Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-39
| ← Kristinas omgifning i Rom |
|
Kristinas förhållande till Frankrike → |
TRETTIONDENIONDE KAPITLET.
KRISTINAS SEDNARE FÖRHÅLLANDEN TILL SVERGE.
Mellan Sverge och Kristina föreföllo många och obehagliga slitningar, och det nästan oupphörligt ända till drottningens död. Anledningar gåfvos å ömse sidor. Under krigsårens nöd blefvo Sverges förbindelser till Kristina icke vederbörligen uppfyllda, och hon försattes derigenom mången gång i verklig förlägenhet. Å hennes sida deremot voro anspråken ofta så orimliga och för Sverge så skadliga, att de oundgängligen skulle väcka harm och missnöje. Åtskilliga försök till sammanjemkning blefvo gjorda, men förgäfves.
År 1672 skickades Del Monte till Sverge med uppdrag att ordna Kristinas angelägenheter. För att gifva mera eftertryck åt underhandlingen, beslöt hon sjelf resa efter, hvilket likväl icke gick i verkställighet. Del Monte tyckes icke hafva uträttat någonting hufvudsakligt.
Genom underhafvandes bedrägerier fick Kristina alltför liten inkomst af de länder, som voro åt henne anvisade. Redan år 1668 föreslog hon derföre, att åt Sverge afstå Ösel, Gottland och pommerska taffelgodsen mot hela hertigdömet Bremen[1], under full suveränitet för drottningen och med förbindelse af alla europeiska stater att lemna detta sednare land beständig neutralitet. Förslaget misslyckades den gången, men återtogs 1681. Då varande kanslipresidenten Bengt Oxenstierna visade benägenhet för saken, måhända i afsigt att befrias från den obehagliga och oupphörliga intrasslingen med Kristinas enskilda angelägenheter och ämbetsmän. Likväl kunde Sverge icke bevilja suveräniteten; de andra staterna ej heller neutraliteten. Kristina ville ej afstå från någondera, hvarföre underhandlingen fördröjdes och slutligen upphörde utan någon påföljd.
När Karl den elftes förmyndare voro i begrepp att genom förbund med Frankrike inveckla Sverge i krig mot flere europeiska stater, blef Kristina ganska orolig; ty hon mindes, huru under Karl den tiondes fejder hennes underhållsländer blifvit härjade och hennes inkomster förminskade. Hon sökte genom varningar och råd afvända stormen, dock förgäfves. I slutet af 1674 utbrast kriget och medtog Sverges tillgångar, hvarförutan de pommerska taffelgodsen blefvo innan kort af brandenburgska troppar förhärjade. Kristina begärde skyddsbref och neutralitet; men ingendera aktades. Hennes inkomster uteblefvo till större delen, och hon nödgades underkasta sig många inskränkningar. Hon klagade bittert öfver Brandenburgs rofgirighet och öfver Sverges oförstånd. Sluteligen år 1675 vände hon sig i vredesmod till fäderneslandets fiende, kejsaren, med det gamla, redan 1658 gjorda förslaget, nämligen, att Österrike skulle från Sverge eröfra För-Pommern och Bremen, hvilka land borde tillfalla kejsaredömet, sedan Kristina af desamma under hela sin lifstid uppburit inkomsterna. Hon anmodade Montecuculi samt påfliga nuntien i Wien att understödja förslaget. Kejsaren fästade ingen uppmärksamhet dervid och gaf blott tomma och undvikande svar. Då dessa försök slogo felt, vände sig Kristina år 1676 till kejsarens fiende och Sverges bundsförvandt, konungen i Frankrike, med ett förslag, hvars hufvudpunkter voro följande. 1:o Frankrike skall söka införa katolska läran i Sverge, hvilket för närvarande bör gå lätt nog i anseende till Sverges nöd och beroende af Frankrike. 2:o Frankrike skall förmå Sverge, att genom en laglig handling åt drottning Kristina afträda de Sverges i Tyskland belägna landskap, hvilka för närvarande äro af fienden öfversvämmade; d. v. s. Pommern och Bremen. 3:o Frankrike skall ytterligare skaffa Kristina säkerhet för de årliga 200,000 riksdaler, som hon vid tronafsägelsen sig förbehållit. 4:o Frankrike skall sjelft till Kristina betala sin skuld, enligt Kristinas räkning utgörande 900,000 riksdaler. Angelägnast var hon om de båda hertigdömena. För att vinna Ludvig den fjortonde för denna plan, lät hon genom sitt sändebud framställa, huru ärorikt det vore att sålunda främja kyrkans bästa, skaffa den betryckta rätt och göra en billig jemnkning mellan drottningen, Sverge och det sednares fiender. En hvar kan förstå, med hvad tankar Ludvig hörde ett förslag, hvars alla fördelar voro på Kristinas, men alla uppoffringar på Frankrikes sida. Att vinna Sverges bifall syntes än mera omöjligt. Kristina vågade dock äfven detta försök. Hon skref till sin underhandlare på följande sätt. Jag vet från säker hand, att de förbundna magterna enhälligt och oåterkalleligen beslutat icke tillbakagifva åt Sverge någonting af dess tyska besittningar; likaså, att Frankrike hvarken kan eller vill hjelpa Sverge; ja att det redan lofvat öfvergifva detsamma, oaktadt man ännu med vackra ord drager svenskarne vid näsan. Detta allt är så säkert som ett evangelium. Underrätta mina landsmän härom! Kunna de någonting rädda åt sin krona, så ser jag det gerna; men, som de efter all anledning förlora både Bremen och Pommern, så vore det en fördel, om dessa länder afträddes åt mig, vid hvars död Sverge kunde göra anspråk på deras återfående. Det vore äfven en rättvisa; ty jag är den, som först eröfrat dessa landskap; jag har ej heller genom något brott emot westfaliska freden förlorat min rättighet dertill, o. s. v. Ehuru Kristina sökte genom en mängd bref sätta på sitt förslag en så vacker färg som möjligt, kunde dock Sverge deraf icke på något sätt bländas eller lockas. Lika litet kunde något af de andra partierna förmås att till vinst för Kristina uppoffra sina dyrt tillkämpade fördelar. Hennes sändebud, Cedercrantz, kom först till Paris, men blef der mottagen med likgilltighet samt tomma och korta svar. På Kristinas befallning for han nu till Nimwegen, der alla fredsombuden voro samlade; och det var vid detta tillfälle som hon angående iakttagandet af hennes rang och värdighet utfärdade de stränga föreskrifter, vi förut omtalat. Men det tyckes, som ingen enda bland fredsombuden fästat uppmärksamhet hvarken vid Cedercrantz eller hans drottning. Den ende, som talade för saken, var påfvens ombud, men äfven den inlagan var matt och sväfvande, tydeligen uppsatt endast för sken skull. Kristina blef förtretad, så mycket mer, som påfliga ombudet låtit undfalla sig orden Frankrikes skyddande af Kristinas rättigheter. — Jag begär rättvisa och intet beskydd, skref hon. Jag önskar beskydd blott af Gud och tror mig deraf lika förtjent som hans helighet sjelf. — Emellertid ändrades utsigterna. Danmarks anspråk nedsattes genom Karl den elftes segrar i Skåne, och Brandenburgs genom Ludvig den fjortondes hot, hvilken tvärt emot Kristinas spådomar beviste sig vara en pålitlig bundsförvandt. Det är ett obegripligt underverk, skref nu Kristina, om man åt Sverge återger dess tyska besittningar. Svenskarnas olycka att på så ömkeligt sätt förlora dem, har då fått sitt motstycke i tyskarnas dumhet att utan nödtvång återlemna dem. Till slut skall ni ändå sanna min spådom, att Frankrike gör för Sverge ingenting, och att detta sednare blir straffadt för sin otacksamhet mot mig. Men oaktadt denna otacksamhet skulle jag för dess räddning gerna uppoffra en god del af mitt blod; o. s. v. Freden blef emellertid afslutad, och Sverge fick behålla största delen af sina besittningar. Kristina skrufvade nu på förslaget. Hon begärde hertigdömet Bremen samt Karl den elftes eget arfland, pfaltsgrefskapet Zweibrücken; det förra med suveränitet, det sednare med rättighet att försäljas. Förslaget blef ej antaget.
Sedan Karl den elfte år 1680 ökat sin magt och begynt ordna Sverges penningeangelägenheter, erhöll Kristina sitt underhåll vida mer regelbundet och fullständigt, än förut. Hon började derföre utvidga sin hofhållning samt visa tillfredsställelse med sitt fädernesland och med dess regering. Emellertid gjorde hon flere anspråk på ersättning för lidna förluster och framlemnade vid olika tillfällen räkningar på sin fordran hos svenska staten, ena gången stigande till 3,200,000 riksdalar, andra gången till 900,000 venetianska dukater. Vi hafva icke haft tid eller tillfälle att nogare granska, i hvad mån dessa anspråk varit grundade. Troligen fanns öfverdrift deri, och den icke ringa. Svenska regeringen, serdeles efter 1680, sökte emellertid godtgöra Kristinas förluster, dels genom kontanta penningesummor, dels genom inkomster utöfver anslaget, dels genom beviljandet af trenne nådår, d. v. s. att efter Kristinas död skulle tre års inkomst af underhållsländerna tillfalla hennes sterbhus. Granskningen af fordringarna blef af Karl den elfte anförtrodd åt sex kongliga råd, bland hvilka voro de i reduktionen öfvade räknemästarne Wrede och Gyllenborg, hvilka också här gjorde betydliga afkortningar[2].