än mer uppretad och lofvade ändtligen att så mycket som möjligt påskynda freden, och att enskildt medelst handbref väpna Salvius mot Oxenstierna och mot allt dröjsmål i underhandlingen. Efter all anledning var det i följe af detta samtal, som Kristina till båda fredsombuden affärdade följande gemensamma af henne sjelf uppsatta handbref. Mine herrar! Jag lägger dessa få ord till det offentliga brefvet, på det jag med egen hand må upptäcka eder min fruktan, att freden genom några af mig icke fullt kända orsaker skall göras om intet. För att nu tydligen gifva eder min mening tillkänna, så veten, att jag framför allt annat åstundar en säker och hederlig fred med kronans skadeersättning och soldaternas tillfredsställande, så godt utan fortsatt krig ske kan; och för öfrigt, att ej längre sölas dermed, såsom hittills skedt är. Gören i annorlunda, så skolen i det för Gud, ständer och mig ansvara. Låten inga ärelystna menniskors infall locka eder från detta mitt syftemål, så framt i ej hafven lust att stå mig bleka och röda till svars. I skolen för visso veta, att hvarken myndighet eller höga slägters stöd skola hindra mig från att visa verlden det misshag, jag hafver till ett oförnuftigt uppförande. Jag är viss derpå, att, om underhandlingen ginge sönder, så råkade jag genom edert förseende i en labyrint, hvarur jag icke kunde hjelpas, hvarken af edert förstånd eller af deras, som sådana förslag inblåsa, m. m. Brefvet var ställdt till både Johan Oxenstierna och Adler Salvius; men åsyftade tydligen endast den förre. Detta bekräftas ytterligare af ett drottningens på samma gång till den sednare afsända handbref af följande innehåll. Högtärade herr hofkansler! Jag skall med all nåd belöna eder trohet och flit att påskynda den högnödiga freden. Med det andra partiet, som söker honom förhindra, skall jag ställa mig så, att all verlden måste finna, det felet icke ligger hos mig, samt att rikskansleren ej förmår röra hela verlden med ett enda sitt finger. Öfverlemna mitt bifogade bref åt grefve Johan Oxenstierna. Ehuru jag deri griper eder båda an, så är det dock honom ensam jag åsyftar. Laga så, att d’Avaux[6] får veta innehållet, så att han finner min oskuld, och ej låter mig umgälla det andra partiets hat emot Frankrike. I sjelf mågen vara försäkrad derom, att jag skall hålla eder skadeslös, och belöna edra tjenster med riksrådsplatsen, hvilken, i veten, är den högsta i vårt fädernesland. Funnes högre, skulle jag ej skygga för att densamma åt eder öfverlåta; all afund oaktad. Ni må väl säga, som Marius: contemnunt novitatem meam, ego illorum ignaviam: mihi fortuna, illis probra objectantur[7]. — Gref Magni De la Gardies fördel anbefaller jag eder, som min egen. Mig vore af hjertat kärt, om jag kunde förskaffa honom Benfelden eller något dylikt. Tala vid d’Avaux härom! Jag hoppas, att han gerna iakttager tillfället att göra en så vigtig tjenst åt en bland sina närmaste vänner, och att tillika visa mig ett utmärkt prof af sin tillgifvenhet. Jag slutar härmed och befaller eder i Guds hand, jemnte förmaning att ej låta skymmeln skena öfver skacklorna. Stockholm d. 10 Apr. 1647. P. S. Låt mig få veta, hvad grimaser grefve Johan gör, då han läser mitt bref till eder bägge. Johan Oxenstiernas svar är af den 10 Maj och lyder, som följer: jag måste bekänna, att eders majestäts sista bref hafver gått mig nära till sinnes, och kan jag ej förstå, hvarifrån de deri varande beskyllningar sig härleda. Jag måste ställa det till Gud och tiden, som allt annat och äfven detta en gång yppandes varder. Men den, som kommit eders majestät att skrifva ofvannämnde bref, han skall, om jag honom finner, derföre en gång stå mig till ansvar. Emedlertid om eders majestät behagar genomse de oss gifna förhållningsbrefven, så hoppas jag, att deraf skall inhemtas, det jag ingenting gjort, som söl och oförnuftigt uppförande benämnas bör. Länge har jag för mina enskilda angelägenheter önskat befrielse från denna långa och mödosamma underhandling, men har i hopp om lyckligt slut icke velat dermed besvära. Nu då mina åtgerder ej mer gillas, öfverlemnar jag i underdånighet åt eders majestät att efter eget behag min person använda. Några veckor derefter skref han ånyo följande ord: som herr Salvius troligen efter vana haft den äran att i enskilda bref underrätta eders majestät om åtskilligt härute, så har jag ansett öfverflödigt göra detsamma. Nu måste jag likväl i korthet nämna, att jag i fem veckors tid ifrigt arbetat på freden; men att det just varit herr Salvius och fransmännerna sjelfva, som under allehanda förevändningar dragit på tiden och hindrat mig från att efterkomma den gifna befallningen. Det synes mig, som hade eders majestät åt min ämbetsbroder gifvit ett enskildt förhållningsbref, hvilket ej öfverensstämmer med det, som blifvit ställdt till oss båda gemensamt; eljest kunde han ej uppföra sig så, som han gör. Tiden skall det upplysa. Jag har emellertid velat nämna detta, för att ej få skuld för dröjsmålet, såsom jag fick i eders majestäts förra handbref, hvilket jag besvarat; ehuru eders majestät icke behagat nämna om mitt svar framkommit. Förhållandet lär hafva varit så, som Johan Oxenstierna uppgaf. Det, som denna gång föranledde uppskofvet, var Kristinas eget bemödande att skaffa Osnabrück åt en bland då varande gunstlingarna, grefve Wasaborg, för hvilket ändamål Salvius måste föra en hop hemliga underhandlingar. Detta var förmodligen ämnet för det enskilda förhållningsbref, som Oxenstierna trodde Salvius hafva bekommit.
Johan Oxenstierna lemnade sin far underrättelse om dessa uppträden och afskrifter af brefven. Den gamle förstod mer än väl, att det var honom, som drottningen förnämligast ville åt. Han råkade också häröfver med henne i så häftig ordvexling, att han på stället begärde sitt afsked, hvilket hon också genast beviljade.
Drottningens förbund med fransmännen mot sina egna ministrar; hennes under fredsverket visade släpphändhet i bevakandet af Sverges, men hennes envishet i bevakandet af gunstlingarnas fördelar; och derjemnte hennes uppförande mot den förtjente rikskansleren väckte emellertid mycken ovilja hos alla, som kände rätta förhållandet; till och med hos de bättre bland Oxenstiernas motståndare. Per Brahe sade drottningen helt upprigtigt, att hon ej borde, med förbigående af bepröfvade männer, skänka hela sitt förtroende åt en yngling, och åt en prest, han åsyftade grefve Magnus och Johannes Matthiæ. Rådet lärer hafva gjort föreställningar om rikskanslerens oumbärlighet; och redan förut hade flere bland dess anseddaste medlemmar börjat draga sig från öfverläggningarna, t. ex. Gyllenhielm och Jakob De la Gardie. Denne sistnämnde förblef sig lik. År 1645, när Kristinas förtroende till Axel Oxenstierna började vackla, yttrade han i sittande råd, att drottningen borde i afseende på de tyska angelägenheterna hafva fullt förtroende för rikskansleren, hvilken kände och förstode dem bättre än någon annan[8]. När nu spänningen mellan henne och Oxenstiernorna antog ofvannämnde hotande utseende, uppträdde åter gamla De la Gardie; ehuru förut af ålder och blindhet oftast hindrad från allt deltagande i ärenderna. Man vet ej, om det denna gången skedde af egen drift, eller, enligt någras sägen på Oxenstiernas, enligt andras på hans egen sons begäran, hvilken sednare skulle hafva fruktat ytterligheter. Allt nog, Jakob De la Gardie tillställde och deltog i ett nytt samtal mellan drottningen och rikskansleren, vid hvilket tillfälle en försoning tillvägabragtes, och hvarefter gref Magnus med gemål sändes nedåt Vestergötland för att ej med sin närvaro reta sinnena. Om dessa uppträden skref gamla Oxenstierna sålunda till sin i Osnabrück varande son. Det handbref, drottningen dig och Salvius tillskrifvit, har ej litet oroat mig, och hafva derom mellan hennes majestät och mig några små tvister förefallit. Genom riksmarskens bemedling är dock saken bilaggd; och skall det nu heta, att brefvet var skrifvet för att varna mot allt för mycken enträgenhet i edra påståenden. Men orden äro tydliga och klara; och huru man dem ock vänder, stå de likväl qvar och svida i ögonen. Hennes majestät förklarade sig slutligen ganska nådig mot mig och de mina. För min person skall jag nog veta finna mig; hoppas ock, att äfven du blifver vid godt mod, den falska sqvallraren till trots. Ett godt samvete är ett dagligt gästabud. Till slut skall också den goda saken segra, och spe komma för spottarens dörr. Gå du på din sida rätt fram; i medgång ej stolt, i motgång ej försagd; ej heller sjelfplågare! Qvälj dig ej öfver det, du icke kan hjelpa, ej heller öfver menniskors vankelmodigheter. Vet, att den på hög plats står, måste tåla, att från alla sidor vindarna på honom blåsa. Kristina och rikskansleren sökte hädanefter undvika offentliga tvister, men inbördes oviljan förblef densamma i synnerhet på drottningens sida. Oxenstierna fortfor hela sommaren igenom att afhålla sig från rådets sammanträden. I Oktober fick man den obehagliga underrättelsen, att Bäjern brutit stilleståndet, förenat sig med kejsaren och höll på att alldeles tillintetgöra Karl Gustaf Wrangels här[9]. Då i nödens stund kallades Oxenstierna upp i rådet och kom jemnte Jakob De la Gardie, Gyllenhielm m. fl. Rikskansleren synes hafva varit något smickrad af detta tecken till återvändande nåd, och sökte närma sig drottningen. Hon deremot behöll i hjertat sin förra ovilja och skref till Salvius sålunda. Frukten ej för edra afundsmän! jag skall nog beskydda eder. Rikskansleren gör sig nu ganska ödmjuk; men, quidquid est, timeo Danaos et dona ferentes[10]. Jag finner alla dagar, huru på honom sannas Taciti ord om Tiberius: jam Tiberium corpus, jam vires nondum dissimulatio deserebat[11]. Vid samma tid framkastade hon i rådet ett förslag att skicka rikskansleren till Hamburg för att som der blifvande svenskt sändebud efterträda Rosenhane, hvilken skulle som ambassadör afgå till Paris[12]. I allmänhet fortfor hon att försumma Oxenstierna, och då denne sednare begärde åt sin son förläningen af några gods på Ysedom, fick han afslag, ehuru Kristina länge slösat med dylika gåfvor. Äfven Johan Oxenstierna erfor många och kännbara verkningar af den fortfarande onåden. Upptröttnad af ledsnad och harm begärde han formeligen befrielse från hela fredsverket; men Kristina, som fruktade uppseende och skada, befallde honom stanna qvar och tillhopa med Salvius bringa underhandlingen till slut. Oxenstierna beklagade sig för fadren. Denne svarade: käre son! Ehuru det vore mig obehagligt, om du efter så många års besvär skulle med oförrättadt ärende lemna din plats; så skulle jag sådant likväl föga akta, utan önska dig skild från din Salvius, om det blott utan skam och skada ske kunde. Men när hennes majestät det ingalunda vill, så kan jag ej heller så hårdt yrka derpå. Käre son, hafver du trökat så länge och insupit så mycken förtret, så tröka ännu en liten tid! Bed Gud, och haf tålamod! Var viss, att också jag hafver min dryga del, och till hjelp deremot endast Gud och samvetet! Tag du samma sköld, och låt Salvius sedan missbruka sin magt; han får nog en gång sina fiskar varma. Laga blott, att eder ovänskap icke öppet utbrister eller skadar vårt fädernesland.
Jemnte ofvanstående tvisteämnen kom också det förutnämnde ryktet om Axel Oxenstiernas afsigt att förmäla sin son Erik med drottning Kristina. Detta spordes först 1633, då Frankrike för att vinna rikskansleren erböd sig att understödja en sådan plan. Den blef då af Oxenstierna förkastad och hördes ej vidare af förr än vid denna tid, då den förmodligen af hans ovänner framdrogs för att mot honom väcka drottningens ovilja, hvilket ock lyckades. Efter all anledning var det också i afsigt att förekomma sqvaller härom, som drottningen redan förra året bortsände unga gref Erik som guvernör till Estland. Fadren sväfvade troligtvis länge i okunnighet om den vigt, drottningen fästade vid nämnde rykte. Gamla Jakob De la Gardie var den, som af vänskap först gaf honom underrättelse om förhållandet. Rikskansleren behandlade likväl alltsammans, såsom blott prat; men vid det tillfälle, då han och drottningen afslutade sin så kallade förlikning, började Kristina sjelf beklaga sig öfver nämnde rykte. Axel Oxenstierna skref derom till sonen på följande sätt. Hennes majestät sade, att du och jag ej kunde bättre vederlägga ofvannämnde hörsagor, än om du gifte dig. Jag bekänner, att sådana rykten och inbillningar ej förtjente, att man på dem kostade ett enda ord, om man nämligen hade med en annan person att göra. Nu synes klart, att våra illviljare begagna denna förevändning till att svärta oss och tyda allt till det värsta. Jag har derföre velat underrätta dig om ställningen; och emedan ditt ungkarlslif gifver anledning till åtskilliga tankar, så anser jag dig böra förekomma allt sådant genom val af en dig värdig maka. Det var i anledning häraf, som Erik Oxenstierna följande året förmälde sig med Elsa Brahe, dotter af den vid Lützen fallne Nils Brahe.
Johan Oxenstierna hade blifvit enkling och inträdde kort derefter i nytt gifte med Margareta Brahe. I några den tidens partiskrifter påstås, att Axel Oxenstierna ifrigt arbetat på denna förbindelse för att derigenom vinna på sin sida den mägtige motståndaren Per Brahe, brudens broder. Beskyllningen är osann. I flere ännu tillgängliga bref afrådde rikskansleren sin son från detta äktenskap i anseende till Margaretas framlidna ålder och föga hopp om arfvingar. Men det hjelpte ej hvarken hos sonen eller hos illviljarne. Giftermålet gick i fullbordan, och rikskansleren fick skulden, och derföre också ökad ovilja hos drottningen, hvilken af dessa dubbla äktenskapsförbindelser mellan Braher och Oxenstiernor, de två mägtigaste slägterna inom riket, såg uppstå ett parti, så starkt, att hon i längden knappast skulle kunna detsamma öfverväldiga.
De, som vid dessa mot Oxenstiernorna anlaggda stämplingar läto begagna sig till handtlangare, voro först hufvudmännen Magnus Gabriel De la Gardie och Salvius; sedan som mellanlöpare Gustaf Wasaborg och i synnerhet Nils Nilsson Tungel, sedan förra berättelsen känd som en af Danmark mutad kunskapare på svenska regeringen. Denne hade med begagnande af tidsläget insmickrat sig hos Kristina och vunnit hennes förtroende i hög grad. Hon hänvisade Salvius till Tungel såsom den, på hvilken hon fullkomligen litade. Hon upphöjde honom till hofkansler och det taltes till och med om rådsvärdigheten. Tungel besörjde den mellan drottningen och Salvius löpande enskilda brefvexlingen. Man finner ännu efter honom en mängd skrifvelser, fulla af bemödanden att förtala Oxenstiernorna och att på allehanda sätt ställa sig in hos drottningen, Salvius och Per Brahe[13].
- ↑ Grunddragen till en god ordning i Kristi församling.
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 14 Jan. 1647
- ↑ S. st. d. 15, 19 och 20 Jan. 1647.
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 29 Jan. 1647.
- ↑ S. st. d. 13 Mars 1647.
- ↑ En bland Frankrikes ombud vid westfaliska fredsunderhandlingen.
- ↑ De förakta min ringa börd, jag deras oduglighet: mig förebrås lycka, dem brott.
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 18 Maj 1645.
- ↑ Se VIII del. 5:te kap.
- ↑ Jag fruktar grekerna, äfven då de komma med skänker.
- ↑ Tiberius förlorade krafterna, nästan kroppen, dock ej förställningsgåvan.
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 28 Sept. 1647.
- ↑ Riksark. Akta Salviana. T. IV.